Ledarsidorna i dagstidningarna brukar spegla det som är aktuellt, den senaste tiden har det handlat om FN:s klimatpanel. Som det nu ser ut efter alla tavlor som gjorts, blir det knappast något nytt klimatavtal som kommer att skrivas under av vare sig Kina eller Amerika.

  Men det är egentligen bara en susning av vad som komma skall. Just nu kokar det i Grekland som ser EU som en förrädare. Det är ekonomisk hjälp de behöver, inte en utskällning. Det är så det fungerar i sydligare länder, oavsett om de har sig själva att skylla, måste det ändå utses en syndabock.

  Orsaken till Greklands problem är enligt experter de skenande offentliga kostnaderna. Det Grekerna nu får stoppat i halsen, är vad fler länder kommer att få. Men Grekerna kommer inte att vara ensamma om att upptäcka hur betungande, en alldeles för stor byråkratisk apparat verkligen är. De ständigt ökande kostnaderna för den offentliga sektorn till och med i vårt land, är en tickande bomb som kan smälla av när vi minst anar det.

  Naturligtvis kommer det här att påverka EU, inte minst trovärdigheten vad samarbetet har för nytta. Med spänning väntar jag på vad som ska hända i Spanien, Portugal och Irland, som också tänjt ut gummibandet som håller ihop ekonomin. Ingen kan få grepp om hur illa ställt det är i Italien, som drivs som ett ”familjeföretag”, med hela informationsapparaten i sin hand.

  Man ska inte ropa hej, förrän man är över bäcken, hörde man ofta förr. Det gäller i allra högsta grad vår egen bostadsmarknad. Mäklare rapporterar att priserna stigit, bankerna börjar bita på naglarna av rädsla att fastighetsbubblan ska spricka. Nu går det inte längre att skyla över riskerna med höga bolån, eftersom det letat sig in i nyhetsrapporteringarna.

  Visst är det fantastiskt att jakten på tillväxt i ekonomin, uppmuntrat till konsumtion så att många hamnat i lyxfällan. Lätt vunnet, lätt förgånget brukar man säga och visst är det så. Jobbavdrag och skattelättnader är just nu enda orsaken till att hjulen fortfarande snurrar, men hotet om stigande räntor har fått det att börja gnissla betänkligt.

  Den globala ekonomin har vi fått lära oss kan föra med sig obehagliga överraskningar, samma sak med miljötänkandet. Ingen ägnade en tanke åt vad det kunde föra med sig att vi på kort tid skulle rädda vår miljö. Att skynda långsamt var inte att tänka på, isarna vid polerna smälte i rasande takt och många städer skulle kunna hamna under vatten. 

  Det dök upp många ljushuvuden som insåg att det fanns pengar att hämta, när det gällde att rädda vår miljö. Vindsnurror skulle ersätta kol- och kärnkraftverken, bara det en önskedröm. I Brasilien fick regnskog ge plats åt snabbväxande lövträd för att utvinna etanol, miljön var i det fallet inte så viktig.

  Men de alternativa drivmedlen visade sig inte alls vara lika effektiva, etanolen kommer knappast att bli framtidens drivmedel. Och dyrt blir det för fordonsägarna tack vare experimentet.

  Någonting som inte tycks ha tagits med i beräkningarna är att när fordonen börjat dra allt mindre bränsle, kryper plötsligt priserna uppåt. Visserligen till stor del på grund av alla skattepålagor, men de oljeproducerande länderna och oljebolagen vill både ha kvar och kunna äta sin kaka. Genom att med alla medel hålla dollarns värde uppe och dessutom höja priserna på råoljan, går det alldeles utmärkt än så länge. Nåja, Amerikas urusla ekonomi kommer ändå att få dollarn att rasa, men den dagen, den sorgen.

  Men miljötänkandet har också ställt till det på andra sätt. När människor och företag snålar på elenergi, rusar elpriserna i höjden. Det går att tjäna mycket pengar på att producera mindre el än vad som behövs, det har med tillgång och efterfrågan att göra.

  Jag har sagt det förut och jag säger det igen, vår värld har blivit alldeles för komplicerad, för att politiskt valda personer ska kunna fatta rätt beslut.  Det gäller lika mycket vårt land, som det EU vi tillhör. Se bara hur grundlurade de blivit, av alla larmrapporter från forskare om en hotande naturkatastrof. Men människan är ju till för att luras och utnyttjas, det är därför upp till människorna själva tt säga till när de fått nog.