Den urusla mottagningen på både mobila bredbandet och telefonen har varit en välsignelse. Nyheter får jag visserligen reda på lite i efterhand, men då har de redan börjat bli lite mer nyanserade, inte de första hysteriskt spetsade nyheterna. Jag blev inte ens förvånad över vad som hänt vid Transportstyrelsen, det är så det fungerar vid våra statliga myndigheter och inom de offentliga verksamheterna.

Löfven trädde fram några dagar efter han fått sin födelsedagspresent av en generaldirektör, som inte hade en aning om vad hon beslutat om. I ärlighetens namn hade varken företrädaren eller Alliansen som fattat beslutet, inte heller haft en aning om vad det kunde innebära. Vad som hänt är ingenting annat än att tok gjort som tok sagt, vilket hänt titt som tätt senaste åren i vårt land.

Hela spektaklet visar med all tydlighet för svenska folket vad allt fler upptäckt, att vårt högteknologiska kunskapssamhälle blivit alldeles för komplicerat för inte bara de politiska makthavarna, utan också för tillsatta makthavare vid viktiga funktioner i vårt lands kontrollsystem. Om uppgifter från Transportstyrelsen kommit i fel händer, är det någonting som visar sig lite längre fram, kanske inför nästa val.

För Alliansen blev det lite som att kasta sten i glashus, vilket en utredning säkert kommer fram till. Mycket blev fel för Alliansen, ivern att förändra vårt land har ställt till stor skada. Inte minst det Alliansen kallade en reform, att de som arbetade var berättigade till bidrag. Pengarna togs till stor del från de som av skilda anledningar inte kunde det, vilket vi nser resultatet av i dag.

Men reformen blev dyrare än tänkt eftersom det också måste bli billigare att äta på restaurang. Mer pengar än de som fanns tillgängliga behövdes. Eftersom statliga företag varit en politisk lekstuga för avdankade politiker, fanns det pengar att hämta vid en försäljning. Privata aktörer är betydligt duktigare på att driva företag. Visserligen var det en kortsiktig lösning, men nöden hade ingen lag, den skapar egna. Om de är olagliga är det de gamla som inte passar in i ett modernt samhälle. Det kan ju också vara så att den politiska styrningen inte passar in, men det är någonting för de lärda att försöka reda ut.

En finansminister som satsat på en kortsiktig lösning på grund av den ekonomiska krisen, var i desperat behov av att pengar strömmade in. I sin iver att privatisera och sälja ut statliga företag, blundade Alliansregering för de konsekvenser deras beslut skulle få på sikt. Det som planterades skulle växa upp en dag, men ingen hade en aning om vad de planterat.

 De hade definitivt inte räknat med att SD skulle växa, men fick hjälp från övriga partier att ta till ogräsbekämpning. Det fantastiska med ogräs är att det växer trots dålig jord och den utarmning Alliansen skapade genom sina reformer, gjorde att ogräset spreds över hela landet. Som man sår får man skörda, finns det ett gammalt ordspråk som säger.

Vad SD gör har ingen som helst betydelse, om man bortser från att de på grund av sin storlek numera är en maktfaktor. Båda blocken behöver i nuläget SD, annars har de inget mandat av svenska folket att bestämma. Vad som hänt är att SD blivit det parti som samlar upp de sämst ställda och de som behandlats orättvist, ett oslagbart koncept eftersom skaran ständigt växer i vårt splittrade samhälle.

Många människor i vårt land upplever det som att det inte kan bli sämre, inte minst de gamla, sjuka, sjukpensionärer och arbetslösa. När vår finansminister nu jublar över hur bra vårt land går, är det dags att pengarna sprids ut på dessa grupper. De sjunkande sjuktalen döljer nämligen personliga tragedier, på grund av att deras sjukskrivningar inte godkänts av Försäkringskassan. De förbättrade siffrorna är resultatet av en strängare bedömning, inte att folk blivit friskare.

Risken att även nuvarande regering skall ses som människofientlig är överhängande, vilket inte bådar gott inför nästa års val. Inkompetensen hos många av de makthavare som påverkar människors vardag måste tas på allvar, det är betydligt enklare att följa folkviljan än att utmana folket.

Det ligger i tiden att folk inte pratar med varandra, men att regeringsmedlemmarna inte gör det måste ses som minst sagt underligt. När ministrar är de som sist får veta vad som händer är det minst sagt oroande. Hur kan en statsminister undanhållas någonting för landets säkerhet så viktig händelse? Borde inte han vara den första som informeras?

Vad som hänt är antagligen vad allmänheten vetat om länge, att myndigheter och de offentliga verksamheterna lägger locket på när någonting händer. Det sitter med andra ord i ryggmärgen att tysta ner de skandaler som uppstår. Det informationssamhälle som växt fram upplever säkert många makthavare som en förbannelse, det går inte längre att tysta ner någonting.

Till alla makthavare avlönade av svenska folket, vill jag därför ge rådet att de borde köpa en Tyrolerhatt. Det har de råd med och dessutom kan det göra livet lite glatt. Det som skulle glädja en majoritet av folket är ett rättvisare samhälle och det kanske vi får en vacker dag. Om inte på frivillig väg, så genom att det i slutändan är folket som bestämmer.

Jag hade sett fram emot att njuta av sommaren i sommarstugan och i lugn och ro skriva ner mina tankar för att dela med mig. Men det blev inte som jag tänkt mig, eftersom det mobila bredbandet visat sig fungera uselt. Stugan ligger på en vit fläck på täckningskartan har jag fått höra och det har jag förståelse för, eftersom telefonen har lika dålig täckning. Men betalt vill de ha, man får skylla sig själv att ha stugan på fel ställe.

Tiden många längtat efter, blir sällan som det fantiserats om. Det är semestertider och det nyckfulla vädret har ställt till det för alla de som längtat efter sol och bad. Blå himmel och en ljuvlig värme med ljumma kvällar har lyst med sin frånvaro. För många kommer det att bli ett tungt år fram till nästa semester.

Den hårda vägen tvingas människor inse att livet är komplicerat. Det är inte bara att vi måste göra vårt bästa för att anpassa oss, det har blivit för mycket, vi måste anpassa oss till. Det samhälle som skapats i tron att det är vad invånarna vill ha, har visat sig inte vara bäst för alla.

Det är det som gör livet så märkligt. Vi gör våra val och tvingas ofta ta konsekvenserna av dem. Men det finns tillfällen då vi ges möjlighet att ta en ny väg, men som då kan upplevas som skrämmande. Man väger för och emot, eftersom man vet vad man har men inte vad man får.

Tyvärr måste det hända saker som öppnar våra ögon och förstår vad som verkligen betyder någonting i livet. Vad som ger livet mening är inte makt och pengar, utan att vara en del av någonting som får oss att må bra.

Livet kan vara så grymt att i ena stunden kan en människa vara frisk, för att i nästa stund vara en skugga av sitt forna jag. Det mest skrämmande är att det händer människor som är i sina bästa år. Anledningen är de samhällsexperiment som inte tagit hänsyn till människans bräcklighet, men inte heller människans roll i ett väl fungerande samhälle.

Sopåkarnas vilda strejk visar med all tydlighet att människans roll undervärderats. Ingenting har hänt från vare sig arbetsgivare, myndigheter eller facket, trots uppenbara risker i arbetsmiljön. Försämring av löner och ett nyckelbråk blev droppen, nu sitter både företaget, myndigheter och facket i skiten. Den svenska modellen är på väg att skapa ett sopberg.

Det har skapats lagar för att förhindra anställda att genom en vild strejk säga ifrån, att nu får det vara nog. Det är ingen tillfällighet att sopåkare och hamnarbetare sagt ifrån, det har byggts upp under flera år. Naturligtvis kommer det här att klassas som samhällsfarligt, men de som i själva verket är de samhällsfarliga har inte insett det.

Lärare, poliser, sjuk- och vårdpersonal har all anledning att gå ut i vild strejk. De som insett att det skulle klassas som samhällsfarligt har istället slutat och lämnat ett tomrum efter sig som inte kan fyllas på många år. Om det ens är möjligt.

Våra politiker har skapat den krutdurk de nu sitter på, genom att inte inse vad orättvisor leder till. Våra politiker ska nu försöka övertyga svenska folket om att allt kommer att ordna sig, men skaran som inte tvivlar, krymper som snön i vårsolen. Ett lands styrka är att vara ett enat folk, våra politiker har gjort allt för att splittra genom de orättvisor som skapats.

Livet är tufft redan vid unga år och värre blir det undan för undan. Hörde en ung kille säga: Vad är det för mening med livet, om man inte tillåts leva som man själv vill? För mig väckte det frågan: Har vi någon möjlighet att göra det? Svaret blir tyvärr nej, vi binds upp redan vid unga år att trimmas till att bli samhällsnyttiga skattebetalare.

Yrkesval kommer tidigt in i bilden, alldeles för tidigt för att en ung människa ska kunna ta ställning till det. Många har därför utbildat sig till yrken som definitivt inte passat dem, vilket fört med sig vantrivsel. Ingen människa ska behöva utföra ett monotont nötande arbete, det finns maskiner som kan göra det. Och inom en snar framtid kommer det antagligen att bli så.

Har hört ledande politiker säga att de jobb som försvinner genom nya smarta datorer och robotar, kommer att ersättas med nya. Naturligtvis en ren önskedröm, många av industrijobben kommer försvinna för gott och vilken typ av jobb ska då ta över? Det finns en övertro på att vi ska övergå till ett tjänstesamhälle, men ett sådant önsketänkande faller sönder och samman om allt fler blir fattiga eftersom någon måste betala för tjänsterna. Enda möjligheten att fortsätta på den väg vi slagit in på, är att förse de fattiga med pengar.

Kan förstå den som tycker det låter minst sagt underligt, men vi kan redan se effekterna av att allt fler blivit fattigare. Mat behöver alla, men specialbutiker ligger illa till med sina höga kostnader för både lokaler och personal. Butiksdöden började redan för några år sedan och kan ses i form av tomma lokaler på många mindre tätbefolkade orter ute i landet.

Tidsbrist eller bekvämlighet gör att den moderna människan med ett jobb handlar via "nätet", e-handeln ökar för varje år vilket medför att butiker i samma takt tvingas stänga. Vilken typ av jobb ska kunna ersätta dessa tjänstejobb som försvinner? Det rör sig om många människor som kommer att gå från ett lönejobb till en usel a-kassa. Statens stora problem kommer därför att bli, hur de ska kunna förse den växande gruppen fattiga med pengar att kunna leva av.

Vårt land går som tåget hörde jag vår finansminister säga. En dålig liknelse eftersom det får mig att tänka på SJ. Eller var det kanske en vink om att vi kan se fram mot rejäla förseningar av det som utlovats? Det kommer knappast att bli bättre än nu, så för den som inte oroar sig om framtiden, passa på och njut av dagarna som de kommer. Precis som livet kommer det hela att ta slut en dag.

Ja, att livet tar slut kan vi inte göra någonting åt, men visst är det onödigt att ta ut framtiden i förskott, vilket tyvärr många gjort och hamnat i skuldfällan. Den som sätter sig i skuld är inte fri, sa Göran Persson och det var det enda råd svenska folket skulle ha tagit till sig. Det visade sig att han inte ens lyssnade på sig själv, varför skulle då alla som satt sig i skuld göra det. Men vad händer efter det att lånebubblan spricker? Till och med ekonomer och banker har börjat inse att det kanske inte är så långt borta.

Ser man tillbaka på historien, kan man få bättre förståelse för det som nu händer. Vad vi nu upplever är vad som hände en gång för länge. länge sen och som beskrevs som dekadensens tid. Ordet dekadens används inte i dag, men beskriver att nånting gått till överdrift men kan också användas för att beskriva ett moraliskt förfall om man så vill.

Det har alltså hänt förr att allting gått till överdrift och rika människor levt i sus och dus men övriga befolkningen tvingats leva i fattigdom. I Frankrike slutade det med att överklassen skildes från sina huvuden vid offentliga avrättningar. Ja, ni har säkert sett det i någon romantiserad version på film, men i verkliga livet var det folket som skippade rättvisa på sitt sätt.

Naturligtvis är vi mer civiliserade nu, men embryot till en revolution skapades för många år sedan och resultatet kan vi nu se genom  kriminalitet och skadegörelse där polisen inte har resurser att ta i med hårdhandskarna. Riksdagsledamöter skyddas av livvakter eftersom de beslutat om saker vissa personer inte gillar. Av den anledningen tassar våra politiker fram i ullstrumpor, rädda för stöta sig med både rika och de kriminella.

De politiska partierna har haft sina trogna väljare oavsett hur lite de kunnat uträtta för sina väljare. Men så kom SD in i bilden, en katt bland hermelinerna och krävde en plats i den sandlåda som de gamla partierna ensamma kunnat leka i. En bekymmersfri tillvaro år ut och år in var till ända.

I en krets av inbördes beundran har de makthavande tagit sig friheter, i tron att bara en liten röstsvag grupp skulle protestera. Det skapades därför ett hårdare och kallare samhällsklimat där människan sågs som ett medel istället för en tillgång. Av den anledningen kan man nu ana, att vi nu står på tröskeln till en omskakande förändring av hela vårt land och dess befolkning. De styrande har nämligen fråntagit många människor möjligheten att leva tryggt.

Vi har fått i mångas ögon ett samhälle ingen vill ha men ändå tvingas leva i. I längden naturligtvis ohållbart i takt med att människorna pressas allt hårdare och myndigheterna använder piska istället för morötter. Kravet att invånarna ska försörja en allt större del som inte tillför landet nånting, leder oss mot någonting ännu värre, än det vi nu kan se på teve och läsa om i tidningar.

De som kan se på vårt land från åskådarplats har höjt ett varnande finger, inte minst EU som har fått Brexit på halsen och ett Frankrike som knappast är ett säkert kort. Vad som påtalats från EU är att bostads- och lånebubblan kan spricka. Kunde den spricka i Amerika och ett antal andra länder, vad säger att vi ska klara det bättre?

Skuldsättningen är självförvållad, men följt det levnadssätt som anammats av många som med ett snett leende kan säga att de i princip hyr av långivaren. Och visst är det så, eftersom många skulder inte kan betalas under en livstid. Men vad inte många inte ägnat en tanke är att de om nånting händer, kan få gå ifrån sina bostäder, men fortsättningsvis får betala för någonting de inte längre äger på papperet. Det är den skuldsättningen som tvingar människorna kvar i ekorrhjulet trots att hälsan sviktar. En långvarig sjukdom innebär ekonomisk katastrof.

Än så länge snurrar konsumtionshjulet och det som kallas välfärdssamhället kan leva vidare. Men inte långt borta tappar konsumtionen fart, någonting som då kommer att påverka hela vårt land. Det behövs personal kan man läsa nästan dagligen, men efterfrågan på arbetskraft sker inom de offentliga skattefinansierade verksamheterna, de tidigare stora arbetskraftkrävande industrierna behöver allt färre.

Många kanske inte har de ekonomiska kunskaperna för att inse vad detta betyder. Inte heller varför det privata näringslivet är så viktigt när det gäller skatter som tillförs statskassan, kommuner och landsting. De skattefinansierade verksamheterna är en förlustaffär varje år, i bästa fall går hälften av lönen tillbaka i form av skatter. Blir det fler som jobbar inom de offentliga verksamheterna än inom det privata näringslivet, möter vi samma öde som Grekland. Det forna Sovjetunionen och DDR drabbades också av detta.

Många politiker har blivit tagna på sängen av de sämst ställda pensionärernas högljudda protester. Att försöka mildra protesterna med några hundralappar i månaden ses som ett hån, det som krävs är att inga pensioner ska vara under EU:s fattigdomsgräns. För hundratusentals pensionärer och de som lever på sjukbidrag är det en fråga om en höjning med flera tusenlappar i månaden.

Det är dags att ett nytt parti blandar sig i leken, ett parti som är införstådd med att förtroendeuppdrag innebär att förvalta invånarnas pengar på bästa sätt. På bästa sätt är inget krångligt, det innebär att vården, skolan, polisen, försvaret samt Försäkringskassan ska fungera som det är tänkt.

Tyvärr har politisk inblandning i dessa viktiga verksamheter ställt till kaos, varför politisk inblandning borde förbjudas. Ingen kan bortförklara att alla med politiska förtroendeuppdrag är anställda av invånarna, som därmed är deras arbetsgivare. Naturligtvis är det alldeles uppåt väggarna att anställda personer försöker styra sin arbetsgivare. Ska det vara så svårt för vårt politiska etablissemang att begripa?

Jag har inte kunnat sudda ut bilden av vår inrikesminister, som i teverutan med nollställt ansikte försökte komma med en ursäkt, för att vi har tusentals IS-anhängare lite här och var i vårt samhälle. Kanske han i eftertankens kranka blekhet, insett vad han själv och de övriga inom det politiska etablissemanget ställt till med. Men vad hjälper det, när det skapats en krutdurk.

I samma veva har vår inrikesminister hamnat i blåsväder på grund av en gammal försyndelse. Hans handlade hade satt några företagare i ekonomiska problem som slutade med en konkurs. Att en sådan människa ska inneha en ministerpost är lite väl magstarkt, hans handlande visar på ett människoförakt som är skrämmande.

Vi kan inte skaka av oss det förflutna som ett dammlager vi fått på oss, det sitter fast livet ut. Man brukar tala om skelett i garderoben, många har garderoben överfull. Men en dag öppnar någon dörren och allt blir synligt. De allra flesta har skelett i garderoben, ingen människa är felfri.

Som politiker måste det kännas som en käksmäll att inse, att det saknades fakta den dagen som beslutet fattades, att vårt land skulle ha öppna gränser. I princip samma sak som att resa bort och lämna ytterdörren öppen och komma hem och finna huset ockuperat av främmande människor. Det är hur vårt samhälle blivit och de som drabbas är oskyldiga invånare som mer eller mindre hotats att inte öppet säga sin åsikt.

Naturligtvis känner sig många överkörda, men än så länge har de bara knutit händerna av vanmakt. Inte alls förvånande börjar det nu röra på sig och det är inte bara pensionärerna som är på krigsstigen. Det är inte upplyftande precis att inse vad politiska beslut ställt till med för invånarna. Det är dags att våra politiker blir tillsagda att göra vad de enligt sina förtroendeuppdrag är ålagda att göra, nämligen se till invånarnas bästa.

Jag har inga som helst partisympatier utan följer vad det sunda förnuftet säger. I en värld så komplicerad som vår nuvarande, då inte ens självutnämnda experter vet hur det kommer att bli, står våra politiker handlingsförlamade. Hur de än gör kommer det att bli fel, det är det enda vi kan vara säkra på. Politik är att mala på i gamla hjulspår och hoppas de leder någonstans.

Jag minns ett gammalt uttryck, skomakare bliv vid din läst. Som jag uppfattar uttrycket, ska folk hålla på med det de kan, inte med någonting de inte kan. Tyvärr är det politiken i ett nötskal, de människor som sitter i beslutande ställning har inte de kunskaper som krävs och är därför helt beroende av andra. Det är anställd personal som har kunnandet, det är med andra ord mycket dyrt att ha en massa förtroendevalda.

Med det gammalmodiga maktsystem vi har frodas byråkratin, någonting som fungerar som en kvarnsten runt halsen på hela landets befolkning. Till och med på de förtroendevalda eftersom byråkratin inte bara lever sitt eget liv, utan dessutom förökar sig likt amöbor. Nya häpnadsväckande fall av maktmissbruk avslöjas, ändå är det troligtvis bara toppen av ett isberg.

Makt berusar sägs det, men istället för en rejäl baksmälla när skandaler rullas upp, premieras dessa maktmissbrukare med miljoner i avgångsvederlag. Vad det handlar om är två vitt skilda världar mot vad de som betalar deras löner tvingas leva i. Ett bevis på att den demokrati vi sägs ha, bara kan ses som en myt.

Det är svårt att se hur inte bara regeringen, utan även oppositionen ska kunna hitta en lösning, på de egna politiskt skapade problemen. För att rätta till a-kassan och trygghetsförsäkringarna måste pengarna flyttas tillbaka från jobbskatteavdraget, vilket kommer att få det att mullra hos alla med ett jobb. Att få ett bidrag är en sak, men om det tas bort ...

Det är verkligen en het potatis den borgerliga alliansen överlämnat åt dagens regering. Eftersom läget för många är akut, måste en lösning komma inom loppet av några månader. Alla misstror lösningar som sägs ska komma efter nästa val, eftersom verkligheten då kommer att se helt annorlunda ut än i dag.

Trots mina pessimistiska tankar, ha en trevlig Midsommar.

Vart är vårt land på väg? Den frågan ställer sig de, som med oro ser på det ökande våldet, men också de som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Konkurrensen om ett arbete har ökat för varje år, ytterligare ett stort antal unga har nu tagit sin studentexamen. Det är knappast den ljusnande framtid är vår det handlar om för deras del, tvärtom ser det mörkt ut.

Passerar ett par gånger i veckan Arbetsförmedlingen strax före klockan tio. Sedan flyktingar kom till vår stad är det fullt med folk utanför innan öppningsdags, det ger mig en klump i magen. Redan innan flyktingvågen drabbade vårt land och vår stad, var arbetslöshetssiffrorna bland de högsta i landet, hur ska alla dess flyktingar kunna få ett jobb?

Precis som på många andra orter i landet, finns ett stort antal unga som gått ut skolan med dåliga eller till och med inga betyg alls. Bland de nyanlända saknar en mycket stor del utbildning och fyller därmed på den grupp som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Åren har gått med hög ungdomsarbetslöshet, när det nu ska tas krafttag, är den politiska lösningen utbildning.

Man kan inte annat än ta sig för pannan och fundera vad ända in i helsike våra politiker håller på med. När det gäller de unga långtidsarbetslösa med dåliga eller inga betyg alls, handlar det om Dyslektiker eller de som av andra skäl har svårigheter att läsa och skriva. Ett mycket stort antal har fått någon bokstavsdiagnos som försvårar teoretisk inlärning. Däremot är i de flesta fall dessa unga tekniskt eller konstnärligt begåvade.

Om vi ser till de politiker som sägs företräda sina väljare, finns inga som helst krav på högre utbildning. I många fall har dessa förtroendevalda sämre utbildning, än de väljare de säger sig företräda. Med andra ord representerar våra politiker en grupp i samhället, där det inte krävs några betyg för att kunna nå en maktposition eller högre befattning inom de offentliga verksamheterna.

Vi har en statsminister som jobbat som svetsare, men har knappast den högre utbildning vi borde kräva av landets ledare. När vår statsminister talar om behovet av utbildning, får det mig att tänka på sjuttiotalets AMS-kurser, det har gått fyrtio år sedan dess men läget för arbetslösa är detsamma i dag.

Inom politiken existerar inget behov av ett CV. Ansvarig för att rätt personer nomineras för förtroendeuppdrag är partiernas valberedningar, väljarna har i det fallet ingenting att säga till om. I valberedningarna finns i många fall personer som saknar högre utbildning, men de har varit lojala partiarbetare. Politiker är med andra ord helt fel personer, att tala om hur viktigt det är med utbildning

Att vårt politiska maktsystem har kunnat överleva så lång tid är för mig en gåta. Eller snarare är det en gåta, att invånarna mer eller mindre frånsagt sig möjligheten att bestämma över sina egna liv. Det är välbetalda lobbyister och välutbildade tjänstemän som styr de politiska besluten, ingen lyssnar på hur invånarna vill ha det.

Våra politiker är inte ensamma om att inte lyssna på invånarna, om det vittnar inte minst Brexit i England och Donald Trump. Man kan säga att det politiska etablissemanget i många länder blivit tagna på sängen. Missnöje mot politiska beslut har alltid funnits, men att det skulle gå så här långt och så plötsligt ...  

Vad som hänt är egentligen att de politiskt aktiva invaggats i den falska säkerheten att deras väljare är lojala. De politiska besluten har riktats mot de folktäta områdena i första hand, övriga delar av landet har glömts bort. Med andra ord precis det som orsakat de omvälvande sakerna i England och Amerika. Om människor känner sig åsidosatta, letar de efter någonting som kan ändra på det hela.

Som det verkar är det vad som borde oroa våra politiker. Att allt fler invånare insett att våra makthavande politiker sitter fast i gammalt tänkande och tvingas vara politiskt korrekta. Att vara politiskt korrekt är bara att inte ha en avvikande åsikt och vara lojal mot sina välavlönade kollegor. Till det korrekta hör därför att inte samarbeta med SD, ett parti som fått många lojala partikamrater inom de etablerade partierna, att mista sina välavlönade jobb och rubbat maktbalansen.

Det här har fört med sig att det inte längre finns oheliga allianser, de gamla etablerade partierna försvarar sig med näbbar och klor mot att det gamla invanda maktsystemet ska falla sönder och samman. Rädslan har varit så stor att partierna totalt glömt bort att de är i invånarnas tjänst, inte tvärt om.

Man kan därför misstänka att invånarna kommer att diktera villkoren för våra politiker, passar inte galoscherna är det bara att kliva ur dem. Det är så en demokrati ska fungera, det vi nu har kan inte ens kallas för demokrati eftersom inte folkviljan styr.

Det är knappast en väl bevarad hemlighet, att människor behöver känna trygghet. Det samhälle vi nu har, skapar istället otrygghet. Det är inte bara det försämrade skyddsnätet för invånarna, utan också den ökande kriminaliteten och våldet. Jag har därför full förståelse för, att allt fler tappat förtroendet för hur våra så kallade förtroendevalda, ska kunna lösa alla problem.

Genom allt som hänt senaste åren, har vårt land förändrats för alla framtid. Vi kan nu se pensionärer med god ekonomi "emigrera" till varmare länder och leva gott på de skattelättnader en flytt innebär. Det handlar om människor som efter ett långt arbetsliv, inte längre känner någon solidaritet med det land de varit med om att bygga upp.

Många som står på tröskeln till att bli pensionärer, har bostadsrätter och hus som stigit rejält i pris. Vid en försäljning har de insett att pengarna kommer att räcka betydligt längre, i ett land där allt är billigare och får dessutom ett behagligare klimat året om på köpet. Vad har vårt lands styrande att sätta emot?

Som jag ser det, ingenting alls. Det är dyrt att bo och leva i Sverige, pensionerna har urholkats genom prishöjningar på hyror och det folk behöver, vilket är ytterligare ett skäl för en flytt. Om vi får en flyttvåg av pensionärer är de stora förlorarna staten, kommunerna och landstingen, eftersom de sämst ställda blir kvar.

Den redan i dag stora gruppen av fattigpensionärer och de som tvingas leva på sjukbidrag kan inte belastas med ytterligare skatter, eftersom de redan befinner sig under EU:s fattigdomsgräns. Det här har blivit ett politiskt dilemma, pensioner och sjukförsäkringen är någonting invånarna betalat in till, det är inte ett bidrag på samma sätt som jobbskatteavdraget.

Alliansens konfiskering av pengar ur trygghetsförsäkringarna för att kunna dela ut detta bidrag, kan inte rubriceras som annat än stöld. Jag har full förståelse för nuvarande regeringens obeslutsamhet att rätta till detta, eftersom det rör sig om en mycket stor del av väljarna.

Men pensionärer och de med sjukbidrag rör sig om runt två och en halv miljon människor! Om denna stora grupp nonchaleras, kan det röra om i den politiska grytan. Det är endast vid valurnorna denna grupp kan göra sig hörd, många ser det som att de inte har någonting att förlora på att straffa de gamla partierna.

Problemet med en åldrande befolkning, har våra politiska makthavare skjutit framför sig sedan minst tjugo år tillbaka  i tiden, men nu är det akut och skapar ett nästan olösligt problem. Det krockar nämligen med arbetslinjen och den svenska modellen. I takt med att problemen inte blir lösta, kommer vårt land att tappa inte bara välbeställda pensionärer till andra länder, utan också de som med hälsan i behåll, kan leva ett bättre liv på sina usla pensioner.

Men de usla pensionerna är bara ett av många problem. Kan inte låta bli att citera ett uttalande av Olof Palme: Det gäller att ta ett helvete i taget.

Märker att jag fastnat i ett tänkande som inte leder någonstans. Det går inte att ändra på det politiskt skapade maktsystemet oavsett regering, det har sina finmaskiga trådar i hela vårt samhällssystem. De ministrar som träder fram och gör uttalanden kan inte uppfattas annat än som patetiska, vad de säger har ingen verklighetsförankring.

Det som oroar är uttalanden att Sverige går som tåget. En dålig liknelse eftersom tågtrafiken inte är någonting att skryta över på grund av åratals bristande underhåll. Det behövs pengar till snart sagt allting och Socialdemokratins ledande, har än en gång lyckats övertala en finansminister att sluta använda förvärvade kunskaper, hjärnan och sunt förnuft.

Precis som i Frankrike är Socialdemokratin någonting som sakta kommer att tyna bort. Anledningen till det är de ständiga löftena om ett rättvisare samhälle som aldrig infrias. Partiet ses av de äldre som kroniska löftessvikare och i takt med att ingenting händer kryper det längre ner i åldrarna. En gång i tiden fick partiet massorna med sig, genom sin ideologi att värna om de svaga i samhället. Den nu förda politiken , vänder sig till de som har ett jobb. Över två miljoner i vårt land har inte det och de blir de som kommer att stjälpa Socialdemokraterna.

Men det finns betydligt mer som ligger Socialdemokraterna i fatet. Det känns vemodigt att höra hur inte bara Löfven, utan också övriga företrädare för partiet talar om den svenska modellen och att vår välfärd måste försvaras till varje pris. Socialdemokratins företrädare var de som en gång mer eller mindre tvingade fram den urbanisering vi i dag kan se har splittrat vårt land. De beslut som en gång fattades har verkligen tagit död på det bondesamhälle vi en gång var.

Med en befolkning som snabbt har ökat genom alla flyktingar som kommit hit, hade vårt land behövt alla de bönder som försåg landet med sina produkter. God hjälp har regeringar genom åren haft av böndernas egna företag där det pratats vinster och expansion istället för böndernas överlevnad. Visst finns det fortfarande bönder kvar i vårt land, men det är knappast lukrativa företag de driver.

Förändringen till ett hårdare och känslokallare samhälle har växt fram de senaste åren. Vårt land är inte längre ett idylliskt landsortsreservat dit tiden inte når. Den politiskt skapade svenska modellen har sina rötter i en helt annan tid och i ett helt annat samhällsklimat. Pressen på de unga har fått dem att revoltera mot de krav som ställs på dem.

Konkurrensen är stenhård redan vid unga år, det blir inte bättre efter avslutad skolgång. Kravet på utbildning diskvalificerar tidigt en mycket stor grupp, de med läs- och skrivsvårigheter, men också de med koncentrationsproblem som får myror i kroppen av att tvingas göra någonting de inte vill. De vill hålla på med någonting vettigt att sysselsätta sig med. Den flumskola politiska beslut lade grunden till för runt femtio år sedan, måste ses som en nationell katastrof.

Den utökade skolgången istället för att de unga utan läshuvud slussades in via lärlingsjobb, har gjort att många gamla hantverksyrken är på väg att försvinna. Vi förlitar oss numera till de hjälpmedel ny teknik erbjuder, men vad händer om vi tvingas klara oss utan dessa hjälpmedel? Tyvärr kan det bli som det nu blivit med politiker som fattat kortsiktiga beslut men saknat visioner om framtiden.

Hur kommer då framtiden att se ut? Har läst alldeles för mycket förutsägelser av ekonomer som med stöd av gamla teorier tror sig ha rätt. Men gamla teorier har visat sig vara just teorier som när de omsatts i praktiken inte fungerar. Mycket har det att göra med att förutsättningarna ständigt ändras, nu inte minst genom Donald Trump.

De flesta av våra makthavande politiker har svårt att tänka sig att robotar och smarta maskiner tar över monotona jobb som sliter ut människorna. Företagen ser betydande besparingar i att använda maskiner i en värld där människan slits ner fortare än en maskin eller robot, som dessutom går att reparera om de går sönder.

De hårdare direktiven till Försäkringskassan gör inte folk friskare, det blir istället till en tickande bomb. Och det är nyckelpersonerna i vårt välfärdssystem som slits ut, nämligen läkare, sjuksköterskor och lärare. Vi har blivit tio miljoner invånare, men det tar många år, att kunna ersätta de som slits ut och kastas på sophögen. Att våra politiker samtidigt gräver sin egen grav är en annan historia.

Att de äldre i vårt land har urusla pensioner är ingen nyhet, men nu kommer larmrapporter om nytillkomna pensionärer som inte får pengarna att räcka till trots ett långt yrkesliv. Än så länge har inte pensionärerna insett att de är en maktfaktor som kan fälla hela det politiska etablissemanget, men det kommer. Frågan är bara när ett Pensionärsparti blir verklighet.

Att vara politiker i dagens läge börjar nu likna de som jobbat och fortfarande jobbar på papperstidningar. Något framtidsjobb är det inte för de som satsat på fel parti. Inte ens de gamla partiernas företrädare kan känna sig säkra, när ett samhällssystem som vårt faller ihop, finns ingen plats för personer som inte kan annat än den politiska processen.

Den dagen är inte långt borta då valda makthavare tvingas skära ner på politiska uppdrag av kostnadsskäl. Att avlöna politiska företrädare med pengar som behövs till annat är inte försvarbart, det är alltså en naturlig följd av de neddragningar som gjorts av det invånarna betalar skatt för att få utfört. När ett skepp får slagsida måste all barlast lämpas överbord för att inte sjunka och våra politiker har blivit en barlast som orsakat slagsidan.