Början på tjugohundratalet började inte speciellt bra, mycket beroende på att Göran Persson inte hade en susning om, hur det nya högteknologiska samhället fungerade. Det hela blev ett vänta och se vad som skulle hända, därför hände ingenting. Partiet som levt på gamla meriter, började få svårt att hålla skenet uppe. Det var en enkel match för den borgerliga alliansen att överta makten, de vann den inte av egen kraft.

Om det fanns några förhoppningar om, att alliansen skulle kunna få rätsida på den byråkrati som effektivt blockerade allt nytänkande, har det smulats sönder och samman. Tvärtom har antalet byråkrater ökat och det är snårigare än någonsin för invånarna.

Men vad gör egentligen landets invånare för att sätta press på makthavande politiker? I princip ingenting, om man bortser från det växande antalet som sympatiserar med SD. I och för sig är det ett tecken på att allt fler är missnöjda med den förda politiken, men den leder ingenstans.

Enda sättet att bryta politikernas makt, är att bojkotta nästa val. Det är betydligt effektivare än att rösta på SD. Med ett valdeltagande under femtio procent, skulle inget parti kunna säga sig ha mandat att skrapa ihop en regering. Naturligtvis skulle kaos uppstå, men ur detta kaos skulle en lösning tvingas fram.

Det är ganska mycket vår regering tvingas acceptera av det EU beslutar, vilket betyder att vi har en massa onödiga statliga verk som inte alls behövs. Vad som kommer från dessa verk är oftast skrattretande idioti och ständigt nya uppgifter vad vi bör och inte bör äta. När det visar sig att vi inte bör äta det som tidigare rekommenderats, kan det inte ses som annat än rena löjan. Det finns alldeles för många byråkrater, som för att försvara sin existens, hittar på de mest förunderliga saker.

Det skulle vara intressant om oberoende rationaliseringsexperter, skulle få ta sig an vår enorma byråkratiska pappersapparat.  Vad det handlar om är ju enorm massa pengar som belastar de gemensamma medlen, de som inte vill räcka till, för det vi betalar skatt för att få utfört.

Centerpartisten Anders W Jonsson har börjat röra om i grytan när det gäller tidigare riksdagsmäns minst sagt generösa pensionsavtal. Ett omställningsbidrag som ska gälla under två år har göreslagits, om det går igenom ska det träda i kraft om två år. Om det blir så, kommer det att gälla en hel del av dagens riksdagsmän. Efter de två åren väntar då förhoppningsvis verkligheten, de inte trott funnits för invånarna i stort.

På något sätt påminner Jonsson om den gamla ledaren för Bondeförbundet, Gunnar Hedlund. Han är lugn och klok, dessutom läkare som sett de negativa effekterna av landstingens oförmåga att hålla i pengar. Kan inte för mitt liv begripa, att han inte valdes till ledare för Centern, de hade verkligen behövt någon med både kunskaper och skinn på näsan. Numera är Centern ett slätstruket parti, eller snarare kanske man ska kalla det för färglöst.

Det är synd, för Centern behövs verkligen för landsbygdens folk, eftersom de flesta andra partier, mest intresserar sig för Fjollträsk. Inte minst landets kvarvarande bönder, skulle behöva en stark Centerledare, för att förhindra utrotning. Något gehör hos den nuvarande regeringen är väl knappast att räkna med, för deras del handlar det mer om pengar, de flesta bönder är ju bara människor med låg inkomst. Som anställda skulle de tjäna betydligt bättre och därmed förse staten med mera pengar.

Och tyvärr är det så att i en krass ekonomisk värld, är inte människorna värda någonting om de inte kan leverera pengar till staten. Alla måste vara lönsamma för att välfärdssamhället ska kunna överleva. Att det kostar enormt med pengar att ha så många som ska till för att välfärdssamhället ska fungera, beror på att staten måste hålla koll på att alla gör rätt för sig.

Visst är det märkligt att de som har sin inkomst från skattemedel, inte kan se att de är en börda för folket. De varken producerar eller tillför landet någonting, men ser ändå inte sig själva som en kostnad. Precis som att riksdagsmännens generösa pensionsvillkor nu ska ses över och ändras, måste det också ske en översyn av, hur många politiskt skapade jobb som kan tas bort. Det är skattebetalarnas pengar det handlar om och det är vad de folkvalda ska se till enligt lag, att de förvaltas på bästa sätt.