Läste för några dagar sedan, att vårt land fått etthundratusen nya dollarmiljonärer. Nu finns det mer än en halv miljon dollarmiljonärer i vårt land, de borde kunna finansiera en förbättring av vårt trygghetssystem. Naturligtvis är de inte villiga till det, det kostar skjortan att ligga på topp.

Med en regering som ger till de rika och svälter ut sjuka, arbetslösa och gamla, går det att bli rik i vårt land. Man kan förstå att regeringen myser, bilden av vårt land som rikt och välmående är viktig. Att den bilden skymmer allt elände som skapat dessa miljonärer, viftas undan av regeringen. Men nu råkar det vara så, att betydligt fler blivit fattiga genom den förda politiken, men det skapar inga rubriker utomlands. Men även små notiser blir lästa av människor i andra länder och de funderar vad som hänt med vårt land.

Nåja, pengar och värdepapper är inte mycket värda om det skulle inträffa en global depression. I svallvågorna efter en sådan finns inte mycket kvar  av banker och finanshajar. Faktum är att om man ser det ur en teoretiskt synvinkel, kan pengar och aktier bli värdelösa i en svinblink.

De senaste veckan har det märkts att vår svenska krona har ett flytande värde. Att den tappat runt en femtioöring mot euron på några månader är ingen katastrof, men en vink om att allt inte står rätt till är det i alla fall. Men alla företag som gnällt över den starka kronan gnuggar säkert händerna.

Vår statsminister har plötsligt börjat tala om jämlikhet, att det inte ska finnas en orättvis fördelning som gör rika rikare och fattiga fattigare. Att gå från stridshingst till att visa empati för de som råkat illa ut av den förda politiken, låter lite som ett hjärnsläpp.

Jodå, de flesta har säkert insett att det kan stunda kärva tider, men regeringen har försökt hålla skenet uppe i det längsta. Sorgligt nog har regeringen invaggat svenska folket i falsk säkerhet. Trots att det varit trögflytande en längre tid, har det i alla fall rört på sig ute i världen och då har allt varit frid och fröjd.  

För alla de som inser vad en försvagning av svenska kronans värde kan innebära, börjar det pirra lite i magen. Vårt land har blivit beroende av import av varor från andra länder i alldeles för hög grad. Inte minst gäller det nödvändiga livsmedel. Maten är dyr som den är och dyrare mat slår hårt mot de som redan har det kärvt. Vår egenproducerade mat borde vara billigare, men det är den inte. Anledningen till det får makthavande politiker ta på sig skulden för.

Till att börja med vid tillträdandet för sju år sedan, var regeringen huvudmål att få bort alla bidrag. Att det skulle hjälpa människor mot utanförskap, övergår mitt förstånd. Vad vi sett är sjuka människor som mist sin sjukersättning, i många fall efter att ha förnedrats med en utförsäkring, blivit betydligt sjukare. Ett stort antal av dessa är nu socialbidragstagare och antagligen knäckta för resten av livet. De som inte är det, är fly förbannade på regeringen.

Med en regering som tydligen avskyr ordet beroende, är det märkligt att de inte insett, hur beroende vårt land blivit av andra länder. Det är svårt att se skillnad på bidragsberoende och att vårt land blivit beroende av att andra förser oss med det vi behöver. Båda sakerna är ju till för att hålla invånarna vid liv.

Genom en ofta kritiserad räntepolitik, har Riksbanken försökt hålla inflationsspöket borta. Storm i ett vattenglas har politiker tyckt, och visst har kronans värde varit stabil det senaste året, men ingenting varar för evigt. Vad som helst kan faktiskt hända i vår minst sagt oroliga värld och urholkas värdet på vår stolta krona, ställs både riksbankens och regeringens prognoser på huvudet. En svag krona medför obönhörligt att priserna på importvaror stiger och är det någonting som kan ställa till det rejält för ett land, så är det inflation. Vårt land har varit med om flera djupdykningar på grund av hög inflation.

När det finns så mycket osäkerhet vad som väntar framöver, vad är prognoser om framtiden värda? Inte ett smack vill jag påstå. Man utgår från någonting känt och gissar sig till, hur det ska bli med utgångspunkt från det. Samma sak med teorier, även om de är fascinerande att läsa. Nackdelen är att de har många år på nacken, världen ser inte alls ut som den gjorde för bara några år sedan.

Nåja, det är ju inga dumhuvuden som genom insamlat material försökt räkna ut hur deras framtagna teorier eventuellt kan fungera i verkligheten. Tyvärr är just om de fungerar i verkligheten, som är haken med det hela. Både världen och förutsättningarna ändras hela tiden.

Vilken teori som använts till att försämra sjuk- och arbetslöshetskassa, tvinga sjuka människor att stå till Arbetsförmedlingens förfogande, har jag inte kunnat hitta någonstans. Däremot hittade jag en teori om den fördyring som väntar, om inte samhället tar sitt ansvar för sjuka, arbetslösa och gamla. Vår stats- och finansminister borde leta på och läsa den teorin, det har man nämligen gjort i Amerika och budskapet sprids. För kommuner och landsting kan det spara enormt med pengar. Och det är väl vad makthavande politiker ska göra enligt gällande lag, se till att förvalta invånarnas skattepeng på bästa sätt.

Det finns en politiskt skapad myt om vårt land, att det ska ses som en förebild när det gäller hur en demokrati ska fungera. Det fantastiska är att våra politiker faktiskt tror att det är så, till och med att ett ökat antal politiker, är en garant för vår demokrati. Ingen tycks ha tänkt på att arvoden och löner tas från de gemensamma medlen.

Det som hänt i vårt land senaste åren, har visat att vårt land inte alls är så demokratiskt, som de så kallade folkvalda politikerna vill framhålla. Tvärtom uppvisar de förtroendevalda en total omedvetenhet om, hur en demokrati ska fungera. En regering som säger sig vara folkvald, ska också följa folkviljan i möjligaste mån. Om inte, är vårt land inte en fungerande demokrati, det är toppstyrt.

Alliansregeringen har gjort många övertramp när det gäller påverkan på invånarnas liv, vilket är oerhört allvarligt. Det allvarligaste misstaget regeringen, gjort är införandet av  de strängare reglerna vid sjukdom med utförsäkringar som följd. Det har efter många om och med, visat sig bryta mot lagen, vilket kan bli en dyr affär för landets invånare.

Det går inte att undvika att ställa sig frågan, vilket modernt samhälle de politiska makthavarna tror sig ha skapat. Inte ett hållbart i alla fall, de viktiga funktionerna i vårt  samhällssystem håller på att falla sönder och samman. Vi har de senaste åren fått höra att vårt land är rikt, ändå saknas pengar för att kunna erbjuda en fungerande skola, vård och omsorg. Tyvärr saknas det även pengar för att kunna rusta upp järnvägar och vägar som förfallit på grund av bristande underhåll.  

Penningbehovet hos staten, kommuner och landsting här enormt, men ingen vet riktigt säkert vart alla pengar som kommer in tar vägen. Eftersom regeringen blint trodde på arbetslinjen, budgeterades för ökade intäkter genom att fler skulle komma i arbete. Med andra ord såldes skinnet, innan björnen var skjuten.  

Sänkta skatter är inte helt fel, men att få det att ålla liv i den ekonomiska tillväxten fungerar inte. Idén bakom det hela måste ha varit att det man förlorade på gungorna, skulle tas igen på karusellen. Men någonstans gick det fel och pengarna verkar ha hamnat i andra fickor. I och för sig inte alls överraskande i girigbukarnas tidevarv.

Det har alltså blivit obalans i intäkter och kostnader, därför väntar nu skattehöjningar framöver. Att SKL alltid ser kommande kostnader som måste täckas in med höjda skatter är inte ovanligt, de representerar ju kommuner och landsting. Finns ingen organisation som kan hjälpa kommuner och landsting att slimma organisationerna så att de blir bättre organiserade och mer kostnadseffektiva?

Höjd kommunal- och landstingsskatt kommer att svida i plånboken för alla. Som det nu ser ut, kommer det inte att bli Moderaternas problem, om inte det rödgröna blocket klantar till det, förstås. Beklagligt nog har även de rödgröna partierna räknat in pengar, de inte vet kommer in i sina respektive budgetar. Hur det ekonomiska läget ser ut för vårt land nästa höst, vågar ingen uttala sig om, världen kan förändras över en natt. Det går naturligtvis att anlita en spågumma, för att i alla fall kunna få en vink om vad som eventuellt kan komma att hända.

Det som hänt i Grekland och Spanien, har man förstått kan hända i vilket land som helst. Till och med i vårt land. Men lyssnar man på vår finansminister, gäller fortfarande att i vårt land, kan det inte uppstå en ekonomisk kris. Nu vet alla att det uttalandet måste tas med en nypa salt, samma sak sa nämligen de politiska makthavarna i Grekland och Spanien, innan krisen var ett faktum.

Precis som sossarna förr sa, att de var de enda som kunde regera vårt land, vill den Moderatledda regeringen framhålla, att de är de enda som vet, hur man håller i skattepengarna. Om de nya ekonomiska talespersonerna inom oppositionen kan det, vet vi inte mycket om. Men som sittande regering gjort, snålat in på för invånarna viktiga saker, är inte samma sak som att vara ekonomisk. Tvärtom brukar snålheten bedra visheten, det vill säga vårt land kan vänta sig stora kostnader för det, som det sparats in på.

Den ekonomiska manualen för politiker tycks innehålla samma sak, oavsett om partiet står till höger eller vänster. Om inte pengarna räcker till, måste skatten höjas. Ingenstans i dessa manualer tycks stå, att politiker måste ta sitt sociala ansvar och frånsäga sig lön som tas från skattepengar om inte pengarna räcker till. Genom att vårt land styrs av politiker, är de också ansvariga för konsekvenserna av sina beslut.

Det är väl just det som orsakat den osäkerhet som finns hos så många, om de ska rösta eller inte nästa höst. En stor del av dessa kommer antagligen att missnöjesrösta och det kan man förstå. 

Partiledardebatten visade med all tydlighet att vår statminister saknar det som en statsminister bör ha, empati för de invånare som har det svårt. Han säger sig hata utanförskap, men skapat just detta för tusentals människor genom den förda politiken. Som följd av att deras liv raserats, har människor till och med tagit livet av sig i ren förtvivlan. Eftersom det är ganska många, visar det i statistiken att utanförskapet minskat.

Tyvärr tycks hela det politiska etablissemanget sitta fast i samma tankesätt, oavsett partifärg. Mera pengar måste komma in till staten, kommunerna och landstingen för att inte allt ska falla ihop som ett korthus. Men om det inte kommer in mera pengar, hur gör man då?

Den kommande valrörelsen kommer att bli dyr för svenska folket, alla partier är beredda att stsa skattepengar för att dels få fart på ekonomin, dels för att skapa nya jobb. Men det behövs så lite för att de förhoppningarna ska spricka. Världen är inte sig lik längre och den kommer aldrig att bli som förr.

För vårt lands del ser det bekymmersamt ut på många områden. Visst är den höga arbetslösheten ett problem för både regering och de arbetslösa, men inte av samma dignitet som skolan, vården och omsorgen. Varför kan inte regeringen (och oppositionen med för den delen) göra som Olof Palme sa en gång att man måste göra, nämligen ta ett helvete i taget. Det går inte att omfördela resurser för att rätta upp en verksamhet, det drar bara med sig de andra i fördärvet.

Det som oroar mig mest är att bostadsbubblan (som påstås inte finns i vårt land) ska spricka redan före valet nästa år. Då är det adjöss med alla fantastiska löften som ändå inte kan hållas. På något underligt sätt liknar det här förra gången vi hade en Moderatledd regering. Alla vi äldre minns paniken i regeringskansliet, det var rena hönsgården.

Och visst kan samma sak hända igen. Vår statsminister fattar humör allt oftare, det går inte alls som han tänkt sig. Våldsamma utfall mot motståndare får naturligtvis ses ur den synvinkeln, att anfall är bästa försvar. Att resultatet ofta blir baklängesmål, är en annan historia.

Nåja, redan nu kan man säga, att Moderaterna ändå har lärt svenska folket, hur viktigt ett trygghetssystem är för invånarna. Det var många som inte insåg att de själva helt oförskyllt kunde drabbas. Pengar är inte värda någonting för den som drabbas av en allvarlig sjukdom. Det räcker inte för våra politiker att med retorik göra svart till vitt och tvärtom, det är vad som verkligen glrs för invånarna som räknas.

Man behöver inte vara politiskt aktiv för att inse vad som gått snett i vårt land, det ser alla de som drabbas och har drabbats. Det är många som drabbats på olika sätt av de politiska beslut som fattas av alliansregeringen, därav osäkerheten om vad som är bäst för dem själva. När många går till jobbet med en knut i magen, eller trötta släpar sig dit efter att haft svårt att sova, önskar de ingenting annat än att en förändring kommer så snart som möjligt.

Naturligtvis får det följder för alla de som fått förtroendet att föra väljarnas talan. I ett land där tryggheten försvunnit, försvinner också tryggheten för de politiska makthavarna. För att maktpyramiden ska kunna stå stadigt, fodras en bred bas, när basen krymper vinglar det betänkligt i toppen. Jobbskatteavdraget skapade ingen bred bas, det bör Moderaterna insett vid det här laget. Nu är det upp till de andra partierna att försöka skapa en bred bas, genom att förbättra invånarnas trygghet. 

Socialdemokraterna hatar arbetslöhet, Moderaterna utanförskap, de två stora partierna har sannerligen ingenting att komma med. Man kan förstå varför så många är osäkra på om de överhuvudtaget ska rösta eller inte vid nästa val.

Sedan hemkomsten från Gran Canaria för två veckor sedan, har jag försökt acklimatisera mig till vårt kyliga höstväder. Det är inte lätt, jag fryser så fort jag kommer utanför dörren. Man kan inte undvika att bli avundsjuk på de som lever i ett varmare klimat. Skulle det verkligen vara så dumt för vårt lands del, om det skulle råka bli några grader varmare? Ja, genom den globala uppvärmningen.

Klimatpanelens medlemmar minglade och efter många om och men kom de fram till, att det inte varit så här varmt sedan 1850. Men vem kunde tro att orsaken till det hela, är människans påverkan på miljön! Hur det var före 1850, vet vi tydligen inte så mycket om. Vad vi vet är att det var istid en gång, men vad var det som orsakade den? Det är inte lätt att bli klok på vad Moder Natur kan ställa till med alldeles på egen hand och när dessutom människan ska hjälpa till, kan det verkligen gå illa.

Turerna har varit många om vad som är den verkliga miljöboven. Jag minns att en forskare för många år sedan lade skulden på fisande kor, att människor fiser lika mycket togs det ingen hänsyn till. Men på något undrligt sätt kändes det som ett beställningsjobb, för att kunna beskatta djurhållare, som skulle kunna ge sköna skattekronor till staten. Det blev ingenting av med det. Men när man nu kommit underfund med att människan är den stora miljöboven, ska beskattningen flyttas från alla miljöskatter och avgifter vi nu har på snart sagt allt vi behöver till skattsedeln?

Oavsett om vi människor är miljöbovar eller inte, måste människors sätt att leva ändras drastiskt. Jag tänker då inte på miljön i första hand, utan vad som händer med människorna den dag det slår tvärstopp. Men det är lite svårt att se hur det ska gå till. Vi har vant oss vid det vi nu har och det vill ingen förlora eller ändra på. Därför slår de allra flesta dövörat till när det talas om hur miljön ska kunna räddas, människors överlevnad är (eller bör vara) viktigare. Dessutom resonerar de flesta att en katastrof ligger så långt framåt i tiden, att det får bli andras problem.

Men i och med att miljön hamnade i rampljuset hakade många regeringar på, inte minst vår egen som ansåg att vi skulle ligga i framkant. Varför var det många som frågade sig, eftersom vårt land hade akuta samhällsproblem att ta hand om. Men det gällde tydligen att gripa tag i halmstrået när tillfälle gavs. Ökad tillväxt i ekonomin var ju vad de politiska makthavarna satt som mål, det måste in mera pengar för varje år för att det ska kunna rulla på. Men inte för miljöns skull, utan för den egna "yrkesgruppens" överlevnad.

Jakten på tillväxt skapade Konsumtionssamhället, och det är vad jag kan förstå en av anledningarna till, att naturtillgångar skövlas. Nu har vi fått ett nytt problem på halsen, konsumtionen minskar och det påverkar den ekonomiska tillväxten. Men ser man på den ekonomisk tillväxt vi hade före krisen, har den sannerligen inte gjort att allting fungerar bättre. Tvärtom har tillväxten gjort större skada än nytta. Vi har fått ett samhälle inte många vill ha.

Förresten är vår så kallade välfärd ingenting annat än en politisk skapad myt, den finns inte till för andra än för en privilegierad grupp, övriga tvingas leva ur hand i mun. Många har inte ens pengar till mat den sista veckan före en löning, eller utbetalning av sjukersättning, a-kassa, aktivitetsstöd, socialbidrag eller pension. Det är alltså inte fråga om några tusen som har det kärvt, det rör sig om miljoner.

Jag har ofta grubblat över hur vårt land kunnat överleva, med så stort antal människor som uppbär sin lön från skattepengar. Just nu är det aktuellt med budgetproblemen i Amerika, ett land som levt över sina tillgångar under många år. När det nu handlar om prestige, ser det verkligen illa ut. Att det drabbar invånarna bekymrar inte de Republikanska politikerna, på den punkten är nog de flesta politiker av samma skrot och korn.

Men prestigetänkandet finns även hos våra makthavande politiker, se bara hur envist Moderaerna biter sig fast vid att jobbskatteavdraget. Vad är vitsen med att ge människor med ett jobb extrapengar och straffa sjuka, arbetslösa och pensionärer? Det spelar ingen roll vad regeringen säger, det är en skandal.

Jag har skrivit ner någonting tänkvärt för länge sedan och det lyder: Anspråkslösheten är storhetens broder. Det är ju därför vi misstror alla stöddiga och tvärsäkra politiker, det väcker misstankar att de döljer någonting för invånarna. Vad de försökt dölja brukar visa sig efter ett tag, när konsekvenserna blir av en sådan omfattning att det drabbar tusentals människor. När det händer, är de snabba att skylla på andra. För att undandra sig ansvar för de strängare reglerna vid sjukdom och arbetslöshet, är det AF och FK som ställs vid skampålen, när det borde vara de beslutande makthavarna som ska stå där.

Det som nu händer i Amerika är oroväckande, inte minst vad gäller den globala ekonomin. Men eftersom den globala ekonomin även påverkar vårt land, känns det minst sagt olustigt. För våra stora exportföretag betyder det att några nyanställningar knappast finns i sikte, snarare kan man vänta sig att de gör sig av med folk.

Ännu mer olustigt känns det när LO tror sig kunna skapa runt etthundratusen nya jobb, som ska finansieras genom skattehöjningar. Det är inom de offentliga verksamheterna som huvuddelen av jobben kan skapas, men vem ska betala lönerna? De offentliga verksamheterna har under många år bantat sin personal på grund av bristen på pengar, men någon förbättring av ekonomin har det inte blivit.

Alla politiker talar om att jobb måste skapas, men ingen vet hur. Anställda inom det privata näringslivet krymper, det är vårt lands stora problem. Problemet är alltså inte hur många som har ett jobb, utan hur många som inte får sin lön från skattepengar.

Det har gått troll i politikers sätt att tänka. De har inte kunnat förstå att vår värld genomgår en förändring, som drabbar en hel värld. Anledningen kan härledas till den girighet som frodas, mycket vill ha mer. Den girigheten har skapat den massarbetslöshet som finns i dag, vilket i sin tur slår tillbaka på grund av minskad efterfrågan på varor och tjänster.

Arbetslösa konsumerar mindre, de handlar bara det nödvändigaste för att överleva. Det kommer att drabba alla de som skott sig under åren med ökad tillväxt i ekonomin, det är av den anledningen paniken nu sprider sig inom de politiska leden. Vill det sig riktigt illa, väntar ett stålbad framöver, för de som satsat på politikeryrket.

Administrationen kostar enorma summor varje år inom de offentliga verksamheterna. Inom staten, kommuner och landsting kan det fungera även om antalet anställda halveras. De jobb som kan tas bort är de politiskt skapade, bara det en enorm inbesparing. Vårt land har inte och kommer inte heller i framtiden att ha råd med alla politiskt skapade jobb.

Problemen finns i överflöd ute i kommunerna, bland annat sedan skolan blev ett kommunalt ansvar. Vår skolminister har försökt med det mesta för att räta upp det sjunkande skeppet, men glömt bort att lokala politiker sätter ramarna för skolans verksamhet. Men har man bocken som trädgårdsmästare så...

Kristdemokraternas Hägglund, är inne på att staten ska ta över landstingens roll, men det är inte genomförbart. Däremot är det möjligt för en regering att tvinga landstingen att skära ner antalet politiska uppdrag och politiskt skapade jobb. Även det en känslig sak (motståndet finns inom alla partier, till och med det egna), men en majoritet av folket står bakom ett sådant beslut, det skulle en folkomröstning visa. Det övergripande ansvaret har ju faktiskt regeringens och när de offentliga verksamheterna missköter sig (som ju faktiskt landstingen gjort) gäller det att ta till hårdhandskarna.Kan man göra det mot sjuka och arbetslösa, ska det vara så svårt att sätta samma press på politiker som missköter sina uppdrag?

Att få någon rätsida på vårt lands alla problem, är inte lika lätt, som att lösa andras. Men när det hela är över för den borgerliga alliansen nästa år, kanske Borg ska satsa på ett jobb som konsult, åt de länder han kritiserat. Det var ett tag sedan som Borg skrev, att Sverige kan visa vägen. Nu är det tveksamt om något land vågar sig på, att prova på någonting, som visat sig att inte minst i de sydeuropeiska länderna, kunna starta en revolution.

Problemet med Borgs teorier om hur ett land ska drivas innebär tyvärr inte långsiktiga lösningar. Inte nya heller, för den delen. Men de gamla teorierna har aldrig testats fullt ut, som den borgerliga regeringen gjort. Att Borg insåg konsekvenserna av det regeringen drivit igenom, vittnar hans angrepp på sossarnas budgetförslag om. 

Vad har Borg gjort som finansminister? Egentligen. Satsningen på att stärka de offentliga finanserna skapar andra och allvarligare problem, det bevisar inte minst det som händer i vårt land. Samtidigt som Borg gav råd till andra länder, kom larmrapporter om att fattigdomen i Europa spridit sig norrut. Jodå, många av landets invånare hade då redan märkt det.

Tittar man närmare på det Borg lutar sig mot och envist håller sig fast vid, leder det bara till att allt fler flyr från Moderaterna. Men i och för sig kanske det inte spelar någon roll, eftersom ingen längre lyssnar på vad Borg har att säga. Ute i världen har nämligen bilden av ett välmående land bleknat och det kommer inte som någon överraskning för många av landets invånare. Men många utlänningar har reagerat när det rapporteras om hur sjuka och arbetslösa behandlas i vårt land. När de även kunnat läsa om vårdköer och bristen på sängplatser vid sjukhusen och gamla människor som tar livet av sig genom att hoppa från en balkong, är ju inte någon vidare reklam för vårt land precis. Lägger man dessutom till de bedrövliga skolresultaten, får det säkert de flesta att dra åt sig öronen. Men Borgs ekonomiska teorier, kan användas som varnande exempel i alla fall.

Nu laddar vår regering för fullt med valfläsk inför valet nästa år, det kommer att göras av med massvis med skattepengar fram till nästa val. Ingen tror längre på att vi är ett rikt land, de pengar som regeringen vill sätta sprätt på finns inte. Men än så länge konsumerar många för glatta livet, men de pengar som kommer in till staten, är ändå bara som en droppe i havet.

De stora företagen har än så länge inte sett ljuset i slutet på tunneln, däremot tycks det ha planat ut efter den branta uppförsbacken. Ute i Europa hänger mungiporna, inte minst hos biltillverkarna. Men vad hade de väntat sig? De miljontals arbetslösa har inga pengar att spendera, dem kan man räkna bort för en lång tid framöver.

Naturligtvis funderar man över hur vårt samhälle kommer att se ut om tio år, många har fått en svidande läxa om vad som kan hända. Om en regering inte kan skapa trygghet för invånarna, bär det bara utför. Vad som förvärrat det hela i vårt fall, är det snedvridna sättet att tänka, det vill säga räkna allt i pengar, vad som är lönsamt eller inte.

Politiker brukar skrämma invånarna med både det ena och andra, nu är det de själva som är skrämda av den ovisshet som råder om de närmaste åren. Ska Tyskland orka bära hela bördan, eller sätter Merkel ner foten, att nu får det vara nog? Det är för många länder som hamnat i ekonomisk kris och om inte alla tecken slår fel, blir Italien nästa krisland.

Man brukar säga att om Amerika drabbas av snuva, får vårt land lunginflammation. Nu är det inte bara Amerika som fått snuva, det snoras, hackas och hostas lite överallt. För att då tro att vårt lilla land ska kunna undvika att drabbas, måste man vara obotlig optimist.

Lösningen att ge invånarna mera pengar att röra sig med genom bidraget som kallas jobbskatteavdraget, fungerar som att försöka släcka en brasa med fotogen. Riksbanken har gång på gång varnat för svenskarnas höga skuldsättning, men de extrapengar jobbskatteavdraget gett har inte gått till amorteringar, utan konsumtion. Men det hjälper tydligen inte att vifta med en röd flagga och ropa: Tänt var det här. Men visst är det en tickande bomb och den kan smälla av när som helst. 

Hösten är här, det har nog alla märkt. På något sätt passar det kyligare klimatet ihop med hur vårt samhälle blivit, den som inte passar in förpassas ut i kylan. Men även inom politiken kan man hamna i kylan, Moderaterna är på god väg dit genom sitt människofientliga tänkande. Vad är det egentligen för skillnad mellan att vara rasist, eller att skapa hårda regler som drabbar sjuka och arbetslösa? Det här har satt fokus på politikernas egen roll i vårt samhälle.

Jag kan förstå om politiker börjat fundera över, varför deras "yrke" hamnar i skottgluggen allt oftare. Varför misstron mot deras roll som företrädare för sina väljare ifrågasätts. Men förklaringen är enkel, allt färre tror att våra så kallade folkvalda, klarar av att hantera de problem vår nya högteknologiska värld orsakar. Att de dessutom i dessa minst sagt ovissa tider, tvingas ta stöd av tjänstemän, som utarbetar underlagen till de förslag som det ska beslutas om, inger inget förtroende.

Insikten att de så kallade folkvalda inte är ett dugg klokare än folket i övrigt, har fått allt fler att våga höja sin röst mot politiska beslut. Allt fler upplever också många beslut som orättvisa, även om de själva inte drabbats. Men ingen tycks gå säker i vårt moderna samhälle, det som händer utomlands påverkar även oss, vilket skapr oro.

På sätt och vis lever de politiska makthavarna i sorts fiktiv värld. Det som sägs i maktens korridorer har ingenting med verkligheten att göra. Verkligheten är den dagliga kampen att överleva, i ett allt tuffare samhällsklimat. Vårt nuvarande samhälle visar ingen empati med människor som har det svårt.

Naturligtvis borde de politiska makthavarna lyssna och ta till sig vad folk på gatan har att säga. Då skulle de få höra att många anser att det politiska maktspelet har urholkat vår demokrati, att det inte längre är folkviljan som styr. Vi har fått ett samhälle en majoritet av invånarna inte vill ha, men påtvingats av de politiska makthavarna.

För många politiker har det kommit som en chock, att det tidigare så fogliga svenska folket, blivit obstinata och ifrågasätter vad de politiska makthavarna håller på med, men det är antagligen bara början. När beslut påverkar människornas liv negativt, vet man aldrig hur det hela kan sluta.

Problemet är att politiker tror att det politiska systemet är osårbart, men så är det ju inte. Ett parti som SD är ett utmärkt exempel på, att en plats runt köttgrytorna inte längre är en självklarhet för många som representerar de gamla etablerade partierna. Inte alls omöjligt att flera av dessa kommer att representera SD efter nästa val, som är i skriande behov av rutinerade politiker. De politiker som blir "över" kan ju ingenting annat, så ideologier är knappast det första de tänker på. 

Vårt politiskt styrda land har spårat ur. Men många är de politiker som sett till att bygga monument över inte bara partiet, utom också sig själva, har börjat känna marken bränna under fötterna. Paniken märks i alla de utspel som görs för att testa om de faller i god jord eller inte.

Nu kan man med fog säga att de politiska makthavare genom sina förtroendeuppdrag, tagit sig själva på alldeles för stort allvar. De är inte klyftigare än andra, de är bara ett tvärsnitt av landets invånare. Eftersom vårt lands utbildningsnivå inte varit någonting att skryta över under många år, kan man utgå från att en stor del av våra politiker inte är några ljushuvuden, som kan komma fram till fantastiska lösningar för vårt lands fortlevnad.

Sin egen fortlevnad har de däremot sett till, vilket gjort politiker till en grupp som idkar inbördes beundran. Uppbackarna är de som befinner sig en bit ner på karriärstegen, och som är villiga att säga ja och amen till vilka idiotiska förslag som helst, för att visa sin lojalitet. Innerst inne är det sig själva de tänker mest på. Höga löner, förmåner och pensioner vinkar runt hörnet.

Den stora boven i dramat är att logik fått ge vika för ekonomiskt tänkande. Vår värld fungerar i dag som en labyrint det gäller att ta sig ur. Genom det ekonomiska tänkandet, irrar nu inte bara vår regering runt i panik för att hitta utgången, utan även kommun- och landstingsledningar. Paniken gör att de ständigt återkommer till utgångspunkten.

Om jag minns rätt, skrev Göran Greider för ett antal år sedan, att svenska folket och inte minst då medelklassen blivit dummare. Hur stort antal politiker som med sina löner kan räknas till medelklassen har jag inget grepp om, men det rör sig säkert om åtskilliga tusen. Det kan ju vara en förklaring till att medelklassen blivit dummare, de övriga kan skylla på den bedrövliga utbildning de som elever fick under skolans förfall från sjuttiotalet och fram till nu.

Sunda förnuftet säger att med det politiska system vi har och har haft i många år, finns en stor del politiska makthavare som saknar erforderligt utbildning. I dagens läge måste till och med en städare ha gymnasieutbildning, något sådant krav finns inte på politiker. Hur ska man då kunna ens tänka sig, att dessa personer, ska kunna förvalta invånarnas skattepengar på bästa sätt?

Det här har gjort att en politisk elit och skickliga administratörer styr i den riktning de vill. Sunt förnuft saknas troligtvis inte hos många politiker, men invändningarna mot jobblinjen fanns knappast. Till och med "Lövet" , som trots alla negativa sidor som kommit i dagen, tycker att jobbskatteavdraget ska vara kvar. Men de fruktansvärda snedeffekterna med sjuka människor som blivit sjukare och nya skaror av människor som bränt sitt ljus i bägge ändar, hur ska det bli med dem?

Göran Greider som alltid har åsikter om allting, stack fram hakan och förslog att människor måste ges en chans att tillfriskna. Visst är det så! Men problemet är att ingen har råd att vara sjuk en längre tid, då rasar ekonomin ihop. Räkningar måste betalas och människor tvingas till arbetet tills de en dag inte klarar av att stiga upp ur sängen.

Vad som sedan händer är inte regeringens problem, det blir kommunerna och landstingen som får ta smällen. Så i slutändan blir det landets skattebetalare som får stå för slutnotan, men den dagen, den sorgen.

Finns det inget politiskt parti som vågar stå upp och säga ifrån, att nu får det vara nog med idiotier. Invånarna ska inte behöva vara försökskaniner i politiska samhällsexperiment, som ingen kan säga om de fungerar eller inte. För att vårt land ska kunna sägas vara ett välfärdsamhälle, måste det gälla alla. Inte bara en minoritet av folket. För att det ska kunna bli en möjlighet, måste politiskt valda personer, leva på samma villkor som alla de som inte tillhör de rika och högavlönade.

Satte mig ner för att skriva, innan det är dags att åka ner till Gran Canaria för att koppla bort allt under tre veckor. Jag kommer i alla fall att slippa reta upp mig på idiotiska uttalanden av våra politiska makthavare, det är bra för blodtrycket. Men visst kommer jag att få gliringar från vänner där nere, de följer med och ser hur människor blir behandlade i vårt land.

Man tar sig för pannan när politiker och utredare ständigt kommer fram till att det är för mycket av både det ena och det andra. Vårt land har alldeles för många pensionärer som lever längre än tidigare har man kommit fram till, av den anledningen måste svenska folket jobba längre. Det alla kunnat se med egna ögon och både hört och läst sedan lång tid är ju, att vi har alldeles för många gamla, sjuka och arbetslösa. Vad gör man, buntar ihop och slår ihjäl dom, sa Lars Ekborg sa i en monolog för runt sextio år sedan?

Man kan nästan förvänta sig ett såfant förslag av vår regering. Men problemet i sig är inte alla pensionärer, sjuka och arbetslösa. Både utredare och politiker har kommit fram till, att hela det politiska och byråkratiska skyddsnätet hotas på grund av bristen på pengar.

Anledningen är att pensionärer inte konsumerar lika mycket på hemmaplan som de unga, de reser till varmare länder istället. De sjuka och arbetslösa har så låga ersättningar(i många fall ingen ersättning alls) fråntrygghetssystemet, vilket naturligtvis påverkar konsumtionen negativt. Och konsumera måste svenska folket, annars går det åt pipan med den ekonomiska tillväxten.

Om våra politiker höjer blicken, istället för att ständigt vända på alla stenar, ser de vad som egentligen kostar pengar i vårt land. Ingen utredare eller politiker tycks ha kommit fram till, att vi har alldeles för många med politiskt skapade jobb. Ja, jobb ska man väl inte kalla det, utan politiska uppdrag. Det märkliga är att politiskt tillsatta personer, fungerar som beslutsfattare över chefer, som anställts på grund av utbildning och kvalifikationer. Överallt inom det offentliga finns dessa dubbla kostnader.

För att debatten kring pensionärer, sjuka och arbetslösa ska ha någon trovärdighet, måste det även diskuteras hur skattepengarna dräneras av människor med politiska uppdrag. Från politiskt håll försvaras det med att det politiska systemet med många som är med att fatat besluten, är en garant för vår demokrati. Det är bara en politiskt skapad myt, vårt land styrs inte efter folkviljan, utan politiska majoritetsbeslut och det är inte samma sak.

Jag återkommer ofta till det Olof Palme en gång sa: Ingenting har ställt till med så mycket elände, som i demokratisk ordning fattade beslut. Vid varje beslut som fattas finns ja-sägare som inte ens sneglar åt vad som är bra för invånarna, de ser till sitt eget bästa. En dag kanske de själva hamnar i maktställning, det gäller bara att slicka de styrandes rövar. Tyvärr är det väl så det alltid har varit inom politiken.

Men världen ändrades i samband med den första omfattande finanskrisen, världen har inte återhämtat sig sedan dess. De gamla stora industrinationerna har problem och det tycks bara vara början. De Asiatiska länderna har inte bara billig arbetskraft, de har i dag också de tekniska hjälpmedlen. Ingen reagerade över att tillverkning lades ut i dessa länder för att kunna tjäna mera pengar, samtidigt förändrade det den gamla industrivärlden.

Inte många tänker på orsaken till den här omvälvningen, men det var faktiskt miljörörelserna som startade det hela. Miljökraven haglade som spön i backen. Det var betydligt billigare att flytta tillverkningen till låglöneländer, än att investera i miljöförbättringar. När fabriksskorstenar slutade röka i ett land, började det röka ännu mer i låglöneländerna. Miljöproblemet flyttade från de gamla industriländerna till en annan världsdel. Men vi bor på samma jordklot, av den anledningen har inte vår miljö blivit bättre.

Egentligen borde människorna utvecklas i samma takt som den tekniska utvecklingen, men så har det inte blivit. Vårt land är ett varnande exempel på hur politisk styrning, kan orsaka att unga människor får sina liv spolierade. Hur många tusen ungdomar som lämnat skolan utan att kunna läsa och skriva behjälpligt har jag ingen aning om, den statistiken är alldeles säkert hemligstämplad. De ungdomarna finns inte, de är en skam för våra politiska makthavare, ett bevis på deras misslyckande.

För mig är inte den stora frågan om invånarna måste jobba längre, eller inte får vara sjuka och arbetslösa, utan när ska proffs ta hand om skattebetalarnas pengar och förvalta dem på bästa sätt. Inom våra viktiga offentliga verksamheter, kan vi inte ha lekmän som fattar besluten, det är nämligen så att det svenska folket betalar för att få utfört måste gå i första hand. Anser politiker att det krävs hårda nypor för vårt lands fortlevnad, ska de inte bli förvånade om de själva hamnar i skottgluggen. Det är riskabelt att ligga i framkant, som man kunnat höra många politiker säga, de som går längst fram blir kanonmat i stridens hetta.