Landstingsledningen i Gävleborg tänker spara in på det invånarna betalar skatt för att få. Vid varje inbesparing är det personalen på golvet och patienterna som får ta smällen, nu är det dags att städa upp i den alldeles för omfattande byråkratin. Det finns tillräckligt många tjänstemän anställda på kvalifikationer och meriter för att kunna hålla det hela igång. Alltså måste det sparas in på de politiska uppdragen, det behövs inte en massa landstingsråd och andra arvoderade uppdrag, men personalen på golvet behövs.

   Minns en debatt jag hade med det socialdemokratiska landstingsrådet Amrén för några år sedan (eller kanske hette hon Liljegräs då), som bara bevisade att hon var styrd av skuggfigurer inom partiet. Högsta hönan var ingenting annat än en marionett, som tvingades dansa efter andras ryckningar i snörena.

   Anledningen är den partipolitik som alla med dylika uppdrag tvingas leva med. Om de inte orkar agera som en Göran Persson förstås, som tvingade till sig mandat att köra sitt eget race. Men inte heller det fungerade i längden, man ska inte underskatta de bakomliggande krafter som håller sossarna flytande ekonomiskt.

   Varför jag blandade in det här kan kanske tyckas märkligt, men för mig visar det hur liten makt exempelvis ett landstingråd har. Det visar också med all tydlighet att politik, inte har någonting med vår omtalade demokrati att göra, det är enbart makten som gäller.

   Centerpartisten Björn Brink gick ut vitt och brett och talade om hur han skulle få landstinget att fungera, men lyckades bara förbättra för sig själv. Det nya uppdrag han fick efter ombildningen av landstingsledningen efter valet, såg han som en ära. Säkert ägnade han inte en tanke åt att det inte var väljarna som gav honom ”hedersuppdraget”, de straffade centern som helhet vid valet, för hans tidigare handlande.

   De politiska skyddsnäten har förstärkts under åren, utan att väljarna varit medvetna om det. De som skaffat sig politiken som yrke, försvarar med näbbar och klor sin egen ställning. Tänk om de skulle bli av med det välavlönade jobbet, vad skulle de då göra …? Innan det händer borde de tänka till både en och flera gånger, att förnedrande saker på grund av regler och nitiska byråkrater drabbar deras väljare stup i ett.

   Den rådande jobblinjen och de strängare reglerna vid arbetslöshet och sjukdom, ska naturligtvis gälla alla. Det ska inte finnas några fallskärmar för arbetsföra människor som haft politiska uppdrag, de ska behandlas på samma sätt som alla andra. Om inte, rubbas förtroendet för det politiska systemet och resultatet vill vi nog inte ens tänka på.

   Den kritik jag ibland levererar beträffande det tynande socialdemokratiska partiet, kanske kan ses som småhackande från min sida. Men jag minns ju tiden då vår kommuns högsta höns, kunde sitta på en bänk och prata med gubbarna utanför stadshuset. Numera görs utfrågningar av olika institut, när det skulle vara betydligt enklare att gå ut på gatan och fråga. Nåja, en utfrågning gjordes för ett tag sedan och det visade sig att de äldre kom med en svidande kritik över hur de behandlas i nuläget. Visst skakade antagligen resultatet om kommunledningen, men finns resurser och vilja att rätta till det hela?

   Det stora felet med sossarna i toppen är obeslutsamheten vilken färdriktning partiet ska ta. I takt med nedgången för partiet som pågått i många år nu, har det byggts upp en vanemässig obeslutsamhet. Om man vältrar sig i obeslutsamhet kan man inte handla och handling är ju framgångens underlag.

   Det är väl i den sitsen sossarna befinner sig just nu, mycket tack vare att de så länge gömt sig bakom att beslut måste få ta tid, den demokratiska processen har inga genvägar. Rent ut sagt är det skitsnack. Ett snabbt beslut kan leda oss fel, men det går att rätta till. Tveksamheten däremot gynnar inte någon, det ställer bara till med eländes elände.