Två soliga veckor på Gran Canaria borde ha satt fart på livsandarna, istället fick jag en rejäl tankeställare. Många svenskar utträder idag på samma sätt, som semestrande tyskarna en gång gjorde, det vill säga med en överlägsen attityd. De tycks ha glömt bort att den svenska kronan sågs som en skräpvaluta för bara ett år sedan, den kan bli det igen inom loppet av bara några månader.

   Förvånansvärt många av de skrytiga svenskar som bodde på flotta hotell, erkände öppet att hela resan var tagen på kredit. Varför ta av egna pengar när det är så billigt att låna, var något som angavs som orsaken. Kanske är det så att det är alldeles för billigt att låna, men förr eller senare måste det som köpts på kredit betalas.

   En bland de första nyheterna jag fick höra efter hemkomsten, var med vilken oro vår finansminister ser på svenskarnas skuldbörda. Jodå, det börjar likna det som startade finanskrisen på andra sidan pölen. Värdet på fastigheter och bostadsrätter i vårt land är det pris köparna satt på dem, det egentliga värdet visar sig den dag när bubblan spricker.

   Vår regering har faktiskt ett stort ansvar i att det blivit så här. Allt skryt om hur de styrt vårt land undan de fallgropar andra hamnat i, har invaggat invånarna i en falsk trygghet. Det finns faktiskt massvis med människor som tror att landets ekonomi är osårbar, andra länder med sin sketna euro kan slängs sig i väggen.

   Problemet för både staten och alla oss andra är, att ingen med säkerhet kan säga hur världen ser ut om ett år. Det svänger snabbt i vår moderna tid och en ny finanskris, kan blossa upp inom loppet av bara några veckor. Men trots det fortsätter konsumtionen och för vår finansminister, måste det kännas som att jonglera med skarpslipade svärd att hantera det hela.

   Kanske borde vi alla ställa oss frågan: Vart är vi på väg?