Sverige är ett rikt land sägs det, men många upplever det som att det bara är på papperet. De som tvingas leva i den bistra verkligheten, upplever det som att det saknas pengar. Inte minst då till det invånarna betalar skatt för att få utfört. Inte ens den långa högkonjunkturen före finanskrisen och lågkonjunkturen förmådde få balans i de offentliga utgifterna.

  För många politiker på vänsterkanten är den offentliga sektorn näst in till helig. Inte för att den fungerar bättre, utan för möjligheten att kunna styra helheten ideologiskt. Eftersom alla ideologier fungerar som religioner, behöver inte de mest fanatiska se för att tro på hur samhället långsamt har förändrats. De människor som ser verkligheten, blir därför inte tagna på allvar, så kan det bara inte fortsätta.

  I en rapport som släpptes nyligen framkom det, att fler än var fjärde ensamstående mamma lever i fattigdom. Naturligtvis kan inte någonting sådant hända i välfärdsstaten Sverige och om det händer, är det inte de politiska makthavarnas fel. Men att allt fler hamnar i fattigdom, är ett politiskt misslyckande. De politiska makthavarnas uppgift är att se till att invånarna har det bra, allt annat är egentligen oväsentligt, eftersom de är till för folket. Men med en förd politik i den form som kallas demokratisk, ses det hela ur ett annat perspektiv.

  Hursomhelst finns det i vårt moderna välfärdssamhälle inte plats för att visa empati för människor som har det svårt. För stat kommuner och landsting är varje skattekrona viktig för att hålla verksamheterna igång. Av den anledningen har de politiska makthavarna kommit fram till att alla ska kunna jobba med någonting och försörja sig själva. De som av skilda anledningar hamnat på fattiggränsen, får med andra ord skylla sig själva. 

  Precis som i Grekland och några länder till, är vårt lands offentliga kostym är alldeles för stor. I förhållande till folkmängden är den enormt stor, men ingenting görs för att sy in den till rätt format. Naturligtvis kommer de makthavande att tvingas till det en dag, men det vill säkert inte de politiskt aktiva tänka på. 

  Ett samhälle som styrs av demokratiskt fattade politiska beslut, har en tendens att bli alldeles för byråkratiskt. Inom vår långsamt malande byråkrati förlitas alldeles för mycket till statistik, som enbart visar ett tidigare skeende. När stapeldiagram och tårtbitar visar att det går åt fel håll, ges de varningssignalerna alldeles för sent. Faran med det är att hamna steget efter den verklighet, som invånarna tvingas leva med.

  Vänsteralliansen flaggar redan för skattehöjningar om de vinner valet. Löften om återställning av det nuvarande regeringen drivit igenom känns oroande, det kan bli fråga om en rejäl skatteökning. Men vår välfärd måste räddas till varje pris, den har det blivit lite si och så med de senaste femton åren.

  Om inte ens skattehöjningar räcker till, hamnar inte bara staten, utan också kommuner och landsting i en prekär situation. Halmstrået samtliga politiska partier klamrar sig fast vid är, att alla måste jobba mera och längre. Frågan är bara vad alla arbetsdugliga och mindre arbetsföra ska sysselsätta sig med, istället för att vara en börda för samhället. Problemet är hur jobb ska kunna skapas, det är någonting som inte låter sig göras i en handvändning.

  Miljöpartiet har varit inne på det, men de nuvarande styrande inom partiet vill inte kännas vid vad som en gång beslutades, nämligen att införa medborgarlön. Ur rättvisesynpunkt är det ett alldeles utmärkt förslag, det finns många fördelar med att invånarna får ett ekonomiskt grundskydd.

  Naturligtvis kan inte ett högt stående land som vårt, ha kvar ett bidragssystem som förser behövande människor med mat på bordet och tak över huvudet. Det är förnedrande att behöva leva på allmosor, för det är ju vad det handlar om. Enbart kostnaderna för bidragens utbetalningar, samt inbesparingar inom vår byråkrati, skulle i det närmaste bekosta det hela. Att en medborgerlig lön motarbetas beror till största delen på att det politiska etablissemanget inte vill släppa greppet.

  De som vill ha ett friare samhälle och möjligheten att själv kunna påverka sina liv, ut på gatorna och demonstrera för införandet av medborgarlön. Varför inte på första Maj, där leden blivit glesare för varje år. Först går ju de som värnar om sina jobb, kommunalråd och andra yrkespolitiker, bakom de som ser till att de har dem kvar. Men vilken knorr på demonstrationen det skulle bli om det bakom dem, skulle komma folk med plakat som kräver, att det är de som går först i ledet, måste spara in på både sig själva och alla trogna ja-sägare.

   Vem vet om de som har jobb idag, har något jobb att gå till om tjugo år, det kan nog ingen svara på idag. Det är dags att landets invånare börjar titta framåt, pensionsbeskeden är ingen uppmuntrande läsning för de flesta, därför kommer en ekonomisk grundtrygghet att behövas i framtiden. En medborgarlön blir visserligen ingen fet på, men effekten av invånarnas möjlighet att kreativt göra det bättre för sig, har inga gränser.