Jag brukar inte titta på teve, men i tisdags hörde jag faktiskt nyheterna eftersom frugan tittade. Det jag reagerade på var Mona Sahlins släpiga Stockholmsdialekt och att hon liknade någonting vid att betala för en Ferrari men få en lådbil. Lite konfunderad hörde jag frugan säga att det var någonting om försvaret det gällde.

Vad Mona borde tänkt på innan hon använde sig av liknelsen är, att den som inte är van vid vapen, kan skjuta sig själv i foten. Det var precis vad hon gjorde. Men visst är liknelsen slående när det gäller skola, vård och omsorg, ja, hela paketet av det vi kallar vår välfärd. Genom att vara världens högst beskattade folk, har svenska folket fått betala för en Ferrari och bara fått lådbilar, år efter år. Mona ska definitivt inte kasta sten i glashus, för under största delen av tiden, har sossarna regerat.

Det som våra politiker beskyller varandra för i stridens hetta, visar bara att det är hipp som happ vilket av blocken som regerar. Egentligen. Att vända svart till vitt och tvärtom ingår ju i det spel som handlar om att kunna behålla eller överta makten. För mig liknar det mest en lek som väl nästan alla barn känner till, herre på täppan. Kanske just därför, påminner det politiska spelet mig titt som tätt, om det gamla kortspelet Löjliga familjen.

I vår riksdag har funnits (och kanske finns det fortfarande) personer som inte klarat av att sköta sin privata ekonomi, det visar att de är mänskliga. Men personer som inte kan hantera sin egen ekonomi, är de verkligen lämpliga att förvalta invånarnas skattepengar? En känslig fråga som ofta besvaras med att man måste skilja på privatliv och arbete. Hur en oekonomisk person kan tänka ekonomiskt i sitt arbete som politiker men inte i privatlivet, går inte ihop.

Ekonomi är sannerligen inte lätt, fråga vår finansminister. Det regnar inte pengar från himlen, som en del tycks tro. Jag förstår faktiskt hur vår finansminister tänker, att vi inte får göra samma misstag som det stora landet i väster, att ta ut kommande år i förskott. Göran Persson var förresten inne på det också, han sa att den som sätter sig i skuld är inte fri. Det är sant, därför håller vår finansminister hårt i de pengar han har att röra sig med.

Ingen vet hur lång lågkonjunkturen kommer att bli, vi kan bara hoppas att det vänder så snart som möjligt. Oron för att vårt byråkratiska land ska gå samma väg som det forna Sovjetunionen och dess satellitstat DDR, finns hos flera ekonomer, men de vågar inte säga det högt. Det som fick det stora Sovjetunionen i gungning och DDR på fall, berodde till stor del på deras enorma byråkrati och offentliga sektor. Visst finns det folk som tror att det är rundgång på de löner som betalas ut till de offentliganställda, men inte ens hälften kommer tillbaka. Att plocka fram nya friska pengar är inte lätt, inte ens fantasihöga skatter och avgifter räcker till i långa loppet.

För mig känns det skönt att vara politiskt oberoende, jag kan lugnt sitta och titta på och kritiskt granska resultatet av vad våra politiker verkligen gör. Inom svensk politik har det pratats mycket under åren, men väldigt lite har blivit gjort för att få fason på alla fel och brister.

Helt felaktiga beslut har legat fast av prestigeskäl, det har hänt alldeles för många gånger. Det sorgliga är att om de styrande lyckas bli omvalda, sopas felet under mattan i hopp om det ska glömmas bort. Felet syns därmed inte, men följderna blir katastrofala.

Vad som händer när man reducerar Försäkringskassans personal har många blivit smärtsamt medvetna om. På sätt och vis är den nya organisationen ett experiment, går det så går det. Det skulle vara roligt att se vad som händer, om det togs bort yrkespolitiker och generaldirektörer i samma omfattning. För alla skattebetalare skulle det vara ett experiment som skulle mottas med en applåd. Något att tänka på inför kommande val nästa år, för båda blocken. Bättre valfläsk går knappast att bjuda på. Men det gäller att bjuda på det i god tid före valet.