Så har då budgeten presenterats och miljarder fördelats. Att så många kan känna sig som vinnare, visar bara hur mycket orättvisa det finns i vårt land. Men mycket återstår, inte minst det olagliga sätt på vilket inte minst Moderaterna, döpte om trygghetsförsäkringar till bidrag och genomförde det största bidraget i Svensk historia, jobbskatteavdraget. Med retorik kan man sannerligen göra svart till vitt och tvärtom.

Jag gillar politik, men bara som underhållning. Att höra inte bara de politiska ledarna utan också deras underhuggare, är betydligt roligare än humorprogrammen på teve. Konsten att vara rolig är att se allvarlig ut och säga dumma saker och det lyckas de flesta med. Jag har svårt att hålla mig för skratt när den troliga nya ledaren för Moderaterna, Ulf Kristersson gör uttalanden. Men efter det han gjorde och sade under sin tid i den borgerliga regeringen, fastnat skrattet i halsen.

Men politik skulle kunna vara rolig och folklig om de som hamnat högst på karriärstegarna klev ner från sina höga hästar. Utan de höga lönerna är de ingenting, bara som folk är mest. Och det är väl det som är vårt lands Akilleshäl, att de som styr och ställer är som folk är mest. Det är inte den samlade intelligensen som styr vårt land, kommuner och landsting, det är vanligt folk.

Det är lätt att glömma bort det, inte minst de politiska makthavarna ägnar det inte en tanke.  Men det är av den anledningen de behöver en hel stab med tjänstemän, som regel välutbildade och kunniga. Att vara politiker kräver nämligen inga bevis på teoretiska kunskaper, det räcker långt att ha varit lojal mot partiet under lång tid. Det finns också många som säger sig ha politiken i blodet, vilket betyder att mamma eller pappa lagt ett gott ord hos partiet.

Många av de gamla ibland saknade politikerna hade verkligen humor. Ibland missförstådda, eftersom alldeles för många tog saker på blodigt allvar, till och med ett skämt. Med den politiska korrektheten följde också att en politiker ska vara allvarlig, annars inger det inget förtroende. Märkligt nog har inte våra politiker upptäckt att de är genomskådade. Eller som frun sa till läkaren när han skrivit ut en remiss till röntgen: Varför ska min man röntgas, jag har genomskådat honom för länge sen. Han är bara dum och lat.

Trotts de nya intetsägande politiker vi har, visst har det presenterats saker som fått folk att skratta. Göran Hägglund var en spjuver, men gick inte hem hos vare sig väljarna eller partikamraterna. Men om det kunde sägas någonting gott om honom, så var han en rolig prick.

Namnbytet från Folkpartiet till Liberalerna med ny logga var festligt. Synd bara att de inte lade till Det ståndaktiga partiet som passat ihop med loggan. Om Jan Björklund har humor vet jag inte, eller var det kanske han som kom på den nya loggan. Men han är svår att förstå, vilket tydligen runt nittiofem procent av invånarna också tycker.

 Som skolminister hade han massvis med lösningar, men ingenting fungerade. Tvärtom blev det virrigare än tidigare. Björklund är lätt att uppfatta som en som pekar med hela handen, men är så desorienterad att han ständigt pekar åt fel håll. Och jag kan förstå det, eftersom liberal kan betyda både vänstersinnad eller vänsterriktad. Kanske har han i den borgerliga alliansen, hamnat i alldeles fel sällskap.

Socialdemokraterna blir jag inte heller klok på. Inte heller dom två gråsossar (eller snarare betongsossar) jag brukar tala med ibland. Dom har alltid röstat på Socialdemokraterna och kan inte tänka sig något annat parti. Men dom kan ju låta bli att rösta, vilket jag hörde en av dom säga och anledningen sa han var Miljöpartiet.

Om någonting fungerar som ett rött skynke för dessa båda, är det Miljöpartiet. Av den anledningen vill de veta i förväg av Löfven om han får sitta kvar, tänker fortsätta samarbeta med Miljöpartiet. Det misstaget vill de inte vara med om en gång till enligt de båda, då får det bli ett valnederlag istället.

Miljöpartiet som regeringspartner var knappast Löfvens smartaste drag precis, det har han säkert fått erfara ett flertal gånger. Snorungar som inte är torra bakom öronen ska inte sitta i en regering, enligt de båda betongsossarna. Och kanske är det så, för det är inte mycket som går Miljöpartiets väg precis. Inte minst den kalla sommaren har svalkat av allt tal om global uppvärmning.

Men fördyrat för svenska folket har de gjort genom sina förslag som drivits igenom. När det svider i plånboken, glömmer inte svenska folket så lätt. Till och med sympatisörerna som inte har riksdagslöner har skäl att gnälla och kanske rent av sluta rösta på partiet.

Men en sak vi hört i många år är att hela Sverige ska leva, är nog det töntigaste slogan jag hört. Det är ingenting annat än en utopi om det ska styras från Riksdagshuset, så lösningen kanske är att ge kommunerna pengar att lösa det själva. Om det är någonting som verkligen behövs ute i glesbygder är det service, som politiska beslut tagit ifrån dem.

Det slog mig att om varje landsortskommun skulle få driva sitt eget lokala postföretag, skulle det fungera betydligt smidigare än Post Nord. Pengarna som frigörs om Post Nord läggs ner, kan bekosta det jag föreslagit. Istället för maskiner som sorterar bort post och sorterar fel, kan kunniga människor med lokalkännedom göra ett betydligt bättre jobb. Den tekniska utvecklingen i alla ära, men många gånger skulle vårt samhälle fungera bättre om vi blev analoga igen.

Det vet väl fasiken om det inte var bättre förr.

Ett mycket stort antal människor i vårt land, tror sig komma att leva i ekonomisk trygghet så länge de lever, nämligen de som valt den politiska banan och har politiken till yrke. Om denna säkerhet tas ifrån dem, drabbas även de som har sin födkrok från politiskt skapade jobb. Det är så finurligt och samtidigt osäkert vårt politiskt skapade maktsystem fungerar.

Vad händer om det politiska styrelsesättet ifrågasätts av en majoritet av invånarna? En intressant fråga, eftersom vår värld står inför en enorm förändring enligt många experter. Att det är folket som bestämmer har vi sett vid senaste valet i USA och vid den Engelska röstningen om Brexit. Det var invånarna utanför storstäderna som avgjorde valen, eftersom de helt glömts bort av storstadsfixerade politiker.

På samma sätt har den snabba tekniska utvecklingen om inte glömts bort, så  i alla fall mer eller mindre ignorerats. Det finns gott om tid att ta hand om den biten och en mandatperiod är bara fyra år. Det gäller att hitta någonting som kan säkra makten för den tiden, vad som sedan händer måste hanteras vid och efter nästkommande val. Att ha sin utkomst från politiken har blivit en fråga om kortsiktiga lösningar, på lång sikt finns osäkerheten om vad invånarna kommer att kräva alldeles för stor.

Företagen däremot tänker längre framåt, det gäller att överleva i en mördande konkurrens. Den tekniska utvecklingen styrs av ett behov hos företag som vill minska de dyra personalkostnaderna och få en billigare tillverkning. Maskiner kan producera i betydligt snabbare takt än människan, som dessutom har allt svårare att orka med i det allt snabbare tempot. Hur många som blir över när robotar och smarta maskiner tar över kan vi inte ens gissa oss till, massvis med jobb kan göras med hjälp av Artificiell Intelligens.

Om människan använt sig av den intelligens den fötts med, hade inte vår värld sett ut som den gör. Det är den outnyttjade intelligensen som lämnat fältet fritt för de som passat på att utnyttja den. Den ganska stora grupp rika som sitter på en stor del av vår världs rikedomar, har inte själva jobbat ihop pengarna, det har människor som inte utnyttjat sin intelligens gjort. Den oro som nu finns i vår värld beror på, att människorna tvingats börja använda sin intelligens och tänka själva,

När människor insett att de inte vill ha det samhälle politikerna skapat utan deras medgivande, blir det till en början minst sagt rörigt. Alla vill ju inte samma sak, men så småningom kommer de att enas omkring vad som är viktigast, nämligen trygghet och säkerhet. Ändrade spelregler genom politiska beslut gör att du vet vad du har, men inte vad du har framöver. Det skapar osäkerhet och otrygghet.

Människors rädsla att förlora det de har, är en bidragande orsak till att inte använda mottdraget att vägra arbeta. Ja egentligen handlar det om rädslan att inte kunna överleva, eftersom ett lönearbete för de allra flesta är enda möjligheten. Så borde det inte vara, det borde finnas en ekonomisk grundtrygghet, för att alla själva ska kunna välja hur de vill leva sina liv. Den möjligheten finns inte genom det politiskt skapade kontrollsamhället.

Människan skulle även utan ett lönearbete jobba med någonting, knappast lägga sig på rygg och inte göra ingenting. Antagligen skulle det jobbas lika mycket, men då med vad som intresserar individerna själva. Många skulle säkert ta chansen att förverkliga sina drömmar.

Men eftersom alla behöver pengar för att leva, är det ingen som blir arbetslös frivilligt. Den som inte arbetar ska inte heller äta, ett uttryck den trolige nya Moderatledaren säkert skriver under på. Han ansåg ju att alla arbetslösa var arbetsskygga och alla sjuka simulanter. Storleken har ingen betydelse brukar man säga, men han är definitivt ingen de flesta ser upp till i dubbel bemärkelse.

Om denna man väljs till ny partiledare, kan partiet gå mot en tid, då det kommer att gå under benämningen det människofientliga partiet. Det har partiet varit under många år, men med en empatilös partiledare kommer det att framträda tydligare.

Som vårt samhälle ser ut i dag, kan man förstå alla som säger att det var bättre förr. Går man tillbaka sjuttio år i tiden hade en överväldigande majoritet av landets invånare det ungefär lika kämpigt att få ekonomin att gå ihop. Lönerna var låga och arbetsveckorna långa. Ändå fanns det tid till att umgås och ha roligt. Ingångslönerna var låga men trots det hade ungdomarna råd att gå på bio eller dans flera gånger i veckan.

Numera skiljs de fattiga barnen ut redan i skolan, när ensamstående föräldrar inte har råd att följa det hysteriska märkesklädersmodet eller dyra utflykter. Barn som växer upp med detta, kommer att bära med sig denna erfarenhet genom hela livet. Någon samhörighet med det välfärdssamhälle våra politiker talar om kommer inte att finnas. Det är av den anledningen det våra politiker tror vara ett skyddsnät livet ut, på kort tid kan trasas sönder precis som invånarnas skyddsnät, bli så grovmaskigt att många faller igenom.

Att leva ett rikt liv innebär inte att samla på sig rikedomar, det är att kunna leva livet fullt ut. Vårt tid på jorden är kort i det stora hela och man kan förstå de som när slutet närmar sig, ångrar att de inte tagit tillvara på livet. Att inte ha förverkligat sina drömmar klagar många äldre över, men det är så dags då. Om de unga lär sig någonting av detta, kan de förändra framtidens människors sätt att leva. Det är ju faktiskt så enkelt med det i kanten naggade demokratiska möjligheten, att inte ge våra politiker mandat att bestämma hur invånarna ska leva. Det ska vara invånarna själva, som ska har rätten att avgöra det.

Genom historien vet vi att stora Riken fallit, men tro inte, att inte fler kommer att falla. Om det skulle hända vårt land, kommer människorna ändå att leva vidare. Men då förhoppningsvis klokare än att överlämna ansvaret över hur de ska leva sina liv, på av politiska partiers utvalda företrädare.

Har en förmåga att lägga på minnet de mest underliga saker. Ibland kan det vara oviktigt vetande, ibland ger det en förklaring om det som händer i vår minst sagt förvirrande värld. Jag har under åren varit kritiskt till det sätt våra så kallade folkvalda styr och ställer, med förödande inverkan på både ekonomi och personal inom våra offentliga verksamheter.  

Man talar om orsak och verkan så naturligtvis försöker man hitta orsaken till att makthavare utan invånarnas godkännande, kan göra som de gör. Av en slump hittade jag någonting som kan ge en förklaring. Psykologforskaren Dacher Keltner vid Berkeley universitetet har kommit fram till, att mycket makt ger hjärnskador.

Ni läste rätt, makt är alltså farligt även för makthavarna själva. Han kallar det hela maktparadoxen – när människor får makt, förlorar de en del förmågor som behövdes för att få makten från första början. Min första tanke var att det på pricken stämde in på Donald Trump. Men så insåg jag att det även förklarar en hel del, av det som hänt de senaste tjugofem åren i vårt land.

Efter två decenniers studie upptäckte Keltner att människor med makt, agerar som om de fått hjärnskador – de blir impulsiva och omedvetna om risker. Men de har också fått en nedsatt förmåga att se saker ur andras perspektiv. Senaste exemplet är IT-skandalen som det tycks vara svårt att reda ut vad som verkligen har hänt. Privatiseringarna som genomfördes av Alliansen har tvärtemot vad som utlovades, visat sig bli en dyr affär för invånarna.

Med makt följer att kunna låta andra göra jobbet. I vårt fall har svaga politiska ledningar gjort att politiskt tillsatta och anställda tjänstemän fått makt att besluta. När det gäller hur de politiska ledningarna inom många offentliga verksamheter strulat till det, ger det Keltner rätt när det gäller att inte ha lyssnat och tagit kritiken på allvar. Makten hade gjort att de fått nedsatt förmåga att se saker ur andras perspektiv.

Tyvärr har det förekommit under så många år, vilket är orsaken till det sjuka maktsystem vi fått. Ser man tillbaka började det här redan på Göran Perssons tid, ja kanske till och med på åttiotalet. Miljarder av invånarnas pensionspengar har konfiskerats av staten, på åttiotalet handlade det om ett lån. Men lånet på åttiotalet har aldrig betalats tillbaka, så visst måste även det räknas som en konfiskering.

Hursomhelst sattes bollen i rullning, det var fritt fram att använda till och med öronmärkta pengar till att köpa röster. Av den anledningen har vi inte längre trygghetsförsäkringar och pensioner som är i takt med den ekonomiska verkligheten.

Genom införandet av marknadsmässiga löner för både de politiska företrädarna och chefer inom de offentliga verksamheterna, tappade makthavarna greppet om kostnaderna. Genom detta förlorade dessutom de politiska makthavarna förmågan att se, känna och förstå de sämst ställdas situation i samhället. Förenklat uttryckt har makthavarna svårt att förstå hur fattiga människor tvingas leva, eftersom de själva inte har några problem med att få pengarna att räcka till.

Det har gjort att politiska beslut gett kostnadsökningar som drabbat de svagaste grupperna hårdast. Detta är mycket märkligt, eftersom de tärande inte är de handikappade, gamla, sjuka och arbetslösa, utan det är numera välavlönade byråkrater och de som säger sig företräda sina väljare. Deras löner och förmåner har belastat invånarnas inbetalade skattepengar så hårt, att de viktiga offentliga verksamheterna blivit lidande.

Att försöka lappa ihop det splittrade samhälle vi fått blir inte lätt. Har full förståelse för förslaget att invånarna måste jobba längre och att fler måste komma i arbete. De fasta kostnaderna för att driva landet är enorma och stiger snabbare än inflationen. Det finns inga som helst reserver att ta av, när högkonjunkturen ersätts av en lågkonjunktur. När det händer kommer vårt land att känna av, att det finns alldeles för många fattiga.

Redan kan man ana att allt inte står rätt till med vår stolta skuta, eftersom råttorna börjat lämna den innan vi driver ut på djupt vatten. Bakom Nordeas beslut att flytta finns naturligtvis grundliga konsekvensanalyser, man kan tolka det som att framtiden inte ser ljus ut för vårt land. Olyckskorparna har kraxat länge, så visst är det dags för svenska folket att bli lite försiktigare.

Att även en bank som en gång räddades av svenska folket kan vara fel ute även nu, kommer den närmaste tiden att utvisa. När drevet går vet man aldrig vad som kan hända. Nordea har ju inte gjort sig känd som den kundvänliga banken precis och har därför fått många ovänner. Det är kunderna som skapat bankens oerhörda vinster, men kunderna har inte fått någonting tillbaka. Även ekonomiska idioter har börjat titta i sin egen plånbok, det har tvingats till det av verkligheten.

Nåja, vi har hamnat i ett läge då det inte finns plats för optimister och ideologiska drömmare, vad som kommer att behövas är kompetenta realister som vågar se sanningen i vitögat, Det finns ingen tvekan om att svenska folket byggt upp ett skuldberg som är enormt. Den säkerhet bankerna trott sig ha genom de ständigt stigande taxeringsvärdena, är bara en säkerhet på papper. Många länder har fått uppleva halverade fastighetspriser, det kan hända även här, mycket fortare än vi ens kan ana.

Som det ser ut lever vi inte bara på lånade pengar, utan även lånad tid. Vi skjuter ett jätteproblem framför oss, men en dag slår det stopp. Allt tal om vad som ska hända efter nästa val kan bara tas för vad det är, rent önsketänkande. Vad vi gör och vill göra i vårt land är en sak, men vi kan bara följa med i det som händer i vår globala värld. Är vi inte i takt med övriga världen, blir det som med vårt havererade skolsystem, vi halkar ohjälpligt efter.

Och det är vad som oroar mest, våra politiker förlitar sig till den svenska modellen, men den fungerar inte sett ur ett internationellt perspektiv. Uppsvinget i svensk ekonomi som regeringen nu jublar över kan snabbt bli en djupdykning. Så förrädisk är vår värld i dag, man kan inte ta någonting för givet.  Om man bortser från att makt kan ge hjärnskador, förstås. Det tror jag fullt och fast på.

Du skall inga andra Gudar hava än ... Ja, det var så det började, men sedan har det blivit många Gudar att tillbedja. Numera tillbedjes penningguden Mammon av inte bara människorna utan även av regeringar. Många religiösa sekter har en tro som täckmantel och det är en lukrativ bransch. Men ser man på hur många människor som offrats på Mammons altare, är det svårt att ta dessa allvar. Man kan inte annat än kalla dem hycklare.

I en tid då vår regering lovar miljarder till de mest underliga saker som knappast förbättrar många invånares liv, blir men fundersam. Vad ända in i helsike håller våra så kallade förtroendevalda på med? Skatterna ska i första hand se till att invånarna får vad de betalar för med sina skatter. Det våra politiska makthavare sedan ska se till är att pengarna först fördelas till alla de som släpat efter på grund av politiska beslut. Det är vad som blir över som kan användas till vad som kallas reformer.

Det är helt uppenbart att våra politiska makthavare under många år inte följt den lag som säger att de på bästa sätt ska förvalta invånarnas pengar. Fler än jag anser att det nu är sista chansen för det politiska etablissemanget att ha kvar sina välbetalda uppdrag. De är ju inte anställda av invånarna att komma med egna förslag hur vårt land ska bli bättre, de måste vara lyhörda för vad invånarna vill.

Björn "Walross", eller vad han nu heter, som tror sig styra både Nordea och norra halvklotet, har kommit med många idiotiska kommentarer. Jag fastnade för att 80 procent av människorna är ekonomiska idioter som de övriga 20 procenten kan tjäna pengar på. Visst är det så att alla dessa människor som kan räknas till de 80 procenten, haft fullt upp med att överleva. De har dessutom inte pengar att kunna vara med i Pyramidspelet som skapar miljonärer.

Nu verkar det som att en stor del av de ekonomiska idioterna ser sig om efter annan bank, jag är en av dem som bytt. Precis som Magdalena Andersson inte trodde Nordea skulle göra slag i saken och flytta huvudkontoret, har nog "Walrossen" förlitat sig till att inte de ekonomiska idioterna skulle lämna banken. Vi får se vart det hela slutar, men den största idioten kanske i slutändan är Björn "Walross".

Nåja, än så länge får vi vara glada att slippa de fruktansvärda ovädren, men visst kommer det surt efter även för våran del ändå. All förödelse kommer att kosta oerhört med pengar, någonting som på ena eller andra sättet kommer att påverka ekonomin globalt. Tyvärr är risken stor att priserna kommer att pressas upp, det där med tillgång och efterfrågan kommer att spöka.

Till glädje för Riksbanken till att börja med, sedan är det dags att bekämpa inflationen. Inflation betyder stigande priser, vilket de sämst ställda redan i åt konstaterat att det blivit allt svårare att få pengarna att räcka till. Jag kan inte bli av med olustkänslan att det hela är början på en ny finanskris, det som nu händer i Amerika kommer att skapa svallvågor.

Som vanligt blir det invånarna som tvingas ta itu med problemen. Minst sagt bekymrad blir jag över hur regeringen sätter sprätt på pengarna. Tyvärr på helt fel saker, men det kommer de säkert underfund med kanske redan före valet. Vi vet ju faktiskt inte hur världen ser ut inom bara ett halvår, allt händer så snabbt nuförtiden.

På något sätt upplever jag våra politikers ställningstaganden och beslut som en sorts ungdomlig dårskap. Som ung vet  man precis hur saker och ting ska vara, för att ett antal år senare skamsen inse, att det var åt helsike fel. Det är lätt att tänka med hjärtat, men det gör ont att få det krossat.

Det är dags för alla partier att inte fastna i gamla ideologier, utan istället utföra sina uppdrag i invånarnas tjänst på bästa sätt. Naturligtvis kommer det att bli svårt att återskapa förtroendet för vad de i invånarnas tjänst kan göra, men det är vad som måste göras. Det krävs i första hand att åtgärda de orättvisor politiska beslut skapat och det kommer att kosta pengar. Men det är inte invånarna som ska betala, det ska bekostas genom nedskärningar av vår enorma byråkrati.

Hade svårt att hålla mig för skratt när jag läste att Socialdemokraterna anses kunna hantera ekonomin bättre än de borgerliga. Jösses, politiker skulle inte ens få hantera invånarnas pengar. Med det styrelsesätt vi har fungerar staten, kommunerna och landstingen som överförmyndare som fattar beslut för invånarna, som de anser inte vet bättre hur de ska ha det. De vet, var så säker och det är därför vad man kallar politikerförakt har uppstått.

Att utgå från att den som fått ett förtroendeuppdrag är klokare än sina väljare är inte bara korkat, det bäddar för att ett allt mer informerat folk ilsknar till och blir heligt förbannade. Jag är rädd att när stridsröken lagt sig, står inte något av de tidigare stora partierna som vinnare, vilket betyder att alla blir förlorare. I alldeles för mångas ögon är vårt land som det formats av politiska beslut, inte det land de vill leva i. Vad som krävs är alltså att göra vårt land människovänligt istället för människofientligt. Det är inte mer med det.

Men tänk om Björn "Walross" har rätt, Göran Persson med flera har ju faktiskt skott sig på invånarnas dumhet. Men det betyder också att de som sitter vid makten tillhör den enorma gruppen ekonomiska idioter! Mycket ska man behöva vara med om. 

Egentligen borde jag skriva om den minst informerade, vår statsminister. Men egentligen handlar det ju om det som alltid förekommit inom de offentliga verksamheterna, man lägger locket på. Man trodde helt enkelt att det skulle kunna lösas, utan att svenska folket skulle få reda på vad som hänt. Om statsministern var ovetande kunde han inte belastas för det som hänt. Det hela handlar ju om makten, gubevars.

Istället för man fram hur bra det går för landet och pengar finns det gott om och fler ska komma i arbete. Låglönejobb och arbetstidsförkortning skulle innebära att fler kan komma i arbete, men det är lättare sagt än gjort. Låga löner bryter mot den svenska modellen och förkortad arbetstid kan inte ge samma lön som tidigare. Det skulle aldrig arbetsgivarna inom det privata näringslivet gå med på. Om de offentliga verksamheterna gör det, kommer inte skattepengarna att räcka till.

Alla förståsigpåare och experter är överens om att vi är inne på en väg ingen vet vart den leder. Det finns massvis med statistik om vad som hänt, men det ger ingen vägledning när vi hamnat utanför den befintliga kartan. Att fler måste i arbete beror på att kostnaderna för att driva landet hela tiden ökar. Men hur i hela fridens dagar, ska staten kunna få stopp på eller till och med minska kostnaderna?

Det är vad det kommer att handla om, nämligen att staten kommer att tvingas hålla hårt i plånboken. Det hurtiga budskapet att nu finns pengar att sätta sprätt på ska ses som valfläsk och ingenting annat. Inte minst Socialdemokraterna borde ha lärt sig av åttiotalets misstag då ingen lyssnade på dåvarande finansministern, som naturligtvis hade rätt. Troligtvis har Magdalena Andersson en annan åsikt än partiledningen som hon inte får framföra, konstigt vore det annars. Ekonomi och politik hamnar på kollisionskurs för det mesta.

Kanske har det inte nått fram till de makthavande att konsumtionshysterin är över. Folk har blivit försiktigare, eftersom de känner sig lurade på grund av att de köpt någon ny teknikpryl och en ny ännu bättre presenteras innan de ens lärt sig använda det köpta fullt ut. Skaran av människor som insett detta växer stadigt och rapporter om minskad försäljning börjar märkas i nyhetsrapporteringen.

Optimistiska siffror om kommande års tillväxt är önsketänkande, när vikande försäljning visas öppet är vi redan i början på utförsbacken. Sedan går det fortare och fortare och det finns ingen nödbroms att rycka i. Det går med andra ord inte att förutse vad som kan hända redan i början på nästa år.

Om inte landets invånare fortsätter konsumera i samma takt som senaste åren, kan vi inte räkna med någon ekonomisk tillväxt. Vad vi sett, för ekonomisk tillväxt bara med sig ökande kostnader, någonting som påverkat de som lever ur hand i mun på grund av stora fasta kostnader. Till den gruppen hör de som köpt bostadsrätter och hus till vad som måste ses som överpris.

Marknaden korrigerar alltid sig själv hörde jag en ekonomisk expert säga. Visst är det så, allt har med tillgång och efterfrågan att göra, bostadsbristen beror på att det byggts så lite i vårt land under många år. Men nybyggda lägenheter i dagens läge är det inte många som har råd att bo i, folk i gemen är fattigare än vad de politiska makthavarna trott. Med den snabba uppräkning av taxeringsvärden som skett, är många hus- och bostadsrättsägare miljonärer på papperet, men kontanter är det ont om.

En ökning med en femhundring i månaden märks knappast för en välbetald politiker, men en fattigpensionär, de som tvingas leva på sjukbidrag eller för en ensamstående förälder, betyder det mindre att handla för till det absolut nödvändiga, så för dem är det en oerhörd summa.

Riksbanken jublar över att inflationsmålet äntligen nåtts, i en inte alltför avlägsen framtid måste det till att bekämpa inflationen, för att få ner den till 2 procent. Det här är svängningar som är svåra att undvika eftersom det inte finns något mellanläge, bara ytterligheter. Bäst kan vi se det genom minusräntan som verkligen satt fart på lånebrasan, nästa steg blir att släcka den. Om den inte självslocknar förstås.

Hur det än är har de allra flesta fötts med någonting man kallar sunt förnuft. I själva verket består det sunda förnuftet av erfarenhet och fungerar som en säkerhetsspärr. Det händer så mycket i vår omvärld så naturligtvis kan det hända även i vårt land. Det manar till försiktighet och att tänka efter före. Det är inte roligt att inse att om det går åt helsike, kan resten av livet vara kört, som man säger.

Av någon anledning har den moderna människa gått från att lagom är bäst, till att sätta upp ännu högre mål. Att ha inköpt en bostadsrätt eller hus men sedan inte har ekonomi att kunna njuta av det är bortkastade pengar. Varför vi blivit så hysteriskt inriktade på att äga saker har jag svårt att förstå, det är ju ingenting vi får med oss när det är så dags. Och just det, är det många som inte ägnar en tanke. Vi vet inte i förväg när våra liv tar slut.

Någon gång i framtiden kanske människan lär sig njuta av varje dag och tar varje dag som de kommer. Vem vet, kanske människorna redan från födseln vet när livet kommer att ta slut. Det skulle ge individen möjlighet att verkligen få ut det mesta av sitt liv, men så ska man ju bara inte tänka. Vi måste tänka på samhällets fortlevnad får vi höra. Hur har svenska folket kunnat gå på en sådan blåsning!

Det är det politiska makt- och kontrollsystemets överlevnad det handlar om. Vad människan behöver är en ekonomisk grundtrygghet, att vad som än händer kommer det att finnas pengar till mat. Många skulle säkert slå av på takten och göra saker som de gillar att hålla på med. Har full förståelse för att allt fler börjar se det som de enda lösningen på vår överbefolkade världs problem.

Men hur våra politiker ska börja tänka i de banorna ter sig omöjligt. Våra makthavare förses med en spik att slå in i väggen, men det visar sig att spikhuvudet då kommer mot väggen. Första reaktionen är att det är ett fabrikationsfel, men så säger någon: Du kan slå in den i väggen på andra sidan, då blir den rättvänd. Tja, det är väl vad politik handlar om.

Genom det stora utbudet nyhetsrapporteringar, verkar de tidigare minst informerade vara de som har färskaste informationen.  Som det har varit tidigare har invånarna fått hålla tillgodo med de makthavandes information, vilket gjorde invånarna till de minst informerade. Saker har kunnat mörkas i förhoppning om att allvarliga misstag aldrig skulle komma till invånarnas kännedom.

Många politiska misstag har gjorts under åren, men det som tidigare mörkats börjar nu komma fram i dagsljuset. Vårt politiska maktsystem visar sig fungera som en lus på tjärad sticka när det gällt att rätta till misstagen. Anledningen kan härledas till att inget av blocken klarar av att få egen majoritet. För de små politiska partierna är det en fråga om att synas, vilket för med sig att de egna intressena tar över och de gamla trogna väljarna glöms bort.

Vad politiken i dag handlar om är att ta väljare från varandra, för allt fler blir osäkra om de ska rösta vid nästa val eller inte. Förr fanns det ideologier som utgick att utrota fattigdom och orättvisor i vårt samhälle. Ingenting har förändrats sedan den tiden, fattigdomen sprider sig och orättvisor har skapats genom politiska beslut.

Ett av de mest oroväckande är när nästa ekonomiska kris ska komma. Att den kommer tycks de flesta ekonomer vara överens om, eftersom vi befinner oss på total okänd ekonomisk mark. Någonting de gamla teoretikerna inte ens kunde tänka sig var minusränta. Allt skulle bli bättre och det som oroade var inflation och efter de teorierna arbetar riksbanker i många av utvecklingsländerna.

Ekonomiska teorier i dagsläget måste revideras i snabb takt, det finns ingen rim och reson i hur inte minst fastighets- och aktiemarknaden fungerar. Den stora frågan många tittar på är om vi går mot ett penninglöst samhälle, eftersom fiktiva valutor redan tycks ha accepterats. Vad kommer det att innebära om betalningar bara blir elektroniska papperstransaktioner?

Kan förstå om ekonomer sliter sitt hår eftersom vägen ur det läge vi hamnat, leder mot enorma problem. Det räcker inte med ett lönearbete i dagens läge, för att köpa någonting eget krävs enorma lån. Och lånat har invånarna i vårt land gjort, i många fall mer än vad de kan jobba ihop netto under en livstid. En räntehöjning skulle därför påverka konsumtionen och därmed också ekonomin för landet.

Kortanvändning istället för kontanter får mig att tänka tillbaka till den tid då löner började sättas in på bankkontot och vi fick ett checkblock. För många fungerade det inte alls att hålla reda på pengarna och roliga historier om det duggade tätt. En var att en man fick ett samtal från banken där han blev upplyst att ha övertrasserat sitt konto med trehundra kronor. Mannen tog det hela med ro och sa: Inga problem, jag skriver ut en check och kommer in med den i morgon. Jag har massvis med checker kvar.

Många har hamnat i samma situation tack vare plastkorten och många blir rasande när bankomaten slukar deras livsnödvändiga bankkort. Det är en av anledningarna till att de äldre handlar med kontanter, då ser de vad de har att röra sig med. Ja, den senaste tiden har det blivit betydligt svårare för de äldre med de nya mynten och sedlarna, ingenting är sig likt längre. I folkmun kallas de nya mynten nödmynt, vilket måste ses som synnerligen träffande.

Visst har många fått det bättre i vårt land, men inte de som skulle behövt det. Och de har växt i antal bara de senaste åren, Den finns en gammal regel när det gäller ekonomi och den lyder att fattigdom sprider sig uppåt. vi har lockats tro att det är tvärtom, att ju fler rika desto bättre. Bevisligen har inte rikedomarna spridit sig neråt som många regeringar blev lurade att tro. De har till och med trott att ekonomisk tillväxt skulle gynna alla, men så fungerar det inte.

Vad världen sedan finanskrisen fått uppleva är en konstgjord ekonomisk tillväxt genom hög konsumtion. Men konsumtionen har till största delen skett med lånade pengar och många är skuldsatta upp över öronen. Eller som faktiskt är mer vanligt än man tror, belånar fastigheterna upp över skorstenen. Men problemet är att det finns en mättnadsgräns då många skaffat det de ansett sig behöva, men inte har räd att följa med i de ständiga uppdateringarna av bilar, kläder och statusprylar.

Vi ligger mycket nära den gränsen just nu och snabbare går det om lånevillkoren försämras. Detta är de politiska makthavarna medvetna om, men vad de har att välja mellan kan liknas vid att välja pest eller kolera. Jag har en känsla av att många av invånarna insett att vårt sätt att leva är ohållbart och då inte minst de som drabbats av de negativa effekterna.

Jag tror inte våra politiker insett att en fattigare befolkning inte är en långdragen process, utan en snabbt accelererande. Det innebär vad jag skrev ovan, att fattigdomen sprider sig uppåt. Visserligen har vi fortfarande stora exportföretag, men vad de tillför den gemensamma kassan är som en droppe i havet. Det är de många småföretagen som håller vårt land igång, med minskad konsumtion kommer många av dem att försvinna.

Vårt lands framtid är som balansgång på slak lina, en stark förändringens vind sätter inte bara linan i gungning och risken att falla blir överhängande. Förändringar vet vi kommer att drabba oss, men är vi förberedda på att aktiemarknaden gör en djupdykning? Slopandet av ATP och införandet av pensionsfonder var ingenting annat än att försöka skyla över de pensionspengar staten gjort av med. Eller förskingrat om man så vill. Genom smarta investeringar skulle det rätta till sig, men beslutsfattarna hade inte räknat med snikna och fifflande fondförvaltare eller att aktiehandel är ett hasardspel med vinnare och förlorare. Är det bara i vårt land det kan hända sådana här saker? Ibland får man en känsla av att det är så.  

När jag skriver det här hör jag intervjuade Moderater som är ängsliga över sin politiska framtid, kräva partiledarens avgång. Dagens pajaser till politiker får oss att skratta, trots att hjärtat värker. 

Finns det några politiska lösningar på de problem som tycks öka för varje dag? Det senaste är att inflationen tagit fart och är nu över 2 procent som varit Riksbankens mål, vilket överraskat ekonomer. Pensionärer och de sämst ställda hade kunnat talat om det för dem, eftersom de upplevt att kostnaderna ökat sedan nyår.

Det här betyder att Riksbanken kan tvingas justera räntan betydligt snabbare än beräknat, det går ju inte att slänga på fotogen för att släcka en brasa. Ökade kostnader innebär nya bekymmer för de styrande som dessutom måste få en snabb lösning. Många lever redan på eller till och med under fattigdomsgränsen, vilket gjort att det finns en underliggande ilska som är på väg att bubbla upp till ytan.

De flesta har säkert varit medvetna om att minusräntan skulle ställa till med problem, eftersom det enligt gamla ekonomiska teorier var någonting otänkbart. För en del ekonomer kommer att bekämpa inflationen kännas som stadig mark, där finns gamla teorier att luta sig emot. Ja, det är lätt att tro det, men den nya globala ekonomin fungerar inte alls som en gång för länge, länge sedan.

Anledningen till den ökade inflationen får de politiska beslutsfattarna ta på sig. De har inte ifrågasatt de rådgivare som styrt besluten, som i sin tur förlitat sig till den information de själva fått. I värld då alla talar för sin egen sak, uppstår lätt att vägvalen blir felaktiga. Det vi har är ingenting annat än den enes bröd, den andres död, vilket är en följd av en ständigt ökande konkurrens.

Kom den tekniska utvecklingen för snabbt, eller underskattades det vad det kunde leda till? Svaret är med all säkerhet att det berott på okunskap. De politiska maktsystemen med förtroendevalda som skall fatta beslut, fungerade någorlunda för åttio år sedan, men i dagens läge är det hopplöst omodernt. Det är inga högutbildade kunniga personer som förvaltar invånarnas hundratals miljarder, det är vanligt folk som du och jag.

När det gäller skolstarten visar det sig att antalet obehöriga lärare ökat till ett svindlande antal, vilket försvaras med att det inte kommer att vara lärarlösa klassrum i alla fall. För att använda Löfvens uttryck, det är inte okej att erbjuda en sekunda vara, istället för en förstklassig som invånarna betalar för.

Vi ser det här inom alla de viktiga offentliga verksamheterna och därför frågar sig invånarna vart skattepengarna tar vägen. Istället för att städa upp inom vår enorma byråkrati, lägger nuvarande regering fram förslag på höjda skatter. Höjda skatter löser inte grundproblemet, som är alldeles för höga fasta kostnader för politiker, byråkrater och administratörer.

Ingen är betjänt av den politiska maktkampen, inte ens det politiska etablissemanget. Alla misstag som gjorts är alla partier medskyldiga till genom de misslyckade reformer som genomförts under åren. Vad det handlar om är samhällsexperiment som konsekvenserna visar sig långt senare. Alliansens skryt om vad de åstadkom slår tillbaka med förödande kraft.

Vad hjälper de nya jobb de säger sig ha skapat, när det är med hjälp av försämringar för en mycket stor del av befolkningen. De startade häxjakten på sjuka och arbetslösa, men hade inte räknat med att människans psyke inte klarar av vad som helst. Diagnosen psykisk ohälsa är politiskt påhittad diagnos, vad som händer är att ett stort antal tvingas jobba till dess de går in i väggen. Den rätta benämningen ska vara utbränd, därför att alla dessa människor bränt sitt ljus i båda ändar.

Nuvarande regering har definitivt inte fattat varningssignalerna utan trampar på i ullstrumporna. Trots att till och med partiledare och ministrar drabbats, men då kallats utmattningssyndrom. När ett samhälle börjar anses människofientligt är gränsen fin för vad invånarna kommer att göra. Partierna kan ta röster av varandra, men vad händer om alla dessa som drabbats inte lämnar sin röst vid valurnorna.

Det hjälper inte att kalla dessa soffliggare eller att det inte tar sitt sociala ansvar. Det är inte invånarna som ska ta det sociala ansvaret, det är alla de som säger sig vara förtroendevalda och uppbär höga löner för detta. Det är dags att vårt gamla politiska styrelsesätt går i graven, det gräver bara en grav åt invånarna. Vårt så omtalade samhälle har gått från att vara demokratiskt, till att bli odemokratiskt.

Det som göms i snö kommer fram i tö brukar man säga, men att ta till det uttrycket när vi är på väg mot höst kanske ses som underligt. Men visst hasr det dykt upp saker två år för sent. Nåja, i år har vi knappast märkt av någon vår, inte sommar heller för den delen. Värmen i juli har kommit från den blåslampa regeringen fått i baken, genom Transportstyrelsens klantighet. Till en början visste bara ett fåtal inom regeringskansliet vad som hänt, nu kryper det fram att det tydligen var en väl bevarad hemlighet. I slutändan visste nog alla, men ingen hade en aning om hur det skulle hanteras.

Många människor tar på sig arbetsuppgifter de inte klarar av, men det räcker inte att vilja när kunskaperna inte finns. Beklagligt nog är det alldeles för vanligt i vårt land, att dessa människor har för invånarna viktiga förtroendeuppdrag. En följd av vårt gammalmmodiga styrelsesätt vi tvingas leva med.

Det är det gamla styrelsesättet som är orsaken till att vi fått allt svårare att hänga med i den snabba tekniska utvecklingen, vilket märks inte minst när det gäller vår urusla utbildning på låg, högstadie och gymnasium. Någonting som även påverkat utbildningen vid högskolor och universitet, många har inte de grunder som behövs vid högre utbildning. Det har varit viktigare att förvara de unga i ett nedgraderat skolsystem där även lärarna nedgraderats, än att ta tillvara ungdomarnas talanger. För talanger finns det men med olika förutsättningar, vilket våra politiska makthavare bortsett från.

Hur de tänkt är svårt att förstå, företagen har haft svårt att rekrytera välutbildad personal i många år. Vad värre är, många gamla hantverksyrken är på väg att försvinna.  Vad är ett gymnasiebetyg värt när första valet inte var att bli målare, snickare eller mekaniker. Många använder inte ens det gymnasiebetyget. Som ung har de allra flesta drömmar om framtiden, som tyvärr för alldeles för många fall, krossas redan under skolgången.

Många politiker skryter att de gått den långa vägen, det vill säga lärt av de gamla erfarna. Det borde ha lett till att uppmuntra ungdomar att ta lärlingsjobb inom yrken där handlag är viktigare än teoretiska kunskaper. För visst är det som mamma brukade säga: Det är skillnad på folk och folk.

 Tyvärr har det inom politiken blivit, som med auktoriteter som blivit det på gamla meriter, de hänger inte med i allt det nya. De politiker som gått den långa vägen tvingas luta sig mot kunskaper om det som hände för länge sedan. Att i sådant läge tvingas hantera ett högteknologiskt kunskapssamhälle kan förklara den handlingsförlamning de så ofta drabbas av.

Redan för femtio år sedan kunde man höra att de som trots en studentexamen inte klarade av att få ett jobb inom det privata näringslivet, alltid kunde få en anställning inom någon offentlig verksamhet. Med andra ord, att vara statligt eller offentligt anställd ansågs inte ha någon som helst status. Många av de intelligenta som anställdes inom det offentliga, men som fötts med tummen mitt i handen och därför hamnat inom vår byråkrati, insåg hur lätt det var att manipulera de så kallade folkvalda.

Den omtalade byråkratsvenskan har uppfunnits av sådana personer, ju krånglig desto bättre. Ett utskick från en myndighet ska vara så krångligt att mottagaren endera ger ett svar som kan ifrågasättas, eller att mottagaren inte orkar eller kan besvara utskicket. Ingen politiker har förstått hur krångligt och byråkratiskt vårt land blivit, trots att de själva ständigt tvingas hantera problem som härrör sig till vårt byråkratiska system.

Några politiskt aktiva jag talat med, har först nu fattat att de problem skolan, vården och polisen tvingas dras med, beror på att dessa verksamheter blivit alldeles för byråkratiska. De administrativa uppgifterna gör att de anställda inte hinner med, vad de är anställda att göra. Att det här påtalats allt oftare under de senaste tio åren, tycks ha passerat under den politiska radarn.

För sent ska syndaren vakna är ett gammalt uttryck, men när det gäller politik är det snarare en regel än ett undantag. I den demokratiska processen ska det stötas och blötas så att alla ska kunna ställas ansvariga, någon huvudansvarig ska inte finnas. Detta trots att tjänstemanna ansvaret togs bort för många, många år sedan.

Ingen politiker tycks ha tagit till sig Olof Palmes uttalande att ingenting ställt till med så mycket elände, som i demokratisk ordning fattade baslut. Redan vid den tiden ansågs vårt demokratiska styrelsesätt ställa till med problem. Ingen lyssnade utan det har rullat på som det gjort under alla år. När vi nu börjar se skadornas omfattning, måste det till krafttag för att få rätsida på vårt land.

Det politiskt skapade kontrollsamhället har genom Transportstyrelsens klantighet visat, att en främmande makt som vill ta över vårt land, har allt serverat på silverfat. En utrensning kan göras omedelbart, kvar blir bara en fårskock att hantera. Och detta händer i vår högt stående moderna värld, tack vare att vi styrs av människor, som lever kvar i en annan tid. Våra politiker bör undvika att kritisera Donald Trump, de ljuger lika skrupellöst som han.