Det politiska rävspelet är förrädiskt manipulerande, med andra ord ett smutsigt hantverk. Vad det handlar om är få makt att förändra vårt samhälle efter eget huvud, folket tvingas rätta sig efter de beslut som fattas.

   Det går upp och ner inom politiken, det behövs bara ett bakslag för att svenska folket ska visa sitt missnöje. De nya moderaterna slår sig för bröstet och lovar att det här är bara början på någonting stort. Många nickar gillande, eftersom de genom jobbskatteavdraget fått mera i plånboken. Men ingenting är gratis här i livet, alla måste betala skattesänkningar på arbete, på ena eller andra sättet.

   Visst har regeringen rivit upp en massa gamla synder när det gäller bidragssystemen (som sossarna använde som lockbete), men kanske har de makthavande varit lite för ivriga.

   Av alla tusentals böcker jag läst, har jag tagit till mig vissa kloka saker och skrivit ner dem. Många gånger har de funnits som ord på vägen, kloka råd ska man följa om det är möjligt.

   En sak jag alltid försökt följa är att inte rusa iväg, utan att först tänka efter vart det kan leda. Någonstans läste jag nämligen för länge sedan att tålamod inte är passivitet som väntar på att allting ska göras åt oss. Att det snarare är principen att börja tidigt, men ta god tid på sig.

   Alldeles för ofta blir det kattskit av allting, därför att vi varit för heta på gröten. Vi hoppar helt enkelt över de nödvändiga utvecklingsstadierna och tar genvägar. Våra företag är underkastade naturens (marknadens) lagar, man kan inte påskynda det som ska växa organiskt efter sin art.

   Genvägar eller att vi har för bråttom, bryter den naturliga rytmen och vi råkar ut för bakslag. Tålamod betyder inte att vi ska sitta med armarna i kors och vänta, utan att vi bromsar den iver, som kan leda till bakslag.

   Ser man tillbaka på de senaste fyra åren, har alla förändringar gått alldeles för fort. Man har glömt bort att det är människor av kött och blod som tvingas leva med de nya villkoren. Att det rent teoretiskt ska kunna fungera är en sak, men hur stark är människorna?

   När ett barn växer för fort, drabbas det av växtvärk, samma princip gäller nästan allting. De företag som växer för fort, drabbas ofta av ekonomiska problem. Av den anledningen försöker kloka företagare att inte gapa över för mycket. Det kostar pengar att expandera, det har många av storföretagen lärt sig den hårda vägen.

   Varför jag får känslan av att vår regering gapat över för mycket, låter kanske lite underligt. Andra länder är just nu avundsjuka på vår tigerekonomi, men om jag inte minns fel, var Irland i samma situation för bara några år sedan. Den sittande Irländska regeringen får nu bära hundhuvudet för det ekonomiska bakslaget, den var alldeles för optimistisk inför framtiden.

   Att först skapa förväntningar och sedan när det börjar brinna i knutarna, säga till folket att om ni inte besinnar er kommer det att gå åt helsike, är sannerligen inte lätt. De senaste årens ökade privata skuldbörda i vårt land, liknar inte det vad som hänt i andra länder? Att nu säga stopp (som vår finansminister försöker göra), är ett klokt beslut baserat på de ekominska riskerna. Men han kommer knappast att få gehör för sin ståndpunkt, eftersom det är samma sak som politiskt självmord. Alltså kommer det hela att rulla på, tills det går åt helsike.

    Att vara optimist är inte samma sak som att lyckas, att vara realist innebär att skadorna kan begränsas om någonting händer. Eftersom vår statsminister är optimist, men vår finansminister av ekonomiska skäl måste ses som en realist, vem av de båda kommer att ange färdriktningen för vårt land? Ska vi fortsätta skuldsätta oss genom konsumtion för att hålla den ekonomiska tillväxten uppe, eller är det dags att dra åt svångremmen?