Drygt arton grader kallt, jag trpr mer på en ny istid än en glonal uppvärmning. Ska till HC nu på morgonen, så det är bara att bita ihop och ut och frysa häcken av mig. Bäst att ta med mobilen, utifall jag fryser fast på vägen. 

Hur fungerade de flesta innan mobiltelefonen uppfanns? Ja, rättare sagt innan de moderna telefonerna med alla finesser såg dagens ljus. Vart man än kommer, så sitter folk och pillar på sina telefoner. Eller som man allt som oftast stöter på lite här och var, folk som man kan tro pratar för sig själva. Men det gör de naturligtvis inte, de pratar högt med någon i sin mobil med en klump fastsatt på örat.

Ibland har jag till och med hört personer säga i stil med: Jamen jag säger ju hur du ska göra, så gör det bara. Jag tar ansvaret för det hela. Muttrande har personen sedan svurit över dumma anställda som inte fattar ett dugg. Varför den informationen sägs högt är svårt att begripa, men det troliga är ändå, att det inte funnits någon person de pratat med.

Nåja, det var mer som en parentes, en liten fundering om hur knasig vår värld har blivit. Ibland slår mig tanken att svenska folket definitivt blivit dummare, eller så ger de sig inte tid att tänka. Vår regering verkar inte ge sig tid att tänka över de ändringar de vill införa. En förklaring kan vara att ministrarna har bedrövliga rådgivare, men de måste ju tänka själva också.

Talade för någon dag sedan med en tidigare hängiven moderat, men som i framtiden inte kommer att rösta på något parti. Det fanns många anledningar till ställningstagandet, men maktlystnaden han kan se hos de ledande inom partiet, har gjort honom skräckslagen.

Tyvärr verkar det som om Moderaterna kör sitt eget race, det vill säga lägger allt krut på ekonomin. Det får mig att tänka på Joakim Von Anka och antagligen kommer våra ledande makthavare en dag att bli seriefigurer. Ur tragiken skapas ju komiken, det känns lättare att skratta åt eländet än att gråta.

Tragik utspelar sig lite här och var i vårt land. Ser man till hur vårt land försämrats för de sämst ställda, är det verkligen minst sagt oroande. Klyftan mellan rik och fattig har blivit enorm, fattigdomen ökar lavinartat. Många frågar sig hur det kunnat bli så här, eftersom våra politiker skryter om att vi är ett rikt land, ett välfärdsland.

Hur kan det vara möjligt att i ett rikt välfärdsland, ha flera hundra tusen barn som lever i fattigdom? Ja, det är ju egentligen föräldrarna (mest ensamstående) som är fattiga, men det drabbar ju också barnen. Även många pensionärer lever i fattigdom, en del har till och med mindre än existensminimum att leva av.

Men till och med de sämst ställda tvingas vara med och betala skatter och avgifter, som ska hålla vårt land flytande. Varje ny skatt eller avgift kan innebära att det saknas mat på bordet, men så långt tänker inte beslutsfattarna. Naturligtvis borde de tänka sig för både en och två gånger innan de fattar sina beslut. Inte minst när det gäller de enorma belopp som ödslas på att rädda vår miljö och utrotningshotade rovdjur. De pengarna behövs för att förbättra mångas människors livssituation.

Naturligtvis kommer det här att slå tillbaka mot de politiska makthavarna med förödande kraft. Uppvisar en regering brist på empati med de människor som av skilda anledningar inte kan arbeta, eller helt enkelt har för låg inkomst, ska man inte heller säga sig företräda folket. Hur man ska kunna uppnå att alla behandlas lika med det politiska system vi har, måste man se som en omöjlighet.

Nåja, lågkonjunkturen kommer att kräva en hel del av de politiska makthavarna. Alla de gamla etablerade partierna säger sig kunna skapa nya jobb, vilket bevisligen är lättare sagt än gjort. Låter vi politiker ha ansvaret för att skapa jobb, lär det knappast bli några. Råkar de skapa några blir väl det inom de offentliga verksamheterna och då är landet snart utfattigt. Kanske lika bra att gå i ide och se hur det ser ut när våren kommer.