Jag har under flera år varit kritisk till de allt hårdare miljökrav som ställs på både företag och människor för att rädda vår miljö. Märkligt nog har inte domedagsprofetiorna om vad som kommer att hända med vårt klimat i en ganska avlägsen framtid ifrågasatts förrän nu. Att profetiorna nu börjat synas i sömmarna är därför inte en dag för tidigt.

  Jag har några år att se tillbaka på och varje gång någonting ska räddas, blir det inte som det var tänkt. Alla äldre mins säkert när sälarna i Bottenhavet till varje pris skulle räddas, vilket också lyckades över förväntan, men kustfiskarna är på väg att utrotas istället. Kommer samma sak att ske med varg och björn, det vill säga glesbygdsbefolkningen drivs bort på bekostnad av att rovdjuren ska räddas.

  Det kan tyckas vara en underlig jämförelse, men precis som ifrågasättandet av flyktingpolitiken anses vara rasism, finns likheter när larmrapporter och förutsägelser om vad som kan hända med vårt framtida klimat kritiseras. Båda sakerna kan anses vara förbjudna att öppet diskuteras. I vargdebatten däremot, har vargälskarna mött ett motstånd de inte räknat med och värre kommer det att bli om varg börjar stryka runt tätbebyggda områden.

  Naturligtvis ska vi vara humana och hjälpa människor i nöd och vara rädda om vår miljö, men för mig är frågan hur länge vi har råd med det. Utrotningshotade rovdjur däremot är en betydligt känsligare fråga, det får inte ske på bekostnad av att människor kommer i andra hand. Vad värre är, att allt detta kostar enormt med pengar, som invånarna måste betala.

  Hur kommer framtiden att se ut eftersom en utsugning genom avgifter för att rädda vår miljö, gör både företag och människor fattigare. De företag som försöker följa lagar och förordningar, måste ta tillbaka dessa pengar genom påslag på sina varor. De som får betala är konsumenterna, till dess varorna blir för dyra att köpa.

  Vi kan alltså gå mot en tid då alla länder blir lika fattiga, vilket är troligare än att en klimatkatastrof kommer att inträffa. Vad hjälper det exempelvis det nu blomstrande Kina, om inte människor runt om i världen har råd med deras billigt producerade varor?

   Eftersom jordens befolkning ökar för varje år, hur skapas möjlighet till ekonomisk försörjning för alla dessa? Låter kanske som en domedagsprofetia, men det är bara att tänka efter för att inse problemet. Just den frågan måste de politiska makthavande ställa sig själva i vårt land.

  De senaste sextio åren har regeringar förlitat sig till att vår framgångsrika exportindustri ska förse människor med jobb. Den privata sektorn har varit grunden för de offentliga verksamheternas överlevnad, eftersom de bekostas med skattepengar. Utan ett framgångsrikt privat näringsliv, har vi inte heller råd med en stor offentlig sektor.

  Meningen med att betala skatt är en form av köp av tjänster som ska utföras av de offentliga verksamheterna skola, vård och omsorg, som är själva grunden i ett samhällssystem. Med tiden har det blivit så att skola, vård och omsorg fått dela på smulorna som blivit över, sedan andra kostnader ätit upp en betydande del. Vad som händer när den offentliga sektorn blir betydligt större än den privata, inser säker de flesta.

  Vad vi kommer att tvingas till är helt enkelt en fördelning av landets intäkter som håller invånarna vid liv. Att nämna medborgarlön är väl som att vifta med ett rött skynke, ändå är det ett av de alternativ som vi kan tvingas prova på. Konkurrensen från andra länder trappas upp hela tiden, det blir allt viktigare att rädda de jobb som fortfarande finns kvar. Det innebär att det privata näringslivet måste få skattelättnader för att få en ärlig chans att överleva. Det kan endast bekostas genom att den offentliga byråkratin minskas drastiskt.

  Det kan tyckas att jag är pessimistisk inför framtiden, men det beror mest på osäkerheten vilket block som kommer att styra landet efter valet. Om makten är viktigare för Socialdemokraterna än hur det går för vårt land, finns risk att vi går samma väg som det forna DDR. Någon politiskt engagerad person måste väl ändå inse faran med det samhällssystem vi nu har och även inse vad som är på väg att hända.

  Återställare och skattehöjningar låter för mig som ett politiskt självmord. Risken att de som har pengar kommer att fly landet är överhängande, det har skett förr. Dessutom är landets invånare inte längre villiga att betala höga skatter, för den sekunda vara de offentliga verksamheterna idag erbjuder. Någonting våra politiker tycks förtränga är att det än så länge, är krediter som håller konsumtionen igång. Den dag räntorna skjuter i höjden och kreditgivarna börjar få kalla fötter, kommer bilden av vårt välfärdssamhälle att krackelera.

  Förhoppningsvis kommer jag att få vara med om när vårt samhälle börjar tänka på invånarna som en tillgång istället för en mjölkkossa. Fråga mjölkbönderna som utökat sina besättningar för att kunna leverera mera mjölk, men ändå har svårt att få lönsamhet. Staten, kommunerna och landstingen sitter i samma dåliga sits, vad gör de med människor som det inte längre går att mjölka skattepengar av?

  Sverige är ett rikt land får man alltid höra, de flesta jag känner frågar sig var de pengarna finns.