Kaffet skvalpar i magen, tidningen är läst. Som vanligt får det jag läst bero, det visar sig väl vad som var värt att lägga på minnet. För att skapa plats i hjärnkontoret, skriver jag nu av mig vad som legat där ett tag.

Gammal är äldst, det bör vara ett obestridligt faktum. Den senaste tiden har ett flertal politiker kommit på att de gamla behövs. Inte bara till att jobba längre, utanför för att överföra den kompetens de har och som går förlorad när de går i pension. Det är så dags att komma på det nu, just kompetensförlusten har påtalats i många år.

Det har alltså inte med pensionsåldern att göra. En del är pigga och alerta högt upp i åldrarna, andra sjuka och utslitna på grund av hårt och hälsovådligt arbete. Vad det egentligen handlar om och som de äldre frågat sig under många år, är varför lärlingsjobben togs bort. Att jobba tillsammans med en gammal rutinerad yrkesman eller kvinna och få lära sig knepen, är ovärderligt för en ung människa. Att det dessutom ger mycket mer än teoretiska kunskaper, beror på många faktorer. Om ordet lärling får någon att tänka på pigjobb, varför inte kalla dem för aspiranter, det låter väl tillräckligt fint för att kunna ge ungdomarna en chans att lära sig ett yrke.

För att kunna tillägna sig teoretiska kunskaper, förutsätts att eleven kan läsa och skriva, det är många ungdomar som inte kan det, trots många år i skolan. Många av de skickliga yrkesmän som gått i pension har haft samma problem i skolan, men ordblindhet som man kallade det förr var inget hinder. Betyg var inte så viktiga, det var vad de kunde utföra som räknades.

Nåja, antalet elever som går ut grundskolan utan att kunna läsa och skriva blir allt fler, betygen därefter. Men när dessa ungdomar istället får visa vad de kan med sina händer och uppfinningsrikedom, blir alla förvånade. Förvånansvärt många med läshuvud har tummen mitt i handen.

Ingenting har skadat vårt land så mycket, som den olycksaliga skolreformen som kom till i slutet av sextiotalet. Reformen gjorde så att politikerna fick större inflytande över hur skolan skulle skötas, det bar utför som en snöboll i en rejäl utförsbacke. Det är ofattbart att socialdemokratins företrädare försvarat någonting som aldrig skulle genomförts.

Om inte… Ja, det kan väl inte vara så, att det funnits en rädsla för att ungdomarna skulle bli bättre utbildade än de styrande politikerna? Eftersom allt fler inte gavs en ärlig chans att lära sig läsa och skriva, behövdes inte heller en modern historieskrivning. Istället har det muntligen berättats av politiker vad som hänt i vårt land de senaste hundra åren. Tro mig, skillnaden är stor mellan den av politiker berättade historien om Sveriges framgångar och den verkliga.

En stor del av dagens elände inom skolan, beror också på den fantastiska saneringen av landets ekonomi, som Göran Persson tog åt sig äran av. En skollärare, som med pekpinne myndigt förklarade vad som var rätt eller fel, men själv gjorde tvärtemot. Som den skollärare han var, skulle han insett att det som sparades in på statens kostnader för skolan, kunde barka alldeles åt helsike när kommunerna tvingades ta över.

Kommunernas ekonomi var redan då dålig, och inte blev den bättre precis och kaoset var ett faktum. Mot bättre vetande tog kommunerna tacksamt emot och skapade kunskapskontor som skulle ta hand om skolan. Ni har säkert hört om hur det går, när bocken utses till trädgårdsmästare.

Det fanns ”trädgårdsmästare” i form av rektorer, som bör ha varit väl insatta i den uppgiften. Men politiker tänker på annat sätt, så för kommunernas del innebar de nya kunskapskontoren att de trogna ja-sägarna kunde placeras på ett försvarbart jobb. Det behövs många solidariska ja-sägare för att uppnå den majoritet som behövs, de måste ju uppmuntras på något sätt.

Låter som om vi lever i ett korrumperat samhälle, eller hur? På sätt och vis gör vi faktiskt det. Att kunna dra fördel av att närvara vid möten och säga ja till allt som föredras och belönas för det, kan ju faktiskt ses som en muta, även om det inte betraktas som en. Men bara misstanken om att det kan vara så, är inte smickrande för vare sig de statliga makthavarna eller de som sitter i ledningen för kommuner och landsting.

Landstingsledningen i Gävleborg har fått uppleva vad som händer när någon säger nej och rubbar maktbalansen. Att det var en miljöpartist kan ses som en ödes ironi, eftersom det partiet genom sitt agerande, faktiskt ändrat på ett valresultat tidigare och förlängt pinan med ett odugligt politiskt ledarskap.

Men mannen (för det är en man) kallas nu politisk vilde, men hans nej baserade sig på det mandat (bara politiska makthavare säger sig ha det) han fått av sina väljare. Därför struntade han i partiledningens påtryckningar. En sådan man ska hyllas, inte vanäras. Förlorarna i det här fallet, är därför hans partikamrater och de övriga närmast sörjande inom vänsterblocket.

För vem eller vilka våra politiker är till för, är det inte upp till politikerna att avgöra. Det enda de ska göra är att utföra invånarnas önskemål. Inte är det lätt, men vad är det som är lätt här i livet.