Vaknade kvart i fyra och försökte verkligen somna om. Ett döfött försök, så nu sitter jag här. Känns lite spöklikt i ensamheten. Sandviken, den döende staden, gör rätt för epitetet så här på morgonkulan. Det är först runt halv sex folk susar förbi på väg till ”verket”, sedan kommer avgående skiftlag motsatt väg.

Inte mycket att skryta med, men numera är väl Sandviken mera känt över hela landet för sina ”dönickar” inom Socialtjänsten, än för sitt bandylag. Politiskt ansvariga har ingenting med det att göra som vanligt, måste vara skönt att bara kunna ruska av sig obehagliga saker.

Man kan inte annat än fundera över, om förtroendevalda personer verkligen har något samvete. Eller så resonerar de på samma sätt som många ungdomar. Jag bryr mig inte, är ett vanligt uttryck bland ungdomar i Sandviken. Kanske på andra ställen också, vad vet jag. En sak vet jag med säkerhet, de allra flesta bryr sig inte ett dugg om politik, den klick som säger att de gör det, är försvinnande liten.

Att tala för döva öron är inte trevligt, men det är precis vad våra politiker gör, när de vänder sig till ungdomarna. Som när de inte sover (kanske till och med då), har pluggar i öronen och lyssnar bara på det de själva vill höra. Men det är klart, det kan vara hörapparater också, allt fler unga har hörselproblem sägs det. De artister man kan se på teve verkar ha det, varenda en har pluggar i öronen! Eller kör alla med playback och mimar sina låtar …?

Jodå, jag brukar också lyssna på musik, låtar där man kan höra skönsång och harmonier istället för tre ackord och dunka, dunka. Naturligtvis är det gamla låtar, som får minnen att blixtra förbi. Minnen behövs när man blir äldre. De behövs för att glömma bort, hur mycket sämre det mesta har blivit. Inte när det gäller teknik naturligtvis, men konstigt hade det väl varit annars.

Men tittar man på det samhälle vi nu har och jämför med det vi en gång hade, blir man nästan mörkrädd. Vem vill ha ett samhälle som spårat ur? Men någonting är på väg att hända, det blir så när människorna fått nog.

Som vanligt är det ungdomarna som går i spetsen. De är inte bara otåliga och orädda, för livet är kort. Det ska hända saker hela tiden, därför hakar de på nya trender. Lite underligt kanske att kalla det för en ny trend, när man kan se ungdomar släpa ut femtiotalsmöbler från Ånyo, som de köpt för en billig penning. Men så har det blivit. Det kan ju vara en kostnadsfråga också, förstås. Kanske det är anledningen till att kläder från fyrtio- och femtiotalet blivit moderna igen. För bara någon dag sedan, såg jag en ung kille klädd i duffeljacka som såg nästan ny ut.

Vi äldre fick lära oss att inte slänga saker, de kunde behövas längre fram. Av den anledningen finns det massvis med både gamla möbler och kläder, som skänks bort till Frälsningsarmén med flera när äldre människor dör. Med det slit och släng samhälle vi haft i många år nu, är väl det här sista chansen att bevara det som är gammalt.

Second hand har blivit på modet, om det har med kretsloppstänkande eller inte, är totalt ointressant. Huvudsaken är att ungdomarna upptäcker att det fanns en tid, då det var kvalitet på både möbler och kläder. Kanske vaknar intresset för hur vi en gång hade det i det här landet.

Jag vet många som klagar över den övertid de tvingas till av arbetsgivaren och man kan förstå dem. Vi som växte upp med sex dagars arbetsvecka och kämpade för att förkorta arbetstiden, verkar inte haft mycket för det. Men vi gjorde det för att de kommande generationerna skulle få det bättre, än vad vi själva hade det.

Kanske finns det nu likheter med de arbetsstudier som gjordes på femtiotalet, ett sätt att pressa människorna. Då gällde att få de anställda att prestera mera, samma sak får man höra nu. Men det var inte trevligt när en tidsstudieman stod utanför toaletten, för att med stoppur kontrollera, hur lång tid det tog att skita. Är det så nu också på våra arbetsplatser?

Moroten på den tiden var att om man jobbade hårdare, skulle det bli mera i plånboken. Det behövdes inte många kronor mer för att hamna i en högre skatteklass, så det blev för det mesta luft i plånboken. Men bruttolönen steg för de som jobbade hårt, det påtalades ofta av fackföreningspamparna och de politiska makthavarna.

Femdagarsvecka och fyrtio timmars arbetstid räcker tydligen inte, för att de dyra maskiner företagen investerat i ska vara lönsamma. Maskinerna måste utnyttjas dygnet runt, vecka efter vecka. Man kan ju inte ha för lång avskrivningstid, för utvecklingen går framåt hela tiden.

En ständig jakt på att dra ner kostnaderna, är en nödvändighet i vår moderna värld. Konkurrensen är mördande och det är priset på varan som är avgörande för kunden. Det gäller att kunna producera till lägsta möjliga pris, för att kunna få ut mesta möjliga vinst.

Alla har säkert sett att vissa varor försvunnit ur sortimentet i butikerna, det är varor som inte säljs i tillräckligt stor omfattning. Det kostar pengar att ha hyllvärmare, det gäller alla konsumtionsvaror. De flesta tillverkningsföretagen lägger inte längre upp ett buffertlager, det kostar alldeles för mycket och binder kapital. En dag kan det slå tvärstopp och lagervaror betalar inga löner.

Visst är det kortsiktigt tänkt, men så fungerar numera den globala värld vi tillhör. Oavsett vad företagen säger, ser de i många fall inte längre, än fram till nästa kvartalsrapport. De siffror som presenteras är intressanta för penningplacerare och aktieägare. Ett kvartal med vikande siffror slår genast igenom på aktievärdet. Pengar kan flyttas i en svinblink, det vet alla företagsledare.

Det gamla industrisamhället hade sina fel och brister, men några häftiga svängningar förekom inte. Aktieägarna låg stilla med sina investeringar och lät pengarna växa i långsam takt. På något sätt känns det som om vårt land, inte passar in i den moderna världen. Den svenska modellen är inte bara omodern, den har visat sig vara ungefär som SAAB, som för det mesta fått bra kritik, men varit svår att sälja utomlands.

Nu börjar den svenska modellen bli svårsåld även här hemma. Det brukar bli så när alldeles för många ”måndagsexemplar” drabbar kunderna. Landets invånare betalar genom skatter för att få en förstklassig vara, inte en sekunda som vår skola, vård och omsorg måste ses som. Skattepengarna är betalning för jänster de offentliga verksamheterna ska utföra, då ska inte det mesta försvinna som expeditionsavgifter.

Vi måste fråga oss vilka tar alldeles för stor plats i vårt samhälle, först då kan vi få rätsida på problemen. Vem eller vilka har gjort Sverige till ett rikt land? Ja, inte är det då våra så kallade folkvalda politiker, de gör inte bara av med skattebetalarnas pengar, de lever också gott på dem.