Allting är politik sägs det och kanske är det så. Jag för min del har inga som helst sympatier för något politiskt parti, utan ser hela bunten som om de tillhör det gamla kortspelet Löjliga Familjen. Vad som förbryllar mig är att många av våra politiker, tar sig själva på alldeles för stort allvar. De är INTE folkvalda som de själva säger sig vara, utan nomineras av trogna partivänner till sina uppdrag. Väljarna har inte ett skvatt att säga till om, egentligen.

   På vilka grunder väljs då dessa representanter som ska föra väljarnas talan? Tja, det är nog ingen som blir klok på hur det går till. Inom sossarna gäller lång och trogen tjänst, att under många år sagt ja och amen till vad partiledningen ansett vara det riktiga. Inte undra på att så många unga hoppat av för att skaffa sig ett liv.

   Att vara heltidspolitiker är inget yrke i traditionell mening, det finns inga som helst krav på utbildning. För att hålla på med politik, ska det i grunden finnas ett brinnande fritidsintresse att förändra vårt samhälle till det bättre, utan baktankar om att kunna försörja sig på det.

   Konsten är förstås att inte rätta sig efter partiets riktlinjer, utan de missförhållanden och orättvisor som finns ute i vårt samhälle, men inte åtgärdats. En gång i tiden fanns det väldigt få heltidspolitiker, men desto fler som jobbade ideellt. Skillnaden mellan att kunna framföra ständigt färska intryck hur det ser ut på arbetsplatserna och hur dagens heltidspolitiker isolerar sig från verkligheten, visar hur snett allting gått. .

   Numera kryllar det av politiskt aktiva som lever på att ha politiska uppdrag, många av dem skapade av makthavande partikamrater. Naturligtvis kostar det skattepengar, som så väl behövs inom våra viktiga samhällsfunktioner, skola, vård och omsorg. En dag kommer det hela att vara ohållbart, skattepengarna kommer helt enkelt inte att räcka till.

   Redan på sjuttiotalet siade en respekterad ekonom om att vårt land en dag skulle nå vägs ände, om inte färdriktningen lades om. Färdriktningen ändrades inte men vad som räddat det hela så här långt, är den historiskt sett långa högkonjunkturen som vi hade före den kris som många ännu inte tagit sig ur. Det är fortfarande skakigt runt om i Europa och den återhämtning vi sett så här långt, kan mycket väl bli en djupdykning inom loppet av bara ett halvår.

   De mest oroande signalerna om att någonting är fel, visar den svaga euron, dollarn men även pundet. Det betyder definitivt inte att en liten valuta som vår är stark, utan att de större har problem att hålla sitt värde. Hur det kommer att påverka vår exportindustri och därmed arbetsmarknaden, vågar inte ens företagen sia om.

   Problemet är att allt händer så snabbt numera, vi lever i en oberäknelig global värld, där alla påverkas av varandra. Som politiker skulle jag verkligen se till att ha en reträttplats att falla tillbaka på. Politiker är nämligen de som minst behövs, om och när ett samhälle börjar falla sönder och samman.

   När jag sitter och skriver det här, får det mig att tänka på några kloka saker jag skrivit ner för att ha som vägledning i livet. Bland annat att man ska tänka allt man säger, men inte säga allt man tänkt. Tankarna är ens egna, orden är det inte längre. Men det är väl så att ord är inte rök som skingras med vinden, de är ett ting med makt och verkan till gott eller ont. Det är väl därför de obstinata och intellektuella rensas ut först, när människorna ska tryckas ner av makthavare.

   Tänker människorna i vårt land verkligen låta sig tryckas ner av de politiska makthavarna, eller kommer de att tvinga fram en förändring?  Den som lever får se.