Man har hört många med resignation i rösten säga: Vädret kan man inte göra någonting åt. Visst är det så, vi kan inte påverka vädret på något sätt, ändå satsas det enorma summor på att göra just det. Vad vet egentligen forskarna om vad som händer, om koldioxid och växthusgaser reduceras kraftigt? Hur kommer växtligheten på jorden att påverkas?

Det finns många frågor beträffande det experiment som pågår för att rädda vår miljö, frågor som förhoppningsvis så småningom kommer att besvaras. Kanske får vi inom de närmaste tio åren, en indikation om vi är på rätt eller fel väg. Om vi är på väg att förgöra vår värld istället för att rädda den, finns förhoppningsvis en möjlighet att rätta till det hela.

Man har sett alldeles för många gånger hur det kan gå när människan ska försöka rädda någonting. Jag minns när sälarna skulle räddas i Bottenhavet, det lyckades långt över förväntan. Men hade någon räknat med att det skulle drabba yrkesfiskarna, att de istället skulle bli de som hotas av utrotning?

Antagligen är det meningen att det ska inträffa en katastrof som kommer att förgöra jorden och att det blir människors dumhet som klarar av det, finns inga tvivel om. Att resa till månen är en sak, men att försöka ändra på vår miljö, det klarar bara Moder Natur av.

Är verkligen de fanatiska miljövännerna villiga att offra människor för att rädda vår miljö? Det är ju faktiskt vad det handlar om. Redan har miljötänkandet inte bara fördyrat för människorna, det har också orsakat att många jobb försvunnit.

Optimismen att nya miljövänliga produkter och tjänster skulle växa fram har kommit på skam. Antalet anställda i de stora industriföretagen fortsätter att minska, nya tekniker gör det möjligt att ha betydligt färre anställda än för tio år sedan. Hur många som inte kommer att behövas inom industrierna tio år framåt i tiden, vågar man inte ens gissa sig till. Vad ska alla människor som blir över, göra i framtiden?

Trettiotalets massarbetslöshet ledde till ett världskrig, kan vi vänta oss samma sak igen? Otroligt är det inte, världen har blivit en krutdurk och stubinen (den stigande arbetslösheten ute i Europa) är redan tänd. Vi kan inte göra annat än vänta och se vad som händer.

En sak har i alla fall hänt redan, jag har råkat ut för en rejäl förkylning. En katastrof av det lindrigare slaget, det finns inte tid för att krypa ner under täcket. Men så får det bli i alla fall.