Tänkte inte alls skriva någonting idag, men vaknade av någon anledning tidigt. Visserligen fanns tröttheten där när jag vaknade, men samtidigt fanns en oro i kroppen, tankarna som rör sig i huvudet får mig dessutom att bli otålig och smått förbaskad.

  Antagligen har jag helt fel, men jag har fått för mig att någon har gissat alldeles galet, vad beträffar den globala uppvärmningen. Men det går inte att undgå det faktum att det snöar och är kallt, trots att massvis med experter sagt det ska bli varmare. Och mera snö ska det tydligen bli. Kanske är det så att vi bara upplever att det kommer mera snö och blivit kallare vintrar, sen vi blivit medvetna om vad vi har att vänta i form av ett varmare klimat.

  För många kommuner har snön och kylan kommit som en obehaglig överraskning, de har budgeterat efter vad experterna sagt. Men även för landets invånare kostar det kalla klimatet pengar i onödan. Jobbavdrag och skattesänkningar i all ära, men varför inte sänka alla miljöavgifter som drabbat inte minst de svaga grupperna på ett smärtsamt sätt, när snön och kylan satt sina klor i vårt land.

  Tyvärr är det så att människan glömts bort i klappjakten att vara bäst i klassen när det gäller att värna om miljön. Enda gången människans väl och ve förs fram i en debatt tycks vara i kärnkraftsfrågan. Kärnkraftsavfallet är farligt för människan på sikt och tänk om det skulle hända en olycka som i Harrisburg och Tjernobyl… Men även då gör kärnkraftsmotståndarna de svaga grupperna en björntjänst.

  Det finns billig el att tillgå, om den produceras i kärnkraftverk, vill säga. Man måste väl ändå väga för och emot för att komma fram till vad som är bäst för människan. Med dagens teknik går det att bygga någorlunda säkra reaktorer, riktigt säker kan man aldrig vara och så är det ju med allting i vårt moderna otrygga samhälle.

  Det går inte att undgå att miljötänkandet har orsakat prishöjningar på det vi mest behöver, det är nog alla överens om. Är det verkligen värt priset att tvingas sänka levnadsstandarden, för att försöka rädda oss undan en framtida naturkatastrof, ingen med säkerhet kan säga kommer att inträffa?

  Naturligtvis är det inget fel i att skydda kommande släkten, men naturkatastrofer sker på löpande band, vi har fullt upp med att hjälpa de som drabbas nu. Om de politiska makthavarna för femtio år sen varit lika förutseende som dagens, hade då många naturkatastrofer kunnat undvikas? Knappast troligt, vilket forskare insett och det är därför rymdfärjor sonderar den yttre rymden om det finns någon annanstans där människor kan bosätta sig.

  På något underligt sätt känner sig många manipulerade av auktoriteter, forskare och andra experter när det gäller vår miljö. Eftersom förändringar sker med rasande fart, kan de ha fel. Ett utmärkt exempel, är de beräkningar som lagts fram hur länge oljan som pumpas upp ska räcka. Numera drar både bensin och dieseldrivna fordon bara hälften så mycket, i en del fall till och med en tredjedel av vad de gjort tidigare. Vad jag kan förstå betyder det att oljan kommer att räcka betydligt längre, men det är inte intressant i sammanhanget. Naturligtvis frågar man sig varför och börjar misstänka att det hela är en väl iscensatt bluff.

  Nödlösningen etanol har visat sig inte bara slösa med våra naturtillgångar, dessutom drar dessa fordon betydligt mera. Forskning om vilka skador etanolen kan orsaka både människor och natur, har inte högsta prioritet, man får ta det onda med det goda. Att företrädare för sina väljare inte är mer måna om dem än så, kommer naturligtvis att straffa sig.

  Eftersom vi genom den minskade förbrukningen och därmed en dramatisk sänkning av koldioxidutsläppen ändrat förutsättningarna för att bekämpa bilismen, kan man fråga sig vad de politiska makthavarna håller på med. Det visade sig att det räckte med att sätta skräck i biltillverkarna för att det skulle ge resultat, de borde ha nöjt sig med det.

  Att det plötsligt (i politiska sammanhang är det en tioårsperiod) miljötänkandet fått fungera som en rökridå för att skymma betydligt allvarligare problem, är någonting som diskuteras flitigt just nu. Jobben blir allt färre, men en vändning väntas 2012. Hur kan vi med säkerhet veta det? Våra politiska makthavare blev tagna på sängen av finanskrisen och lågkonjunkturen, har de blivit klokare nu? Nästa smäll kan bli att bostadsbubblan spricker, då sitter vi i samma skruvstäd som ett flertal andra länder.

  Vi kan bara gissa oss till hur det ska bli, men det brukar sällan bli som man tänkt sig. Av den anledningen skulle det vara intressant att få ta del av vad optimismen grundar sig på. Än så länge är det till stor del den privata konsumtionen som håller den ekonomiska tillväxten vid liv, men om den drastiskt sjunker av olika anledningar…

  Det enda vi med säkerhet vet, är att vi inte vet någonting om vad som kommer att hända i framtiden. Vilken allians vågar lägga korten på bordet och erkänna att de faktiskt inte har den blekaste aning om i nuläget, hur de framtida problemen ska kunna tacklas. I ett sådant läge gäller det i första hand att se till att invånarna får en ekonomisk grundtrygghet, den allians som anser sig klara av det, kommer med all säkerhet att vinna valet. Om inte i höst så vid nästa val. Det gäller ju att se framåt, eller …