Det händer ganska ofta, att jag blir sittande och stirrar på det som växt fram på skärmen. Var kom det där ifrån? Jag har börjat skriva om en sak, men sedan har tankarna styrts i en annan riktning. Alldeles säkert finns det någon hjärnskrynklare som har sin teori om, hur tankar växer fram. Antagligen skulle den vara så komplicerad, att jag skulle känna mig utmattad, efter att ha lyssnat några minuter.

Jag är ju inte ensam om det här, hoppas jag i alla fall. Man vill ju känna att gudskelov finns det fler som upplever samma sak, så kanske man inte är knäpp ändå. Nåja, det kan ju vara så enkelt, att det beror på alla tusentals böcker jag läst, någonstans kommer ju (det onyttiga?) vetandet ifrån. Det kanske är det som avses när man talar om det undermedvetna. Det finns där någonstans i huvudet och en ren skitsak kan locka fram det.

Jag kommer på mig själv med att tänka alldeles för mycket. Ibland kan jag plocka fram det jag funderat över under en promenad, men för det mesta har någonting distraherat och det man tänkt är glömt. Kanske fungerar vi människor som så, att det som inte är viktigt för stunden, förpassas till något gömsle, för att plockas fram vid ett senare tillfälle.

När jag satte mig ner för att skriva i dag, har jag haft några dagar på mig att smälta en trevlig överraskning. En överraskning som fick mina tankar att gå långt tillbaka i tiden. Det väckte känslor om en tid jag aldrig får tillbaka, vilket är den sorgliga biten, med att minnas vissa saker som hänt en gång för länge sedan.

När man blir påmind om flydda tider, är det lätt att börja tänka tillbaka hur det en gång var. Jag vet inte om människorna var lyckligare på den tiden, men hela vårt samhälle var mera socialt, folk umgicks på ett helt annat sätt än i dag. Det började ändra sig redan i slutet på femtiotalet, när teven gjorde sitt intåg i många hem.

Teveprogrammen började styra människors liv och allt som sades togs för sanning. De politiska makthavarna insåg vilket kraftfullt redskap teve var, dessutom hade ju staten ett stort inflytande på vad som skulle visas eller inte. Kanske inte så underligt att en stor del av svenska folket, framstod som hjärntvättade med fyrkantiga ögon, de hade ju blivit beroende (till och med missbrukare) av allt som sändes på teve.

I dag är metoderna att hjärntvätta invånarna betydligt mer raffinerade. Nä, förresten, de följer samma mönster, det gäller att trötta ut folk med ett budskap till dess de accepterar det. Och precis som sossarna en gång gjorde, köper man nu sympatier. Numera är det genom skattelättnader och jobbavdraget. Men varifrån kommer pengarna till detta, ramlar de ner från himlen? Vad jag kan förstå, kommer pengarna från svenska folket, varifrån skulle de annars komma? I slutändan har vi då inte fått några förbättringar, vi har själva betalat för dem.

Redan nu kan man läsa att arbetslösheten stigit och att varsel om uppsägningar har blivit en daglig nyhet i tidningarna. Än så länge är vi bara i början på en kris, men företagen måste ligga före, för att inte ha för många anställda om det tar tvärstopp. Tyvärr är det vad som kan hända i vår moderna globala värld, det går inte att vänta och se hur det kommer att bli.

En ekonomisk kris är en sak, en social kris någonting helt annat. Men ur en ekonomisk kris växer det fram tragedier för många, det tar åratal att reparera en sådan skada. Hörde en erkänt skicklig ekonom säga att den finansiella bubblan är uppblåst till bristningsgränsen.

Det har varit lätt att låna till låg ränta och bankerna har slagits om att låna ut pengar. Det har gjort att många banker har gett lån för saker det egentligen inte finns täckning för. Vad händer när alla fastigheter och bostadsrätter hamnar på sitt rätta pris? Vilket det kommer att göra den dag en massa människor tvingas sälja, för att de inte klarar av att betala sina lån. Vad som då händer är att utbudet blir större än efterfrågan. Var det inte så den förra krisen började på andra sidan pölen?