Det fanns alldeles för mycket att titta på, sen jag fått i mig kaffet och skummat igenom tidningen. Det är ett nöje att se på när folk arbetar, själv har jag inte tid med det. Att se gatan sopas är ett säkert vårtecken, men inte minusgraderna på termometern. Men vi kan ju inte påverka väder och vind, vi får ta det som det kommer.

   Samma sak är det med politiker. Att försöka påverka de politiska makthavarna låter sig inte göras. Inte ens fotfolket inom partierna klarar av att göra det. Varför då ödsla tid och kraft på någonting som är dödfött? Tja, anledningen är väl att man inte bara kan skaka av sig vansinnigheterna som drabbar många människor i vårt land, man blir förbannad.

  Alla politiska partier pratar idag om att vi alla måste jobba både mera och längre. Med vad? Att många jobb försvunnit inom industrin är ingen överraskning, arbetskraft är dyr, därför måste personalkostnaderna kapas för att överleva. Låter kanske cyniskt, men det är den verklighet vi kommer att tvingas leva med.

  Jag har verkligen försökt sätta mig in i att så många som möjligt måste jobba för att klara vår välfärd. Rent teoretiskt ska det fungera, men hur skapas jobben? Visst är det möjligt att skapa jobb på konstgjord väg, men det kostar bara enormt med skattepengar som behövs till annat. Problemet med att nya jobb ska växa fram inom det privata näringslivet, är någonting företagen tvingas leva med, det gäller att det finns kunder till deras produkter.

  I jakten på marknadsandelar får kvantitet gå före kvalitet, vilket fått inte bara ett av världens största bilföretag att få stora skälvan. Minskat förtroende för de produkter som tillverkas, kan på nytt skapa en lågkonjunktur. Konsumenter har blivit medvetna om att det lönar sig att klaga, nu väntar processer mot de tillverkare som tillverkat felaktiga bilar. Mycket talar för att vi kan få se den enes död, den andres bröd, men visst kommer det att påverka globalt. Risken är överhängande att vi också får en släng av sleven i slutändan.

  Om det visar sig att nya jobb inte längre växer fram inom överskådlig tid, finns bara ett sätt att rädda vår välfärd, nämligen att spara in på de offentliga verksamheterna. Landets invånare skulle knappast känna av om riksdagens ledamöter halveras. Samma sak om många statliga verk skulle läggas ner, det enda märkbara skulle bli att vårt land blir mindre byråkratiskt.

  Det pratas ständigt från politiskt håll om vår välfärd, men inte att den står och faller med om människor kan överföras från de offentliga verksamheterna till det privata näringslivet. Ju fler som jobbar inom det privata näringslivet, desto bättre ekonomi för landet. Varje jobb som idag avlönas med skattepengar måste därför sättas under lupp, annars hamnar vi i utförsbacken.

  Jag har full förståelse för om politiker som motargument, anser det som en fara för vår demokrati. I själva verket är det de själva som utgör hotet mot både vår demokrati och välfärd, om de inte tar sitt brinnande intresse på fullaste allvar och jobbar ideellt. Men det är klart, finns inga pengar att hämta inom politiken, slocknar säkert lågan ganska snabbt.

   Faktum är att yrkespolitiker är en stor kostnad för staten, kommunerna och landstingen, det tär på de gemensamma medel som står till buds och drabbar därför landets invånare. De människor som finns på valbar plats har inte hamnat där på grund av sina betyg och måste därför förlita sig till anställda tjänstemän och konsulter. Vårt politiska system fungerar som kaka på kaka, det betyder att en ansenlig mängd improduktiva människor måste försörjas och det har inte invånarna råd med.

   Politiker behövs för att föra folkets talan, men de får inte bli en börda, vilket de tyvärr blivit.