Det tog emot att komma ur sängen i dag. Kroppen vill inte gå igång, det kan ju bero på det gråa vädret, eller någonting annat. Men eftersom tidningen antagligen kommer unt halv nio, kan jag lika gärna skriva ner det som gnager i huvudet.

Det jag tänker ta upp, är att det som skrivs, sägs och visas i våra media, har en enorm genomslagskraft. Efter alla avslöjanden kan man förstå, att politiska makthavare vill begränsa yttrande och tryckfriheten. I det fallet är inte våra demokratiskt valda personer bättre, än de diktatorer och andra envåldshärskare de själva indignerade kritiserar.

Förtroendevaldas privatliv ska inte behöva granskas, det har ingenting med deras uppdrag att göra, har jag hört som en förklaring. De utför ett jobb, precis som vilket annat jobb som helst. Men så är det ju inte, de har inte anställts, utan har nominerats av respektive partier. Dessa nomineringar sker efter helt andra värderingar, än den övriga arbetsmarknaden.

Nåja, så har vi den sociala kompetensen, förstås. Ett annat ord för erfarenhet, den de fått genom att sitta igenom massvis med möten. Det tar tid att erhålla den kompetensen, allt måste nötas in. När de väl hamnar på en högt uppsatt förtroendepost, finns det politiska kontaktnätet att ta till om det kniper.

Problemet är alltså att ”vanligt” folk, inte begriper hur förtroendeuppdrag fungerar. Men alla fick säkert en lektion i hur det fungerar, i samband med det uppmärksammade, minst sagt klantiga agerandet, av socialtjänsten i Sandviken.

Om Uppdrag gransknings reportrar var objektiva eller inte, spelar ingen roll, ämnet talade för sig självt. Med berättarröstens hjälp, guidades tittarna genom alla turer i fallet och det var en skrämmande inblick i hur bedrövligt människor kan behandlas i vårt samhälle.

Som jag och flera med mig uppfattade det hela, var det minst sagt komplicerat, men ändå inte. Det beror helt och hållet på hur man ser på det hela. Enligt nämnden ordförande var det hela klappat och klart för beslut, det hade tjänstemännen sett till. Ansvaret vilade alltså helt och hållet på tjänstemännens underlag.

Gång på gång sade nämndens ordförande, att frågor om ärendets behandling, måste ställas till de ansvariga tjänstemännen, själv hade han bara klubbat igenom beslutet. Efter omröstning, förstås, men underlaget var ju redan färdigt. Man kan då fråga sig, varför nämnden överhuvudtaget måste fatta ett beslut.

Är inte nämnden politiskt tillsatt, för att tillvarata invånarnas intressen? Med andra ord se till, att det inte ska kunna bli något allvarligt fel begånget av tjänstemännen. Att sätta sig in i och ifrågasätta det tjänstemännen kommit fram till, kräver naturligtvis kunskap om hur våra lagar fungerar. Ingen ska dömas ohörd sägs det, nämnden skulle därför ha träffat föräldrarna och själva försökt bilda sig en egen uppfattning. Om inte kunskapen finns, har ändå de flesta någonting som kallas sunt förnuft.

Eftersom den sociala nämnden tydligen inte har något ansvar för de beslut som fattas, varför sitter de där överhuvudtaget? Slutsatsen man kan dra av det som hänt, är att de sociala nämnderna inte alls behövs, de kostar bara skattebetalarna pengar, som behövs till verksamheten. Kostnaderna för socialbidrag ökar hela tiden, tacka arbetslinjen för det.

Inblandade tjänstemän har handlat enligt reglementet och kan därför inte stå ansvariga för sitt handlande. Socialstyrelsen är av samma uppfattning. Förlåt en stilla undran, vad är Socialstyrelsen, de sociala enheterna i landet, samt alla politiskt tillsatta nämnder till för? Eftersom ingen i slutändan tycks ha något ansvar för de beslut som fattas, liknar det mest en rättslös stat, inte en demokrati.

Det kan inte vara så, att medborgarna är helt utlämnade åt tjänstemäns tolkande av det skrivna reglementet och därmed avgöra inblandade människors liv. Var finns rättsäkerheten?

Ja, det kan man fråga sig, efter att ha sett och hört den kvinnliga åklagaren. Semesterbilder med lekande nakna barn, var helt klart barnpornografi. I alla fall om vuxna snuskhumrar skulle få ta del av bilderna. Genom sig själv känner man andra, eller …?

Detta händer i Sverige 2011, ändå är det som hände i Sandviken, bara ett fall av många. Det finns säkert hundratals, ja, kanske tusentals fall, där människor behandlats som rättslösa. Hur kan våra folkvalda utan att skämmas, säga att vi lever i ett demokratiskt välfärdssamhälle. Det är bedrövligt!

Tidningen dunsade ner i brevinkastet för en stund sedan, lika bedrövligt det också. Ska man se allt som händer som ett sönderfallande land? Det ser inte bättre ut.

Vaknade kvart i fyra och försökte verkligen somna om. Ett döfött försök, så nu sitter jag här. Känns lite spöklikt i ensamheten. Sandviken, den döende staden, gör rätt för epitetet så här på morgonkulan. Det är först runt halv sex folk susar förbi på väg till ”verket”, sedan kommer avgående skiftlag motsatt väg.

Inte mycket att skryta med, men numera är väl Sandviken mera känt över hela landet för sina ”dönickar” inom Socialtjänsten, än för sitt bandylag. Politiskt ansvariga har ingenting med det att göra som vanligt, måste vara skönt att bara kunna ruska av sig obehagliga saker.

Man kan inte annat än fundera över, om förtroendevalda personer verkligen har något samvete. Eller så resonerar de på samma sätt som många ungdomar. Jag bryr mig inte, är ett vanligt uttryck bland ungdomar i Sandviken. Kanske på andra ställen också, vad vet jag. En sak vet jag med säkerhet, de allra flesta bryr sig inte ett dugg om politik, den klick som säger att de gör det, är försvinnande liten.

Att tala för döva öron är inte trevligt, men det är precis vad våra politiker gör, när de vänder sig till ungdomarna. Som när de inte sover (kanske till och med då), har pluggar i öronen och lyssnar bara på det de själva vill höra. Men det är klart, det kan vara hörapparater också, allt fler unga har hörselproblem sägs det. De artister man kan se på teve verkar ha det, varenda en har pluggar i öronen! Eller kör alla med playback och mimar sina låtar …?

Jodå, jag brukar också lyssna på musik, låtar där man kan höra skönsång och harmonier istället för tre ackord och dunka, dunka. Naturligtvis är det gamla låtar, som får minnen att blixtra förbi. Minnen behövs när man blir äldre. De behövs för att glömma bort, hur mycket sämre det mesta har blivit. Inte när det gäller teknik naturligtvis, men konstigt hade det väl varit annars.

Men tittar man på det samhälle vi nu har och jämför med det vi en gång hade, blir man nästan mörkrädd. Vem vill ha ett samhälle som spårat ur? Men någonting är på väg att hända, det blir så när människorna fått nog.

Som vanligt är det ungdomarna som går i spetsen. De är inte bara otåliga och orädda, för livet är kort. Det ska hända saker hela tiden, därför hakar de på nya trender. Lite underligt kanske att kalla det för en ny trend, när man kan se ungdomar släpa ut femtiotalsmöbler från Ånyo, som de köpt för en billig penning. Men så har det blivit. Det kan ju vara en kostnadsfråga också, förstås. Kanske det är anledningen till att kläder från fyrtio- och femtiotalet blivit moderna igen. För bara någon dag sedan, såg jag en ung kille klädd i duffeljacka som såg nästan ny ut.

Vi äldre fick lära oss att inte slänga saker, de kunde behövas längre fram. Av den anledningen finns det massvis med både gamla möbler och kläder, som skänks bort till Frälsningsarmén med flera när äldre människor dör. Med det slit och släng samhälle vi haft i många år nu, är väl det här sista chansen att bevara det som är gammalt.

Second hand har blivit på modet, om det har med kretsloppstänkande eller inte, är totalt ointressant. Huvudsaken är att ungdomarna upptäcker att det fanns en tid, då det var kvalitet på både möbler och kläder. Kanske vaknar intresset för hur vi en gång hade det i det här landet.

Jag vet många som klagar över den övertid de tvingas till av arbetsgivaren och man kan förstå dem. Vi som växte upp med sex dagars arbetsvecka och kämpade för att förkorta arbetstiden, verkar inte haft mycket för det. Men vi gjorde det för att de kommande generationerna skulle få det bättre, än vad vi själva hade det.

Kanske finns det nu likheter med de arbetsstudier som gjordes på femtiotalet, ett sätt att pressa människorna. Då gällde att få de anställda att prestera mera, samma sak får man höra nu. Men det var inte trevligt när en tidsstudieman stod utanför toaletten, för att med stoppur kontrollera, hur lång tid det tog att skita. Är det så nu också på våra arbetsplatser?

Moroten på den tiden var att om man jobbade hårdare, skulle det bli mera i plånboken. Det behövdes inte många kronor mer för att hamna i en högre skatteklass, så det blev för det mesta luft i plånboken. Men bruttolönen steg för de som jobbade hårt, det påtalades ofta av fackföreningspamparna och de politiska makthavarna.

Femdagarsvecka och fyrtio timmars arbetstid räcker tydligen inte, för att de dyra maskiner företagen investerat i ska vara lönsamma. Maskinerna måste utnyttjas dygnet runt, vecka efter vecka. Man kan ju inte ha för lång avskrivningstid, för utvecklingen går framåt hela tiden.

En ständig jakt på att dra ner kostnaderna, är en nödvändighet i vår moderna värld. Konkurrensen är mördande och det är priset på varan som är avgörande för kunden. Det gäller att kunna producera till lägsta möjliga pris, för att kunna få ut mesta möjliga vinst.

Alla har säkert sett att vissa varor försvunnit ur sortimentet i butikerna, det är varor som inte säljs i tillräckligt stor omfattning. Det kostar pengar att ha hyllvärmare, det gäller alla konsumtionsvaror. De flesta tillverkningsföretagen lägger inte längre upp ett buffertlager, det kostar alldeles för mycket och binder kapital. En dag kan det slå tvärstopp och lagervaror betalar inga löner.

Visst är det kortsiktigt tänkt, men så fungerar numera den globala värld vi tillhör. Oavsett vad företagen säger, ser de i många fall inte längre, än fram till nästa kvartalsrapport. De siffror som presenteras är intressanta för penningplacerare och aktieägare. Ett kvartal med vikande siffror slår genast igenom på aktievärdet. Pengar kan flyttas i en svinblink, det vet alla företagsledare.

Det gamla industrisamhället hade sina fel och brister, men några häftiga svängningar förekom inte. Aktieägarna låg stilla med sina investeringar och lät pengarna växa i långsam takt. På något sätt känns det som om vårt land, inte passar in i den moderna världen. Den svenska modellen är inte bara omodern, den har visat sig vara ungefär som SAAB, som för det mesta fått bra kritik, men varit svår att sälja utomlands.

Nu börjar den svenska modellen bli svårsåld även här hemma. Det brukar bli så när alldeles för många ”måndagsexemplar” drabbar kunderna. Landets invånare betalar genom skatter för att få en förstklassig vara, inte en sekunda som vår skola, vård och omsorg måste ses som. Skattepengarna är betalning för jänster de offentliga verksamheterna ska utföra, då ska inte det mesta försvinna som expeditionsavgifter.

Vi måste fråga oss vilka tar alldeles för stor plats i vårt samhälle, först då kan vi få rätsida på problemen. Vem eller vilka har gjort Sverige till ett rikt land? Ja, inte är det då våra så kallade folkvalda politiker, de gör inte bara av med skattebetalarnas pengar, de lever också gott på dem.

Cirkus Grekland rullar vidare, nu ska det inte bli någon folkomröstning. Men vad blir det istället? Det enda som är säkert, tycks vara att ingen vet vad som kommer att hända. Alla höjdare är ivriga att visa en försiktig optimism om att allt ska lösa sig till det bästa. Det har fört med sig att varje krismöte, mest liknar en hönsgård med bara tuppar, som försöker gala högst för att bli hörd.

På hemmaplan har vi vår alldeles egna lilla hönsgård, den uppmärksammas inte lika mycket som den ute i Europa. Kanske för att våra så kallade folkvalda inte är högröstade, men duktiga på att lägga orden väl, för att skapa förtroende. Och förtroende är viktigt, om man vill vara ett statsbärande parti under många år framöver. Vi får väl se hur det blir med det.

I det läge som nu råder, måste våra regeringsföreträdare vara extra övertygande, det har börjat blåsa snåla vindar. Nu är det för all del inte många som lyssnar på vad de säger, men desto mer på nyhetsrapporteringarna. Det är där alla kan höra senaste nytt om det som händer. Förklaringar från politiska makthavare, kommer alltid efter att något hänt och då är det som regel för sent att göra någonting åt det.

För att bli politiker behövs inga gymnasiebetyg eller högre utbildning, men en egenskap en politiker måste ha, är att vara en skicklig talare och debattör. Dessutom ha en förmåga att kunna improvisera, när frågorna inte stämmer överens med, vad de förmodats handla om.

En duktig debattör ska inte bara kunna vända svart till vitt och tvärtom, utan också ställa motfrågor om samma sak. Det sätter knorr på debatterna och sätter motståndarna på det hala. Att det hela bara utmynnar i ett ställningskrig och att ingen lyssnare till slut blivit klok på vad det hela handlat om, är en annan femma.

Även om kvicktänktheten är ärftlig, gäller det att träna på att kunna slingra sig ur de mest knepiga situationer. Tyvärr har det visat sig att personer med talets gåva, varit totalt odugliga att omsätta ord i handling. Vissa politiker pratar ständigt om vad de ska göra, och efter ett tag, tror de själva att de verkligen har gjort det.

Alla har säkert hört talas om politiska vägar som inte nått ända fram. Naturligtvis en bortförklaring av beslut som varit helt fel från början. Men det är inte bara politiker som skyller ifrån sig, det är en mänsklig reaktion att göra det när någonting händer.

Och visst är det väl fantastiskt, att det finns ett enkelt ord, som kan användas för att gardera sig för framtida händelser. Ja, det kan även användas till att (bort)förklara vad som hänt. Kanske just därför är det användbart för både politiker och ”vanligt” folk. Men vi tänker inte på, att vi använder det dagligen i något sammanhang.

 Vem har inte sett tillbaka och tänkt: Tänk OM jag gjort si eller så. Man kan också vända på det: Tänk OM jag inte gjort si eller så. Vi får inget svar av oss själva och blir inte heller klokare av att tänka så. I det första fallet, vet vi inte hur det skulle blivit på annat sätt. När det däremot dyker upp ett INTE efter OM, har det definitivt inte gått som vi tänkt oss.

Den som inte är säker på utfallet av någonting kan säga: OM ingenting oväntat händer så … Man har ju inte sagt att det ska lyckas, men chansen finns, OM ingenting sätter en käpp i hjulet. Skulle det hända, kan man förklara det hela med: OM inte det hade hänt så …

Att dribbla med ord är advokater duktiga på, faktum är att allting kan tolkas på olika sätt, inte minst vår lagtext. Det är väl därför många kommuner tolkat lagen som det passat dem bäst. Hursomhelst vet jag en person, som fick påstötning om sin deklaration från Skattemyndigheten. Vad det gällde spelar ingen roll, men förklaringen var minst sagt rörig och obegriplig.

Nåja, det visade sig att handläggaren inte begrep ett dugg och kände sig säkert dum. På sätt och vis lät det vettigt, men gick inte det hela i en rundgång … Handläggaren gick då in till sin chef och lät honom läsa förklaringen.

Chefen läste och lade pannan i djupa veck och sa efter en stund: Vad anser du om det som står här? Handläggaren kunde inte erkänna att han inte förstod ett jota, så han sa: Det verkar vettigt. Chefen kunde i sin tur inte erkänna för en underordnad, att han inte begrep ett dugg. För chefen fanns därför inget annat att göra, än att godkänna förklaringen.

Alldeles säkert känner någon igen sig, ingen vill framstå som dum i huvudet. Tyvärr är det samma sak med våra så kallade förtroendevalda, de vågar inte erkänna att de inte fattar ett pilleskit av det som ska beslutas. Vi har alltså en samling människor i beslutande ställning, som inte vågar säga, att de inte begriper ett dugg, av det besluten kan ställa till med.

Just osäkerheten om hur de ständigt nya komplexa problemen ska tacklas, ökar risken för misstag. När det gäller politiska lösningar, sneglas det på sådant som en gång fungerade. I vissa fall, har det visat sig bli en del konstiga snedeffekter för invånarna, men i det stora hela så …. Ja, det har naturligtvis fordrats att lappa och laga lite, för att mildra (sned)effekterna.

Men i vår moderna tid, där det som händer i andra länder även påverkar oss, kan vi inte fortsätta att klänga oss fast vid det gamla och beprövade. Det går inte att tänka att med lite justeringar här och där, så kanske … Det är bara att konstatera, att de gamla beprövade metoderna inte längre fungerar och nya lösningar är det ont om.

Kanske dags att våra makthavare sätter sig under ett träd med vinteräpplen på grenarna. De är inte bara hårda, de finns fortfarande kvar på grenarna lite här och var. Kanske ett äpple faller och träffar någon av dem i huvudet. Kanske denna någon också kommer på en fantastisk idé, om hur allting ska lösas. Har inte det hänt en person för länge, länge sedan …? Nåja, det som behövs, är kanske bara att rätt person, får ett hårt äpple i huvudet.

Samma sak skulle naturligtvis kunna hända, om riksdagsledamöterna slår ihop sina kloka huvuden. Problemet för en alliansregering är, vilka som har kloka huvuden. Är det bara träskallar som slår ihop sina huvuden, lär det knappast framkalla några finurliga idéer. Men råkar det dyka upp ett förslag som låter vettigt, kan man ju singla slant och låta slumpen få avgöra. Att så sker ibland, är en känsla man får, när det gäller en del underliga politiska beslut.

Slantsingling kan fungera, men det kan lika gärna gå åt helvete. Men det är klart, det går ju alltid att ta till en folkomröstning, resultatet är ju i alla fall bara vägledande. Så gör man i ett demokratiskt land, när frågan är för svår att besluta om på regeringsnivå. Men om regeringen skulle följa folkviljan och det folket säger ja eller nej till barkar alldeles åt skogen, får ju landets invånare skylla sig själva. Regeringen däremot, kan två sina händer.

Har suttit och skrivit ner mina fantastiska tankar i en och en halv timme och har nu slut på idéer. Finns det andra förslag?

Fram till dess tidningen kom strax efter fem, kändes det som att jag måste hoppa över att skriva i dag. Efter att ha läst tidningen och inte hittat något politiskt uttalande om krisen i Grekland, blev jag fundersam. Europa står inför en kris ingen kan ens ana omfattningen av, men våra politiker leker i sin lilla sandlåda. Grytan kokar för fullt, men läggs locket på kanske det slutar det koka, för så brukar ju alla problem kunna lösas internt. Ja, i alla fall inom kommuner och landsting.

Vi seglar alltså vidare som tänkt var, trots att det borde vara dags att försöka få in båten på grundare vatten. Den var inte så sjösäker, som regeringen trodde för bara några månader sedan. Men optimismen har gjort att vi befinner oss långt ut på djupt vatten och flytvästarna är kvar på land. De skulle ju inte behövas. På något sätt börjar det här likna den ”osänkbara” Titanic och vi vet hur det gick.

När det stod klart att Grekerna skulle få rösta om EU:s krispaket, fick det börser runt om i Europa att falla. Svenska kronan vinglade till och både euro och dollar blev dyrare. Bankstyrelser över hela Europa håller på att göra i byxorna, tänk om Grekland hoppar av euron …

Nu är det inte Grekernas bästa som diskuteras, det är Europas framtid. För Grekernas del, skulle det betyda en nystart att gå i konkurs, de kan börja om på ny kula. Men naturligtvis kommer då hela eurozonen att ruskas om rejält. Fortsätter det så här, sitter snart alla euroländer på pottkanten. Inte undra på att hela EU:s hjärntrust kuskat runt överallt för att sy ihop ett räddningspaket, deras framtid står på spel.

Därför är det nu så att Grekland ska räddas, vare sig de vill det eller inte. Den som i leken gett sig med, ska leken tåla. Grekisk statschef eller inte, men ingen fattar egna beslut som kan ställa till det för EU. Nåja, för folket också, förstås. En omröstning skulle tvinga de minst informerade, att välja mellan pest eller kolera. Känns det igen? Vi har haft flera sådana folkomröstningar, när politiska makthavare inte vågat fatta beslut. Hur ska Grekiska folket kunna veta, hur den här krisen bäst ska kunna lösas, när inte ens deras så kallade folkvalda vet?  

Nåja, det politiska rävspelet kommer att fortsätta. Om Grekland rasar ihop och lämnar euron, finns det stora frågetecken för andra länder. Blir det då att försöka rädda Italien eller Spanien, eller kanske båda samtidigt? Det finns många i de länderna, som vill ha tillbaka sin gamla valuta.

Det här väcker naturligtvis frågan, om man helt enkelt ska skrota EU medan tider är. Faktum är att det inte är EU:s höjdare som avgör det, deras öde ligger i Tyskland och Frankrikes händer. Jag tror knappast att vare sig Tyskland eller Frankrike ser till EU:s bästa, om det gäller att rädda det egna landet och sitt eget skinn.

Visst skulle det bli en dyrbar affär att skrota EU, men finns det inga pengar så … Det är ju Greklands stora problem och det som kommer att hända där får väl vägleda. Med de löner som florerar inom EU, har säkert alla som jobbar där råd att vara utan lön, till dess de får ett nytt jobb. Eller tvingas respektive medlemsländer betala visstidspension till dem …?

För vår del gäller att vi drabbas av svallvågor om det blir kris ute i Europa. Vad kommer vår stolta krona att vara värd, om vi får en ny finanskris på halsen? Jag tror inte ens vår finansminister vågar sig på ett svar, en flytande liten valuta är ett osäkert kort när det stormar.

Det är väl som med allting annat, att det finns både för- och nackdelar med en egen valuta. Så länge som hjulen snurrar på, är allt frid och fröjd. Men vi lever hela tiden med en osäkerhet, om det ska hålla i sig eller inte. Om det talar man tyst, varför ropa vargen kommer, innan den står utanför dörren och ylar.

En regerings uppgift är att lugna folket för att undvika panik, men invaggas folket i falsk säkerhet, kan det gå riktigt illa. Men en regering får inte bli tagen på sängen, som fallet tycks vara med den ekonomiska kris många länder nu står inför. Tack och lov har vi en stats- och finansminister som kan lära ut hur andra ska göra, eller har de också valt fel väg? Har de förlitat sig på att andra ska dra det tunga lasset och åka snålskjuts?

Det behövs enormt med pengar för att vårt land ska gå runt, det rör sig om ofantliga summor, som inte kan tas fram på en miniräknare. Enbart lönekostnaderna för regeringskansliet, kan räta upp några kommuners underskott för socialbidrag som ökar oroande fort, det rör sig alltså om miljoner. Halverar man riksdagens ledamöter, lösgörs pengar till exempelvis de stigande vårdkostnaderna för äldre.

Vår stats- och finansminister får gärna höra av sig, jag har en massa förslag som kan vara till gagn för invånarna. För det är väl det de är anställd för av skattebetalarna, att se till att de får valuta för sina pengar. I Sandviken har kommunledningen börjat lyssna på invånarna, är det för mycket begärt att även de så kallade folkvalda i Riksdagen, börjar göra samma sak.

Hur man än ser på saken, är de politiskt valda bara visstidsanställda. Att alldeles för många suttit som folkvalda i många år, beror inte på väljarna, utan partierna som själva utser sina kandidater. Det är svårt att lära gamla hundar sitta och de äldre har därför inte lärt sig, att de kan stryka namn på valsedlarna och skriva dit sitt eget önskemål. Av den anledningen sitter gamla betongrövar kvar, trots att de skulle ha bytts ut för länge sedan.

Det är dags att förtroendevalda, bara får sitta max två mandatperioder.

Vaknade halv fem igen, inte ens en mugg starkt kaffe, kunde skölja bort den bittra smaken i munnen, orsakad av det som nu händer på löpande band. Allt fler säger att världen håller på att gå åt helvete. Om inte just i dag, så förr eller senare. Det är inte någon religiös sekt som sprider det budskapet, det är vanligt folk som säger så. Ja, de är gott sällskap, för Miljöpartiet säger samma sak. Att många tycker sig se slutet på en tid, då det mesta tycks gå åt helvete, är kanske inte så konstigt.

Någonstans har det blivit fel, trots att det borde ha blivit rätt. Om skatterna sänks blir det flera jobb har vi fått höra, men det enda som hänt, är att de som har ett jobb fått det lite bättre. Det är nu fler i arbete sägs det, men de nya hållbara jobben lyser med sin frånvaro. Vad händer om svenska folket inte har pengar till att köpa tjänster eller konsumtionsvaror?

Skatt på arbete har blivit lägre, men skatter på annat har inte blivit det. Vi betalar miljöskatter på snart sagt allt vi behöver, ändå ser vår miljö ut att må sämre för varje år. Kan det bero på att det vi gör i vårt lilla land, gör att andra tror sig kunna skita ner desto mer? Det verkar inte bättre. Det behövs fyra planeter för att klara av nuvarande konsumtion enligt MP. Vad jag vet är vi ett litet land, hur många planeter gör exempelvis Kina eller Amerika av med?

Men vi har ju egentligen ganska gott om utrymme att odla förnödenheter för egen del. Tyvärr har bönderna nästan utrotats till förmån för våra exportindustrier. Men i dessa företag dominerar snart visstidsanställningar, företagen vill bara ha arbetsvilligt folk när de behövs. Det har skapat ett mönster där folk ska flytta dit jobben finns och flytta därifrån när jobben tar slut.

Politikerna måste tänka om, det är ju inom jordbruket de hållbara jobben kan skapas. Jag har svårt att se jobben som hållbara inom tjänstesektorn och vid våra stora industrier minskar personalbehovet hela tiden.

Långsiktiga jobb finns, bland annat inom skolan, vården och omsorgen. Men eftersom skattepengarna urholkas av löner för folkvalda politiker som blivit byråkrater, konsulter och en massa administratörer, stupar det på att pengarna inte räcker till.

Vi måste slå av på takten, därför måste människorna få hjälp på traven av MP. För att få folk att stanna hemma och ta det lugnt, kan man exempelvis beskatta flygresor. Men vi måste äta mindre med kött också, det kan man fixa genom att lägga på en extraskatt. Paltbröd utan fläsk, eller rotmos utan fläsklägg, nä, det går bara inte. Jag tror inte svenska folket är villig att leva på gröt och grönsaker, då kan det lika gärna gå åt helvete.

Den största dumhet politikerna kan göra, är att tala om hur människorna ska leva. Men MP behöver inte anstränga sig att komma på en lösning, allting reglerar sig självt av någon underlig anledning. Politisk inblandning ställer bara till det och gör saker och ting värre.

På en punkt har MP i alla fall rätt, vi kan inte fortsätta leva som vi gör. Men för att få en ändring på människors sätt att leva, kan vi inte ha lönsamhetskrav på allting. Inte heller kan vi ha politiker som styr hur vi ska leva och som skattebetalarna måste försörja. Politikerna kan ju inte ens styra sig själva, utan gör tvärtemot som de varit med och beslutat om!

Skomakare bliv vid din läst är ett gammalt uttryck, folk ska hålla på med saker de kan, inte det de inte kan. Bland politiker kan vi hitta en salig blandning av yrkesgrupper. Det finns exempelvis bönder, lärare, läkare, advokater, sjuksköterskor, affärsbiträden, ja, till och med tidigare arbetslösa. Lägger man dessutom till alla de som aldrig haft något yrkesjobb, utan gått den långa vägen inom politiken, blir skaran ännu brokigare.

Det är för mycket begärt, att denna blandning av helt vanliga människor, ska kunna tygla allt som rör människornas och miljöns överlevnad. Tittar man på hur det gått för mänskligheten bara de senaste tio åren, kan de det inte heller. Till det behövs kompetenta personer, som handplockas för att hitta de rätta lösningarna.

Jodå, så görs också av våra så kallade folkvalda, de anlitar konsulter, vilket visar att politikerna är överflödiga. Men eftersom konsulterna också måste leva, måste de anpassa sina lösningar efter de politiska önskemålen. På det viset hamnar politikerna ständigt på ruta ett, men har kastat bort en massa skattepengar.

Försöker man ändra på en sak, uppstår problem med följderna av det beslutet. Många gånger kan ett beslut göra det värre än bättre. Massvis med felaktiga beslut har lett oss fram till där vi är i dag. Gamla synder som bristfälligt försökts rättas till, har gjort dem sju resor värre.

Men det är inte bara gamla synder som ställer till det för oss nu. De senaste åren har vi sett hur det kan gå, när man förändrat A-kassan och sjukfrånvarosystemet. Att utgå från att alla som kan stå på benen också kan jobba, måste ses som en utopisk teori. Det kommer aldrig att finnas jobb till alla, om man inte skär ner arbetstiden till två timmar per dag, vill säga.

Vi måste acceptera att det alltid kommer att finnas arbetslöshet, om vi inte inför ett helt nytt samhällssystem, förstås. Ett samhällssystem där alla är anställda av staten, för att göra det de trivs med och är bra på. Ett fantastiskt sätt att ta vara på den kreativitet som finns, men också att bli kvitt alla svartjobb. Ingen behöver ta betalt för att hjälpa grannar och bekanta, de kan ju hjälpa i sin tur.

Nåja, det här med arbetslöshet är någonting som har med svängningar i konjunkturen att göra. Ja, med hur mycket pengar människorna har att röra sig med också naturligtvis. Företag kan inte producera varor som ingen har råd att köpa. Så när det händer, blir det arbetslöshet. Konstigare än så är det inte.

Problem uppstår när människor blir arbetslösa, de får mindre pengar att röra sig med. Med den låga nuvarande maxersättningen från A-kassan, blir det många som går ut i arbetslöshet, som får gå från hus och hem. Det var väl ändå inte meningen? Nä, naturligtvis inte, alla skulle ju ha ett jobb att gå till!

Kanske blir det så att MP blir bönhörd, att de flesta inte har råd med kött på bordet, eller flyga runt och förstöra vår miljö. Men blir det mindre pengar i omlopp, kommer miljön att bli förloraren i alla fall. Kanske inte miljön direkt, men alla de som i dag har nyskapade jobb, för att rädda vår miljö. Pengarna kan behövas till människors överlevnad, så valet är egentligen ganska enkelt.

Var sak har sin tid, brukar man säga, Vilken tid som väntar framöver, vet vi inte i dag.

Jösses vad lång det blev. Orkar någon verkligen läsa det här …?

Jag hade satt mig för att försöka skriva någonting varje morgon, men märker att det blir svårare för varje dag att hitta en tråd att dra i. Visst matas man varje dag med orättvisor och att människor behandlas sämre än djur, men det känns bara deprimerande. Det finns djurskyddslagar, men finns det ingen lag som säger, att människor inte får behandlas hur som helst? Det tycks inte vara så.

För alla som står utanför det politiska arbetet, är det bara de som kan se att det bär utför? Att många får det bättre, men oändligt många fler sämre. Det skapar inte bara avundsjuka, det skapar desperata människor. Vad det kan leda till, ser vi resultatet av runt om i världen.

Jag har hört många politiska slagord i mitt liv, bland annat ner med kapitalet och makten åt folket. De nya rörelserna protesterar mot just de sakerna. Sedan slagorden började stämma in på de politiska makthavarna, har de inte längre en framträdande plats. Politiker har blivit kapitalister och folket har allt mindre satt säga till om.

Men på slutna politiska möten finns antagligen slagorden med och drar ner applåder, annat kan man inte vänta sig av en hjärntvättad grupp. Bakom det hela finns en samling människor som inte vill synas. De är hjärnorna bakom de lakejer som för fram budskapen, men också de som tjänar pengar på det. Det är den hemska sanningen.

Det politiska nätverket tillkom en gång för att kunna dra i rätt trådar, även om ett val förlorades. Ganska fiffigt att tillsätta lojala personer i maktställning inom samhällsapparaten, för att kunna förhala, till och med förhindra fattade beslut av nya makthavare. Det skapade en stark byråkratisk apparat, som till slut kom att leva sitt eget liv. Den apparaten har fått en makt, som hjärnorna bakom det hela, inte ens kunde drömma om.

Generaldirektörer har kommit och gått, men byråkratin fungerar fortfarande efter de riktlinjer, som fastställdes för runt sextio år sedan. När ett land blir för byråkratisk, stryps det långsamt. Alla verk försöker försvara sin existens, ofta genom att komma med någonting rent ut sagt idiotiska påfund. Att det kunnat fortgå år efter år, är bara det, en skandal ute like.

Vår nuvarande regering, som säger sig vilja rätta till allt som blivit fel, skulle kunna ändra på det här, men har inte kraft och mod att göra det. Men det finns inga tvivel om saken, vår byråkrati fördyrar inte bara för staten, utan också för invånarna.

Svenska folket behöver ingen dadda som talar om vad de får eller inte får göra. Alla offentliga verksamheter är till för folket, inte tvärt om. Efter att ha blivit medlemmar i EU, behövs inte många av de statliga verken, de har blivit överflödiga. Att de finns kvar, måste ses som en fruktansvärd svaghet hos både tidigare och nuvarande regering, som valts för att svenska folket ska få ut mesta möjliga av sina skattepengar. Nu kan man läsa att de ser till att själva få ut mesta möjliga av invånarnas skattepengar. Det kan ju gå åt helsike och då kommer pengarna att behövas.

Det är väl som det sägs, att allting måste rasa ihop, innan någonting händer. Men det är väl först när vi nått en punkt, då de politiska reträttplatserna av ekonomiska skäl, inte längre kan försvaras av makthavarna. Ju snabbare det händer, desto bättre. Skrota vår omfattande och kostnadskrävande byråkrati. Samtidigt måste Riksdagens ledamöter halveras, vi har inte råd med deras fantasilöner och fantastiska förmåner.