På ålderns höst lär man sig att dra ner på tempot, men det beror mest på att kroppen säger ifrån. Det är skillnad på att vilja och kunna, brukar man säga. Enligt läkarvetenskapen börjar kurvan peka utför runt trettio års ålder, sedan går det raskt utför med kroppen. Den som tränar för att hålla sig ung, för med andra ord en ojämn kamp mot det naturliga åldrandet.

Våra politiker har svårt för det här med att åldrande trots att det är någonting som drabbar alla. De har inte heller förståelse för att kroppsarbetande människor slits ut, sitta i sköna fåtöljer är knappast kroppsarbete. Men som en vink till alla dessa finns det säkert många som anser att den rätta pensionsåldern borde vara femtiofem. Det är efter den åldern krämporna börjar göra sig påminda.

Arbetslöshetssiffrorna skulle se betydligt bättre ut eftersom det då måste fyllas på med folk långt tidigare än i nuläget. Med högre pensionsålder kan vi räkna med ännu större ungdomsarbetslöshet. Men det är de närmaste årens problem, sedan kanske det är dags med AMS-kurser för att utbilda turistguider eller någonting annat istället för industriarbete mm.

För politiska makthavare måste det kännas lite som att hur de än vänder sig, har de ändan där bak. Försöker de ändra på någonting, påverkar det ibland saker de inte ens kunnat tänka sig. Den senaste tiden har regeringen antagligen fått gråa hår av de beslut som fattats visat sig vara alldeles åt helsike. Man sparkar inte på den som redan ligger, är en regel som aldrig får frångås, men det är precis vad politiska beslut ställt till med.

Valet är inte så långt borta, för många politiker står framtiden på spel. Det lönar sig inte att snegla på opinionssiffror, det är lite som att invånarna håller upp skyltar med poäng för vad de gillar och ogillar.  De som är med i undersökningarna speglar inte hur svenska folket tycker, vårt land är så splittrat att det inte går att få ett trovärdigt stapeldiagram över sympatisörerna.

Det är i dag så många som hamnat utanför den ekonomiska gemenskapen på grund av pensionering, sjukdom eller arbetslöshet, att det rör sig om runt en femtedel av befolkningen, men också runt en tredjedel av väljarna. Våra politiker har inte en aning om hur de lever, eller hur de lyckas överleva trots de låga inkomsterna. Den senaste tidens prishöjningar kommer att avspegla sig när det är dags för val, det parti som kan skapa ett rättvisare samhälle kommer att stå som vinnare.

Jag hörde ett par diskutera om vad vi kommer att få för regering efter valet och den ena sa: Skit samma vilket block som vinner, det finns ju inget parti som ställer opp för vanligt folk. Och visst är det så att inget politiskt parti har någon lösning på att allt fler blir både äldre och fattigare, som kommer att bli vårt lands framtida problem.

Om Socialdemokraterna skulle följa den gamla ideologin, skulle de faktiskt kunna nå en bra bit över trettio procent.

Det var så länge sedan den ideologin hade en framträdande roll i partiet, att ingen av de nuvarande företrädarna förstår dess betydelse. Man kan därför förstå varför partiet är på väg att tappa alla röster, det var de svaga grupperna som en gång backade upp partiet.

Det är inte precis några klara besked Löfven kommer med, anledningen till det beror antagligen på att han tycks vara den minst informerade och inte vet vilket fot han skall stå på. Tyvärr är inte Löfven ensam om att ge kryptiska svar på viktiga frågor, det senaste uttalandet om assistenter för de handikappade var inte något lugnande besked, snarare tvärt om. Inte heller ges besked om mer pengar till alla bestulna som tvingas leva på ett uselt sjukbidrag. Det mest hedervärda skulle vara att regeringen går ut och säger som det är, vi fattar inte vad vi håller på med.

Skolans, vårdens och polisens kris kan alla se, det tyder på fullkomligt inkompetenta ledningar, eller att de politiska direktiven kan tolkas som fan läser bibeln. Vad vi har är en politisk kris utan like, det finns ingen som längre tar ansvar för landet och dess invånare. Det finns vad jag kan förstå inga politiska lösningar, vilket betyder att vårt land verkligen är illa ute.

Vi har nu flera partier som kommer att ge allt för att hänga kvar i riksdagen, trots allt behövs de med i bilden för att inte något parti ska växa sig för stort. Tiden som enpartistat födde en kultur som finns med än i dag hos många företrädare, det de nu gamla upptäckt alldeles för sent. Ingen trodde att äldre människor skulle sluta rösta som de alltid gjort, men där är vi nu. Den pyttelilla höjningen av pensionerna gjorde många ännu mer förbannade än tidigare.

Det är inte ett dugg förvånande Moderaterna går framåt just nu, regeringen har knappast visat handlingskraft och under de tre år som gått har det mesta blivit dyrare. Det är inte mer pengar regeringen ska ösa ut före valet, de skall se över kostnaderna. Att Radiotjänst i Kiruna läggs ner ger ingen inbesparing, men om runt tio onödiga statliga verk läggs ner, ger det resultat i statens kassakista. Det finns mycket som staten kan lägga ner, utan att invånarna skulle märka det.

Men politik är vad det är. Den cigarrökande Winston Chuchill uttalade en gång de bevingade ord som helt täcker in vad politik handlar om.  Han sa nämligen: Politisk skicklighet är förmågan att förutsäga vad som kommer att hända i morgon, nästa vecka, nästa månad, nästa år, och ha förmågan att efteråt förklara varför det inte blev så.

I vårt land har många politiker när besluten visat sig vara alldeles åt helsike försvarat sig med orden: Vi nådde inte ända fram. Herrens vägar är outgrundliga brukar man säga, kanske gäller det också de politiska vägarna.

Vid min ålder borde jag lägga patiens eller helt enkelt rulla tummarna, istället läser jag allt som skrivs om Artificiell Intelligens. Anledningen är att det har med vår framtid att göra, för en dag tar robotar och maskiner över det människan gör i dag. Om det finns politiker som tror att utvecklingen går att stoppa,  kommer de att bli gruvligt besvikna.

När robotar blir smartare och kapabla att utföra mänskliga saker, skjuts människan åt sidan eftersom maskiner kommer att vara både starkare och smartare än människan. Ledande politiker – bland andra vår statsminister - pekar på att den tekniska utvecklingen kommer att skapa nya jobb, men de jobben blir bara marginella.

Oavsett vilka jobb det gäller kommer robotarna att kunna utföra dem. Ja, inte till en början, men på sikt måste vi ta det med i beräkningarna. Enligt dagens datorforskare kan smarta datorer i framtiden utöver att kunna styra sig själva, även kunna tillverka sig själva, programmera sig själva och reparera sig själva. Om vi inte gillar tanken, kommer vi inte att gilla vad som kommer att hända framöver. Och framöver handlar inte om tjugo år som en del förutspått, vi bör nog kalkylera med runt tio istället.

Men det blir värre än så. Utöver att utföra jobben lika bra som människan kan göra, blir intelligenta robotar billigare, snabbare och mer tillförlitliga än människan. Det vill säga inga måndagsexemplar eller måndagssjuka. Dessutom kan de jobba dygnet runt istället för 40 timmar. Ingen arbetsgivare med förståndet i behåll kommer att fortsätta anställa människor.

Människan är dyr att ha anställd, kommer sent ibland och klagar över förändringar som görs. Spilltiden för kaffe och prat med arbetskamrater upptar en stor del av arbetstiden. Dags att inse sanningen, människan är egentligen en usel arbetskraft. Om någon skulle lyckas utnyttja den mänskliga arbetskraften effektivt, skulle arbetstiden kunna kortas ner till mindre än hälften. Enbart inom sjukvården skulle minskad administration frigöra ett stort antal timmar och utsliten personal.

Nåja, varför prata om jobb, kanske är massarbetslöshet närmare än vi tror, kanske har det börjat alla redan men vi inte tänkt på det. Om man ser tillbaka har det skett rationaliseringar där några hundratal blivit av med jobben här och där. Ingenting alarmerande, men måste ändå ses som en varning om vad som komma skall. Ändå är utvecklingen bara i sin linda som man säger, det är nämligen en än så länge dyr investering det gäller, men när priserna sjunker så ...

Företagen jagar kostnader och producerar inte längre och lägger på lager, medelklasslöner har stagnerat och det investeras mindre i nya produkter och fabriker. Sett till den produktionsökning som skett enbart de senaste åren har inte lönerna ökat i samma takt, mycket på grund av produktionsökningen skett genom användandet av nya tekniker.

Hos många företag kunde man märka för tio år sedan hur arbetsbesparande de nya teknikerna är. Om som det sägs att en smart dator med lätthet ska kunna ersätta tjugo civilingenjörer förstår man vartåt det barkar. Har en känsla av att Alliansregering insåg detta och införde ett bidrag som kallades för jobbskatteavdrag, och anledningen var att det skulle skapa mer köpkraft. Kortsiktigt tänkt, men politiska beslut är alltid kortsiktiga.

Vi måste vara medvetna om att vi bara är i början på någonting. Löneökningar kommer att innebära att personalen minskar, företagen måste ju överleva. När konkurrensen hårdnar blir de långsiktiga ekonomiska kalkylerna allt viktigare. I dessa kalkyler drar inte människan längsta strået gent emot en robot eller smart maskin. Inga semesterlöner eller sociala avgifter, bara räntekostnader. Finns något bättre argument?

Visst används Artificiell Intelligens redan nu, men vi har bara fått en glimt av dess användbarhet. Den tekniska utvecklingen går framåt med rasande fart, med hjälp av de smarta datorer som nu finns och de förbättras i snabb takt. Det kanske bara rör sig om ett par år innan vi har robotar styrda av smarta datorer som är smartare än människan.

De jobb vi förvarnats om att riskerar försvinna är chaufförer, grävmaskinister, kassörer, kontorspersonal, telefonförsäljare, snabbmatskockar, lärare, doktorer, ja listan kan göras lång. Men de jobb som försvinner först av alla blir rutinjobb och det finns ganska många sådana. Redan om drygt två år kunde jag läsa att språköversättare kommer att bli överflödiga.

Vi kan alltså se fram emot att smarta maskiner och datorer kommer att ta över nästan alla "normala" jobb, vilka de onormala jobben är kan jag inte ens gissa mig till. Antagligen politiskt skapade jobb som inte har någon som helst funktion att fylla, i vårt land rör det sig om hundratusentals. Politikerna själva har inte insett faran med att belöna  de lojala som aldrig når ända fram i karriären med ett mer eller mindre påhittat jobb, det är en vänskapskorruption som urholkar invånarnas skattepengar.

Från det ena till det andra, kan vi nu läsa artiklar som på löpande band försöker komma underfund med hur den maktstruktur som nu debatteras, överhuvudtaget kunnat hålla på så länge. Anledningen kan vara att det inte är ett inhemskt problem, det finns över hela världen. Egentligen handlar det om rädsla hos de med makt, det är ett smutsigt byk som måste tystas ner med alla medel.

Troligtvis har de makthavande varit medvetna om att en dag spricker det och då bryter helvetet lös. Nu försöker en hel hög av dem rädda inte bara sitt eget skinn, det handlar om vad som kommer efter det räfst och rättarting vi nu kommer att få vara med om. Det räcker inte med att någon i maktsfären hängs ut, alla i denna krets är lika goda kålsupare. Det naturliga är att hela ledningar städas bort och nya får ta över, men vem vill eller vågar hålla i kvasten?

Om någonting retar upp invånarna, är det politikers användande av retorik  I många fall överträffar den retorik som används av våra skickliga försvarsadvokater. Men när retoriken används för att lura folket, är steget inte långt till att våra politiker tvingas svälja en besk medicin.

Att jobbskatteavdraget är ett bidrag kan aldrig bortförklaras. De som har ett jobb är naturligtvis glada över bidraget som gett och fortsätter att ge mer i plånboken, men det sker på bekostnad av att de som drabbats av sjukdom fått mindre. Ingen ägnade en tanke åt hur ett politiskt beslut skulle kunna ställa till med så stor skada för många. Hur regeringen ska komma ur assistansfrågan med hedern i behåll, ses mer och mer som en omöjlighet. Ändå är det en fråga som kan avgöra det kommande valet. Vem vill ha en regering som helt saknar empati för utsatta människor? 

Men ingenting förvånar längre i vårt en gång någorlunda fungerande land. Vårt demokratiska styrelsesätt utgår från att företrädare på bästa sätt förvaltar invånarnas skattepengar. man kan i princip säga att de är öronmärkta för en fungerande vård, skola, rättsväsende, försvar mm. När det gäller trygghetsförsäkringarna (som vissa politiker ser som en bidragsform) ska de fungera som en försäkring om någonting händer, eftersom invånarna betalar in försäkringspremier.

Pensionerna är samma sak, det är pengar som intjänats under de verksamma åren, ändå har politiker konfiskerat pensionspengar vid flera tillfällen. Det är inte staten, kommunerna och landstingens överlevnad som är viktig, det är invånarnas. Det som hänt under många år kan inte ses som annat än att politiska makthavare spenderat skattepengarna på annat än vad som avsetts.

Hur ska man då se på de knappast lagliga konfiskeringar som gjorts. Kan inte se det som annat än att det måste ses som trolöshet mot huvudman, det vill säga mot landets invånare. Finansministern är i ett skriande behov av pengar genom att de löpande utgifterna kommer att stiga år för år. Enda sättet att stoppa kostnadsökningarna är att staten, kommunerna och landstingen bantar sina administrationer.

Den enorma byråkrati vi har och som slukar invånarnas pengar är inte att förvalta skattepengarna på bästa sätt. En bantning av byråkrater och administratörer skulle dessutom kunna få stopp på det slöseri som börjar bli allt mer uppenbart förekommer. Genom rationaliseringar och förenklingar vid hantering av olika ärenden, skapas ett smidigare samhälle.

I takt med ökande bevakning och journalistiskt snokande informeras invånarna om inte bara slöseri, utan också vad som kan anses vara stöld av skattebetalarnas pengar. Efter att tjänstemannaansvaret togs bort har det varit fritt fram för beslut som balanserat eller till och med passerat gränsen för vad som är lagligt. De fall som når invånarna via media är bara vad som skrapats på ytan, ingen vågar tänka på vad som finns under.

Det fick mig att tänka på vad en ung person skrivit, att äldre har svårt att gallra bort det som är fel, eller falska nyheter om man så vill i dagens digra nyhetsflöde.. De unga har vant sig vid att sålla bort det som inte kommer från "källan", det vill säga vad som verkligen har hänt. Som ung är det lätt att tro sig veta allt, men snarare tror de de unga att källan, är de korta utdrag ur artiklar som sprids. Det är jobbigt att läsa en lång artikel.

Det i sin tur får mig att tänka på ungdomens dagar, då jag trodde mig veta precis hur allt skulle vara, men senare i livet överbevisades att haft alldeles åt helsike fel. Att växa upp i dagens samhälle har inga likheter med det vi äldre växte upp i. Jag tror inte de unga kan sätta sig in i hur det var att växa upp med oisolerade kalla skolsalar, utedass och en auktoritär skolundervisning, där en luggning eller ett rapp från pekpinnen av läraren var vardagsmat. Låter som någonting påhittat, eller hur?

Att de unga vet så lite om vad som hänt i vårt land, beror på att vår historia om nittonhundratalet, vad jag vet inte har skrivits. Den skulle i så fall ha sågats jäms med fotknölarna av många politiker, om nittonhundratalets senare dels svek och lögner mot svenska folket hade tagits upp och alla myter klätts av.

Men vid tiden vi gamlingar växte upp var vårt land fattigt, andra världskriget ödeläggelse av många länder lade grunden för det samhälle vi har i dag. Men vi nådde aldrig ända fram, eftersom penningjagande politiker började ta stora bitar av invånarnas pensionspengar. När Alliansen ansåg att trygghetsförsäkringarna var ett bidrag och jobbskatteavdraget en skattesänkning, nåddes botten av politisk retorik.  

Den nu pågående häxjakten på personer som ägnat sig åt sexuella trakasserier och kränkningar, borde förts för länge sedan. Varför inte även dra in kränkningar inom de offentliga verksamheterna, där har det varit locket på i många fall. Men när locket flyger till väders, kommer det fram även gamla saker.

Moraliskt förfall, kriminalitet utan like och politiker som spelar hasard med invånarnas pengar, vill vi verkligen ha ett samhälle som det vi nu har? Många som sett välfärdssamhällets avigsidor vill det definitivt inte. Vi får se hur mycket av de politiska misstagen som hinner rättas till, valet nästa år kommer inte att vinnas genom fagra löften. Inte med retorik heller för den delen, det har svenska folket äntligen börjat genomskåda.

Ofta hör man människor säga: Hur har det kunnat bli så här? Ser man tillbaka blir svaret: Det kunde inte bli på annat sätt. Anledningen är att svenska folket aldrig gått samman och sagt ifrån, de kritiker som försökt göra sin röst hörd har tystats ner. Den som inte är politiskt aktiv ska inte lägga sig i hur politiken utformas. Detta sagt av en politiker för många år sedan.

Att många politiska beslut väckt ilska, beror på att svenska folket ställts inför fullbordat faktum av politiska beslut, som kolliderat med deras önskemål. Beslut som tagit alldeles för lite hänsyn till många människors levnadsförhållanden. Det är inte svenska folkets fel att det förekommer rasism, homofobi med mera, det är politikers rädsla att ta tag i kontroversiella problem.

Alla partier jagar sympatisörer med allt mer desperata metoder. Fullt förklarligt eftersom vi har ett politiskt maktsystem baserat på ju fler sympatisörer desto mer makt. Alla partier säger sig vara feminister, eller måna om vår miljö och att bevara utrotningshotade rovdjur. Läste att enbart vargarna kostar skattebetalarna över 70 miljoner per år, kostnader för dödade tamdjur inte inräknat. Dessa drygt 70 miljoner hade kunnat användas till det invånarna betalar skatt för att få utfört.

Det är märkligt att små påtryckargrupper med rätt kontakter har lättare att få gehör för sina krav, än ett stort antal individer, som försöker få rätt mot en myndighet. Varken rovdjuren eller miljön har rösträtt, ändå ges dessa saker större uppmärksamhet än hur många människor behandlas av både politiska beslut och statliga myndigheter.

Partistrateger jagar rätt saker att säga som kan bli en "kioskvältare", som tidningarna förr kallade en sensationell nyhet. Det skulle vara betydligt lättare om de istället började lyssna på invånarna. De skulle få höra vad som verkligen behövs, inte det som viskas i örat av lobbyister som bara är ute efter att tjäna pengar. Både till staten och dem själva naturligtvis och de som ska finansiera det hela är invånarna. Naturligtvis börjar allt fler känna sig utnyttjade, de saknar friheten att kunna bestämma över sina egna liv. 

Frihetskänslan är någonting som fått Katalaner i norra Spanien och nu även de boende i norra Italien att vilja ha självständighet. Utan Norrlands naturtillgångar skulle vårt land inte vara mycket värt, det tänker aldrig våra politiker på. Krav på ett självständigt Norrland skulle verkligen röra om i grytan.

Tyvärr ger inte våra naturtillgångar på långt när vad oljan ger till vårt grannland Norge. Men våra naturtillgångar kommer att ge en stadig inkomst under många år framåt, oljan är betydligt osäkrare i ett längre perspektiv. De tidigare så otroligt rika oljeländerna börjar få problem, det sprider sig som ringar på vattnet.

Utvecklingen drivs på men ingen vet med säkerhet vart det kommer att leda. Att vår värld kommer att förändras verkar alla vara ense om, men hur kommer det att påverka människorna? Ingen tycks ha tagit med människorna i beräkningarna, det har bara varit fråga om vad den tekniska utvecklingen innebär i form av färre pappersvändare och minskade produktionskostnader. Maskiner är billigare att underhålla än människor. Kanske Nordea är först ur startgroparna att byta ut människor mot smarta maskiner. Hur ska annars kunna förklaras att sextusen medarbetare ska bort?

Men det vi inte kan ändra på i en handvändning är, att människa behöver pengar för att överleva. När maskiner och robotar ersätter mänsklig arbetskraft uppstår arbetslöshet och därmed minskar också konsumtionen. Snart kanske regeringar ställs inför att lägga den tekniska utvecklingen på is genom lagförslag, eller införa en statlig grundlön som ska täcka alla löpande utgifter för de invånare som inte har eller kan utföra ett lönearbete.

Motståndet mot en statlig grundlön finns av naturliga skäl hos de som skor sig på andras arbete, men också hos politiker. Påtryckningsmedlet att alla måste ha ett arbete för att rädda välfärden skulle inte finnas.  Som det nu är måste människor ha ett arbete för att kunna leva drägligt och kunna skaffa sig saker, de till och med premieras för det genom jobbskatteavdraget. Man kan bara uppfatta det som att övriga får skylla sig själva.

Någonting som har förändrat vårt samhälle är att många vantrivs på sina jobb. Mest  på grund av en bedrövlig arbetsmiljö eller att inte anse sig få utföra det de utbildat sig till. Men genom politikers aningslöshet har vi börjat få en viss rörlighet på arbetsmarknaden. Det har varit ett stort problem på grund av den svenska arbetslagsstiftningen.

De som tidigare varit hänvisade till offentliga verksamheter i sin yrkesutövning , har genom privatisering inom flera områden getts möjlighet att byta arbetsgivare. Det började som en inbesparing för staten, landstingen och kommunerna, ingen förutsåg vad som skulle hända. Privatägda skolor, hälsocentraler, vårdhem mm. har nu gjort de offentliga verksamheterna sårbara, eftersom de anses vara urusla arbetsgivare som snålar in på löner. De privata ägarna betalar bättre och deras vinster visar att de offentliga verksamheterna inte kan hålla i pengarna. Det vill säga pengar slösas bort på vansinniga politiska påhitt och alldeles för stor administration.

Talet om vinster i välfärden borde istället handla om hur oduglig staten, kommunerna och landstingen är som arbetsgivare och förvaltare av invånarnas skattepengar. Toppstyrning, inkompetenta politiska ledningar och politiskt utsedda chefer, har ställt till enorma skador för vårt land, men det vill inte de ytterst ansvariga kännas vid. Ändå är det en regering, som är ytterst ansvarig när någonting blivit fel.

Jag ser det som att svenska folket och våra politiker färdas på två olika vägar, där våra ledande politiker envist hävdar att vägen är slät och fin. Att den väg svenska folket tvingas färdas på är både backig och gropig är någonting som bara uppfattas som gnäll. Men så småningom tar den politiska vägen slut på grund av att den inte når ända fram.

Den dagen är kanske inte så långt borta, vårt land har intecknat kommande skatteintäkter för många år framöver med utgångspunkt från dagens läge. Redan nästa år kan allt se helt annorlunda ut, men det är vi lyckligt ovetande om. Det är nämligen inte vi själva som bestämmer över vad som ska hända i världen, det styrs av betydligt mäktigare personer.

Friedrich Nietzsche skrev en gång för länge, länge sedan följande tänkvärda ord, men som passar in i vår moderna tid. Icke glädje utan brist på glädje, glädjetomheten, är moder till alla utsvävningar. Han förtydligade det hela med: Jakten efter ytterlivets stimulanser är ett symptom på en själens bristsjukdom. I våldsamma former röjer den inre desperation.

Kan den moderna människan beskrivas bättre?

Den som lever får se vad som händer, kan man höra i en gammal sångtext och visst är det så. Men en kan tyckas banal sångtext, beskriver i själva verket vad våra liv handlar om. Vi lockas tro på saker, som sedan visar sig inte alls bli som utlovats. Men vi jobbar på, trots att vi innerst inne vet och ständigt blir påminda om, att livet tar slut en dag.

Skrämmande, inte sant? Ingen vill tänka på att livet har ett start och slutdatum. När livet tar slut vet vi inte och tur är det. För att vi inte ska oroa oss gör de makthavande allt, för att vi inte ska tänka på det. Istället pratas det om vad de ska göra kommande åren för att alla ska få det bättre. Brasklappen finns alltid med, för att allt ska bli bättre behövs pengar, som alla måste jobba ihop.

Vi "gamlingar" har hört det här många gånger under åren och sett att det inte stämmer. Många har varit med sedan andra världskrigets dagar och betalat världens högsta skatter för en tryggad ålderdom, men sett att det inte stämmer. Samma sak kommer blivande pensionärer att upptäcka, men kommer då inte att vara lika snälla som vi gamlingar varit.

Det som förvånar är att våra politiker trampar på i samma gamla hjulspår med löftespolitik för att locka väljare. Egentligen är det så enkelt som att istället för att besluta om det invånarna inte vill ha, ta reda på vad de verkligen behöver och sedan besluta om det. Behandlas invånarna inhumant, behandlas de politiska företrädarna på samma sätt.

De i dag unga har inte mycket glädjande att se fram emot som vi hade, världen och förutsättningarna förändras i snabbare takt, än en utredning hinner hålla sitt första möte. I bostadsbristens Sverige har försäljningen av bostäder svalnat, det byggs lägenheter bara ett fåtal har råd att bo i. Om det inte varit så billigt att låna pengar till det som köpts, hur hade då vårt land sett ut?

Ingen tycks ha tänkt på att det i en framtid som kan vara närmare än många tror, kan hända det som många varnat för, att bostadsbubblan spricker. Om det sker kommer det att få en förödande inverkan på vårt land. Vi har sett det i andra länder där priset på bostäder halverats, men lånekostnaden för ett högt inköpspris finns kvar.

Vad som än händer är boven i dramat politiska beslut som tagits utan en långsiktig konsekvensanalys. Det vill säga, för och nackdelar på lång sikt skulle antagligen ha kullkastat de akuta åtgärderna. I många år har det varit så att på grund av de höga fasta kostnaderna att driva landet, tvingas de makthavande använda skattpengarna i samma takt de kommer in.  

Läste att SKL varnar för att skatterna måste höjas i vissa kommuner och landsting. De nya friska skattepengarna brukar försvinna som brev på posten, så inom en snar framtid kommer staten, kommunerna och landstingen tvingas spara. Detta trots att kommuner och landsting sparat in på personal så att det inte längre finns några hål kvar i "svångremmen".

Politikerna kommer antagligen att skylla på att invånarna numera får snabbare svar på om det som utlovats stämmer eller inte. Det räcker inte att utlova förbättringar som ligger år framåt i tiden, de måste genomföras på betydligt kortare tid. I förlängningen kommer det att inte bara att kräva en helt ny typ av politiker, utan också att tjänstemannaansvaret återinförs.  

Det ligger i tiden att våra så kallade politiska företrädare kommer att leva under press. Den globala oron och osäkerheten om framtiden, kommer att bli svår att hantera. Ändå har vi nog med våra egna problem som pockar på lösningar. Vi har bland annat blivit ett land som är alldeles för dyrt att leva i för många av invånarna. Även det på grund av politiska beslut.

Men även för de som i dagsläget känner sig trygga hopar sig orosmolnen. Nya ansikten inom politiken i flera länder som förstått, att de gamla hjulspåren blivit så djupa för de styrande, att de bara kan se himlen ovanför. Men förändringar har många svårt att hantera, så det kommer att gå hett till framöver. Även nödvändiga förändringar möter mot bättre vetande motstånd. 

Mot bättre vetande har de politiska makthavarna tvekat för att ta tag i ränteavdraget. Vad det handlar om är ett bidrag till den som lånat pengar, det borde knappast belönas. När nu bostadsmarknaden svalnat liknar det vad som föregick finanskrisen, men ingen kan eller vågar ha en åsikt om vad som kan hända redan nästa år. Risken finns i alla fall att någonting ställer till det, och då blir det en intressant valrörelse. Ingen vill regera om det måste till åtstramningar, istället för att lova bort miljarder av skattebetalarnas pengar.

Vårt så omtalade välfärdssamhälle, uppvisar skrämmande avigsidor. Det är inte ett samhälle skapat för "vanliga" människor, utan skapat för fortsatt politiskt maktstyre. Det har gjort att de fundamentala delarna i en demokrati gått förlorad, det har blvit pengarna som setts som viktigast. När ett samhälle styrs efter krasst ekonomiskt tänkande, övergår det till att bli omänskligt. Men hur har det kunnat bli så här?

Vårt land har blivit en tummelplats för inkompetenta personer, som säger sig vara väljarnas företrädare. Nu menar jag inte bara de som företräder SD:s ledningsgrupp, inom de övriga partierna finns lika goda kålsupare. När ska de växa upp och inse att de är till för invånarna och inte tvärtom?

Det är inte med väljarnas stöd de fått sina uppdrag, det är partierna som har hand om nomineringslistorna, väljarna har ingenting att säga till om. Om de som hamnat på nomineringslistorna gjort det genom lojalitet eller rövslickande är ointressant, det intressanta är hur partiledningarna egentligen tänker. Utser de personer som är lojala ja-sägare som inte håller måttet, eller för att reta de trogna väljarna?

I och för sig är det inte tillräckligt många som stryker namn bland de nominerade på valsedlarna, det är en rättighet som inte utnyttjas. Om invånarna inser att de verkligen kan påverka, sätter det press på de politiska företrädarna, genom att icke önskvärda stryks på valsedlarna. Som det nu är finns många politiker som mer ska ses som inventarier i maktens korridorer, än företrädare för sina väljare.

Jodå, jag vet att erfarenhet inte ska underskattas, men det alldeles för många av dem har, är erfarenheter om hur ett helt annat samhälle fungerade någorlunda. Problemet är att de som varit med länge inte klarar av att uppdateras, det vill säga de saknar uthållighet och intelligens att vara pålästa. Ett hårt omdöme kan tyckas, men efter några år i en trygg tillvaro blir förtroendeuppdraget slentrianmässigt.

Den som inte håller måttet inom det privata näringslivet blir snabbt ersatt, men så är det inte inom de politiskt tillsatta ledningarna. I möjligaste mån skyddas istället de som uppvisat inkompetens, för att inte skada parternas rykte. Eftersom alla parter numera har skamfilat rykte, framstår det bara som löjligt.

Någon har tänkt fel från början, sedan har ingen tänkt på eller orkat rätta till felet. Felet visar sig i uppenbar dager i det samhälle vi fått, genom att det orsakat att invånarna ska anpassa sig till samhället istället för tvärtom. Vårt lands utbyggda kontrollsystem inkräktar till och med på de mänskliga fri och rättigheterna.

Uttrycket vi är ett fritt land stämmer inte, vi övervakas och kontrolleras från vaggan till graven. Det upptäcker många alldeles försent, men har då inte kraft att protestera. De som drabbas av sjukdom ska inte behöva känna  maktlöshet i kampen att få rätt mot en myndighet, men det är vad som händer i vårt så kallade välfärdsland. Till och med de överkontrollmyndigheter som finns följer ensidig bevisföring, det vill säga en annan myndighets beslut.

Löfven kommer aldrig att bli trovärdig om han inte läxar upp sin ansvarige minister, som i sin tur tar Försäkringskassan i örat. Ger man direktiv om att sjuktalen måste ner, läser ansvarig chef det som fan läser bibeln. Det borde Löfven förstå och ge tydligare direktiv. Det som händer inom vårt sjukförsäkringssystem är en skandal och med allt fler som blir sjuka, kommer det att bli bekymmersamt för alla politiska partier.

Att säga vårt samhälle blivit mer komplicerat, borde ersättas med att det blivit krångligare. Anledningen till det är den ständigt växande byråkratin våra politiker försöker gömma sig bakom. Det blir så många inblandade att det blivit en omöjlighet att ställa någon ansvarig till svars för felaktigheter.

När som i fallet Transportstyrelsen utpeka en person har visat sig vara felaktigt, högsta polischefen har gjort samma sak men har folk som håller honom om ryggen. Efter lång tid som byråkrat kanske han vet saker som inte tål dagens ljus, men det är bara en egen spekulation.

Allt det här har kunnat ske därför att svenska folket varit inte bara godtrogna, utan för det mesta inte brytt sig. Våra politiker har kunnat sitta lugnt i båten, när den nu börjar gunga i en snålblåst som hotar övergå i orkan, har i alla fall en del av dem fattat att sötebrödsdagarna är över.

Den gällande lagen att de förtroendevalda på bästa sätt ska förvalta invånarnas skattepengar, ska också ses som en arbetsbeskrivning. Det finns inga tveksamheter i den fortfarande gällande lagen, ändå har den överträtts många gånger. När politiker tror sig kunna sätta sig över lagen, hur ska vi då kunna få en fungerande demokrati?

Våga drömma när du är vaken och låt dina tankar lösa dina problem när du sover. Minns inte i vilket sammanhang jag läste det, men de fastnade i huvudet. Det är ju i vaket tillstånd du kan styra dina drömmar och på det sättet i fantasin, leva det liv du skulle vilja leva. De flesta dagdrömmer alldeles för lite, kanske rent av inte alls. Vi har inte fått lära oss det, utan blivit matade med att vi måste vara nyttiga medborgare.

Med nyttiga medborgare menas att ha ett arbete och betala skatt. För skatterna behöver staten, kommunerna och landstingen. Det kostar enormt med pengar att driva de statligas, landstingens och kommunernas verksamheter. Enbart administrationskostnaderna är svindlande, men ingen politiker tycks ha insett det. De har aldrig lärt sig pengars värde.

Att vara politiker under flera decennier anses vara en merit inom politiken, men är det verkligen det? Med allt gammalt i bagaget kan det inte vara lätt att ta in allt det nya, det blir lite som att leva i två världar samtidigt. Tyvärr är det alldeles för vanligt att ett stort antal politiker varit med ända sedan ungdomsförbunden och fram till pensionsåldern. Man ska inte kunna ha politiken som yrke, då är hela tanken med demokratiskt styrelsesätt förfelad.

Man har full förståelse för de politiker som klamrar sig fast vid sina uppdrag, de varken kan eller har den utbildning som krävs i det samhälle som växt fram. De har under många år talat sig varma för fortbildning och hur viktigt det är med högre studier, men själva kan de bara framhålla sin sociala kompetens. Ledsen gubbar och kärringar inom politikerkåren, social kompetens är inte värt ett ruttet lingon.

Tyvärr är det lika illa ställt med de arbetslösa, deras sociala kompetens (erfarenhet) räcker inte till annat än att få en pytteliten aktivitetsersättning. Naturligtvis har det här fört med sig någonting som politiker flitigt utnyttjat, den svenska avundsjukan frodas som aldrig förr. Fattas bara att inte folk ska bli avundsjuka på personer som utan krav på utbildning, kan lyfta löner i klass med verkställande direktörers.

Det är skillnad på folk och folk, brukade min mamma säga Men i vårt land har det gått alldeles för långt när det gäller skillnaden folk emellan. Skatteskalorna en gång i tiden var ett försök till utjämning ifråga om netto efter skatt. Det delade in människor i socialgrupper enligt de då styrande som såg till att skatt skulle vara jämlik. Förlorare blev naturligtvis de lågavlönade, arbetslösa, pensionärer och sjuka. Men människor måste alltid offras för att få ett bättre samhälle, hörde jag faktiskt en politiker säga när jag påtalade detta. Om fler politiker än denna har samma åsikt, kan man förstå hur vi kunnat få ett omänskliga samhälle.

En dag som kanske inte är så långt borta, går det inte längre att rättfärdiga det politiska system vi har. Det är sedan länge föråldrat och våra politiker har inte insett att de inte kommer att kunna hantera de framtida problemen. Politisk inblandning förlamar inte bara vårt samhällssystem, utan också sjukvården, polisen, skolan mm.

Det räcker inte längre att vända kappan efter vinden när förnyelsens vindar börjar svepa in över vårt land, det behövs människor som kavlar upp ärmarna och tar itu med det som måste göras. Det har talats om att staten ska ta över ansvaret för vården och skolan, men det är naturligtvis personalen som själva ska ha ansvaret, eftersom de vet bäst hur problemen kan lösas.

Många har insett att det vi nu håller på med är ohållbart, det stundar kärvare tider runt hörnet. När det händer blir det som vanligt svenska folkets uppgift att städa upp efter festen, vilket hänt alldeles för många gånger de senaste sextio åren.

Genom borttagandet av tjänstemannaansvaret är det inte straffbart att vara dum, godtrogen eller fiffla med skattebetalarnas pengar. Men det är inte svenska folket som ska hållas ansvarig för de misstag som görs, det är de som tagit på sig ansvaret av vara politiska företrädare. Det säger sunda förnuftet att så skall vara, de avlönas ju för sina uppdrag med skattepengar.

Det räcker inte att en statsminister säger att det som händer i vårt land inte är acceptabelt, det måste rensas upp i den byråkrati där det fortfarande finns landshövdingar, generaldirektörer med mera med en enda merit, att ha varit politiskt engagerade. Vi ser det överallt inom de offentliga verksamheterna, kommuner och landsting där politiskt tillsatta chefer står över anställda kompetenta chefer.

På högsta nivå inom politiken saknas insikt om hur alla kriser kan uppkomma. Egentligen är det så enkelt att det handlar om orsak och verkan. Har svårt att tänka mig läkarkåren kommer att acceptera den degradering det faktiskt handlar om när handläggare vid Försäkringskassan kan underkänna sjukintyg utan att ha mött patienterna ifråga.

Just nedgraderingen av vissa yrkesgrupper har antagligen skett omedvetet, de makthavande har helt enkelt inte insett konsekvenserna. Arbetsförmedlingen kostar miljarder varje år, men istället för att hjälpa de jobbsökande har det blivit en kontrollapparat för att sätta press på de arbetslösa.

Mycket av det som sker är en omänsklig behandling och förr eller senare kommer invånarna att behandla de politiska makthavarna på samma sätt. Våld och skadegörelse har sin grund i de orättvisor som finns, alltså skapade av politiska beslut. Tänk hur det kan bli när ett folk splittras istället för enas. 

Kom på mig själv efter att ha hört politiker använda ordet normal, att det ofta inom politiken används i skiftande sammanhang, Vad som menas med normal är svårt att få grepp på och osökt kommer tanken om vad som är onormalt. Det likformade tänkandet anses vara normalt, själv tycker jag det är onormalt. Vi hade en tid i vårt land där en majoritet tyckte lika, det har senare visat sig vara onormalt.

Moderaterna har valt en ny partiledare, som tydligen i partistyrelsens ögon, ses som en normal rättrogen skatte- och bidragshatare, det vill säga det rättesnöre Moderaterna rättar sig efter. Ändå är Kristersson medskyldig till den största bidragsformen i Svensk historia, nämligen jobbskatteavdraget. Men det kanske är normalt tänkande hos en Moderat, det är sakillnad på bidrag och bidrag. 

Det var ett bidrag som sågs som en skattelättnad och det är en helt annan sak. Moderaterna trodde det var nyckeln till att bli ett statsbärande parti. Lägger man dessutom till de uttalanden Kristersson gjort om människor som råkat bli arbetslösa eller sjuka, lär knappast partiet locka varken till sig eller tillbaka sympatisörer. Osympatiska människor blir behandlad som de behandlar andra.

Men det här med normal eller onormal är intressant. Om en människa är onormal har jag uppfattat det som det är en person som inte rättar in sig i ledet utan har avvikande åsikter. Ja, vi har i vårt land den oskrivna lagen Jantelagen. Att vara normal är med andra ord ingenting att skryta över. Det finns gott om normalmänniskor i vårt land och hos dessa saknas fantasi, lidelse och skaparkraft. Mest framträdande hur normalmänniskor fungerar, kan man finna hos våra politiker som efter en tid vid "köttgrytorna", slumrar till i väntan på nästa val.

Det är lätt att uppfatta det som att deras drömmar och visioner sträcker sig en mandatperiod i taget. Det är först när ett nytt val närmar sig som de vaknar upp och talar om vad de vill förverkliga under kommande mandatperiod. Då brinner de verkligen för det som förs fram, men elden falnar för det mesta efter valet.

För visst är det så att det politiska intresset kommer ur orättvisor och att vårt samhälle måste förändras till det bättre. Men trots alla goda föresatser har det mesta av någon anledning blivit bakvänt i vårt samhälle. När våra politiker talar om välfärdssamhället sprider sig fattigdomen i vårt land, det är någonting våra makthavande politiker inte vill kännas vid. Fattigdom förekommer helt enkelt inte i ett välfärdssamhälle.

Det har fört med sig att Frälsningsarmén med flera hjälporganisationer inte ägnar sig åt retorik och floskler, ser de fattiga och behövande människor hjälper de dem. Svårare än så ska det inte behöva vara. Det här har inte vad jag vet, praktiserats av de som brinner för att förändra vårt samhälle.

När en vanlig samhällsengagerad människa – vi kan tänka oss exempelvis ett sjukvårdsbiträde ­– får se familj, vänner, bekanta behandlas illa vid arbetslöshet och sjukdom blir hen så förbannad, att hen kastar in sin arbetskläder i en skrubb och anmäler sig villig att kasta sig in i politiken och ställa upp vid nästa val.

Här finns en människa som verkligen vill påverka inom den givna ramen och hen blir upptagen i gemenskapen och får förtroendeuppdrag. Håller sedan föredrag om orättvisorna med stöd av egna erfarenheter, siffror och pålästa punkter som påvisar att det som sker, faktiskt bryter mot lagen.

Hen klättrar högre och högre inom partiet och får ansvarstyngda uppdrag och ett anseende att vara skicklig retoriker och därigenom duktig debattör. Med den nya erfarenheten att allt tar tid att förändra, är hen redo att närsomhelst ingå i en regering. Under tiden fortsätter det hen en gång gav sig in i politiken för att förändra, det har till och med blivit mycket värre.

Inom politiken ses det som hen gör, är att ta sig an saken praktiskt, realpolitiskt och med hänsyn till tidens och situationens krav. Vad nu det betyder kan ingen människa bli klok på. Inte heller att Frälsningsarmén och de ideellt arbetande inom hjälporganisationer  för att hjälpa utsatta människor, anses som opraktiska fantaster, blåögda,  eller verklighetsskygga utopister. Det ses till och med som att hjälpen kan bli beroendeframkallande och människorna därför inte vill jobba för brödfödan. Jodå, politisk retorik kan verkligen få saker att framstå i en helt annan dager.

De här organisationerna kan inte förändra att människor tvingas svälta eller bo på gatan, det är politikernas sak att rätta till detta. Ingen lätt uppgift som knappast ger några politiska poäng hos de yrken som tjänar bra, eller räknas till den medelklass de flesta partier vill ha som sina sympatisörer. Det är med andra ord bäddat för dubbelmoral, man vill ju så gärna rätta till alla orättvisor, men det är inte gjort i en handvändning. Men om sisådär fyra, fem år så ...

Varför hamnar alla normalmänniskor inom politiken? De onormala skulle utföra ett betydligt bättre jobb i invånarnas tjänst.