Hörde en ytligt bekant beklaga sig över att han hela livet jobbat med någonting, som han aldrig skulle göra om han fick leva om sitt liv. Han är inte ensam om att känna det så, en människas svåraste uppgift är att hitta sin rätta plats i livet. Ser man till antalet människor på vår jord, är det inte många som lyckas. Och det har blivit allt svårare med åren, människan sätts redan vid unga år under press, genom att redan i skolan, tvingas välja vad de helst vill syssla med under ett långt arbetsliv.

  Hela upplägget är alldeles galet, människan är av födseln en sökare som måste prova sig fram i lugn och ro. Att försöka följa den utstakade vägen är naturligtvis det lättaste alternativet, men inte att rekommendera för den som söker sin rätta plats i livet. Därför är det inte så konstigt att många av de som vågar gå sin egen väg i livet, också är de som förmår uppfylla sina önskningar.

  Vårt moderna samhälle vimlar av människor som mer eller mindre gett upp, livet har inte alls blivit som de tänkt sig. Men tröstlösheten sprider sig även bland unga människor, självmordsstatistiken är minst sagt skrämmande. Många sjuka har de senaste åren insett, att så länge de var arbetsföra och kunde bidra till den ekonomiska tillväxten var de någonting värda, men som arbetsoförmögen …

  Ungdomsarbetslösheten beror inte bara på en kärv arbetsmarknad, utan också på att många ungdomar saknar eller har bristfällig utbildning. Orsakerna varierar, men en stor del av dessa unga arbetslösa har svårigheter att läsa och skriva, vilket medför att de är dömda att under sina bästa år stå utanför arbetsmarknaden. Dags att kroppsarbete som kan utföras utan teoretiska kunskaper premieras och enklaste sättet är att låta ungdomarna börja som lärlingar. Det är deras enda chans att visa vad de går för.

  Hur politiker tänker går inte att bli klok på, när de förespråkar att alla måste jobba längre. Vad som händer är att ungdomarna får vänta längre på sin chans och utschasade människor berövas möjligheten att få njuta av de sista åren. Det är knappast folkviljan som styr detta vansinniga förslag. Ingen kan ha frågat de som jobbar inom de tunga industrierna, sjukvården eller den stökiga skolan om de orkar jobba några år till..     

  Alla blir vi gamla och redan nu har många i övre medelåldern, börjat bekymra sig över hur de kommer att se ut framöver. Deras framtid som pensionär är ju helt beroende av, att så många som möjligt, arbetar och betalar in skatter. Precis som en förmodad naturkatastrof lurar i framtiden, finns en ekonomisk hotbild, som är minst lika allvarlig. Kommer det att finnas jobb och kommer de arbetsföra att orka med att försörja de grupper som jobbar i offentlig tjänst eller står utanför arbetsmarknaden?

  Lyssnade av en händelse på vad en engelsk ekonom hade att säga om framtiden. Han talade om svårigheten att skapa nya jobb inom tjänstesektorn, där en växande marknad bara skulle bli att alla tvingas köpa tjänster av varandra. Istället för att titta på hur nya jobb kan skapas, måste vi med alla medel försöka förhindra att jobb försvinner. Inte ens det en lätt uppgift, eftersom alla länder blivit beroende av att sälja till varandra. Om en länk i kedjan brister, finns risk att andra följer efter.

  Ingen tycks ha tänkt så långt, att allt som negativt påverkar människorna i vårt samhälle bildar en kärna, som kan liknas vid en cancertumör. Från den sänds ut metastaser som okontrollerat sprider sig och långsamt men säkert fräter sönder den grund hela vårt samhälle vilar på. Allt beror på om folket kan enas om ett framtida samhälle, som sätter människan i första rummet. För om inte …

  Kanske tvingas vi till att lägga alla pengar i samma pott och fördela på ett rättvist sätt, om det vet vi ingenting idag. Vad man med säkerhet vet är, att inget land kommer att ha råd med en alldeles för stor byråkrati. Det gäller alla länder, utan undantag.

   Framtiden har alltid överraskningar att bjuda på, konsten är att kunna anpassa sig till de förhållanden som kommer att stå till buds. Med ett stelbent byråkratiskt samhällssystem, tar det tid att ändra det som inte längre gäller. Under tiden nya regler för en anpassning ältas fram, hinner nya förutsättningar dyka upp. En alldeles för stor byråkrati, gör att vi alltid kommer att ligga steget efter. Ändå finns det politiker i vårt land som anser att vi ligger i spets för snart sagt allting. Eget skryt luktar illa brukar man säga, men är det inte även så, att högmod går före fall ...