Det tog emot att komma ur sängen i dag. Kroppen vill inte gå igång, det kan ju bero på det gråa vädret, eller någonting annat. Men eftersom tidningen antagligen kommer unt halv nio, kan jag lika gärna skriva ner det som gnager i huvudet.

Det jag tänker ta upp, är att det som skrivs, sägs och visas i våra media, har en enorm genomslagskraft. Efter alla avslöjanden kan man förstå, att politiska makthavare vill begränsa yttrande och tryckfriheten. I det fallet är inte våra demokratiskt valda personer bättre, än de diktatorer och andra envåldshärskare de själva indignerade kritiserar.

Förtroendevaldas privatliv ska inte behöva granskas, det har ingenting med deras uppdrag att göra, har jag hört som en förklaring. De utför ett jobb, precis som vilket annat jobb som helst. Men så är det ju inte, de har inte anställts, utan har nominerats av respektive partier. Dessa nomineringar sker efter helt andra värderingar, än den övriga arbetsmarknaden.

Nåja, så har vi den sociala kompetensen, förstås. Ett annat ord för erfarenhet, den de fått genom att sitta igenom massvis med möten. Det tar tid att erhålla den kompetensen, allt måste nötas in. När de väl hamnar på en högt uppsatt förtroendepost, finns det politiska kontaktnätet att ta till om det kniper.

Problemet är alltså att ”vanligt” folk, inte begriper hur förtroendeuppdrag fungerar. Men alla fick säkert en lektion i hur det fungerar, i samband med det uppmärksammade, minst sagt klantiga agerandet, av socialtjänsten i Sandviken.

Om Uppdrag gransknings reportrar var objektiva eller inte, spelar ingen roll, ämnet talade för sig självt. Med berättarröstens hjälp, guidades tittarna genom alla turer i fallet och det var en skrämmande inblick i hur bedrövligt människor kan behandlas i vårt samhälle.

Som jag och flera med mig uppfattade det hela, var det minst sagt komplicerat, men ändå inte. Det beror helt och hållet på hur man ser på det hela. Enligt nämnden ordförande var det hela klappat och klart för beslut, det hade tjänstemännen sett till. Ansvaret vilade alltså helt och hållet på tjänstemännens underlag.

Gång på gång sade nämndens ordförande, att frågor om ärendets behandling, måste ställas till de ansvariga tjänstemännen, själv hade han bara klubbat igenom beslutet. Efter omröstning, förstås, men underlaget var ju redan färdigt. Man kan då fråga sig, varför nämnden överhuvudtaget måste fatta ett beslut.

Är inte nämnden politiskt tillsatt, för att tillvarata invånarnas intressen? Med andra ord se till, att det inte ska kunna bli något allvarligt fel begånget av tjänstemännen. Att sätta sig in i och ifrågasätta det tjänstemännen kommit fram till, kräver naturligtvis kunskap om hur våra lagar fungerar. Ingen ska dömas ohörd sägs det, nämnden skulle därför ha träffat föräldrarna och själva försökt bilda sig en egen uppfattning. Om inte kunskapen finns, har ändå de flesta någonting som kallas sunt förnuft.

Eftersom den sociala nämnden tydligen inte har något ansvar för de beslut som fattas, varför sitter de där överhuvudtaget? Slutsatsen man kan dra av det som hänt, är att de sociala nämnderna inte alls behövs, de kostar bara skattebetalarna pengar, som behövs till verksamheten. Kostnaderna för socialbidrag ökar hela tiden, tacka arbetslinjen för det.

Inblandade tjänstemän har handlat enligt reglementet och kan därför inte stå ansvariga för sitt handlande. Socialstyrelsen är av samma uppfattning. Förlåt en stilla undran, vad är Socialstyrelsen, de sociala enheterna i landet, samt alla politiskt tillsatta nämnder till för? Eftersom ingen i slutändan tycks ha något ansvar för de beslut som fattas, liknar det mest en rättslös stat, inte en demokrati.

Det kan inte vara så, att medborgarna är helt utlämnade åt tjänstemäns tolkande av det skrivna reglementet och därmed avgöra inblandade människors liv. Var finns rättsäkerheten?

Ja, det kan man fråga sig, efter att ha sett och hört den kvinnliga åklagaren. Semesterbilder med lekande nakna barn, var helt klart barnpornografi. I alla fall om vuxna snuskhumrar skulle få ta del av bilderna. Genom sig själv känner man andra, eller …?

Detta händer i Sverige 2011, ändå är det som hände i Sandviken, bara ett fall av många. Det finns säkert hundratals, ja, kanske tusentals fall, där människor behandlats som rättslösa. Hur kan våra folkvalda utan att skämmas, säga att vi lever i ett demokratiskt välfärdssamhälle. Det är bedrövligt!

Tidningen dunsade ner i brevinkastet för en stund sedan, lika bedrövligt det också. Ska man se allt som händer som ett sönderfallande land? Det ser inte bättre ut.