Jaha, då sitter jag här igen, men det kommer inte att bli en vana. Men när man hör hur det är ute i skolorna, börjar man fundera över hur det ska bli i framtiden. Dagens ungdom är ju vårt lands framtid, men de har sannerligen inte getts de bästa förutsättningarna.

Egentligen är det inte mitt bord som man brukar säga, men skolan är inte bara ett problem för elever och lärare, utan också för landets skattebetalare. Det betalas enormt med pengar för en sekunda vara, som skolan i dess nuvarande form måste ses som. Eftersom skolan varit ett sorgebarn i många år, kan det inte ses som annat än ett politiskt fiasko.

För att krångla sig ur det dilemmat, kritiseras inte bara lärarna när resultaten blir allt sämre, utan också lärarutbildningen. Eftersom inte många vill bli lärare med usel lön och låg status, kan det vara så, att ribban tvingats sänkas så lågt vid intagningar till lärarutbildningen, att det inte kan bli bättre än så här.

Men det här spiller ju även över på de gamla lärarna, som kämpat med läroplaner som kunnat kastas i papperskorgen direkt efter att de skrivits. Läroplanen förutsätter att alla elever har samma förutsättningar, men så är det ju inte alls. Men det kanske värsta av allt, det går inte att sätta upp studiemål för barn under tolv år, de måste få utvecklas i sin egen takt.

Betyg är en form av erkännande av de kunskaper eleverna tagit till sig. Men samtidigt är det en tankeställare för lärarna, om det kan bero på undervisningen, att den är för torr och tråkig för många elever. Det gäller att förklara att det finns trösklar man måste kravla sig över, att uppmuntra de som inte har så lätt för sig.

När skolan blev en förvaringsplats i väntan på bättre tider för ungdomar att få jobb, cementerades en hög ungdomsarbetslöshet. Varför ska en ung människa tvingas genomlida en gymnasieutbildning de inte kan ta till sig? Drastiskt kan man säga att vi under många år, utbildat socialfall.

 Om betyg sätts efter eleverna förutsättningar, slipper vi utslagningar redan i skolåldern. Var och en inser säkert att varje motgång för ett barn, berövar dem självförtroendet. Vad det leder till senare i livet vet ingen, därför måste de som har svårare att ta till sig kunskaper, stöttas och hjälpas för att komma på vad de verkligen kan göra.

Vem har användning av högre matematik i dagens läge? Det finns ju för sjutton datorer och räknedosor som sköter det i dagliga livet. Men det skulle inte skada om eleverna fick lära sig huvudräkning, det har de användning av hela livet. Nu råkar det vara så att alla inte har förutsättningar att bli civilingenjörer, läkare eller advokater, men mekaniskt lagda personer som ”rörkrökare” och” bilmekar” kommer alltid att behövas. Även de som inte har ”läshuvud” är viktiga för vårt lands framtid. DE behöver bara skaffa sig social kompetens och bli politiker, om den medfödda begåvningen inte räcker till en högre utbildning.

Sunda förnuftet säger att det är bara lärarna i klassrummen, som kan avgöra vilka förutsättningar och behov eleverna har. Det är deras jobb att försöka hjälpa, de som annars ohjälpligt kommer att hamna på efterkälken resten av skoltiden. Om lärarna i lugn och ro får nöta in grunderna, har i alla fall eleverna en chans att kunna hänga med. Många som gått ut skolan har inte ens lärt sig grunderna i svenska språket.

Konstigt nog klarar de sig i alla fall med hjälp av sina medfödda anlag, en del kan göra de mest fantastiska saker med sina händer, andra utvecklar sina talanger efter hand. Det finns faktiskt de som köper bilar för två tusen, fixar till dem och säljer för fyra tusen. Vad påslaget blir i procent bryr sig inte personen om, det är bara pengarna han får i handen som räknas.

Nåja, det blev en liten utvikning om att många klarar sig bra utan att kunna räkna annat än plus och minus. Kan bara lärarna hjälpa de med läs- och skrivsvårigheter är det ett framsteg. Efter alla år av de politiska misstag som berövat många unga att kunna utnyttja språket, skulle bara det vara fantastiskt. Ja, för ungdomarna vill säga.

Hur har det kunnat bli så här? Om man förenklar problematiken, så får man faktiskt vad man betalar för. Kommunernas usla ekonomi med besparingar år efter år, måste ju visa sig på något sätt. Man måste därför förstå att de gamla lärarna, inte längre orkar lägga ner sin själ i undervisningen. De uppskattas inte av arbetsgivaren och har dessutom låg lön i förhållande till utbildning.

Resultatet kan inte bli annat med kommunerna som arbetsgivare för skolorna. Så kallade folkvalda fattar i demokratisk ordning beslut om hur mycket skolan får kosta, den ingår i den totala budgeten för kommunernas verksamheter.  Räcker inte pengarna till, måste det tas bort anställda och lägga ner skolor. Det är upp till var och en att bedöma om politikerna förvaltar skattepengarna på bästa sätt, jag anser att pengar försnillas på annat än skolan.

Om man ser till lärarnas situation, har de sedan kommunerna tog över ansvaret för skolan knappast haft någon löneökning att tala om. Arbetssituationen har däremot ändrats, många lärare känner sig i dag mer som administratörer än undervisare. Den längre närvaron vid skolan gynnar inte eleverna, snarare tvärtom. Mycket av det som åligger lärarna sker numera på obetald fritid, vilket knappast ger reklam för yrket.

Istället för att den snabbt ökade antalet friskolor fungerat som en väckarklocka för politikerna, har det istället gnällts om hur de kunnat gå med vinst. Eftersom de kommunala skolorna inte ens lyckas hålla näsan över vattenytan, vad är det som dränerar skolans resurser? För en som kan se det hela från ovan, går det bara att dra en slutsats, skolan har blivit alldeles för byråkratisk. Skolan drivs inte längre med elevernas bästa för ögonen, det är kommunernas totala kostnader som går i första hand.

Alla försök att få rätsida på vårt skolsystem är som att koka soppa på en spik. Det är först när lärarna själva får ansvaret för undervisningen, som den nedåtgående spiralen kan stoppas. Att det kommer att ta många år att se något resultat får man räkna med. De nya lärarna har ju knappast någon erfarenhet av att fatta egna beslut, om hur de ska kunna hjälpa eleverna.

Men våra politiker vill inte släppa greppet om skolan, nu har även vår ”landsfader” lagt sig i hur skolan ska skötas. Vår finansminister får gnugga geniknölarna, för mera pengar ska skjutas till. Ännu en spik i den borgerliga alliansens kista? Vad det handlar om är ta över skolpolitiken, men det ska bara ses som ett försök att skyla över de misstag som gjorts tidigare. Moderaterna har knappast brytt sig om skolan tidigare, det har känts alldeles för genant att vårt land halkar efter.

Nåja, försöka duger. Men det finns bara en väg att gå och det är att inte bara höja lärarnas status, utan också lönerna. Genom det kommer också motiverade elever att söka sig till lärarutbildningen. Utan duktiga lärare, kan vi knappast räkna med bättre studieresultat. Det är ju de som har svårt för sig som drar ner det totala resultatet.