Det blev ingen städdag, vädrets makter tyckte det var för tidigt. Att vädret ofta sätter krokben för vad man räknat ut att göra, är en av de saker man lär sig genom livet.

   Antagligen är det den minst sagt svinaktiga vintern, som fått mig att läsa alldeles för många ”tunga” böcker senaste halvåret och kommit underfund med att det dämpar läsglädjen. Ett vackert tillkrånglat språk för att skapa mystik, varvat med metaforer (som för det mesta inte passar in i berättelsen), är bara irriterande. På något underligt sätt har dagens författare av skönlitteratur (om man bortser från deckarförfattarna) hamnat i samma skitgrop som på sjuttiotalet.

   Skönlitteratur står inte högt i kurs i vårt moderna samhälle, det ska vara deckare och smaskiga självbiografier. Det kan bero på att från och med sjuttiotalisterna, finns inga lästraditioner att hänvisa till, eftersom de kunde höra sina föräldrar prata om att slänga den och den boken i väggen. Bläddrar man igenom böcker skrivna på sjuttiotalet, inser man att vårt samhälles förfall, börjat redan då.

   Författare som lyckats bli utgivna skriver alldeles för ofta samma bok två gånger, det visade sig vara ett bra koncept första gången, så varför inte i fortsättningen också. Vad ingen tänkte på var att språket bedömdes (och görs så fortfarande), inte berättelserna. Börjar författare skriva med siktet inställt på att imponera på kritiker och andra författare genom ett vackert språk, flyr bokköparna och det blir bara en fråga om inbördes beundran.

   Läste för länge sen boken Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café. Jag trodde det var sista gången jag läste något av Fannie Flagg. Att jag läste boken, berodde mest på att jag råkat se filmen med samma namn. För det mesta kan inte en film leva upp till en bok, men i det fallet var filmen bättre än boken. Varför boken gjorde en sådan succé har jag svårt att förstå, men den var minst sagt annorlunda skriven.

   Innan antikvariatet på orten stängdes för att sälla sig till det nya sättet att nå kunder, nämligen via Internet, hittade jag en för mig okänd bok av Fannie Flagg som heter, En röd liten fågel i juletid. Varför boken fick följa med hem är svårt att förklara, men jag har inte ångrat mig en sekund. Fannie Flagg visade sig kunna berätta en historia på ett sätt som bara ett fåtal kan. Redan de första sidorna gav en antydan om vad som skulle kunna komma att hända. Eftersom berättelsen är humoristiskt skriven med ett optimistiskt slut, kan den inte räknas till skönlitteratur. Men vilken befrielse att sitta och småskratta berättelsen igenom.

   Jag funderar ibland över vad det beror på, att skönlitteratur ska smaka som hostmedicin, som Göran Hägg liknade det vid i sin bok Författarskolan. Varför inte fantasin får flöda för att skapa berättelser som får människor att le och glömma vardagen, är för mig obegripligt. För visst skriver väl författare (eller blivande sådana) för att bli lästa?

   Att så många läser deckare är i sig ett fenomen. Deckarförfattare skriver om den verklighet vi tvingas leva med, våld och död. Man tycker att de flesta av oss får nog av allt oprovocerat våld, våldtäkter och mord via radio och teve. Det kan väl inte vara så att deckarberättelserna används som en sorts motgift mot allt det som händer, och gör allting som händer eller kan hända, mindre skrämmande?

   Nåja, det får vara hur det vill, för nu är det dags att sätta på kaffet, för jag kan höra att frugan har vaknat. En ny dag har tagit sin början, för mig blir konsten idag att få den räcka till.