Att vakna tidigt är inget att rekommendera, det är bättre att få sova ut ordentligt. Men det gick inte idag, det var omöjligt att somna om. Det kunde jag utan problem göra som ung på söndagarna efter en lång sexdagarsvecka, som det var på den tiden jag växte upp. Det känns minst av allt som en nostalgisk tillbakablick, när man tänker efter hur det var.

  Nostalgi är ett känsloladdat ord som ofta förknippas med bakåtsträvare, men också sentimentalitet. Många tycker att bevara det gamla, inte passar in i vår moderna tid. Ändå är det precis vad de etablerade politiska partiernas företrädare gör, de bevarar sina uråldriga ideologier som borde moderniserats för många herrans år sen.

  Själva har de säkert aldrig ägnat det en tanke, av den anledningen har inte vårt land kunnat anpassa sig fullt ut till den globala värld vi nu tillhör. Det finns för mycket hemvävt och väl invant som stör för att kunna göra det. Det sociala skyddsnät som en gång fanns för befolkningen har raserats, men det anses som någonting nödvändigt ont för att bevara vår välfärd. Om det är ett pris som måste betalas för att hänga med i den globala utvecklingen, är det dags att tänka om.

  Jämför man hur vårt samhälle en gång såg ut, innan människor med visioner om hur landet borde fungera började experimentera, ja inte vinner då dagens samhälle. Visserligen är inte vårt nuvarande samhällssystem så olikt det vi en gång hade, men det finns inte längre den empati för människors väl och ve som en gång fanns.

  Man blir ledsen när man hör att det finns människor, som på fullt allvar tror att välfärdssamhället är ett annat ord för Folkhemmet. Men så är det ju inte. Men till viss del har de ändå rätt, för även om vårt land piffats upp genom att riva gammalt och byggt nytt, är det bara en kosmetisk förändring. Vårt land rullar faktiskt på i samma hjulspår som för femtio år sen.

  Kanske just därför är det inte så konstigt med finanskrisen och lågkonjunkturen, många äldre känner igen sig. Dagens kriser har faktiskt likheter med trettiotalets och den här vintern, har faktiskt likheter med krigsårens snörika och kalla vintrar. Det verkar som om naturen skapar väder som den behagar på samma sätt som ”marknaden” styr våra liv.

   När jag nu halkat in på det som hänt en gång i vårt land, är det inte med en nostalgisk tillbakablick. De äldre som varit med om att inte bara växa upp i samhälle där arbetslösheten (precis som idag) var hög, utan också den fattigdom som fanns i skuggan av ett världskrig, upplevs snarare som ett Deja vu.

  De idag gamla har varit med om att se hur vårt land kravlade sig upp ur arbetslösheten och fattigdomen. Vad jag fått höra är att fattigdomen var lättare att bära på den tiden, eftersom det fanns en gemenskap och en solidaritet som helt försvunnit. Nu handlar det bara om att var och en är sig själv närmast. Men visst är fattig Sverige på väg tillbaka, än så länge håller frikostiga banklån skenet uppe.

  Men det håller inte länge om landets invånare delas upp i socialgrupper som en gång fanns. I ett land måste dess invånare fungera som en enhet som drar åt samma håll om det ska kunna överleva. Eftersom det tyvärr är på väg åt andra hållet, känns framtiden oviss. Den maktpyramid som finns kommer att svaja betänkligt, när basen (stödet från folket) blir allt mindre.

  Läste i tidningen innan jag satte mig vid datorn att Centern siktar på tio procent, det fick mig att fundera över om politiker verkligen lever i verkligheten. Den väljargrupp som stått bakom partiet har några dåliga år bakom sig, den gruppen börjar säkert tvivla över vad partiet egentligen kan göra. Jobben har varit viktigare, än att se över vårt lands möjlighet till självförsörjning. Jag har en känsla av att Centern får vara glad om de klarar spärren, det vill säga fyra procent.

  Det fanns många nazister i vårt land under andra världskriget och de fanns på högt uppsatta maktpositioner inom både vår byråkrati och inom försvaret. Många visade öppet sina sympatier, andra höll sig i bakgrunden. Men för dem gällde att vara garderad utifall vi skulle bli anfallna. I Norge kallades dessa fegisar för Quislingar, här kunde de byta sida efter kriget utan repressalier.

  Finns det någon som helst anledning att vara nostalgisk och tänka tillbaka på den tid som en gång var? Eftersom det visat sig att det gamla inte fungerade som det var tänkt, finns ingen anledning att önska det samhälle vi hade då. Det enda vi kan ta till oss av det som hänt är att inte göra samma misstag som gjorts sen andra världskriget.

  Jag återfaller ofta i nostalgi, men då gäller någonting helt annat än vad de politiska besluten lyckats förstöra. Att tänka tillbaka på gamla glada och lyckliga minnen däremot, är ett bra botemedel mot den depression man kan få, genom att se på när vårt så kallade välfärdssamhälle faller sönder och samman.