Under åren har jag lärt mig att det vi kallar utveckling av vårt samhälle, i själva verket bara är förändringar. I många fall kosmetiska, det vill säga förskönande av vårt skröpliga samhälle. Något nytänkande finns inte, vad våra politiker gör är ungefär som att plocka isär ett gammalt lapptäcke och försöka sy ihop det igen med ett annat mönster.

Naturligtvis ser det då annorlunda ut, men de som tidigare kunnat värma sig under täcket, har upptäckt att det blivit betydligt mindre vid varje ändring. Från början var täcket ett helt vanligt och tänkt  att värma alla. Ja, det var så de styrande fick svenska folket att betala för det genom höga skatter. Men det slets snabbare än beräknat och lappades och lagades till dess det såg ut som ett lapptäcke. Trots allt lappande och lagande höll det i alla fall värmen någorlunda.

Så kom vi in i den nya moderna tiden och de så kallade folkvalda ansåg att lapptäcket inte längre behövdes. Trots det syddes täcket om, men gjordes betydligt mindre. De som hamnade utanför täcket ansåga kunna slå en åkarbrasa för att hålla sig varma. Eller varför inte jobba i sitt anletes svett.

Men när lapptäcket visat sig inte räcka till åt alla, skapade det smärtsamma förändringar för många människor. Det fanns ingen möjlighet att jobba sig svettiga. inte heller de som på grund av sina sjukdomar varken kunde jobba eller slå en åkarbrasa. Det är tufft att hamna i kylan. Så långt hade ingen av de så kallade folkvalda tänkt.

De pengar som kastats bort på det gamla lapptäcket, hade mer än väl räckt till att ge alla en värmande filt istället. För det är ju så att ett samhälle måste anpassas efter invånarnas behov, inte vad de styrande anser vara bäst för invånarna. Känner sig invånarna tvingade till att anpassa sig till politiska fattade beslut, uppstår för eller senare en allvarlig konfliktsituation.

Det är allmänt känt att människor avskyr förändringar. Det gamla invanda är inte bara bekvämt, det ger också en trygghetskänsla. Ständiga förändringar skapar otrygghet, vilket slår tillbaka på hela samhällssystemet. När människor ser hur arbetslösa och sjuka behandlas börjar de tänka och inser då att det kan drabba dem själva.

De båda stora partierna tycks ändå uppfattat att arbetslösa, sjuka och pensionärer tillsammans är en maktfaktor när det gäller antalet röster vid ett val. För alliansen är skadan med de försämringar som drabbat så många omöjlig att reparera. Frågan är vad en ny regering kan göra, för ett regeringsskifte blir det utan tvekan. Risken finns att i ivern att bjuda över varandra i stridens hetta, blir alla löften glömda efter valet. Så har det varit vid många tidigare val.

Ingen tycks tänka på att vad politikerna faktiskt gör, är att lova bort skattebetalarnas pengar för att få eller behålla makten. Pengar som behövs till det invånarna betalar skatt för att få utfört. Det är rent ut sagt skandalöst. Vad vårt land behöver är personer som ser till folkets bästa, det är inte det lättaste att få tag på sådana. Politiker har fullt upp med att se till sitt eget bästa i första hand.

Man hör daglig dags folk kalla inte minst riksdagen för en lekstuga. Partiledarna uppför sig barnungar som leker Herre på täppan. Det har gjort att många frågar sig om de stora politiska partierna spelat ut sin roll. Vad de flesta lärt sig är att det alltid är det största partiet som sätter ramarna för de beslut som ska fattas. Mycket troligt att det är en av orsakerna till att så många inte vet vem de ska rösta på, eller rösta överhuvudtaget.

När nu Moderaterna går från att vara skattesänkare till att höja skatter, är det naturligtvis en kovändning som sätter myror i huvudet på Socialdemokraterna. Det hela verkar bli ett politiskt rävspel i vilket invånarna kommer i kläm. Dessutom har det startat en oro att allt inte står rätt till med vår så omtalade stabila ekonomi.

Naturligtvis är det svårt för våra riksdagspolitiker att veta vad folket egentligen vill ha. De får av sina partiers högsta ledning ständigt höra, att så här ska vi göra, det blir bäst. Men vem eller vilka det är bäst för är det inte lätt att förstå. Av den anledningen förvånas många politiker när det visar sig att deras beslut fått enorma konsekvenser för vissa grupper av människor. De kunde ju inte ens ana att någonting sådant kunde hända.

Enklaste sättet för våra så kallade folkvalda att få grepp om hur deras väljare tänker och tycker, är att vistas ute i verkligheten. Att helt enkelt fråga folk på gatan hur de vill att vårt samhälle ska fungera. Kanske skulle de bli förvånade när folk ställer sig tveksamma till varför måste betala skatter som måste ses som fullt pris, för en sekunda vara. Som det nu är har inte många politiker den blekaste aning om vad invånarna egentligen vill ha.

Så långt i tankegångarna börjar man fundera och en fråga växer fram. Varför ska vi ha så kallade förtroendevalda som inte har den blekaste aning om, hur invånarna vill ha det? Att betala deras löner, förmåner och pensioner måste ses som att kasta pärlor för svin. 

För åtta år sedan sjösatte den borgerliga alliansen det som kallas jobblinjen. Vad jag förstår var meningen att så många som möjligt skulle ha ett arbete och kunna försörja sig själva. Att i klartext tala om för invånarna att eftersom vårt land levt på förskott i många år och numera lever ur hand i mun, är det nödvändigt att alla har inkomst från ett arbete. De måste ju vara med och försörja inte bara vår enorma offentliga sektor, utan också de som tvingas leva av allmosor i form av bidrag. Var och en förstår att ett sådant uttalande skulle skada hela det politiska etablissemanget.

Alliansens enda möjligheten var redan från början att experimentera och förlita sig till draghjälp från omvärlden. Till en början fungerade det trots ekonomisk kris ute i Europa, men effekterna av den blev betydligt långvarigare än beräknat. När det började kärva till sig fanns inga reserver att ta av, eftersom de gamlas pensionspengar redan använts för att hålla landet flytande. Goda råd var dyra så det fick bli några statliga bolag istället. De småpengarna räckte inte ens till plåster på såren, men Vattenfall tillförde ju staten miljarder.

De svaga grupperna kunde lätt offras för att få allting att gå ihop, de skulle aldrig rösta på något av de borgerliga partierna. Det var alltså en medveten handling att försämra för de arbetslösa, sjuka och pensionärer. Men att få fler i arbete är inte lätt för problemet var att det inte kunde skapas jobb på naturlig väg. När dessutom gamla jobb försvann som snö om våren, kantrade hela upplägget.

Den senaste tiden har regeringen insett att skattesänkningar och alla försök att hålla tillväxten över nollstrecket, istället drev landet mot stupkanten. Visst satte en stor del av svenska folket sprätt på sina extrapengar genom att konsumera, men det skapade bara ett nytt problem. När dessutom mjölkkossan Vattenfall visat enorma förlustsiffror var det sköna miljarder som gick upp i rök.

Men inte nog med det, larmrapporter om att svenska folkets skuldsättning hotar att få vårt land på fall har duggat tätt, nu senast av utländska bedömare. Den enkla regeln om tillgång och efterfrågan har fått fastighetspriser och bostadsrätter att hamna på en nivå som överstiger värdet med femtio procent. Det som hänt på andra ställen i världen, hänger nu som ett hot över vårt land. Finns risk att fastighetsbubblan ska spricka som det sägs? Naturligtvis vill landets invånare ha besked om hur allvarligt hotet är, istället för att bli överraskade som av en blixt från klar himmel.

Vårt lands stora framtida problem är alltså inte att med alla medel skapa nya jobb, det är hur en stor del av landets invånare klarar av att betala av på sina skulder. De aviserade skattehöjningarna visar att läget är prekärt, kanske måste vårt lands ekonomi saneras igen som för tjugo år sedan. Kanske borde Borg konfiskera bankerna enorma vinster och beskatta höga löner och bonusar med den välkända Pomperipossa effekten. Den kunde orsaka ända upp till 150% i skatt.

Jag tror inte alliansregeringen var medveten om att ökade inkomstklyftor i vårt samhälle kan visa sig växa till ett oöverstigligt problem. Kostnaderna stiger för varje år och jag hörde en politiker säga, att det blivit allt svårare med fördelningen av skattepengarna. För varje år blir det av någon anledning allt mindre att fördela, eftersom de fasta kostnaderna först måste dras bort. Tanken hade inte slagit honom att de fasta kostnaderna haft en tendens att öka i snabbare takt än skatteintäkterna.

För de politiker som genom sina partier nått så kallad maktposition, ingår i deras uppdrag att förvalta invånarnas skattepengar på bästa sätt. Så fungerar det inte i vårt land, för om så var fallet skulle inte vår enorma byråkrati tillåtits växa. Byråkrati försvårar inte bara för invånarna, utan också för de så kallade politiska beslutsfattarna. Eftersom ingen tycks ha det politiska ansvaret, tillåts vår byråkrati att härja fritt efter eget behag. Många generaldirektörer (politiskt tillsatta) uppträder som om de är de verkliga makthavarna.

Inte minst Putin har visat att det gäller att ta makten för att kunna ha den. På många ställen inom de offentliga verksamheterna finns personer som genom hårda nypor skaffat sig makt, utan inblandning av de så kallade folkvalda. Kriminalvårdens och Försäkringskassans generaldirektörer verkar kunna göra och säga vad de vill utan att bli åthutade och fråntagna jobben av vår statsminister. Den som är högsta hönset har den befogenheten, men vågar han utnyttja den för invånarnas bästa är det ingenting att ha.

När Socialdemokraterna och Moderaterna käbblar om vem som kom på att alla ska vara med, väntar de som inte fått vara med i utspridningen av skattepengar på hur det kommer att bli för dem. Genom sin förda politik är det ingen som tror på Moderaterna, de har visat total avsaknad av empati för de svagare grupperna. Men går det att lita på Socialdemokraterna?

När det nu inte finns pengar till valfläsk, gäller det för partierna att komma fram till en matnyttig rätt som faller de flesta i smaken. Anledningen till det är att många insett att det är betydligt effektivare att röstskolka, än lägga sin röst på något parti. Ju fler som faller ifrån desto ostadigare blir den politiska maktpyramiden. Enda lösningen för att inte vårt land ska falla sönder och samman tycks vara att de med pengar, måste dela med sig, annars kommer de själva att dras med i fallet.

Det känns tungt att vara arbetsgivare, men ändå inte ha någonting att säga till om. Alla vi invånare äger ju faktiskt de offentliga verksamheterna och är även delägare i de kommunala bolagen. Tyvärr utan möjlighet att vara med och bestämma, vilket är märkligt i en demokrati.

Vem tänker på att exempelvis politiker är anställda av invånarna? Knappast våra så kallade folkvalda, det visar de genom att tala om för invånarna hur de vill att vårt samhälle ska se ut. Om någon har en annan åsikt, ska de inte lägga sig i om de inte är politiskt aktiva. Men det är ju faktiskt så, att alla som avlönas med skattepengar, är anställda av invånarna, oavsett vad de håller på med inom de offentliga verksamheterna.

Skatter betalar invånarna för att få någonting utfört, därför kallas invånarna numera "kunder". Dessa "kunder" betalar skatt för bland annat en väl fungerande skola och sjukvård, men även försäkringspremier för ett trygghetssystem. Regeringen har i sin okunskap trott att de kan göra vad som helst med dessa försäkringspremier, det måste rubriceras trolöshet mot huvudman.

Nåja, personal i folkets tjänst behövs för att underlätta för invånarna, men varför ska skattepengar gå till den politiska lekstugan? Politiker som vänder på alla stenar för att hitta pengar kan vi vara förutan, men inte den personal som ständigt bantas bort. Om politiker tog sitt sociala ansvar, skulle de lämna sina poster och skaffa ett hederligt arbete.

För tio år sedan hörde jag en Moderat säga att om de kom till makten, skulle det rensas rejält i vår omfattande byråkrati. Skattepengarna fick inte slösas på bort på onödiga kostnader. Han nämnde även bidrag som en varböld som måste bort. Resultatet har vi sett, byråkratin har växt ytterligare och för att finansiera det, har försämringar gjorts i vårt trygghetssystem samt sänkning av pensioner.

Någon kom på den fantastiska idén att alla skulle kunna jobba, till och med svårt sjuka. Ett nytt bidrag infördes men kallades jobbskatteavdrag. De svagaste i vårt samhälle skulle avvänjas från alla bidragsformer, men resultatet blev att alla med ett arbete blev bidragsberoende. Vilket politiskt parti vågar ta bort det bidraget?

 Om ordet bidrag är någonting som anses skamligt, varför inte ge de som verkligen behöver pengar för att överleva en statlig lön. Då är det inget bidrag som kostar skjortan att administrera, vilket det gör i dag. Det skulle med andra ord bli både billigare för staten och kommunerna, dessutom skulle en massa människor slippa förnedras och administratörer slippa vända papper i all oändlighet.

Att driva ett land, kommuner eller landsting i dagens läge, kräver ett enormt kunnande om företagandets principer. Det kunnandet finns inte hos våra politiker, därför påminner  de i mångt och mycket om skräddaren i Kejsarens nya kläder. Av alla de pengar invånarna betalar in i skatter blir det i många fall inte ens en tumme.

Man ska inte blanda ihop idrott och politik sägs det, men på sikt fungerar det som regeringen gjort på samma sätt, som när ett lag på grund av höga kostnader, säljer de bästa spelarna. På kort sikt ger det klirr i kassan, men så går det utför för laget och publiken stannar hemma. Med minskade publikintäkter går pengarna åt i snabb takt och en dag är klubbkassan tom.

Efter det Borg haft att säga senaste tiden är statskassan tom och måste fyllas på med friska pengar. Det finns inte mycket av värde kvar att sälja, därför är det dags för alla som åtnjutit jobbskatteavdraget att betala tillbaka. Men var ska de sämst ställda ta pengarna ifrån?

Varför vet jag inte, men i vårt land utgår våra politiker från, att diskuteras inte de problem som finns, så finns de inte. På något underligt sätt har det smittat av sig, vilket lett till att om någon vill ta upp ett allvarligt problem på en arbetsplats, ser den högsta ledningen till att locket läggs på. För att ge tyngd åt varningen att hålla tyst, läggs dessutom till hot om repressalier.

Vanligast förekommande är att personal inom landsting och kommuner tystas ner. Att tvätta smutsigt byk inför andras ögon passar sig inte, det måste ske internt. Men det glöms bort att det kan vara viktigt för invånarna att få veta, eftersom de betalarskatt för att de offentliga verksamheterna ska finnas till. Det mörkning som ofta sker, ska därför ses som maktmissbruk.

Det finns säkert fler än jag som är trött på så kallade folkvaldas nonchalans, som om de står över den övriga befolkningen. De har fått mandat att styra och då ska inte folk komma och lägga sig i det de inte begriper sig på. Man kunde förvänta sig lite ödmjukhet, men det är att vänta sig för mycket. Men visst finns det personer med politiska uppdrag som faktiskt tar sina uppdrag på allvar, men de tystas som regel ner av partiledningarna.

Ödmjukhet tycks inte finnas hos Moderaterna, efter nedröstningen av förslaget om lägre skatt för högavlönade, uppförde sig inte minst vår statsminister som om han blivit bestulen på lördagsgodiset. Men tre miljarder att använda till annat, det är väl bra. De pengarna behövs till massvis med viktigare saker.

Vid det här laget borde regeringen ha lärt sig att svenska folket inte är en fårskock som kan styras hur som helst. En grupp regeringen definitivt underskattat, är landets pensionärer. En stor del av dagens "färskaste" pensionärer har sålt sina hus, fritidshus och bostadsrätter till fantasipriser. Många av dem har "emigrerat" för att inte bara få ett bättre klimat, utan också mer för pengarna.

Det är ett allvarligt problem, eftersom skatteintäkterna för kommuner och landsting blir mindre. Kvar finns de med låga pensioner som av hälsoskäl borde vistas i ett bättre klimat, men knappast har råd med mat på bordet. Hur de har råd att bo är en gåta, eftersom hyrorna i dagsläget är högre än vad många har i pension. Det är en skam den nuvarande regeringen kommer att få bära med sig.

Men en lika stor skam är hur de offentliga verksamheterna förfallit. Problemen med skolan, vården och omsorgen har skjutits i bakgrunden för skattesänkningar och att alla måste jobba. Stirrar man sig blind på intäkterna för att få ihop till kostnaderna, istället för att rensa bort kostnader för att få ihop pengarna, kan det bli riktigt tokigt.

Som det här med att försämra trygghetsförsäkringarna exempelvis. Man måste se det som att de ansvariga drabbades av ett hjärnsläpp, på sikt kommer det nämligen att kosta vårt land betydligt mer än vad de sparat in på försämringarna. I dagsläget är det kommunerna som får ta smällen, men i slutändan blir det staten. Många av de som röstade fram alliansen har fått kalla fötter och inte minst de som lade sin röst på Moderaterna.

Visst har många blivit rika de senaste sju åren och är säkert tacksamma för det. Men samtidigt har betydligt fler drabbats av den förda politiken, vilket nu visar sig i opinionsundersökningarna. Något förnyat förtroende kommer knappast alliansen att få, skulden för det får Moderaterna ta på sig. I en allians ska alla ha samma möjlighet att påverka den förda politiken, men så har det inte varit, vilket drabbat FP, C och KD hårt.

Samma problem kommer de rödgröna att få på halsen, om de hamnar i regeringsställning. Får de rödgröna egen majoritet, kommer sossarna att försöka bestämma färdriktningen i kraft av största parti. För svenska folket kommer det att bli som att hoppa ur askan i elden. Det om något visar att den politiska styrningen av vårt land måste ersättas av någonting, som sätter invånarna i första rummet. Det är inte politiska ideologier som ska vara vägledande, det är hur svenska folket vill ha det.

För att få fason på vårt lands verkliga problem, vilket parti kommer att våga sig på den nödvändiga åtgärden, att banta vår omfattande byråkrati? Skulle inte förvåna mig om det blir SD som lägger fram förslaget, övriga vågar inte. 

Snart dags att börja på ett nytt år igen. Det är skrämmande hur många gånger man gått in i ett nytt år med förhoppningar om att det ska bli bättre. Men tyvärr blir det bara sämre för varje år, åtminstoner för en stor del av befolkningen. Det värsta är att från att varit ett fritt folk, är vi nu bara ett nummer som övervakas av myndigheter. Men inte nog med det, alla arbetsföra måste inte bara föda sig själva och sina familjer, utan också hela vårt samhällssystems löpande utgifter. Är det verkligen ett samhälle vi vill leva i?

Vad än våra politiker säger, har vi tagit ut framtiden i förskott. Naturligtvis kommer den dag då inte ens hela den arbetsföra befolkningen klarar av att betala inte bara de löpande kostnaderna, utan också det skuldberg som skjutits på framtiden. Det är bara att vänta och se vilken regering som får ta smällel och hur mycket det kommer att kosta invånarna.

Nåja, det är ingen idé att gräma sig över det som hänt tidigare och under det gamla året, även om nånga säkert helst vill glömma allt elände som hänt. Eftersom det är valår kommer det att sättas prätt på en massa skattepengar som vårt land inte har råd med. Ett regeringsskifte verkar det bli, men om det blir bättre eller sämre vet vi inte, det är bäst att inte förvänta sig någonting alls, utan ta det som det kommer. Vad som än händer är det ju bara att försöka göra det bästa av det.

De problem som finns i vår moderna värld, beror till stor del på att människorna har matats med förhoppningar som inte har infriats. De flesta har ju sett att det inte är så enkelt, som de politiska makthavarna vill få invånarna att tro. Det är väl just osäkerheten om vad som kommer att hända framöver, som dämpat optimismen och framtidstron.

Vi äldre har lärt oss att regeringar och politiker överlag lovar saker, men skjuter över ansvaret att bekosta reformer och förbättringar på invånarna. Men det verkligt stora problemet är att allt färre vill ha, det politikerna anser att invånarna ska ha. Följden har blivit en misstro mot de så kallade folkvalda, deras jobb är ju att ta hand om invånarnas gemensamma medel på bästa sätt. Det är minst sagt märkligt hur de kunnat misslyckas med en så enkel sak.

Allt det här kan skyllas på vårt politiskt styrda samhälle, det finns inte tillräcklig kompetens hos de så kallade folkvalda. Snusk i skolorna och dåliga studieresultat beror ju på att kommunerna silat bort mygg och svalt kameler. Våra samhällsfunktioner har blivit så dyra att hålla igång, att pengarna som blir över inte räcker till det de är avsedda för.  

Under många år har politiker varit så upptagna med att vända på alla stenar, att de inte insett hur många som gjort det. Det är allmänt känt att administrationen inte får dränera de pengar som är avsedda för kärnverksamheterna, men så fungerar det tyvärr i vårt land. Det har blivit för många som ska ta hand om och fördela invånarnas skattepengar, att ingen har något grepp om vem eller vilka som ska göra vad.

Sunda förnuftet säger att ett sjukt samhälle skapar sjuka människor. Nu har äntligen ansvarig minister reagerat och kanske även insett att någonting måste vara fel, eftersom allt fler blir sjuka långa perioder. Antagligen kommer det att tillsättas en utredning, istället för att omedelbart rätta till det som blivit fel.

Förklaringen kan vara så enkel, att vårt stressiga penninggalna konkurrenssamhälle, ökat risken att människor bränner sina ljus i bägge ändar. Det fungerar på samma sätt som en bil körs dag ut och dag in utan att fylla på olja, till slut skär den ihop. Den mänskliga motorn är betydligt svårare att reparera än på en bil, och betydligt dyrare också. Om en regering inte inser det, ska den inte heller regera landet.

Efter alla försök som gjorts och kommer att göras för att skapa nya jobb, blir kanske lösningen att alla får dela på de jobb som finns. Visserligen skulle det påverka inkomsterna, men det skulle också innebära bättre livskvalitet. Den dag det är dags att lämna jordelivet, går det ju inte att ta med sig plånboken. Men att fram till dess, verkligen ha fått njuta av livet, är säkert vad många önskar sig. Istället för att kasta bort pengar på att rädda utrotningshotade rovdjur och vår miljö, är det dags att rädda människan genom att skapa ett mänskligt samhälle istället för ett omänskligt.

Med det önskar jag alla ett Gott Nytt År! 

Några politiker jag känner är bekymrade över, att hot mot kolleger blivit allt vanligare. För det mesta är det tomma hot, vilket förtvivlade människor kan vräka ur sig i ren förtvivlan. Men så finns det de som gör allvar av sina hot, de som nått en gräns då de inte tänker på konsekvenserna. Många har pressats till den gränsen.

Det som hände i Nordmaling visar, hur desperata och förbannade människor kan bli, när politiska beslut påverkar dem eller deras familjer. Visst är det beklagligt att någonting sådant här händer, men samtidigt är händelsen bara en följd av ett hårdare samhällsklimat. Det går inte längre för politiker att gömma sig bakom i demokratisk ordning fattade beslut. Om inte den ytterst ansvarige tar på sig ansvaret för tveksamma beslut, blir följden kollektiv bestraffning.

Just kollektiv bestraffning anser många svårt sjuka att de råkat ut för av de hårda sjukförsäkringsreglerna. Sjukdomar är individuella, det är upp till läkare att bedöma arbetsförmågan, inte handläggare vid Försäkringskassan. Regeringens försvar av en dumhet utan like, är att åtgärderna ska skydda invånarna från utanförskap. Vem eller vilka skyddar invånarna från politiker, som drabbats av maktfullkomlighet?

Men händelsen i Nordmaling är oroande och man kan fundera över, hur vårt land kommer att se ut om några år. Alldeles för många har drabbats av de stora förändringar regeringen genomfört, det sätter press på kommun- och landstingspolitiker. Psykiatrin fick stryka på foten när vårt lands ekonomi sanerades, "hjärnskrynklare" behövdes inte i vårt land. Ska psykiatrin byggas upp igen, när en stor del av de sjukskrivna lider av psykiska problem?

På de orter där både kommunal- och landstingsskatten höjs, gäller det verkligen för politikerna att gå försiktigt fram. Att det kommer att bli svårt att få ihop ett majoritetsstyre i kommuner, landsting och riksdag, är nog ingen vild gissning. Orsaken till det är SD, som trots alla försök från de gamla etablerade partierna genom smutskastning, nu är tredje största partiet. Nåja, slänger man skit i fläkten, stänker det på alla. De gamla partierna (och speciellt då de två stora), har gjort klart för folket att SD ska frysas ut, de ska aldrig kunna påverka landets politik.

Effekten blev inte alls som de tänkt sig, de uppfattades bara som stöddiga översittare. Många har därför retat upp sig och anser att som SD bemötts, kan det liknas vid mobbning. Eftersom mobbnig blivit ett stort problem i vårt land, har det väckt sympatier hos alla de som själva känner sig mobbade av de politiskt styrande. De bryr sig inte om att SD inte kan komma i regeringsställning, de vill bara ge partiet möjlighet att jävlas med den konstellation, som kommer att ha makten efter nästa val. 

Många gamlingar har jag hört säga att om de lever vid nästa val, kommer de att lägga sin röst på SD i valet till riksdagen. Sänks pensionerna nästa år, kommer den skaran att växa. Med blåslampa i baken gäller det för regeringen att komma på en lösning, annars riskerar SD att växa ytterligare. Egentligen borde det vara ett lätt val, men när det gäller politikers sätt att tänka vet man aldrig. Men det är en chansning att vänta och se, för tåget väntar inte.

Ibland handlar politiker snabbt, men kanske inte så klokt. Den senaste skandalen är att statsministern sett till en ministers bästa för att skydda honom. Hade denna minister haft rent mjöl i påsen, hade statsministern inte behövt hemligstämpla när aktierna köptes in. Frågan är om det var värt ett så drastiskt handlande, det kostade statsministern en stor del av hans förtroendekapital hos folket. Det är ju folket han är vald att skydda, inte de egna ministrarna.

Förändringens vind släpptes in av alliansen, men att den kan svepa bort något av de små gamla partier från riksdagen, hade de nog inte räknat med. Men genomförs drastiska förändringar för invånarna, drabbar samma sak vårt politiker. Att underskatta vad invånarna kan göra när de känner sig omyndigförklarade, är det största misstag en regering kan göra. 

Den inbyggda väckarklockan gör mig smått förbannad, den vägrar ställa om sig till vintertid. Det är inte trevligt att vakna strax efter fyra och vänta på tidningen. Men övergången till vintertid innebär ett helsike för många, har jag hört. Det som sägs, att man får sova en timme längre stämmer inte. Vad som gäller är att vanans makt är större än kroppens förmåga att klara av förändringar. Eller man kanske snarare ska säga den mänskliga hjärnan, som febrilt letar efter vad i helsike som hänt.

Vad som händer med ett stort antal människor när det är dags för vintertid är, att de enligt klockan, vaknar en timme tidigare. Klockan är lätt att ställa om, men inte det rutinmässiga som hjärnan lagrat. Samma sak gäller på kvällen, även där påverkas människorna av omställningen, eftersom det är trötthetskänslan som avgör när det är dags att lägga sig, inte klockan. För den som vant kroppen med att lägga sig klockan tio, är det nu läggdags vid nio.

Omedvetet har många blivit vanemänniskor, och att lägga sig när ett favoritprogram sänds på teve är svårt. I och med att den vanliga rutinen störts, drabbas många av problem att kunna somna. Det kan bli så om man kämpar emot den naturliga tröttheten. Eftersom klockan ställs om två gånger per år, gäller det att ställa om både om hjärnan och kroppen två gånger per år. Om det låter som en bagatell, fråga alla de som upplever omställningarna som ett stort problem.

Förändringar och störningar i människors livsrytm är någonting det inte pratas mycket om. Ändå är det ingen väl bevarad hemlighet, att människor inte mår bra av förändringar. Förändringar som sker med små steg är det lättare för människan att anpassa sig till. De förändringar som kommer som en kalldusch, startar någonting som ingen kan förutsäga konsekvenserna av.    

I vårt land har förändringarna till det sämre kommit smygande. Eftersom det pågått under så många år, har inte invånarna insett hur det undan för undan påverkat deras liv. De senaste åren har de allra flesta märkt eller känt av försämringarna, de passerar inte längre obemärkta. I sin iver att göra om vårt land, har alliansregeringen haft alldeles för bråttom. Trygghetssystemet har satts ur funktion och massvis med människor har kommit i kläm. De förändringar som gjorts har skapat rädsla och oro, vilket många människor inte klarar av, eftersom vad som behövs är trygghet i tillvaron.

Otrygghet ligger alldeles säkert bakom det växande antal människor med psykiska problem. Att även andra sjukdomar ökar, får ses som en följd av försämringen av trygghetsförsäkringarna. De tidigare långtidssjuka har blivit ännu sjukare, vilket inte förvånar. Det som var tänkt att spara pengar, kan visa sig kosta enorma summor framöver, utöver att det förstört många människors liv. Det är inte en hemkokad hypotes, utan vad erkänt skickliga personer kommit fram till. Politikers oförmåga att se konsekvenserna av sina beslut kan bli en dyr historia för vårt land.

Av någon anledning har vårt land inte följt med i den globala utvecklingen och oroväckande halkat efter inom flera viktiga områden. Att staten har gott om pengar är en sak, det är hur skattepengarna används som är det viktiga. Just nu tävlar alla politiska partier om, hur studieresultaten i skolan ska kunna förbättras.

Det löftet är som att ge bygglov till en som inte har pengar till att bygga. Det är väl så man får se kommunerna, som ansvarar för skolan. Det handlar inte bara om elevernas undervisning, det kostar skjortan med skolor också. Skollokaler döms ut som hälsofarliga för både lärare och elever, det finns ingen ände på alla bekymmer. Många kommunledningar svär ve och förbannelse över att fått ansvaret för barnens skolgång av staten, det finns varken kompetens eller resurser till det. Trots inbesparingar som påverkat både lärare och elever.

Vad politikerna måste förlita sig till är den kompetens som finns ute i skolorna. Själva kan de inte förbättra någonting annat än arbetsmiljön. Faktum är att om politiker ska hålla i trådarna när det gäller undervisningen, kommer eleverna att hamna ytterligare på efterkälken.

Att vårt land hamnat i en ohållbar situation när det gäller skola, vård och omsorg, bevisar att politiskt tillsatta personer saknar de kunskaper som erfordras för att kunna fatta beslut. Allt det negativa som hänt i vårt land, är konsekvenserna av tidigare felaktiga beslut. Ansvaret för detta vilar helt på de politiska partierna, som utser de personer som ska väljas. Så kan det gå, när man försöker koka soppa på en spik åt folket och själva slevar i sig ur köttgrytorna.

Har suttit i fåtöljen och funderat över vart alla miljarder tagit vägen. Ja, alla pengar som skulle bekosta ytterligare ett jobbskatteavdrag, sänkt skatt för pensionärer och lite till. Det är säker fler som funderar över det, inte minst oppositionspartierna. Svaret är kanske så enkelt, att regeringens framlagda budget var en skickligt gillrad fälla, som oppositionspartierna aningslöst gick in i.

Dummare är inte vår statsminister än att han förstår att den förda politiken, gjort att den borgerliga alliansen tappat sympatisörer. Alldeles säkert har han också förstått, att det inte går att köpa röster redan ett år före ett val. Folk glömmer så lätt. Visst går det att köpa lojalitet, men bara inom de politiska kretsarna, men det är ju en helt annan sak.

Jobblinjen har sannerligen skrämt många av de som röstade på något av allianspartierna vid senaste valet. Anledningen är antagligen att alla ändringar som gjorts haft fördelar för en del, men smärtsamma nackdelar raserat allt för alldeles för många. Familjemedlemmar, vänner och bekanta har drabbats. Vem som helst kan stå näst på tur.

Det är väl den största orsaken till, att antalet osäkra väljare blivit bortåt tjugo procent enligt opinionsundersökningarna. Men det kan ju också vara så, att de som tillfrågas tiger som muren, om vilket parti de kommer att stödja. Svenskarna har blivit ett lynnigt folk i valtider, det gäller för de gamla partierna att hålla tungan rätt i munnen.

Det är ju så att tungan har en förmåga att förstora allting. Alldeles för ofta händer det, att politiker kopplar bort hjärnan och låter tungan leva sitt eget liv. Man kan förstå att det blir så i stridens hetta. Politik handlar i dag om att sabla ner sina motståndares åsikter och kunna sockra sina egna. Den moderna tidens politiker hyllas av de egna, om de är kvicka i både tanke och tunga. Men väljarna är inte lika imponerade.

De politiska debatterna har blivit som att sätta stridstuppar framför varandra, det hackas och spydigheter duggar tätt, vilket bara visar upp politikens smutsiga sida. Det är inte folkets bästa som står i första rummet, det handlar bara om vem som ska ha makten att styra folket.

När det nu börjar se mörkt ut för den sittande regeringen, gäller det att vara finurlig. Efter all kritik mot den förda politiken, är det bästa sättet att lova bot och bättring. Alla ska vara med, vad nu det betyder. Var det fel att dela ut pengar till de som hade ett arbete och straffa de som råkade vara långtidssjuka, arbetslösa eller pensionärer? Lite självransakan borde de styrande i alla fall ägnat sig åt i snålblåsten. Men någon ursäkt lär väl knappast de drabbade få. Kanske någon i regeringen äntligen kommit på att för att kunna få ett hållbart samhälle, måste alla ses som lika mycket värda.

När jag såg skylten "Alla ska vara med" bakom talarstolen vid Moderaternas stämma, var det som att slungas tillbaka sextio år i tiden. Den första tanken var: Nu jäklar är Folkhemmet på tapeten igen. Ja, vad skulle jag tro, när en ledare för Moderaterna hyllar de gamla sosseikonerna. Nåja, vad vet man hur partistrateger tänker, kanske kan det vara bra att ha i bakfickan vid en valförlust. Ingen kan nu anklaga den nuvarande regeringen för att ha mörkat, hur kärvt det kommer att bli framöver.

Vad jag kan förstå har det här satt press på sossarna. De har med sig i bagaget att vara ett parti som lovat runt och hållit tunt. Nu hamnar de verkligen på pottkanten, allt de räknat in i sin budget kanske helt saknar finansiering. Kanske tvingas sossarna vid en valseger till att göra samma sanering av landets ekonomi som Göran Persson. Tja, vad vet man.

Det är naturligtvis bara spekulationer, det kan ju vara så att de styrande insett, att det inte är folkets fel, att vi fått ett sönderfallande samhällssystem. Att det inte är något fel att de svagaste i samhället behöver ekonomiskt stöd för att kunna leva drägligt. Människor ska inte kunna vräkas från sina bostäder för att de blivit sjuka eller arbetslösa. Enligt experter blir det billigare, än det sätt de behandlas på i dag. Dessutom måste den tryggheten finnas i ett rikt land som vårt. För visst är vi väl fortfarande ett rikt land, eller...?