I kärva tider behövs skådebröd åt folket, det vill säga någonting som lättar upp ängslan och i många fall hopplöshet. Men det går inte för sig i vårt land, eftersom våra allvarliga politiska företrädare och medhängande byråkrater, strikt följer den äldsta av svenska lagar. I den Äldre Västgötalagen från ca 1225, stadgas att en ”lekare” som försöker underhålla är helt rättslös.

Man kan förstå att många av våra avlidna glädjespridare vänder och vrider sig i sina gravar. Mitt i all bedrövelse som inte minst kriget förde med sig, lockade de människor att skratta och i en del fall, att få människor att inte ta så allvarligt på sig själva. Det var tillåtet en gång i tiden att skratta åt sig själv och sin egen dumhet.

Det i sin tur förde med sig, att folk även började skratta åt politiker, som med allvarlig min gjorde bort sig, eller vågade skämta mitt i allvaret. Erlander kunde på sin tid till och med berätta vitsar och kontrasten mellan den buttra uppsynen och historier han berättade, fick verkligen folk att skratta. Dagens makthavande politiker har samma trumpna uttryck i ansiktet, men humorn saknas. Det saknas alltså det viktigaste för att få folk att lyssna, folkligheten. Och där har vi väl knuten i det hela, dagens politiker är livrädda för att göra bort sig och bli utskrattade.

En gång i tiden var det fint att vara politiker, de var ju inte så många som hade politiken som yrke. I dag vimlar det av människor som har politiken som levebröd, därför ses de numera bara som en kostnad, som urholkar de gemensamma medlen. Det finns ingen som helst status i att vara makthavande politiker, eftersom de flesta är medvetna om, att det inte är de teoretiska kunskaperna som varit avgörande.

Den som fortfarande kan skratta åt allt elände som förmörkar vår vardag, kan ha hjärtligt roligt åt våra politiska företrädare, som med allvarlig min säger de mest idiotiska saker. Men det komiska i budskapen går inte fram till alla, de tar det hela på fullt allvar och blir förbannade istället. Mest beror det antagligen på att svenska folket glömt bort hur man skrattar och vad man ska skratta åt.

Under och strax efter andra världskriget vimlade det av humor i form av skämttidningar, kåserier och revyer som turnerade över hela vårt land. Filmerna innehöll enkla budskap, de skulle skapa framtidstro och hade för det mesta lyckliga slut. Fortfarande gör de Amerikanska filmbolagen filmer som inte bara roar, utan också innehåller lyckliga slut. Huvudpersonerna ska få varandra på slutet, annars går folk hem och känner sig lurade på konfekten.

Men så är det inte i vårt fantastiska land. Redan i slutet på nittonhundrasextiotalet, började av någon anledning allting att handla om politik. Resultatet blev att det tog död på den folkbildning som varit så effektiv, folk slutade gå på teatrar och läsa böcker. Det finns faktiskt gamla människor som inte läst en bok sedan dess. Och man kan förstå dem, vem ville lyssna på politiska budskap och läsa om eländes elände.

 Vad ska det bli av vårt land om allting ska tas på fullaste allvar? Ja, många skulle bli förbannade över hur skola, vård och omsorg hanteras av våra politiker. Det vimlar av politiskt skapade dumheter som inverkar på invånarnas sätt att leva. Företrädare för folket behövs inte längre, invånarna är kapabla att själva avgöra hur vårt samhälle ska se ut. Det första som borde göras är att städa upp bland alla gamla lagar och förtydliga de viktiga, så att de blir begripliga för alla. Inte ens vårt rättsväsen kan tolka de lagar som finns.

Nu råkar det vara så att det blir allt fler som kan ta till sig det skrivna ordet. Massvis med ungdomar har i dag svårigheter att läsa skriven text. Med den byråkratsvenska som används av våra myndigheter, har till och med som kan läsa, svårigheter att begripa vad som står. Förstår man inte, bryr man sig inte heller om vad myndigheterna säger. Man kan förstå att den organiserade brottsligheten, älskar det här landet.

Men det gör inte de som drabbas (och har drabbats) av det samhällsexperiment vår regering kallar arbetslinjen, de är de stora förlorarna.