Direktlänk till inlägg 19 april 2010

Vad ska det bli av vårt land och dess invånare?

Av Sven-Erik Hemlin - 19 april 2010 06:14

Vaknade strax efter fyra, lite tidigare än vanligt. Efter att ha druckit mitt kaffe, slog det mig att tid, egentligen är ett underligt begrepp. Endera har man för mycket av den, eller så räcker den inte till. Det finns människor som ständigt kastar en blick på klockan, de har rutat in livet i tider att passa och tiden vill aldrig räcka till. Av någon underlig anledning är det människor som inte bryr sig om vad klockan är, som får mest utfört och ändå tid över.

Människan är en komplicerad natur, det pågår ständigt forskning om hur vi fungerar. Men all forskning ger ändå bara teorier som resultat, därför får vi fortsätta att leva med att människan är oförutsägbar. Under ett liv lär man sig att det pågår ett ständigt letande efter vad man är bäst på, en form av medfödd begåvning som inte alltid är lätt att klura ut vad det är.

Chansen är stor att de flesta unga som lyckas komma in på arbetsmarknaden, aldrig kommer underfund om vad de är bra på. Med den mördande konkurrens om jobben på grund av att jobben blir färre, är det märkligt att inte de unga satsar på politiken. För att göra politisk karriär krävs inga högskolebetyg, eller arbetslivserfarenhet. Men det är klart, skulle en stor del av de arbetslösa få politiken som yrke, skulle det i alla fall inte vara möjligt att försörja alla dessa. Det problemet finns redan idag, vårt lilla land har inte råd med en massa människor som ska föra folkets talan.

Politik är en underlig fågel som går ut på att manipulera människors tänkande. Om en sak sägs tillräckligt många gånger, uppfattas den snart som sann. Alla politiska myter har skapats på det sättet, en seglivad myt är att politiska företrädare behövs för att värna om vår demokrati. Vår demokrati skulle faktiskt fungera bättre, om de folkvalda befann sig i verkligheten på samma villkor som den övriga befolkningen. Dags att yrkespolitiker går tillbaka till sina tidigare jobb, om de finns kvar, förstås …

Många politiskt skapade myter har klätts av, men när de avslöjats som en ren bluff, vill inte människorna tro på avslöjandet. Istället för att fråga sig själv hur de kunnat vara så dumma att de trott på en ren lögn, klamrar de sig fast vid att avslöjandet är en bluff.

En regerings jobb är inte bara att styra landet, folket måste ständigt matas med optimistiska besked om att allt kommer att bli bättre. Det gäller att hålla folket vid gott mod, även om det börjar se kärvt ut. Men det är inte med folkets bästa för ögonen, som budskapet att alla måste dra sitt strå till stacken ständigt framförs. Den offentliga sektorn, skola, vård och omsorg, men också den enorma byråkrati som måste till för att hålla ordning på allting, står och faller med att människorna jobbar och betalar in skatter av alla de slag.

De människor som faller ur ramen av skilda anledningar och inte bidrar till samhällets överlevnad, hamnar i en gråzon, de existerar inte i den slutliga statistiken. Skulle det öppet visas hur många de är, skulle de som arbetar och sliter, helt tappa motivationen och lägga sig på sofflocket.

För många människor består livet idag av att arbeta, äta och sova. På grund av tidsbrist (men även brist på pengar) slarvas det med maten och sömnproblem har blivit allt vanligare. Någon ljusnande framtid är det inte för en stor del av befolkningen, nedbrytningsprocessen kan ta sin tid, men en dag går det inte längre. Ett välfärdssamhälle som ständigt skapar offer, är det verkligen någonting att ha?

Kan det vara så att människorna glömt bort vad som verkligen är meningen med livet? Jag vet att det förekommit skrattkurser, bara det borde ha fått myndigheterna att inse vartåt det är på väg att barka. Om det finns människor som måste lära sig att skratta, betyder det att någonting som antagligen är medfött hos alla, har glömts bort. Vad som hänt med dessa människor som glömt hur man skrattar, vill jag inte ens veta.

Kan det vara så att många människor söker efter fel sorts lycka? Det finns många bevis på att pengar automatiskt inte gör någon friskare eller lyckligare, ändå har pengar blivit drivkraften för den moderna människan. För all del ivrigt påhejade av de politiska makthavarna, för konsumtionen måste hållas igång, annars går det åt helsike med den ekonomiska tillväxten. Men eftersom den ekonomiska tillväxten visat sig varken kunnat skapa jobb eller en bättre skola, vård och omsorg, är det ingenting som kommer ”vanligt” folk tillgodo. Det måste till någonting annat, för att skapa politisk trovärdighet.

Med de regler och förordningar alla måste underkasta sig, betyder det att de så kallade folkvalda, istället för att se till folkets bästa, tagit på sig rollen som en form av förmyndare. Med några tusental intervjuade, går det att få en bild av hur ”medelsvensson” vill ha det. Ja, på ett ungefär i alla fall. Precis som vid opinionsundersökningar inför ett val, är det inte många som säger sitt hjärtas mening. Nu är det för all del förkastligt att tänka med hjärtat och koppla bort hjärnan, men det är så många fungerar. Men resultat blir på samma sätt som med en dator som ges fel information, skräp in, skräp ut.

Det är svårt att hitta en patentlösning som kan rätta till ett system, som visat sig ha alldeles för många brister. Men på något underligt sätt kommer det ändå att rättas till, men inte genom politiska beslut, utan omständigheter som tvingar oss till det. Det är en föränderlig värld vi lever i och just att förändringarna kommer så tätt, gör med all sannolikheten att vårt nuvarande samhällssystem faller ihop som ett korthus. Ser man tillbaka på de senaste trettio åren, har landet faktiskt levt på nåder och endast finurliga skatte- och avgiftsuttag av företagen och folket, har hållit det hela flytande.

Hela vårt politiskt styrda samhällssystem, följer i gamla fotspår och värnar om planhushållning och planekonomiskt tänkande. Den medvetna satsningen på storindustrierna började redan på femtiotalet, då vi fortfarande levde i en form av bondesamhälle. Duktiga arbetare behövdes inom industrin, dessutom var det svårt för myndigheterna att hålla tummen i ögat på en massa småföretagare. När industrijobben blir allt färre, hur ska då de politiska makthavarna kunna styra invånarna att flytta runt?

Nåja, taktiken fungerade den gången, för många mindre jordbruk lades ner, såldes, eller började drivas på fritiden i liten skala. De tappra som klamrade sig fast vid sin täppa, kallades i folkmun att för månskensbönder. I och med det förändrades inte bara vårt landskap, vi fick också glesbygdsproblem. Storstäder runt industrierna växte, det var där pengarna och jobben fanns. I den enpartistat vi då hade, fattades besluten helt i linje med den ideologi som ansågs var bäst för folket. Nackdelarna har visat sig vara långt värre, än vad någon en kunnat tro.

Trots vårt gammalmodiga samhällssystem har modernt ekonomiskt tänkande införts, vilket inneburit att de offentliga verksamheternas redovisningar allt som oftast liknar ett skatbo. Alla försök att rätta till det hela skapar bara nya problem, därför borde vi skrota hela rasket för att få bort allt skräp för gott. Men så får det inte gå till i ett högt stående land som vårt. Inför valet i höst kan man från de rödgröna höra att det som var fel och försökts rättas till, ska återgå till det gamla. Ja, jösses!