I min hemstad, lever vi efter den oskrivna Jantelagen. Egentligen går det hela ut på att inga träd tillåts växa till himmelen. Lagen gäller förstås människor i första hand och föreskriver att ingen ska tillåtas vara för mer än andra. Tänker man efter, kanske är det så med allting.

På sätt och vis är väl det någonting som drabbat Volvo och Saab, men även bland andra Sandvik och Ericsson, som nu börjat krympa. Åtminstone vad gäller antalet anställda. Vad jag vet har inte topparna kapats, än så länge är det bara de nedre kvistarna som skalats bort.

Att storföretagen nu gör sig av med folk, beror på minskad orderingång och försäljning, vilket har med tillgång och efterfrågan att göra enligt en oskriven marknadslag. De stora företagen är medvetna om att arbetskraft är dyr, därför avskedas även tjänstemän som inte längre behövs. Produktion ger pengar, administration kostar pengar, det är den ekonomiska verkligheten.

Att storföretag gjort personalneddragningar har hänt så ofta under min livstid, att jag många gånger frågat mig själv varför det daltas med våra storföretag. Statliga bidrag har de säkert fått allihop. Som jag uppfattat det under åren, är det tyvärr en politisk satsning sen runt femtio år tillbaka i tiden. Ju fler storföretag, desto färre småföretag.

Småföretag och egenföretagare har ansetts vara suspekta småfifflare som lurar staten på pengar och skapar svartjobb. Någon upprättelse har de aldrig fått, när det framkommit att de verkliga fifflarna funnits inom arbetarleden.

En tanke var säkert också att en massa småföretagare inte gav landet någon status. Det gör däremot de stora industriflaggskeppen som agerar på världsmarknaden. Fint ska det vara.

Tänk om vi sen andra världskrigets slut, haft regeringar som insett småföretagarnas betydelse för vårt lands överlevnad. Många bäckar små, gör en stor å, brukar man säga.

Nåja, varför i hela fridens dagar kritiserar en gammal man som jag hur vårt samhälle sköts (eller snarare missköts) av folkvalda politiker? Förklaringen kan vara att jag redan i skolan ansågs av mina lärare vara obstinat, det vill säga ifrågasättande om det de hade att lära ut. Min stackars historielärare fick ta många smällar, när jag ständigt frågade varför vi inte hade nyare material att läsa. Kan det vara så att det man då läste, slutade på artonhundratalet någonstans? Är det så fortfarande?

Kanske skulle jag bättre satt mig in i Romarrikets fall, som på något underligt vis faktiskt påminner om det som händer i nuläget. Hela EU-uppbyggnaden har på flera sätt likheter med Romarriket, men mest att det har växt sig för stort. Visserligen gäller risken för ett fall allting som får växa sig för stort, det blir ju så lätt en koloss på lerfötter.

En test av sammanhållningen inom EU, kommer vi säkert att få uppleva under det här nya året. Kan EU fungera som en enhet om det kärvar till sig rejält? Knappast troligt, eftersom vi än så länge bara sett början på lågkonjunkturen, det blir säkert kärvare runt hörnet.

 Man får en känsla av att det finns alldeles för mycket av var och en sig själv närmast i de sydeuropeiska länderna. Dessutom kan vi där finna en hetlevrad befolkning, som brukar sätta blåslampa i baken på de politiska företrädarna. Av den anledningen kommer det knappast att löpa friktionsfritt vid kommande förhandlingar i EU:s högborg.

Kanske kan vår finansminister, som gett en långtidsprognos om vår ekonomi, förutsäga hur det ska bli. Eller kanske de ändå mer långtseende förutsägarna, miljöexperterna, som kan se bortåt fyrtio år framåt i tiden, ge oss en ännu säkrare prognos om vår framtid. Här rör det sig ju bara om några år.

Eller kan det vara så, att oavsett vad det gäller, kan ingen förutsäga vad som kommer att hända? Det är ju det mest troliga.