Jag har kommit in i rutinen att skriva tidigt på morgonen igen. Kanske för att jag den senaste tiden enbart skrivit för mitt eget välbefinnande, vilket gjort att jag mår mycket bättre. Inte ens snön som envist vräkt ner har kunnat påverka mig. Vad det blir av det hela i slutändan, har jag inte en aning om.

    Att man absolut måste ha någonting att säga i det man skriver, håller jag inte med om. Men att det måste komma från hjärtat, finns inga som helst tvivel om. Nu är det inte säkert att det som ligger en varmt om hjärtat intresserar andra, men det är betydligt lättare att verkligen få till någon form av berättelse.

   Jag vet att det är många som har drömmar om att bli författare. För bortåt nittionio procent av de som gett sig i kast med att skriva en roman, blir det ett havererat vrak. Jag har några stycken på min hårddisk. Det vill till någonting alldeles extra för att kunna skriva en roman som kan säljas i enorma upplagor, därför har så många författardrömmar gått i kras.

  För de flesta spricker drömmen redan när de försöker bli publicerade, men för den skull behöver inte det som skrivits vara dåligt. Alldeles för många av bokförlagen saknar magkänsla för vad som är bra, de styrs av rädsla och satsar därför på säkra kort. Och kärvare har det blivit med åren och ju färre som köper böcker, desto kärvare blir det.

  Jag har en känsla av att det måste skrivas berättelser som läsaren känner igen sig i, att huvudpersonerna i boken uppför sig lika naivt och godtroget som de flesta gör. Men det är klart, det finns ju Print On Demand att tillgå, för den som vill se sin berättelse i tryck.

  Nåja, berättelsen ska skrivas också, det är sannerligen inte lätt. Det absolut svåraste är att skriva enkelt, utan att blanda in förskönande partier som inte passar in i berättelsen. För den som vill måla med ord, kan det vara lämpligare att använda en pensel.

  Men för den som har envisheten och viljan att ändå försöka, är det bara att skriva på för att hitta sitt eget språk, eller stil om man så vill. Det fungerar inte att försöka härma andras sätt att skriva, det blir som att torka sig i ändan med Hänt Extra och titta i spegeln vilken bild som fastnade. 

  På sätt och vis håller jag med de som säger att man inte kan lära sig bli en författare, man måste känna ett starkt behov av att vilja bli det. Konsten är att hitta språket, inte nödvändigtvis ett ”vackert” som tyvärr premierats och lovsjungits av kritiker i vårt land, men läsarna vänt ryggen åt. I många fall har det till och med gett skönlitteratur dåligt rykte. Sjuttiotalet är ett bevis på att samhällsberättelser med politiska budskap var förödande, det var ett bedrövligt årtionde som skrämde bort både bokläsare och teaterpublik.

  I vår moderna tid är nog den största anledningen till alla författardrömmar, att det står en dator i nästan varje hem. Och visst är det betydligt enklare än att skriva på en skrivmaskin. Till och med den som har svårt med att stava kan få hjälp, även om det ibland kan bli skrattretande förslag som ordbehandlingsprogrammet kan ge. Faktum är att det går att få hjälp med grammatiken också, det är med andra ord bara att köra igång.

  Och visst, det är roligt att skriva, många ser det faktiskt som ett trevligt sätt att slå ihjäl tiden. För att skriva på allvar däremot fordras inte bara talang och förhoppningsvis ett stort ordförråd, utan också att den blivande författaren är lite smågalen. Att vara lite smågalen (eller till och med riktigt knäpp i huvudet) är en fördel, titta bara på alla de gamla geniförklarade författarna. Gränsen mellan ett geni och en dåre är hårfin, lite av balansgång på slak lina faktiskt.

  För den som sätter sig ner för att skriva på allvar gäller det att vara egocentrisk, kunna slå bort den bistra verkligheten och gräva bland alla misstag som gjorts. Mycket av det som skrivs är ju egna erfarenheter som uppdiktade personer får uppleva. För den stackare som ger sig på att skriva i första person, det vill säga i jag-form, blir det som att genomlida ett helvete på nytt. Det hjälper inte att jag- personen sätts i en annan miljö, det är ändå en fråga om att utlämna sig själv och sina egna bittra misstag. Till det fordras mod, eller som sagt att vara lite smågalen.

  Jag har ingen förklaring till varför svensk skönlitteratur inte får innehålla lyckliga slut. Om någon kändis råkar trampa i klaveret och skriva någonting med ett lyckligt slut är det ok, men det är inte att rekommendera till andra. Samma sak med humor. Den som lånat litteratur på biblioteket för att lära sig skrivandets svåra (ädla?) konst, kanske har lånat Göran Häggs lekfulla Författarskolan. I den lär han ut att humor sannerligen inte är att leka med i litterära sammanhang. Varför ska jag dra i korthet genom att citera ur Görans bok vad kultur i vårt land egentligen är och han skrev så här:

  Kultur är hos oss en allvarlig sak som utesluter flams och fniss. Helst ska det göra lite ont också, ungefär som hostmedicin, så man vet att det tar. Men även om underhållning i vårt litteraturklimat närmast anses falla under kopplerilagen och humor länge ansetts som ett säkert tecken på ytlighet och okultiverat sinnelag, så finns det anledning till och med för en svensk författare att fundera lite över sakens allmänna förutsättningar.

  Vad ska man säga? Till och med en intellektuell och lärd man som Göran Hägg, har vad jag kan förstå, insett hur snedvridet det mesta inom vårt kulturliv blivit och då inte minst inom vår så kallade skönlitteratur. Om det Göran Hägg skrev, ska ses som en uppmuntran till läsaren att prova på att skriva någonting humoristiskt, får man gissa sig till.  Men visst lyser det igenom att det funnits för mycket hostmedicin i det som skrivits i vårt land under alldeles för många år. Tänker man efter, finns det så mycket eländes elände i varje människas vardagsliv, att de inte behöver läsa om andras också.

  Ärligt talat har jag svårt att skriva om eländes elände, det sätter ner humöret och glädjen att skriva försvinner. Kanske har jag fel, men ett folk som föredrar buskis framför djuplodande böcker och program på teve, behöver någonting att läsa som kan muntra upp tillvaron. Den moderna människan har glömt hur man skrattar, ändå är det medfött hos de flesta. Av den anledningen vill jag verkligen uppmuntra alla som har någonting roligt att berätta, att de också sätter sig ner och försöker skriva om det. Om inte annat, så för att själva ha roligt.

  Det sägs att man inte blir en klokare människa av att läsa böcker, men mera människa. Jag har många gånger ställt mig själv frågan om de människor som ständigt läser deckare, om de verkligen blir mera människa. De som tycker om att läsa böcker, borde ta sig en funderare över det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Muskeltränaren har använts sparsamt senaste veckan men ändå har midjemåttet minskat med 1 centimeter. Istället för att använda den tre gånger per dag har det bara blivit en och hoppat över två. Känslan att kunna göra saker jag inte kunde göra tidigar...

Det har nu gått tre veckor sen jag började med muskeltränare för att komma i mina sommarbyxor. Målet var nått för en vecka sen, därför har jag slarvat lite under veckan som gått. Den enkla grejen har i alla fall visat sig både bränna fett som man säg...

Har nu använt den enkla muskeltränaren EMS i två veckor. Både mål och förväntningar var inte högst ställda, jag ville bara kommer i sommarbyxorna jag hade förra sommaren. Pandemin, en usel höst och vinter med en vår som varit både blöt och kall, har ...

Är nu inne på andra veckan med att använda en EMS muskeltränare. Om den bränner bukfett har jag inte kontrollerat än, satte som mål att vänta två veckor på om det fungerar eller inte. Vad jag däremot upptäckt är att den faktiskt stärker magmusklerna....

Pandemin har betytt att alla tvingats ändra på sättet att leva. De flesta har blivit mindre rörliga, kollat på Tv eller streamat serier.Många har börjat läsa igen, det som verkar gälla nu är e-böcker. Vädret sen i höstas har knappast lockat till prom...