Hörde igår en äldre kvinna säga någonting som fick mig att le och nicka instämmande. Hon sa till en väninna: I morron är det sista april och snart är det höst. Att sommaren är kort, skrev ju Ledin för länge sen, vi har bara några futtiga månader att se fram emot och de går fort.

   Jag tittar inte på teve annat än det som intresserar mig, och det blir inte många timmar per månad. Ute i sommarstugan däremot, har jag tillgång till satelliterna Astra och Hotbird och kan där bättre följa det som är betydligt intressantare. Man får en direktbild om vad som händer i händer utanför vårt lands gränser. Tittade senast i lördags och fick då bättre grepp om hur bräcklig den ekonomiska återhämtningen det rapporteras om här hemma, faktiskt är.

   Har för mig att jag varnat för att ta ut krisen är över i förskott. Kanske är det bara en magkänsla jag har, men den säger mig att krisen är långt ifrån över. Livet har lärt mig att vara realist och det brukar aldrig sluta väl, när människor blir alldeles för optimistiska. Det verkar som om ingen förstått innebörden av, att det faktiskt är vår export som håller landet flytande. Utan våra stora exportföretag, skulle vi stå oss slätt.

   Beklagligt nog har inte de mäktiga fackbossarna lärt sig det, de kör på som det alltid gjorts. De arbetslagar som klubbats igenom efter fackliga påtryckningar har inte gett flera jobb, det har gått åt andra hållet istället. När facken lägger sig i politiken och kräver att fler jobb skapas, visar det att de inte förstår ett dyft hur det hela fungerar i verkligheten.

   Men det är inte bara fackens representanter som inte förstår, eller vill förstå, hur den globala värld vi nu lever i fungerar. Våra så kallade folkvalda politiker, har inte heller förstått, vad den svåra uppgiften att på bästa sätt förvalta invånarnas skattepengar innebär.

   Privatisering av saker som alltid legat socialdemokraterna varmt om hjärtat, har verkligheten överbevisat de ledande, att de nu är en nödvändighet. Att på ett smidigt sätt förklara det för anhängarna och stödbenet Vänsterpartiet, blir ingen lätt sak. Ändå borde det vara det, med hänvisning till vad som annars kan hända.

   Enklaste sättet att förklara är att offentliganställda, aldrig kan betala tillbaka sin lön till den gemensamma kassa som vi alla betalar skatt till. Tyvärr tycks varken fackförbund, SKL, eller politiker begripa detta uppenbara. Egentligen är det ju otroligt enkelt, av en lön utbetald med skattepengar, kommer i bästa fall bara nästan hälften tillbaka i form av inbetald skatt. Det uppstår ett underskott varje år som måste täckas upp och det blir svårare och svårare för varje år.

   Men eftersom skatter ska ses som en betalning för att få någonting utfört av de offentliga verksamheterna, är det inte där felet ligger. Vad som hänt i vårt land, är att inte de viktiga delarna av vårt trygghetssystem prioriterats, alldeles för stor del går idag åt till den administration som styr våra liv. Alla klagar på nedskärningar inom skola, vård och omsorg, det skulle inte behövas om det fanns ett klart direktiv att inbesparingar måste göras på administrationen. Det är så våra stora företag överlever, inte på att ständigt höja sina priser.

    Det kan tyckas att jag genom mitt gnäll har ett horn i sidan till politiker, men så är inte fallet. Det jag retar upp mig på, är att de själva inte ser vilken ekonomisk belastning de blivit. Många politiker tar sig själva på alldeles för stort allvar, de måste lära sig att ödmjukt tjäna sin uppdragsgivare, som ju är landets invånare.

   Jag hoppas verkligen att förändringen som vårt land kommer att tvingas till, inte sker under galgen. Det slog mig nämligen att de länder som idag sitter på pottkanten har socialistregeringar. Är det en tillfällighet, eller …

   Till alla politiker som tror sig ha framtiden tryggad genom förmånliga löner och pensionsavtal vill jag bara säga, tryggheten är den största av alla faror, inte minst för de som avlönas med skattemedel.