Har många gånger klagat över att tidningen varit sen, det behöver jag inte göra numera. Det känns ovant att läsa tidningen före innan jag sätter mig ner vid datorn, men det börjar kännas som förr. Att vakna med tidningen är fasiken så mycket trevligare, än tevekanalernas vakna med program. Jag har inte fattat varför radioprogram sänds i teve. Tacka vet jag den gamla goda tiden, med Sigge Fürst och Frukostklubben. 

   Den nya hektiska moderna tiden gör att många ser tillbaka, till och med människor i femtioårsåldern. Att vara nostalgisk är en sak, men att klamra sig fast vid en förgången tid är ytterst beklagligt. Efter de senaste veckornas tjafs om RUT och ROT avdragen, verkar styrande inom sossarna tillhöra den senare kategorin. Jobb som jobb borde väl vara parollen, det pratas ju inte om annat än att så många som möjligt måste föda sig själva för att rädda välfärden.

  Undantaget är Vänsterpartiet, som vill att alla ska jobba inom de offentliga verksamheterna. Men för att det ska kunna gå ihop ekonomiskt, måste alla dessa då betala hela sin lön i skatt. Låter kanske märkligt, men det fungerar så när människor avlönas med skattepengar, det uppstår ett glapp varje år som blir allt svårare att täcka upp.

   Den politiska verkligheten, har en förmåga att vara raka motsatsen mot vad landets invånare tvingas leva med varje dag. Alla etablerade partier är överens om två saker, att miljön måste räddas till varje pris och att det måste skapas jobb till alla. Önsketänkande är en sak, vad verkligheten kan ställa till med en annan.

   Satt och funderade över hur politiker ska kunna få stopp på vulkanutbrott, som verkligen förmår skita ner vår miljö på ett olustigt sätt. Ja, det var naturligtvis ironiskt tänkt, för det ligger ju långt utanför vad de kan göra. Men det fick mig att tänka att Moder natur kanske insett att en renare miljö, ställer till det för bland annat växtligheten. Många växtarter är beroende av kolidioxid för att överleva.

   Allt vi nu gör för att få en renare miljö, kan skapa problem vi inte ens kan föreställa oss. Precis som vid alla försök att rädda någonting, får man räkna med att det utlöser någon form av snedeffekt. För mig är alla försök att rädda vår miljö genom politiska beslut, samma sak som att mediciner måste skrivas ut, för att motverka biverkningarna som orsakas av den medicin som ska bota patienten.

   Man får en känsla av ingen egentligen vet vad som kan hända, när vi försöker påverka vår miljö genom politiska beslut. Den enda lösning som kan fungera är ett samspel mellan människan och naturen, men det är en omöjlighet så länge som tillväxt i ekonomin får styra det hela. Antagligen börjar vi närma oss den gräns, då vi tvingas leva på ett helt annat sätt.

   Läste för ett tag sen vår finansministers prognos om de kommande åren och blev minst sagt besviken. Inte på att det ska delas ut pengar till höger och vänster, utan att det inte finns någon plan B, om inte prognosen håller. Mycket kan ändras på bara några månader, vad gör vi om det planar ut på den nivå vi nu befinner oss? Det är inte statens, kommunernas och landstingens väl och ve som garanterar invånarnas välfärd och framtid, men det glöms bort av de politiska makthavarna.

   Jag har försökt tänka mig hur ett samhälle skulle se ut, om invånarna måste dela på de medel som finns tillgängliga. Helt klart skulle vi få ett helt annat samhälle, där allting justeras efter vad människorna har råd att betala. Visst är den moderna människan bortskämd, men inte värre än att det skulle gå att anpassa sig till nya förhållanden.

   Oavsett vad som händer visar det sig att de flesta människor är anpassningsbara, men bara till en viss gräns. Jag satt faktiskt och småskrattade för mig själv, när vänsteralliansen tror att svenska folket är villiga betala mera i skatt för att rädda vår välfärd. De allra flesta frågar sig, vilken välfärd? De senaste tio åren har det bara handlat om nedskärningar, av det invånarna betalar skatt för att få utfört.

   Nåja, en dag kommer verkligheten att överraska de politiska makthavarna, förhoppningsvis lever jag den dagen.

Hörde en ytligt bekant beklaga sig över att han hela livet jobbat med någonting, som han aldrig skulle göra om han fick leva om sitt liv. Han är inte ensam om att känna det så, en människas svåraste uppgift är att hitta sin rätta plats i livet. Ser man till antalet människor på vår jord, är det inte många som lyckas. Och det har blivit allt svårare med åren, människan sätts redan vid unga år under press, genom att redan i skolan, tvingas välja vad de helst vill syssla med under ett långt arbetsliv.

  Hela upplägget är alldeles galet, människan är av födseln en sökare som måste prova sig fram i lugn och ro. Att försöka följa den utstakade vägen är naturligtvis det lättaste alternativet, men inte att rekommendera för den som söker sin rätta plats i livet. Därför är det inte så konstigt att många av de som vågar gå sin egen väg i livet, också är de som förmår uppfylla sina önskningar.

  Vårt moderna samhälle vimlar av människor som mer eller mindre gett upp, livet har inte alls blivit som de tänkt sig. Men tröstlösheten sprider sig även bland unga människor, självmordsstatistiken är minst sagt skrämmande. Många sjuka har de senaste åren insett, att så länge de var arbetsföra och kunde bidra till den ekonomiska tillväxten var de någonting värda, men som arbetsoförmögen …

  Ungdomsarbetslösheten beror inte bara på en kärv arbetsmarknad, utan också på att många ungdomar saknar eller har bristfällig utbildning. Orsakerna varierar, men en stor del av dessa unga arbetslösa har svårigheter att läsa och skriva, vilket medför att de är dömda att under sina bästa år stå utanför arbetsmarknaden. Dags att kroppsarbete som kan utföras utan teoretiska kunskaper premieras och enklaste sättet är att låta ungdomarna börja som lärlingar. Det är deras enda chans att visa vad de går för.

  Hur politiker tänker går inte att bli klok på, när de förespråkar att alla måste jobba längre. Vad som händer är att ungdomarna får vänta längre på sin chans och utschasade människor berövas möjligheten att få njuta av de sista åren. Det är knappast folkviljan som styr detta vansinniga förslag. Ingen kan ha frågat de som jobbar inom de tunga industrierna, sjukvården eller den stökiga skolan om de orkar jobba några år till..     

  Alla blir vi gamla och redan nu har många i övre medelåldern, börjat bekymra sig över hur de kommer att se ut framöver. Deras framtid som pensionär är ju helt beroende av, att så många som möjligt, arbetar och betalar in skatter. Precis som en förmodad naturkatastrof lurar i framtiden, finns en ekonomisk hotbild, som är minst lika allvarlig. Kommer det att finnas jobb och kommer de arbetsföra att orka med att försörja de grupper som jobbar i offentlig tjänst eller står utanför arbetsmarknaden?

  Lyssnade av en händelse på vad en engelsk ekonom hade att säga om framtiden. Han talade om svårigheten att skapa nya jobb inom tjänstesektorn, där en växande marknad bara skulle bli att alla tvingas köpa tjänster av varandra. Istället för att titta på hur nya jobb kan skapas, måste vi med alla medel försöka förhindra att jobb försvinner. Inte ens det en lätt uppgift, eftersom alla länder blivit beroende av att sälja till varandra. Om en länk i kedjan brister, finns risk att andra följer efter.

  Ingen tycks ha tänkt så långt, att allt som negativt påverkar människorna i vårt samhälle bildar en kärna, som kan liknas vid en cancertumör. Från den sänds ut metastaser som okontrollerat sprider sig och långsamt men säkert fräter sönder den grund hela vårt samhälle vilar på. Allt beror på om folket kan enas om ett framtida samhälle, som sätter människan i första rummet. För om inte …

  Kanske tvingas vi till att lägga alla pengar i samma pott och fördela på ett rättvist sätt, om det vet vi ingenting idag. Vad man med säkerhet vet är, att inget land kommer att ha råd med en alldeles för stor byråkrati. Det gäller alla länder, utan undantag.

   Framtiden har alltid överraskningar att bjuda på, konsten är att kunna anpassa sig till de förhållanden som kommer att stå till buds. Med ett stelbent byråkratiskt samhällssystem, tar det tid att ändra det som inte längre gäller. Under tiden nya regler för en anpassning ältas fram, hinner nya förutsättningar dyka upp. En alldeles för stor byråkrati, gör att vi alltid kommer att ligga steget efter. Ändå finns det politiker i vårt land som anser att vi ligger i spets för snart sagt allting. Eget skryt luktar illa brukar man säga, men är det inte även så, att högmod går före fall ...

Det fanns alldeles för mycket att titta på, sen jag fått i mig kaffet och skummat igenom tidningen. Det är ett nöje att se på när folk arbetar, själv har jag inte tid med det. Att se gatan sopas är ett säkert vårtecken, men inte minusgraderna på termometern. Men vi kan ju inte påverka väder och vind, vi får ta det som det kommer.

   Samma sak är det med politiker. Att försöka påverka de politiska makthavarna låter sig inte göras. Inte ens fotfolket inom partierna klarar av att göra det. Varför då ödsla tid och kraft på någonting som är dödfött? Tja, anledningen är väl att man inte bara kan skaka av sig vansinnigheterna som drabbar många människor i vårt land, man blir förbannad.

  Alla politiska partier pratar idag om att vi alla måste jobba både mera och längre. Med vad? Att många jobb försvunnit inom industrin är ingen överraskning, arbetskraft är dyr, därför måste personalkostnaderna kapas för att överleva. Låter kanske cyniskt, men det är den verklighet vi kommer att tvingas leva med.

  Jag har verkligen försökt sätta mig in i att så många som möjligt måste jobba för att klara vår välfärd. Rent teoretiskt ska det fungera, men hur skapas jobben? Visst är det möjligt att skapa jobb på konstgjord väg, men det kostar bara enormt med skattepengar som behövs till annat. Problemet med att nya jobb ska växa fram inom det privata näringslivet, är någonting företagen tvingas leva med, det gäller att det finns kunder till deras produkter.

  I jakten på marknadsandelar får kvantitet gå före kvalitet, vilket fått inte bara ett av världens största bilföretag att få stora skälvan. Minskat förtroende för de produkter som tillverkas, kan på nytt skapa en lågkonjunktur. Konsumenter har blivit medvetna om att det lönar sig att klaga, nu väntar processer mot de tillverkare som tillverkat felaktiga bilar. Mycket talar för att vi kan få se den enes död, den andres bröd, men visst kommer det att påverka globalt. Risken är överhängande att vi också får en släng av sleven i slutändan.

  Om det visar sig att nya jobb inte längre växer fram inom överskådlig tid, finns bara ett sätt att rädda vår välfärd, nämligen att spara in på de offentliga verksamheterna. Landets invånare skulle knappast känna av om riksdagens ledamöter halveras. Samma sak om många statliga verk skulle läggas ner, det enda märkbara skulle bli att vårt land blir mindre byråkratiskt.

  Det pratas ständigt från politiskt håll om vår välfärd, men inte att den står och faller med om människor kan överföras från de offentliga verksamheterna till det privata näringslivet. Ju fler som jobbar inom det privata näringslivet, desto bättre ekonomi för landet. Varje jobb som idag avlönas med skattepengar måste därför sättas under lupp, annars hamnar vi i utförsbacken.

  Jag har full förståelse för om politiker som motargument, anser det som en fara för vår demokrati. I själva verket är det de själva som utgör hotet mot både vår demokrati och välfärd, om de inte tar sitt brinnande intresse på fullaste allvar och jobbar ideellt. Men det är klart, finns inga pengar att hämta inom politiken, slocknar säkert lågan ganska snabbt.

   Faktum är att yrkespolitiker är en stor kostnad för staten, kommunerna och landstingen, det tär på de gemensamma medel som står till buds och drabbar därför landets invånare. De människor som finns på valbar plats har inte hamnat där på grund av sina betyg och måste därför förlita sig till anställda tjänstemän och konsulter. Vårt politiska system fungerar som kaka på kaka, det betyder att en ansenlig mängd improduktiva människor måste försörjas och det har inte invånarna råd med.

   Politiker behövs för att föra folkets talan, men de får inte bli en börda, vilket de tyvärr blivit.

Vaknade strax efter fyra, lite tidigare än vanligt. Efter att ha druckit mitt kaffe, slog det mig att tid, egentligen är ett underligt begrepp. Endera har man för mycket av den, eller så räcker den inte till. Det finns människor som ständigt kastar en blick på klockan, de har rutat in livet i tider att passa och tiden vill aldrig räcka till. Av någon underlig anledning är det människor som inte bryr sig om vad klockan är, som får mest utfört och ändå tid över.

   Människan är en komplicerad natur, det pågår ständigt forskning om hur vi fungerar. Men all forskning ger ändå bara teorier som resultat, därför får vi fortsätta att leva med att människan är oförutsägbar. Under ett liv lär man sig att det pågår ett ständigt letande efter vad man är bäst på, en form av medfödd begåvning som inte alltid är lätt att klura ut vad det är.

   Chansen är stor att de flesta unga som lyckas komma in på arbetsmarknaden, aldrig kommer underfund om vad de är bra på. Med den mördande konkurrens om jobben på grund av att jobben blir färre, är det märkligt att inte de unga satsar på politiken. För att göra politisk karriär krävs inga högskolebetyg, eller arbetslivserfarenhet. Men det är klart, skulle en stor del av de arbetslösa få politiken som yrke, skulle det i alla fall inte vara möjligt att försörja alla dessa. Det problemet finns redan idag, vårt lilla land har inte råd med en massa människor som ska föra folkets talan.

   Politik är en underlig fågel som går ut på att manipulera människors tänkande. Om en sak sägs tillräckligt många gånger, uppfattas den snart som sann. Alla politiska myter har skapats på det sättet, en seglivad myt är att politiska företrädare behövs för att värna om vår demokrati. Vår demokrati skulle faktiskt fungera bättre, om de folkvalda befann sig i verkligheten på samma villkor som den övriga befolkningen. Dags att yrkespolitiker går tillbaka till sina tidigare jobb, om de finns kvar, förstås …

   Många politiskt skapade myter har klätts av, men när de avslöjats som en ren bluff, vill inte människorna tro på avslöjandet. Istället för att fråga sig själv hur de kunnat vara så dumma att de trott på en ren lögn, klamrar de sig fast vid att avslöjandet är en bluff.

   En regerings jobb är inte bara att styra landet, folket måste ständigt matas med optimistiska besked om att allt kommer att bli bättre. Det gäller att hålla folket vid gott mod, även om det börjar se kärvt ut. Men det är inte med folkets bästa för ögonen, som budskapet att alla måste dra sitt strå till stacken ständigt framförs. Den offentliga sektorn, skola, vård och omsorg, men också den enorma byråkrati som måste till för att hålla ordning på allting, står och faller med att människorna jobbar och betalar in skatter av alla de slag.

   De människor som faller ur ramen av skilda anledningar och inte bidrar till samhällets överlevnad, hamnar i en gråzon, de existerar inte i den slutliga statistiken. Skulle det öppet visas hur många de är, skulle de som arbetar och sliter, helt tappa motivationen och lägga sig på sofflocket.

   För många människor består livet idag av att arbeta, äta och sova. På grund av tidsbrist (men även brist på pengar) slarvas det med maten och sömnproblem har blivit allt vanligare. Någon ljusnande framtid är det inte för en stor del av befolkningen, nedbrytningsprocessen kan ta sin tid, men en dag går det inte längre. Ett välfärdssamhälle som ständigt skapar offer, är det verkligen någonting att ha?

   Kan det vara så att människorna glömt bort vad som verkligen är meningen med livet? Jag vet att det förekommit skrattkurser, bara det borde ha fått myndigheterna att inse vartåt det är på väg att barka. Om det finns människor som måste lära sig att skratta, betyder det att någonting som antagligen är medfött hos alla, har glömts bort. Vad som hänt med dessa människor som glömt hur man skrattar, vill jag inte ens veta.

   Kan det vara så att många människor söker efter fel sorts lycka? Det finns många bevis på att pengar automatiskt inte gör någon friskare eller lyckligare, ändå har pengar blivit drivkraften för den moderna människan. För all del ivrigt påhejade av de politiska makthavarna, för konsumtionen måste hållas igång, annars går det åt helsike med den ekonomiska tillväxten. Men eftersom den ekonomiska tillväxten visat sig varken kunnat skapa jobb eller en bättre skola, vård och omsorg, är det ingenting som kommer ”vanligt” folk tillgodo. Det måste till någonting annat, för att skapa politisk trovärdighet.

    Med de regler och förordningar alla måste underkasta sig, betyder det att de så kallade folkvalda, istället för att se till folkets bästa, tagit på sig rollen som en form av förmyndare. Med några tusental intervjuade, går det att få en bild av hur ”medelsvensson” vill ha det. Ja, på ett ungefär i alla fall. Precis som vid opinionsundersökningar inför ett val, är det inte många som säger sitt hjärtas mening. Nu är det för all del förkastligt att tänka med hjärtat och koppla bort hjärnan, men det är så många fungerar. Men resultat blir på samma sätt som med en dator som ges fel information, skräp in, skräp ut.

   Det är svårt att hitta en patentlösning som kan rätta till ett system, som visat sig ha alldeles för många brister. Men på något underligt sätt kommer det ändå att rättas till, men inte genom politiska beslut, utan omständigheter som tvingar oss till det. Det är en föränderlig värld vi lever i och just att förändringarna kommer så tätt, gör med all sannolikheten att vårt nuvarande samhällssystem faller ihop som ett korthus. Ser man tillbaka på de senaste trettio åren, har landet faktiskt levt på nåder och endast finurliga skatte- och avgiftsuttag av företagen och folket, har hållit det hela flytande.

   Hela vårt politiskt styrda samhällssystem, följer i gamla fotspår och värnar om planhushållning och planekonomiskt tänkande. Den medvetna satsningen på storindustrierna började redan på femtiotalet, då vi fortfarande levde i en form av bondesamhälle. Duktiga arbetare behövdes inom industrin, dessutom var det svårt för myndigheterna att hålla tummen i ögat på en massa småföretagare. När industrijobben blir allt färre, hur ska då de politiska makthavarna kunna styra invånarna att flytta runt?

   Nåja, taktiken fungerade den gången, för många mindre jordbruk lades ner, såldes, eller började drivas på fritiden i liten skala. De tappra som klamrade sig fast vid sin täppa, kallades i folkmun att för månskensbönder. I och med det förändrades inte bara vårt landskap, vi fick också glesbygdsproblem. Storstäder runt industrierna växte, det var där pengarna och jobben fanns. I den enpartistat vi då hade, fattades besluten helt i linje med den ideologi som ansågs var bäst för folket. Nackdelarna har visat sig vara långt värre, än vad någon en kunnat tro.

   Trots vårt gammalmodiga samhällssystem har modernt ekonomiskt tänkande införts, vilket inneburit att de offentliga verksamheternas redovisningar allt som oftast liknar ett skatbo. Alla försök att rätta till det hela skapar bara nya problem, därför borde vi skrota hela rasket för att få bort allt skräp för gott. Men så får det inte gå till i ett högt stående land som vårt. Inför valet i höst kan man från de rödgröna höra att det som var fel och försökts rättas till, ska återgå till det gamla. Ja, jösses!

   Vad ska det bli av vårt land och dess invånare?