Att vi nu har en snabbt växande ekonomi, kommer att innebära problem för den nuvarande regeringen. Risken att allting blir dyrare är överhängande. Inflation har vi upplevt många gånger tidigare och alltid med samma förödande effekt för landets invånare. För att få stopp på inflationen måste räntorna höjas drastiskt, det sätter igång någonting som vi helst vill vara förutan, nämligen krav på kompensation för prisökningarna inom alla led. 

När väl karusellen är igång, står alla som förlorare. Endast ett fåtal av de småföretag som sugit upp arbetslösa under de senaste åren, kommer att överleva. Våra myndigheter har alldeles säkert gammal statistik över hur illa det kan gå, men det hjälper inte de som arbetar inom dessa företag i nuläget.

   Vår regering skapar onormala förväntningar, genom att basunera ut lysande framtidsutsikter gällande landets ekonomi. Verkligheten ute i kommuner och landsting visar, att det inte finns något överflöd att ta av. Tvärtom kämpar kommuner och landsting med en ekonomi, som endast genom friserade och fantasifulla balansrapporter, håller näsan över vattenytan. För att få en klar bild av hur landets ekonomi ser ut, ska därför hela landets offentliga tillgångar och skulder slås ihop.

   De skattefinansierade offentliga verksamheterna skola, vård och omsorg, ska inte gå med vinst. Poängen med att vi betalar skatt, är att få dessa saker utförda på bästa sätt. Det finns med andra ord en prioritering av dessa saker, som våra så kallade folkvalda politiker tycks ha förbisett. Skulle vår regering vara lika optimistisk, om staten tog över det ekonomiska ansvaret för dessa viktiga samhällsfunktioner?

  Mitt i all yra kring en starkare krona och lysande tillväxtsiffror, får det mig bara att tänka på upp som en sol, ner som pannkaka. Framgången beror inte på vår regering, utan att det hela vilar på vår inhemska höga konsumtion och just nu duktiga exportindustrier. Tyvärr är det så, att de ekonomiskt svaga EU-länderna, är de som har vår framtid i sin hand, men så långt vågar väl ingen tänka.

Vem som bär skulden, för att de offentliga verksamheterna i vårt land under många år saknat ledarskap, vilket i sin tur skapat avsaknaden av organisation, är fullständigt ointressant. Men varför det förblivit så, måste anses bero på vårt politiskt styrda samhällssystem.

   Vad som förvånar mig är att vi har råd med hundratusentals heltidspolitiker, men måste vända på slantarna när det gäller skola, vård och omsorg. Men det blir väl så i ett land där de som ingenting kan inom de områden de tilldelats, administrerar och bestämmer över de som kan och vet vad de håller på med.

   Men det är inte det värsta, det är de ständigt växande kostnaderna för pensioner för alla som sysslat med politiska uppdrag, eller som olika anledningar gjort sitt inom politiken i förtid. De utgör en tärande del som kommande generationer kommer att dyrt få betala för. Det har skapats en oro kring en kommande klimatkatastrof, ingen har tänkt så långt att de så kallade folkvalda, kan orsaka en långt större katastrof, i form av en ekonomisk kollaps.

   Efter det senaste EU-avtalet vår regering skrev på, behövs egentligen inte stort mer än en regering i vårt land, riksdagen kan utan problem skrotas. Samma sak med statliga verk, de har ingenting att säga till om i slutändan. Naturligtvis protesterar någon mot det påståendet, men faktum är att vi i dag till största delen styrs av EU, vår egen bestämmanderätt är begränsad till skitsaker. Men även vad som kan anses vara skitsaker orsakar näsknäppar, den senaste är att vi skjuter vargar.

   Var och en kan med egna ögon se att EU blivit en kolloss på lerfötter, dessutom har kommissionärerna tydligt visat att de inte vet ett dugg om ekonomi. Just nu är det bara den politiska sammanhållningen (som går ut på att bevara de välavlönade jobben) som får det hela att rulla vidare.

   Under min semester träffade jag en del intressanta personer som siade om att EU i dess nuvarande form, kan vara på fallrepet inom bara några år. Medlemsländerna kommer helt enkelt inte att ha råd med dubbla beslutsfattare, det vill säga EU och det egna politiska etablissemanget. Vad som kan rädda EU är det senaste godkännandet av EU:s makt, vilket kan betyda att det blir det egna politiska etablissemanget som får stryka på foten i första hand. Tänk så fel det kan bli.

   Det är svårt att förutsäga hur saker och ting kommer att utvecklas, men att den politiska makten kommer att begränsas i framtiden, måste ses som ett säkert tips. Vi kan tydligt se att vår demokrati urholkats rejält, landets invånare kan säga och tycka vad de vill, men påverka den förda politiken går inte. Den detaljen kan ses som en bagatell, men är i själva verket en krutdurk.

   Det enda som kan rädda vårt land (och andra länder), är att få landet att fungera som ett folkägt aktiebolag, med kompetent vd och noga utvald styrelse. Det är först då som landet kan rationaliseras och ge ett överskott som kommer alla till godo genom ”aktieutdelning”. Varför staten, kommunerna och landstingen övergick till att drivas efter bolagsprinciper får vi väl aldrig något svar på. Om vår demokrati fungerat, skulle de offentliga verksamheterna fungerat som ideella, med styrelser som erhållit arvoden, istället för som nu, feta löner och generösa pensioner.

   Det är dags, att skrota vårt föråldrade politiska system.

Två soliga veckor på Gran Canaria borde ha satt fart på livsandarna, istället fick jag en rejäl tankeställare. Många svenskar utträder idag på samma sätt, som semestrande tyskarna en gång gjorde, det vill säga med en överlägsen attityd. De tycks ha glömt bort att den svenska kronan sågs som en skräpvaluta för bara ett år sedan, den kan bli det igen inom loppet av bara några månader.

   Förvånansvärt många av de skrytiga svenskar som bodde på flotta hotell, erkände öppet att hela resan var tagen på kredit. Varför ta av egna pengar när det är så billigt att låna, var något som angavs som orsaken. Kanske är det så att det är alldeles för billigt att låna, men förr eller senare måste det som köpts på kredit betalas.

   En bland de första nyheterna jag fick höra efter hemkomsten, var med vilken oro vår finansminister ser på svenskarnas skuldbörda. Jodå, det börjar likna det som startade finanskrisen på andra sidan pölen. Värdet på fastigheter och bostadsrätter i vårt land är det pris köparna satt på dem, det egentliga värdet visar sig den dag när bubblan spricker.

   Vår regering har faktiskt ett stort ansvar i att det blivit så här. Allt skryt om hur de styrt vårt land undan de fallgropar andra hamnat i, har invaggat invånarna i en falsk trygghet. Det finns faktiskt massvis med människor som tror att landets ekonomi är osårbar, andra länder med sin sketna euro kan slängs sig i väggen.

   Problemet för både staten och alla oss andra är, att ingen med säkerhet kan säga hur världen ser ut om ett år. Det svänger snabbt i vår moderna tid och en ny finanskris, kan blossa upp inom loppet av bara några veckor. Men trots det fortsätter konsumtionen och för vår finansminister, måste det kännas som att jonglera med skarpslipade svärd att hantera det hela.

   Kanske borde vi alla ställa oss frågan: Vart är vi på väg?