Det är söndag, den dag vi förr tillbaka kallade för vilodagen. Inte nu, när människor i välfärdens och den ekonomiska tillväxtens namn, jäktar dag och natt, helg som vardag. Just nu är det sämre ställt med tillväxten, välfärden har de flesta inte sett röken av tidigare, så varför sakna den nu.

Jag har flera gånger hört politiker säga, att vårt samhälle har utvecklats de senaste femtio åren. Jo pyttsan, tekniker utvecklas, våra samhällen genomgår bara förändringar. Till det bättre eller sämre avgör invånarna, inte politikerna.

Vi kan göra jämförelser med hur vi har det materiellt och ekonomiskt mellan förr och nu, men det bevisar egentligen ingenting. Det är som att jämföra äpplen och päron, som man brukar säga. För femtio år sen fanns inte det enorma utbud av varor vi nu har, men det var ingenting som bekymrade dåtidens människor. De allra flesta hade upplevt trettiotalets enorma arbetslöshet och fattigdom, för dem var femtiotalet ett fantastiskt årtionde, trots sexdagarsvecka och urusla löner.

Under andra världskriget var det brist på det mesta och ransoneringskort för att kunna köpa det som fanns. Ingen vågade då ens drömma om att vårt land på ganska kort tid, skulle komma att lyftas ur fattigdom och arbetslöshet, genom att dra fördel av ett världskrig. Ändå var det precis vad som hände. Landets arbetslöshet försvann i en svinblink efter krigsslutet.

Ekonomin förbättrades i takt med att våra storföretag levererade allt de kunde tillverka. Våra naturtillgångar var guld värd. Det gav oss ett försprång framför andra länder som av många ansågs ointagligt.

Men så i slutet på femtiotalet, hade försprånget krymt. För de anställda var det nästan ofattbart när Sandvikens Jernverk, som Sandvik hette på den tiden, tvingades permittera folk. Det var en otäck fingervisning om att sötebrödsdagarna var på väg att ta slut. Några år senare hade de krigshärjade länderna byggt upp sina industrier och vi började utsättas för konkurrens på allvar.

Redan då skulle den offentliga kostymen ha anpassats till de nya förutsättningarna, för sen dess har vi hamnat i svackor när det gäller de offentliga finanserna. Receptet som flitigt används för att råda bot på det problemet, har tyvärr ensidigt varit skattehöjningar. Det receptet används än idag av landstingen.
Naturligtvis var det ingenting att skryta med för de politiska makthavarna på sextio- och sjuttiotalet, att vi inte längre var en framstående nation utan blivit en i mängden. De politiska makthavarna insåg alldeles säkert att de inte kunde påverka storindustriernas kunder, inte heller kunde de  tvinga dem anställa folk, med hänvisning till att de måste ta sitt sociala ansvar. Det sociala ansvaret fick folket ta istället, alla måste vara solidariska.

För att hålla skenet uppe, att utan politiker skulle det sannerligen gå utför med landet, fick därför svenska folket höra vad de styrande ansett sig ha gjort, för att ha skapat en välfärdsstat och på den vägen är vi än. Inte ett ord nämndes om, att de stackars krigshärjade länderna var den faktiska orsaken.

Alla visste det, men sa ingenting. Det bevisar att när någonting upprepas gång på gång och ingen säger emot, har en myt skapats. I vårt land har det skapats många politiska myter, en efter en avslöjas i takt med att vi blir mer informerade. Ibland sker det genom människor som fått perspektiv på vårt land, så var det när myten om vår fantastiska välfärd avslöjades offentligt. För alla de som råkat bli gamla och sjuka, var det ingen nyhet.

Dagens politiker har det betydligt svårare att skyla över sina misstag och skapa myter. Därför används numera en metod som kan göra svart till vitt och tvärtom. Det kallas retorik, vanligt folk kallar det skitsnack. Jag har en känsla av att de politiskt aktiva insett, att de måste anpassa sig till de nya spelreglerna, vilket inte är lätt för alla de som varit med alldeles för länge inom politiken.

Kan det vara så att vår modern komplicerade värld, växt folkvalda politiker över huvudet? Alla inhyrningar av konsulter av alla de slag som anlitas av de offentliga verksamheterna, som innebär fördyrade kostnader för skattebetalarna, tyder på det. Resultatet blir oftast att konsulterna för framtida uppdrags skull, skräddarsyr sina rapporter enligt de styrande tjänstemännens önskemål. Ett sätt att undgå ansvar för de politiskt tillsatta beslutsfattarna, javisst.

Nej usch då, allt sammantaget blir det här bara till en sorglustig historia. Glöm inte det jag skrivit, men försök i alla fall att njuta av vilodagen den som kan.