Har märkt en längre tid att jag nästan fått tvinga mig till att skriva min blogg, därför har jag efter varje gång inte haft en aning om vad jag skrivit. Om jag upprepat mig själv, eller tragglat om samma ämne är det någonting som kommit utan att jag försökt styra det. Anledningen är alldeles säkert att min hjärna sysslat med en sak, det som hamnat på skärmen har inte haft något samband.

  Jag kan inte slå bort tanken att vi människor formar våra egna liv. Att omständigheterna gör det svårare för en del kan så vara, men i stort sett kan vi påverka vårt sätt att leva. Om vi hamnar i en viss situation, är det för det mesta resultatet av ett val vi gjort. Tyvärr kan resultatet alldeles för ofta, inte alls bli det vi tänkt oss när vi tvingades välja.

  Det har gett mig en viss förståelse för de misstag våra så kallade förtroendevalda gjort. Det är inte lätt att reparera misstag som visat sig vara förödande, det har med prestigetänkande att göra. Allt sammantaget måste det vara frustrerande, att ständigt försöka visa sig handlingskraftig, men samtidigt ha en känsla av att kanske inte ha gjort rätt.

  Anledningen till att jag just nu känner mig trött på alltihop är svår att förklara, till och med för mig själv. Jag fyller dagarnas hålrum genom att skriva. Det finns inga baktankar bakom det jag skriver för glatta livet om dagarna, det är helt och hållet för nöjes skull. En form av terapi kanske, jag tänker inte gräva ner mig i att försöka hitta en förklaring.

  Att det jag skriver är en form av protest mot kritikers ställningstagande till vad som är skönlitteratur eller inte, finns inga tvivel om. Huvudsaken är ju att det kan roa någon, inte minst mig själv. De senaste årens bästsäljande böcker har varit deckare, en gång föraktfullt kallat kiosklitteratur. Men kritikerna har svalt förtreten, de har ju inte kunnat idiotförklara deckarläsarna, eftersom många av dem läser deras recensioner i tidningen.

  Men visst börjar folk bli mätta på deckare, det är antagligen en av anledningarna till att det säljs färre böcker. Man kunde se samma fenomen på sjuttiotalet då nästan alla böcker endera handlade om psykfall i sjukhusmiljö, eller hade ett politiskt budskap. Lyckliga slut var bannlysta.

  När det gäller deckare känns det på något sätt som att kritikerna tvingades ta skeden i vacker hand, svenska folket visade sig inte vara så fina i kanten som de hoppats kunna lära dem att vara. Egentligen är svenska folket i gemen betydligt mer jordnära, lite mer åt buskishållet. Och javisst, ett gott skratt förlänger livet, men får man verkligen skratta i ett land som vårt?

  Kan det vara så att vi svenskar tar oss själva på alldeles för stort allvar? Om så är fallet borde vi lägga om stil och tillåta att göra bort oss och dessutom kunna skratta åt det. Att våga samspråka med folk i affären, på bussen, tunnelbanan eller under tågresan. Kanske låter det lättsökt, men om en börjar följer andra med, det är så vi svenskar fungerar.

   Mer djuplodande tänker jag inte bli idag, men om andan faller på och jag tycker mig ha någonting att säga, blir det alldeles säkert en blogg. Förhoppningsvis kan det inträffa en dag i veckan, men som sagt, det finns så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet.

  Just nu pockar kaffet och en smörgås.