Känner mig ganska kluven inför framtiden. De flesta har nog insett att allting rullar på för fort och att det är dags för en andningspaus. Inte så lätt kanske, men bättre det än att allting skenar iväg mot en stupkant. Egentligen är det ju bara en fråga om att se över och dra ner på kostnaderna, istället för att ständigt försöka hitta nya sätt att beskatta landets invånare. För miljöns bästa naturligtvis, men det tror inte många på.

   De beslut som fattas får inte gå ut över invånarna, hörde jag en politiker säga. Naturligtvis alldeles rätt, de politiska företrädarna är till för folket, inte tvärt om. Varför det uppstår tvivel om vilken sida det politiska etablissemanget ska stå på, ska det därför aldrig behöva uppkomma, de ska stå på invånarnas sida.

  Politik är egentligen en kamp om makt att genomföra de ideologiska målen. När socialdemokraterna insåg att det inte längre var möjligt att få egen majoritet, tvingades det en gång enväldiga partiet, ta skeden i vacker hand och försöka samarbeta med de mindre någorlunda likasinnade. Men att pussla ihop olika ideologier till en enda, kan liknas vid att ta fan i båten.

   Vad som är på väg att hända är säkert någonting som de politiska makthavarna förbisett, nämligen att väljarna faktiskt kan vända dem ryggen. Kungahuset ifrågasätts, varför då inte ifrågasätta det politiska styrelsesätt vi nu har. Alla de regler och lagar som inskränker invånarnas möjligheter att forma sina egna liv, är det verkligen folkviljan som ligger bakom de besluten?

   Det har sagt förr och tål att sägas igen, det enda de politiska beslutsfattarna lyckats skapa är ett förmyndarsamhälle. Landets invånare har skyldigheter mot staten, kommunerna och landstingen, trots att dessa verksamheter är till för och betalas av invånarna. Hur än det från politiskt håll ivrigt påtalas, har det som sker inom staten, kommunerna och landstingen, ingenting med demokrati att göra.

   Ingenting är hållbarare än dess svagaste länk, det är någonting som visar sig när saker och ting nått bristningsgränsen. Den svaga länken (och den i särklass dyraste) i vårt samhällssystem, är de politiska makthavarna och övriga yrkespolitiker. När det talas om att alla ska bära sina egna kostnader, glömmer de politiska makthavarna bort sig själva, de är trots allt en tung ekonomisk belastning för landets invånare.

   Eldfängda politiker som brinner för sin sak, vill uppnå en position, där de får makt att förändra samhället med utgångspunkt från den egna ideologin. Att det procentuellt sett bara råkar vara en tredjedel av folket och inte ens det som sympatiserar med de största partierna, visar faran med de allianser vi numera har. Det största partiet inom en allians, kräver också störst utrymme för sin ideologi, vilket för med sig att de andra medlemmarna inom alliansen, ser till att det hela blir tämligen urvattnat i slutändan.

   Jag för min del, bävar inför att Vänsterpartiet eventuellt får en möjlighet att ingå i en kommande regering. De uttalanden som görs av dess frontfigurer, får mig att tänka på de stackars länder som styrs av ledare, som gömmer sig bakom socialismens rymliga vändbara kappa. Historien visar att ingenting varit skadligare för ett lands invånare än ”vänsterregeringar”, det är i dessa länder fattigdom härjar som mest.

   För att få balans i de beslut som fattas av regeringen, borde de två största partierna samregera. Visst skulle det bli mycket ge och ta, men de skulle tvingas anpassa vårt land efter verkligheten. Det skulle dessutom klart visa för landets invånare, att de två partierna också bär ansvaret om någonting går snett. Vi skulle slippa höra om dukade eller rensade bord inför ett val, de ledande politikerna skulle tvingas ta ansvar för de beslut som fattats under en mandatperiod.

   Eftersom allianserna kan samsas om en gemensam politik, vad ska vi då med småpartier till. Vårt land skulle väl vara lika demokratiskt med bara två stora partier. Det fina i kråksången är att de som sympatiserar med de mindre partierna på vänster- eller högerkanten, måste välja vilket ben de ska stå på.

De udda partierna (som exempelvis SD), skulle dessutom inte få en möjlighet att påverka politiken inom kommuner, landsting och kyrka, någonting som säkert många skulle välkomna.

   Finns det någon politiker som läser det här, skulle det vara roligt att få en kommentar. Det är väl just idéfattigdom, som fått svensk politik att stelna och skapat betongrövar som inte ens begriper sig på den verklighet landets invånare tvingas leva i. Som det är nu, är det väl för mycket begärt, att blinda hönor ska kunna hitta några guldkorn.