Som ung hörde man ofta äldre människor säga, att det var bättre stämma i bäcken än i ån. Vad som menades med det, var att ta tag i problemen innan de växte sig större. Orsaken till många av de problem vi har i dag, är att makthavande politiker under lång tid inte lyckats stämma i bäcken. Mandatperiod efter mandatperiod, har därför de politiska makthavarna tvingats till brandkårsutryckningar, för att försöka mildra snedeffekter av tidigare misstag. Det som sker i panik, gör det hela bara ännu värre.

     På något underligt sätt får man en känsla av så fort de borgerliga partierna kommer till makten, kan man vänta sig att någonting katastrofartat sker. Den borgerliga regeringen på sjuttiotalet glömde bort att ta tag i det som sossarna ställt till med och lade därför grunden till det ekonomiska kaos vi fick genomlida på åttiotalet. Att sossarna vid övertagandet av makten spädde på det hela och visade sig vara lika goda kålsupare, känns inte som någon tröst.

   Många av dagens politiker var för unga vid den tiden, de fick aldrig uppleva räntor över tjugo procent, eller hur sossarna lånade av pensionärerna för att hålla barkbåten Sverige flytande. Men pensionärerna skulle ju få tillbaka sina pengar någon gång sas det, förr eller senare. De flesta pensionärer den dåvarande regeringen lånade pensionspengar av är döda för länge sen, de som finna kvar har ännu inte fått tillbaka sina pengar.

   Kanske var det en av anledningarna till att borgarna fick en ny chans, men landets krassliga ekonomi gjorde att en attack mot kronan fick det hela i gungning. Beklagligt nog hade inte borgarna någon vana att regera och gjorde misstag på löpande band i slutet av åttio- och början av nittiotalet. Var det en tillfällighet att samma sak kunde hända igen, eller har vi inte bättre politiska företrädare oavsett vilket parti de tillhör?

    Nåja, sossarna kom tillbaka snabbt som ögat och satte igång att sanera statens och bankernas bedrövliga ekonomi. Som vanligt var det landets invånare som fick stå för fiolerna, inte de som bar skulden för den ekonomiska krisen. Det var en tid då landstingen medverkade till att exportera välutbildad arbetskraft till våra grannländer, för att skära ner på de offentliga kostnaderna. Ansvaret för skolan lämpades över på kommunerna, det var kostnader för staten som var mest intressanta att kapa bort.

   Tyvärr är det fortfarande så, staten går i första hand, kommuner och landsting får se till att de kan stå på egna ben. De skattesänkningar vår nuvarande regering skryter med, upplever jag som att regeringen ger med ena handen och tar med den andra. Den politik som förs sätter press på invånarna, en metod som provats av många andra regeringar och som alltid visat sig medföra problem.

   De politiska partier som i dag befinner sig i opposition kan ingenting göra, men det växande missnöjet ute i landet kommer att göra det de inte kan. Det som hänt i Tunisien och nu händer i Egypten kommer att sprida sig till många länder. Ingen kan säga att det inte kommer att hända här, det gäller för regeringen att inte leka med elden.