När någonting händer, finns det en orsak till det. Den överhettade konsumtionen är till viss del en följd av optimistiska tongångar från regeringen, det har gett signalen köp nu, det kanske aldrig blir billigare. Vart har det sunda förnuftet tagit vägen? Vi är inne på en farlig väg, som ingen vet vart den leder oss.

   Inte minst vår finansminister har insett faran, risken att det hela ska ta en ända med förskräckelse börjar bli uppenbar. Men det är en svår balansgång som kan äventyra den ekonomiska tillväxten. Det nu framtvingade lånetaket för bostäder, har inte bara dämpat efterfrågan, utan också räddat många från att hamna i skuldfällan. Hur det kommer att påverka priserna, kommer framtiden utvisa.

   Precis som våra stora företag, som med piskan på ryggen måste komma med glädjande kvartalsrapporter för att hålla aktiekursen uppe, tvingas regeringen ständigt påpeka hur stabil vår ekonomi är, för att hålla folket vid gott mod. Den dag folket börjar känna sig osäkra, kan allting falla ihop som ett korthus.

   För den som följer hur de fasta kostnaderna för staten, kommunerna och landstingen ständigt ökar, är det lätt att bli pessimistisk. Framtida generationer kommer inte att klara av dessa kostnader, till det behövs att minst sextio procent av befolkningen har ett arbete.

   Naturligtvis stressar det människor att ständigt få höra politiker säga, att alla måste gneta på så länge vi orkar, för att bevara vår välfärd. Många känner sig som ett jagat villebråd när de jäktar för att försöka hinna med alldeles för mycket. Att många ensamstående kvinnor klappar ihop är inte underligt.

   En dag som består av lämna och hämta på dagis, handla, sköta hemmet och vara förälder, är ingen åtta timmars arbetsdag, snarare rör det sig om arton timmar per dygn. Några vilodagar är det knappast fråga om, kroppen får gå för full maskin så länge den orkar.

   Så långt tror jag inte våra politiker tänkt, att följden av dagens politik, kommer att knäcka de svagaste, som blir ännu en börda för de som orkar gneta på. Till slut knäcks även de starkaste och vad som då händer, är att vårt samhälle faller sönder och samman. Låter som ett skräckscenario, men det är så verkligheten fungerar.

   Någonting måste vara fel när sjukvården ständigt släpar efter med de som blir sjuka. Kanske vi måste snegla på hur andra länder gör, de vars sjukvård rankas högre än vårt land. Ingen klandrar läkare, sjuksköterskor och övrig vårdpersonal, bristerna finns i organiseringen av vården.

   Samma sak med vår allt sämre skola. De som utbildats till lärarjobbet, är inte de som tillåts bestämma hur det hela ska läggas upp för att fungera, det är kunskapskontor bestående av personer som i alldeles för många fall, aldrig undervisat. Många av dem kan bara hänvisa till social kompetens, bara det en anledning till att skrota kunskapskontoren.

   Man brukar tala om att ha bocken som trädgårdsmästare, men så fungerar ett land där politiker håller i samhällstrådarna. Det hela liknar mest ett nystan bestående av bara knutar.