I en värld då kortfattade nyheter blir lästa på telefoner är det lätt att förstå varför papperstidningarna får allt svårare att överleva. Papperstidningarna är hela tiden steget efter, i en värld då nyheter kablas ut i samma stund de händer. Till och med tevebolagen bryter ibland pågående sändningar för en smaskig nyhet.

Det är alltid intressant att se de braskande rubrikerna på löpsedlarna, det som säljer lösnummer är i brist på nyheter, skandaler och skvaller. Svenska folket älskar skvaller och smaskiga skandaler, det är därför tidningarna numera gått över en tidigare gräns, att ligga lågt och inte gräva nu fram hur ruttet vårt land egentligen är. Skandaler som uppdagats har varit många, så man kan förstå varför yttrande- och pressfrihet sticker våra politiker i ögonen..

Våra politiker vill alltid framhålla att vårt land ligger i framkant, men så är det ju inte. Gubbväldet är svårt att rubba, jämställdhet mellan könen finns egentligen inte hur mycket som än talas om det. Men att tvinga fram jämlikhet mellan könen skördar offer. Många män känner sig hotade och visar var skåpet ska stå, det vill säga ger frugan, sambon eller en helt obekant kvinna ett rejält kok stryk. Men det har också förekommit tvärtom, att toffelhjältar fått sig en omgång. Våra politiker har inte en susning om vad de ställt till med.

Det går inte att undvika en jämförelse med andra länder. Det finns flera länder där det är okej att spöa frugan och barnen, det har med uppfostran och religion att göra. Men när det händer i ett land som vårt där politiker talar om att så får ni inte göra, har det passerat en gräns som gör att en majoritet av invånarna reagerar. Och naturligtvis kan man förstå det, vi har fått lära oss att ta seden dit man kommer. Passar inte galoscherna är det bara att kliva ur dem.

Så är det i exempelvis Amerika. Där är invånarna religiösa på söndagar, på vardagarna går det alldeles utmärkt att inte vara det. I vårt land gapar kyrkorna tomma, de unga får ju inte ens lära sig om religion längre i skolan, så återväxten (eller vad man ska kalla det) för kyrkans del är knappast uppmuntrande. Massvis med människor har därför lämnat kyrkan av ekonomiska skäl, pengarna behövs till annat.

En för vårt land otäck utveckling har skett när regeringar i andra länder på alla sätt försöker minska antalet invånare. Det är inte bara krig som orsakat de stora flyktingströmmarna, det finns flera orsaker. Någonting som allt fler upptäckt är en stor del av de som kommit hit inte saknar pengar, de har satsat stora summor pengar på att komma hit.

De fattiga ses som att de inte tillför länderna någonting annat än problem, men vid en flykt hamnar de i andra fattiga länder eller i flyktingläger. Många har lockats hit därför vårt land setts som det gästfriaste i världen. Eller har de mest blåögda politikerna som de själva medger, det kunde inte ens ana att det här skulle kunna hända. Visst är en stor del av de som kommit hit fattiga, men behöver vårt land fler fattiga, var inte de hundratusentals fattiga svenskar som fanns och blivit fler senaste åren tillräckligt?

Det här har fått mig att grubbla över hur vårt land ser ut om tjugo år. Vi var redan överbefolkat om man ser till antalet bostäder, ett problem som aldrig kan byggas bort så länge vi följer den svenska modellen. Politiska beslut har sett till att byggbolagen tappat sugen och redan nästa år räknar man med att byggandet minskar. I och för sig spelar det ingen roll, det är alldeles för dyrt att bygga i vårt land, vilket gör att endast ett fåtal har råd att bo i nybyggda bostäder.

Jag brukar alltid hänvisa till regeln att om någonting blir för dyrt säljs det inte. Samma sak med våra politiskt styrda offentliga verksamheter, som försvaras av makthavande politiker trots att det bevisligen kostar enormt med pengar för invånarna. Pengar rinner mellan fingrarna på inkompetenta politiska ledningar, tidigare skattehöjningar och av staten tillskjutna pengar har smält som smör i solsken.

Kravet att hitkommande flyktingar måste komma i arbete och försörja sig själva är inte förvånande, det är en nödvändighet eftersom de måste försörjas med pengar ur den gemensamma kassan. Tror inte våra politiker för något år sedan insåg att de öppna gränserna, skulle innebära att invånarna (till och med de sämst ställda) tvingas vara solidariska. De hot många politiker nu utsätts för är följden av att allt fler påverkats av den stora ökningen av invånare på ett negativt sätt.

Vad som händer är att det svenska folket med sina skatter varit med om att bygga upp, utnyttjas av människor som tydligt visar att de inte alls vill leva som svenska folket gör. Om våra politiker tillåter böneutrop kan vi vänta oss vad som helst, då kommer det verkligen att ta hus i helsike. De hitkommande får ha vilken tro de vill, men de bör tänka efter om de vill tillbaka till sitt hemland och leva som de alltid gjort, eller acceptera hur man lever i vårt land.

Det här är ett bevis på att vi inte kan ha "fel" regering i fyra år som experimenterar med svenska folkets pengar och levnadsvillkor, det måste levereras vad svenska folket betalar för. Vår finansministers besked att redan om två år, kommer det att saknas pengar som måste täckas in. Det är mycket roande, eftersom vi då kan räkna med att behovet kommer att vara ännu större om fyra år. Men det här beskedet har inte tagit hänsyn till att någonting obehagligt kan hända, som påverkar hela vårt lands ekonomi.

Ser vi tio år framåt använder säkert både företag, staten, kommuner och landsting robotar av olika slag och smarta maskiner. Företagen ser det som  en nödvändighet för att överleva i den håra konkurrensen, för staten, kommunerna och landstingen ser det som en kostnadsfråga. För att få råd med dessa investeringar måste administrationen bantas och göra verksamheterna mindre byråkratiska. Vårt politiska etablissemang har verkligen målat in sig i ett hörn.

Den politiker som vill nå folk med sitt budskap lovar naturligtvis skattesänkningar. Alla anser att de betalar för mycket skatt, inte minst pensionärer, sjukpensionärer och de med a-kassa. Men den grupp Moderatledaren Kristersson vänder sitt budskap till, är de som betalar över femtio procent i marginalskatt. Jag kan förstå att han ömmar för dessa stackare, men de är också de enda som kan tänkas rösta på Moderaterna.

Det här med att sänka skatter är inte speciellt klokt, någon måste nämligen betala vad det kostar. Det blir alla som inte når upp till den nivå Kristersson ömmar för, det vill säga en stor del av medelklassen och de svagaste grupperna. Han har nämnt att bidragen måste ses över, menar han då även det mest snedvridna bidraget, jobbskatteavdraget?

Den teori som ligger bakom effekterna av skattesänkningar är att de ger ekonomiska effekter . Jodå, de ger effekter, men inte som tänkt var. Det har visat sig i de Amerikanska delstaterna Kentucky och Louisiana som sänkt skatterna och båda hamnat på ruinens brant. De glömde nämligen bort att se över onödiga kostnader för att driva delstaterna.

För de rika fungerade det, de blev betydligt rikare. Men precis som i vårt land fick skolan i brist på pengar problem, hälsovården blev lidande och de som fått betala notan har blivit medelklassen och de svaga grupperna. Bland de rika som blivit rikare, finns många med politiska toppjobb.

När Moderatledaren lägger fram det här förslaget slår han hål på att Moderaterna är bäst på ekonomi. Det gäller definitivt inte det där nybyggda sjukhuset i Fjollträsk, som kostat miljarder men ändå inte fungerar. Läste att sjuksköterskor måste använda visselpipor för att kommunicera med varandra. Men så slår det mig,  skulle inte det här sjukhuset bli ett under av högteknologi? Tänk så tokigt det kan bli när politiker ska besluta om någonting de inte har en susning om.

Någonting många människor vill skryta över är sin egen plånbok. Ja, det gör det så det ska märkas, nämligen genom svinfyra statusprylar. Naturligtvis blir de som inte ens har en cykel avundsjuk, fattas bara annat. Men en dag står inte bilen längre framför huset, endera blev amorteringarna och räntor alldeles för dyrt,  eller att hushållskassan inte räckte till leasingavgiften. Skenet bedrar brukar man säga och det gäller även människor som visar upp statusprylar.

Det är precis så våra politiker vill att omvärlden ska se på vårt land, ett under av välmåga där invånarna är jämställda. Ofta framhålls att av våra politiker att vi måste ligga i framkant, men jag tror inget land tar efter att säga och skriva HEN istället för han och hon. Om det ska ses som att vara i framkant eller bottennapp får var och en avgöra. Nionde plats i en undersökning om var folk är lyckligast, visar på ett brutalt sätt att vi inte ligger i framkant. Något välfärdsland är vi alltså inte.

Ordet välfärd vet knappast våra politiker vad det betyder, om så var fallet skulle de undvika att använda det i dagens läge. Välfärd betyder flera saker som exempelvis någons välgång, men det kan inte vara meningen att glorifiera alla giriga som skott sig på invånarnas bekostnad. Ordet välfärd kan också betyda lycka eller välmåga, vilket inte alls stämmer in på en stadigt växande grupp av fattiga som knappast är lyckliga och lever i välmåga. Och det är ju vad undersökningen kom fram till vilket placerade vårt land på nionde plats, långt efter våra grannländer.

Om man fortsätter att titta på ordets betydelse betyder det också medborgarnas välstånd, men det omfattar en alldeles för liten del av invånarna, en majoritet lever knappast i välstånd. Inte heller stämmer ordet överens med betydelsen social trygghet, det skyddsnät som en gång fanns har trasats sönder av politiska beslut. Vad jag kommit fram till är att de makthavande tagit till sig en enda betydelse, nämligen samhällets bästa och tolkat det som att statens, landstingens och kommunernas behov prioriteras, invånarnas behov kommer först i andra eller rent av tredje hand.

Allt som gått snett ska naturligtvis inte skyllas på dagens politiker, men de har vårdat ett arv som för länge sedan borde gått i graven. De förtroendevaldas uppgift har helt glömts bort i ivern att förändra vårt samhälle efter de ideologier som varit i maktställning. Företrädarna har därför tagit på sig rollen som förmyndare över svenska folket, som tvingas anpassa sig efter fattade beslut. Det är så många inbördeskrig har startat, men så våldsamma är inte svenska folket i gemen än så länge.

Trots min ålder är jag en av dem som med förtjusning ser fram emot den högteknologiska utvecklingen. Inom en ganska snar framtid kommer Artificiell Intelligens att stå för beslutsunderlagen av den anledningen,  att de smarta maskinerna kan bearbeta de tusentals saker som behövs för en konsekvensanalys. Det bästa av allt, de kommer knappast att lyssna på vare sig politisk retorik eller lobbyister som talar för sin sak. Att det kan sparas in på massvis med administratörer och välavlönade byråkrater är en bonus för invånarna.

Och framtiden för mera med sig. Har märkt en tydlig rädsla hos våra politiker att ens debattera det som många länder försöker sätta sig in i, nämligen Basinkomst/Medborgarlön. En statlig grundlön utan motprestation som skall skapa en ekonomisk trygghet för invånarna. Läs gärna vad som skrivs av skickliga ekonomer som insett att utvecklingen leder mot att många kommer att befrias från sina arbeten. Visst kommer det att leda fram till andra former av arbeten, men det kommer att ta många år innan den nya samhällsformen kommit på plats.

En gnagande känsla säger mig att den moderna människan fördummats eller snarare invaggats i falsk säkerhet. De har inte trott att de en dag måste ta saken i egna händer och ingripa mot de makthavandes dumheter, men nu talas det om Medborgargarden i utsatta samhällen. Det är inte de politiska makthavarna som agerat utan helt vanliga medborgare.  

Hittade bland mina anteckningar ett gammalt citat skrivet av Alfred G. Walton som passar in i den tid vi är på väg in i. Det lyder så här: En klok människa är gästfri mot nya idéer och försöker hålla god jämvikt mellan det bästa gamla och det bästa nya. När vi inte längre har ett trygghetssystem värt namnet, måste en statlig Basinkomst/Medborgarlön ses som en trygghet för invånarna att i alla fall ekonomiskt kunna överleva. Som der ut, kommer vi antagligen att behöva det.

Att vakna upp i dag och med kaffemuggen i handen se ut genom fönstret och se en klarblå himmel kändes nästan overkligt. Visserligen tolv grader kallt utanför fönstret, men i alla fall. Om det är någonting vi inte är bortskämda med så är det sol som vi verkligen behöver för att ladda batterierna som driver många att fungera som "Duracellkaniner". Inte minst inom vård och omsorg.

Jäkt och stress nöter på människan och utan uppladdning är många människors batterier urladdade. Följden blir att när kroppen på de här människorna inte startar blir de kvar i sängen. Det är inte läkarna som hittat på diagnosen psykisk ohälsa, som i själva verket beror på att de sista unsen krafter tagits ur kroppen i ett försök att vara solidarisk med arbetskamrater.

Någon solidaritet med sina arbetsgivare som är landsting och kommuner, tvivlar jag på att dessa personer känner. Tvärtom har personalen skickat ut varningssignaler och protesterat mot en arbetssituation som är omänsklig. Att ingenting gjorts är följden av vårt "demokratiska" styrelsesätt, det vill säga bypolitiker som genom sin inkompetens, inte inser konsekvenserna av sina beslut. Faktiskt får de mig att tänka på Hasse & Tages präst, som inte hade några egna åsikter om någonting. 

Det här drabbar invånarna som inte har någonting att säga till om, trots att dessa personer avlönas med invånarnas pengar. Det så kallade demokratiska styrelsesättet utestänger invånarna från inflytande och makt att avsätta dessa personer. Man kan därför säga att vårt land inte är demokratiskt, det är inte folkviljan som styr.

Den politiska maktkampen är och har varit viktigare än invånarnas väl och ve. Av naturliga skäl har det skapat ett missnöje som lett fram till det vi kan se i dag, partierna sneglar ängsligt på opinionssiffror inför valet i höst. De borde oroa sig mer för om folk kommer att rösta överhuvudtaget, valet handlar om att välja mellan pest och kolera.

Tre partier riskerar att ramla ur riksdagen, vilket kan ses som ett tecken på att svenska folket tröttnat på att även de pyttesmå kan påverka de beslut som fattas. Den som tycker det är demokratiskt kan inte leva i den verklighet alla övriga tvingas leva i. Alla som inte är politiskt aktiva, måste ställa sig frågan vem som gett de politiska makthavarna rätten att bestämma över invånarnas liv.

Våra politiker vill att vi ska jobba längre, fler måste i arbete och det ska finnas en dödsattest för att inte vara arbetsförmögen. Det är de makthavande som uppmanat invånarna att konsumera mera för att bevara inte bara den ekonomiska tillväxten, utan också vårt välfärdssamhälle. Under alla år av ekonomisk tillväxt har det skett försämringar för invånarna, det hjälper alltså inte med ekonomisk tillväxt eller att det betalas mer till välfärden. Pengarna rinner mellan fingrarna på beslutsfattarna, Karolinska är ett utmärkt exempel men det finns fler.

Vår finansminister har varnat för att vårt land kommer att ha ett underskott på runt tvåhundra miljarder om ett par år. Den som följer med vad som händer har säkert läst om hur de stora klädkedjorna går kräftgång, kampen om kunderna kommer att ske inom e-handel. Naturligtvis kommer det att påverka vårt land och inte minst då storstäderna om butiker försvinner och en massa människor blir arbetslösa.

Ändå är det här bara början på den förändring det varnats för, massvis med traditionella jobb kommer att försvinna. I samband med flytten signalerar Nordea att smarta maskiner ska ersätta runt tusen anställda, andra banker kommer med all säkerhet att följa efter. Istället för de tvåhundra miljarderna borde inte bara nuvarande regering utan även den nästa oroa sig för hur invånarna ska kunna överleva till slutet på nästa mandatperiod.

Den som är sjukskriven eller arbetslös kan säkert berätta om hur det påverkar privatekonomin. Att konsumera annat än det mest nödvändiga är en omöjlighet, vilket då även påverkar branscher inom servicesektorn. Massvis med små tjänsteföretag kommer att tvingas lägga ner. Ingen har överhuvudtaget räknat på vad som händer när ännu fler blir fattiga, ändå är det precis vad som kan hända inom en snar framtid.

Människan har en förmåga att tänka att det händer inte mig, men det är bara ett sätt att förtränga verkligheten. Det kan hända alla, att livet en dag drastiskt förändras. För yrkespolitikerna i de små partierna som riskerar åka ur riksdagen kan livet komma att förändras. Om de mistar sitt välavlönade jobb kommer de i vardagslivet att känna sig alldeles bortkomna och bara ett fåtal kanske kan få ett jobb.

Det politiska maktsystemet har varit duktig på att skapa ett skyddsnät för avdankade politiker, samtidigt som skyddsnätet för invånarna trasats sönder. Det kommer att bli nästa stora problem för vårt föråldrade maktsystem, för vem ska hålla i yxan och ta bort de förmåner som de egenmäktigt beslutat om? Jag hoppas verkligen att få vara med när det händer.

Ett överbefolkat land i en tid då hela världen står inför en enorm förändring, hur ska det problemet kunna lösas? Visst finns det lösningar, men de går inte att genomföra med det politiska maktsystem vi har. Kan inte annat än använda ett österländskt ordspråk: Om skon är trång hjälper det inte att världen är vid.

Det är tidigare otänkbara politiska vindar som nu sveper fram över världen tack vare Donald Trump. Nationalister har fått vind i seglen och ger oss en föraning om att många länder kan förändras på relativt kort tid. Senast i raden är Italien som drabbats av fler flyktingar än vad vårt land gjort, vilket också visade sig vid valet.

Hur det kommer att visa sig vid valet i höst kan vi bara gissa oss till, men visst kommer vi att presenteras ett annorlunda valfläsk. Valet skulle handla om vården, skolan och polisen, det vill säga en operettliknande valrörelse likt Annie Get Your Gun. Vi skulle ha fått höra partiledarna sjunga: Allt du kan göra, kan jag göra bättre, för så har det ju alltid varit i valrörelserna.

När nu nya vindar sveper över världen står våra politiker minst sagt handfallna, det går inte längre att prata om att bevara välfärden, när en allt större del av invånarna lever i fattigdom. Ett land där flera hundratusen människor lever under EU:s fattigdomsgräns, väcker reaktioner hos andra länder. Vad är det som Sverige gjort fel har jag hört mina utländska vänner säga.

Fel och fel, vi drabbades av en flyktingström som tog inte bara våra politiker på sängen, utan också invånarna. Vårt land var inte rustat att ta emot så många människor, de viktiga samhällsfunktionerna klarade inte ens av det tidigare invånarantalet. Orsakerna till urusel utbildning och lågavlönade lärare hör ihop med de är de offentliga arbetsgivarnas helt förkastliga personalpolitik, som dränerat verksamheterna på personal som tröttnat och sökt bättre arbetsplatser. Man kan förstå att de politiker som vurmar för de offentliga verksamheterna vill förbjuda vinster inom skolan och vården, det är dit de välutbildade människorna sökt sig.

Skulle det bli ett förbud kommer många skolor och hälsocentraler att stängas och hur ska de offentliga verksamheterna klara av det? De kommunala skolorna kommer definitivt inte att klara av att ta emot alla dessa människor, varken personalmässigt eller ekonomiskt. Vad gäller hälsovården kan man inte vänta sig annat än en katastrof.  

Det klagades från politiskt håll får många, många år sedan, att med en åldrande befolkning och ständigt ökade kostnader, måste vi få flera i arbete. Eftersom utbildningsnivån i landet är så låg, har företagen genom användning av ny teknik svårt få tag på folk med utbildning. Nu ses enda utvägen vara att invånarna måste jobba längre. Inget politiskt parti insåg för runt tjugo år sedan, att kostnaderna måste ses över och då inte minst för vår minst sagt omfattande byråkrati.

Det finns säkert politiker som insett att vårt land tagit sig vatten över huvudet, problemen är alldeles för stora för att kunna lösas utan för vårt lands del okonventionella politiska beslut. Oavsett färgen på regering, kommer bilden av vårt land att drastiskt förändras i omvärldens ögon. Men förmodligen finns ingen annan lösning, ingen vinner på att vara snäll i dagens hårda samhälle. Så verkar i alla fall våra politiker resonera, när det gäller de som av skilda anledningar inte kan jobba.

Vårt land kommer alltså att förändras, jag har en känsla av ett de hitkommande flyktingarna hoppat ur askan i elden. Det verkar som om det vitt utbredda missnöjet nu nått fram till de makthavande, tidigare är det bara de som försvarat den enorma flyktingströmmen som kunnat göra sig hörda. Det hjälper inte att kalla alla de människor som fått nog för rasister, för i själva verket har det mycket lite med rasism att göra. En ständigt växande skara är orolig för vad som kommer att hända med vårt land.

Visst blev jag lite förvånad över Socialdemokraternas förslag om att religiösa skolor ska förbjudas, men det visar att mullret från gräsrötterna nått upp till den högsta ledningen av partiet. Våra politiker talar om ett jämlikt samhälle och det är vad förslaget går ut på. Man måste kunna begära av de som frivilligt sökt sig hit, att också ta seden dit de kommit. Att de har en annan religion har ingen betydelse, men de måste ändå följa de lagar och regler svenska folket tvingas leva med.

Kan inte förstå att det är någonting märkligt med det, tvärtom borde det vara en självklarhet i ett land där sjukskrivningar inte gäller och svårt handikappade nekas den hjälp de behöver. Pensionerna har släpat efter i många år, de gamla har behandlats skandalöst. Värre än då behandlas de som av skilda anledningar beviljats sjukpension som dels får dras med sina sjukdomar men också med en urusel ekonomi. Det är så vårt land ser ut och har sett ut i många år, det är dags att ta bort skygglapparna.  

Man måste därför ha förståelse för att skaran av människor som tycker det har daltats för mycket med invandrare och flyktingar stadigt växer, och naturligtvis har några av de politiska partierna blivit uppmärksamma på det som SD påtalat under många år. Även invånarna har märkt att de politiska partierna insett vartåt det barkar och de som försvarar invandring och flyktingmottagning är knappast i majoritet att bestämma. Det gäller verkligen att vakta tungan inför valet i höst. 

Det är minst sagt märkligt att svenska folket aldrig blivit tillfrågad om de vill ha invandring eller inte. En folkomröstning hade gett ett snabbt besked hur svenska folket vill ha det, det är ju de som får betala notan för det hela. Det rör ju sig inte om några småpengar och många av de som tvingas vara med om att betala och har drabbats av åtstramningar och ett i det närmaste obefintligt skydd trots inbetalda försäkringspremier till trygghetsförsäkringarna.

Naturligtvis har det kommit protester över Socialdemokraternas förslag, fattas bara annat. Men de har hittat ett koncept som många kommer att ta till sig. Inte minst ute på landet som Stockholmarna kallar resten av vårt land, där problem märks tydligare än i en storstad. Lägger partiet också förslag om att återställa trygghetsförsäkringarna, har det en stor chans att även locka väljare från SD. Det kan man verkligen kalla att göra två flugor på smällen, som en gammal bilhandlare sa en gång när han trott sig gjort en fin bytesaffär.

När jag sätter mig ner för att skriva är det som regel stundens ingivelse som styr, det är tankarna som malt i huvudet som måste ut. Jag har inte mycket till övers för de politiker som säger sig vara våra företrädare, de saknar både kunskaper och kvalifikationer. Det är för det mest deras uttalanden som skaver och det som slog mig i dag var, hur stor skada politiker har åsamkat inte bara landet utan också invånarna.

Annika Strandhälls uttalande om att gå vidare i kampen mot rökning på offentliga platser gjorde mig förbannad. Jag röker inte, men en minister som inte kunnat lösa de problem hon har på halsen genom Försäkringskassans skandaler. skall inte heller leka förmyndare över svenska folket.

Att hon går vidare med det idiotiska förslaget, beror antagligen på att någon rådgivare sagt att hon inte skall lyssna på de som gnäller om förslaget. Men förslaget grundar sig antagligen på att någon inom kontaktnätet gnällt om just det hon lägger fram förslag om. Något folkligt stöd har det inte, det upplevs enbart som löjligt. Ingen behöver fundera över varför Socialdemokraterna tappar väljare, partiets företrädare lever i sin egen värld.

Nåja, från det ena till det andra, träffade jag en ungdomskamrat som nyligen mistat sin hustru efter över sextio år tillsammans. Han talade om hur fruktansvärda de två första månaderna varit, tomheten som uppstår måste upplevas och kan inte förklaras för de som inte varit med om samma sak.

Men det här är vad livet handlar om, inte att vara nyttiga medborgare som skall hålla vårt välfärdssamhälle vid liv. Människornas levnadsvillkor har totalt glömts bort, det samhälle som skapts ger allt mindre tid till familjeliv. Inte undra på att många försöker fly från verkligheten genom missbruk, de orkar helt enkelt inte med alla krav som ställs på dem.

På något sätt har svenska folket lurats in i ett levnadssätt, där politiska löften gett bränsle åt drömmar om framtiden, att till och med lägre skatter för rika är någonting alla tjänar på. Så är det ju inte, men om det upprepas tillräckligt ofta ses det som sanning. Men följden har blivit att de rika blivit rikare, på bekostnad av en stadigt växande grupp av fattiga. Enligt en sammanställning jag läste, ligger vi i framkant när det gäller antalet människor som lever under EU:s fattigdomsgräns. Om nu det är någonting att skryta över.

Drömmar om rikedom har skapat många spelberoende människor, eftersom spel för de allra flesta är enda möjligheten att bli rik. För en förkrossande majoritet i vårt land är ett lönearbete ett sätt att överleva fram till pensionen, sedan finns det som regel inga besparingar som kan sätta guldkant på tillvaron. Råkar de äldre bli sjuka och inte längre kan klara sig själva, tar kommunerna hand om de pengar som eventuellt finns kvar.

I ett land som lever ur hand i mun är det viktigt att invånarnas pengar rullar och inte hamnar i madrassen. Det är inget problem för de sämst ställda, alla deras pengar går at till att överleva. De som verkligen trasslar till det för de politiska makthavarna är de med mycket pengar. De sätter inte sprätt på dem utan ser till att förmögenheten växer.

Enligt politikers sätt att resonera måste därför de rika vara en katastrof för den ekonomiska tillväxten.

Men svenska folket har inte bara satt sprätt på sina löner för att köpa saker, utan också lånat enormt med pengar. Kanske på grund av att de uppmuntrats och trott att materiella ting gör människan lyckligare. Ser man till hur invånarna konsumerat under åren, har de lyckats föra fram sitt budskap. Men det är knappast någon tröst för alla de som känner sig grundlurade. Det svider att ta ut framtiden i förskott.

Hela vår värld är uppbyggd på föreställningen om att materiell välfärd är samma sak som lycka. Genom att köpa saker tror vi alltså att vi blir lyckliga, men så är det ju inte. Istället upplevs ett länge efterlängtat köp som en form av antiklimax och nya mål måste sättas upp. Vad det beror på har jag läst många artiklar om, en teori är att många drivs av ett nästan desperat behov att få uppmärksamhet.

Politiker ser som sin uppgift att försöka dölja det tråkiga och talar vitt och brett om att allt ska bli bättre. De säger att konsumtion är bra för den ekonomiska tillväxten och därmed också för invånarna. Att det är en ren lögn har alla år av ekonomisk tillväxt visat, det är småsmulor som kommit invånarna tillgodo, resten har försvunnit genom korrumperade och slösaktiga makthavare i vårt samhällssystem.

En sak har politikerna rätt i, ju fler som engagerar sig desto större chans att det kan genomföras. Men de vill ha fler inom politiken, men det lockar inte att bli politiskt aktiv i traditionell bemärkelse. Beslut i demokratisk ordning tar alldeles för lång tid och upplevs av allt fler som odemokratiskt. De högteknologiska hjälpmedel som står till buds,ger möjligheter att förändra vårt samhälle till och med på kort tid. Och jag har en känsla av att de unga kommer att använda sig av det redan vid nästa val, som kan komma betydligt tidigare än 2022.

I den tid vi nu är inne i, börjar många längta efter ett mjukare samhälle. Man hör till och med unga säga att pengar inte är det viktigaste. Forskare har kommit fram till att de lyckligaste människorna är de som har starka sociala band, familjer eller en stor vänkrets som månar om varandra. Vi är långt borta från det i vårt land, fråga mor- och farföräldrar, eller varför inte föräldrarna. De allra flesta har ursäkter för att inte hinna umgås med familjer, vänner och bekanta.

Våra politiker talar sig varma för att arbete ger den sociala bit invånarna behöver, men #metoo har visat att arbetsplatserna knappast är där man kan hitta det bästa umgänget. Inte heller utvecklingen håller med våra politiker, allt fler jobbar nu hemifrån eftersom utbyggnaden av bredband gör det möjligt. Företag tjänar pengar på minskade kostnader för dyra lokaler, pendlare välkomnar den utvecklingen eftersom den inbesparade tiden också får den sociala biten att fungera bättre.

Det här är farligt för vårt gamla föråldrade sätt att politiker styr hur vårt samhälle skall se ut och fungera. Om de unga inser att familjen är viktigare än att göda ett dödsdömt styrelsesätt, kommer det att skapa nya värderingar. Genom att bortse från hur viktigt det är att ha någonting gemensamt och tillsammans driva igenom saker, har våra politiker beslutat om saker som splittrat invånarna i grupper. I dagens läge har inte invånarna och våra politiker någonting gemensamt. Det är det som skapar ett lands sönderfall.

Efter skolskjutningen i Florida har de unga visat att det går att skaka om det gamla politiska etablissemanget. De unga har visat sig vara betydligt intelligentare än inte bara senatorer och den som styr landet, de har insett att vapen inte ger invånarna säkerhet utan osäkerhet.

En mäktig organisation som tillvaratar vapentillverkare och distributörers intressen har plötsligt ifrågasatts. Man kan befara att många högt uppsatta politiker på ena eller andra sättet blivit "smorda" av den mäktiga organisationen, eftersom de ivrigt förvarat de vapenlagar som finns.

Den mäktiga organisationens medlemmar har kunnat utnyttja rabatter hos flyg- och biluthyrningsföretag, men också stora varuhuskedjor. Vad de unga i Florida fått dessa företag till, är att ta ställning vilket flera av dem också gjort. De har insett att när de gamla gubbarna är borta, är det de unga som tar över.

Nu höjs röster att åldern för att rösta i Amerika sänks till sexton år, de unga måste få vara med och påverka sin framtid. Det skulle antagligen skaka om hela det politiskt uppbyggda maktsystemet, ingen har frågat de unga hur de vill att det samhälle de ska leva i under många år ska se ut. Det problemet finns i alla länder och vårt land är inget undantag.

Någonting som skymtar fram är hur rädda de äldre makthavarna är för den högteknologiska förändring av vår värld vi kommer att få uppleva. De har varit vana vid att advokater och skickliga medarbetare tagit hand om alltig, men så har det visat sig att de lätt kan köras över av sociala media där deras vända svart till vitt drunknar i ilskna kommentarer.

Hörde Joan Baez på teve likna det som nu händer med tidigare proteströrelser, någonting är på gång som kan skaka om de styrande. Äldre personer tänker annorlunda än unga, de har i bästa fall lärt av misstag och därför blivit försiktigare. Men den gamla säkra vägen har visat sig vara en katastrof, på grund av bristande underhåll är den inte farbar längre.

Det går inte att undvika att jämför skolans betydelse i Amerika och i vårt land. Att föräldrarna i Amerika uppmanar sina barn att studera trots stora kostnader, gör att även de unga känner pressen att prestera. Man kan säga att de unga i Amerika har en helt annan syn på skolans betydelse än i vårt land.

Genom utökad skolgång som infördes på grund av den höga ungdomsarbetslösheten och bristen på ingångsjobb som exempelvis lärling, är skolan för många unga en tvångsförvaring. Naturligtvis är det bäddat för stökiga klassrum och incidenter med lärarna om ett stort antal elever inte vill vara där. Och i takt med att allt fler diagnostiseras som dyslektiker eller ADHD, blir det bara värre och värre.

Jag och fler med mig misstänker att skolan medvetet försämrats på grund av rädsla för att ungdomarna skulle införskaffa sig mer kunskaper, än de styrande makthavarna. Och det kan man förstå, eftersom det välavlönade jobbet som heltidspolitiker inte kräver ett CV som visar vilken utbildning de har. Inte många politiker har universitets eller högskoleutbildning.

De som styr vårt land, vare sig det gäller riksdag, kommuner eller landsting, har de flesta gått den långa vägen som bypolitiker. Många politiker hänvisar till social kompetens vilket är samma sak som erfarenhet, men det har alla invånare som nått vuxen ålder. Svenska folket måste alltså förlita sig till att de politiska företrädarna har anställda välutbildade människor till sin hjälp för att kunna fatta beslut. Det kostar enormt med pengar.

Som det visat sig är det vi har ett politiskt självmordstyre, som genom panikartade beslut och försök att blidka ett allt otåligare folk, gör det hela ännu värre. Stryks den ena gruppen medhårs, reser de andra grupperna ragg efter att ha blivit strukna mothårs. Det finns helt enkelt inte en enhetlig politik som tillvaratar alla invånares intresse.

När det nu lovas pengar för att rätta till problemen inom sjukvården med mera, är det som att ge pengar till en spelmissbrukare, för det är så de offentliga verksamheternas politiska ledningar hanterar invånarnas pengar. Vården och skolan är alldeles för viktiga för att politiker ska få bestämma hur pengarna ska användas, det är där staten ska visa sin kraft och styra pengarna dit där de gör nytta.

Men det kommer knappast att hända, både regeringspartierna och oppositionen håller istället på att vässa knivarna inför valet i höst. Vad som kommer att slaktas är svårt att säga, de egna ideologierna antagligen. De stämmer inte in i vår moderna tid och inte hur folk numera tycker och tänker. Det är just det som gör att partistrategerna inte vet hur kappan skall vändas efter vinden.

Den snålblåst många människor känner av i dag kan inte ens anas i maktens korridorer. Välbetalda politiska företrädare har inte en aning om hur många av deras väljares liv ser ut. Vad de ser är vad som läggs fram för dem, av naturliga skäl friserade rapporter som ignorerar att många människor börjar bli desperata. Så här vill de inte ha det.

Många börjar längta efter ett nytt parti som prioriterar invånarnas levnadsvillkor, att ingen skall behöva vara fattig i ett land våra politiker säger är så rikt. Ingen skall behöva behandlas som de sjuka nu görs av Försäkringskassan, det är en skam som blir svår för det politiska etablissemanget att kunna botgöra.

Det enda invånarna kan hoppas på är att omvärlden skakar om de styrande och tvingar dem till förändringar. Det är inte högre skatter som är nödvändiga, det är lägre kostnader för att driva staten, kommuner och landsting. För att det skall bli rent, måste det städas uppifrån.

Det är många saker som har eller är på väg att spåra ur i vårt land. Men alla misslyckanden som lett fram till  det samhälle vi har i dag, försvarar våra politiker att besluten skett i demokratisk ordning. Ja, jag vill nog snarare kalla det politisk oordning, för de beslut som fattats har varit kompromisser för att komma fram till ett majoritetsbeslut.

Den demokrati vi sägs ha måste ses som en salig röra, men är ändå enda sättet för invånarna att trycka på för att förbättra levnadsvillkoren. Invånarna har inte bara dövörade politiker att fightas med, utan också såphala lobbyister lejda av intressen som vill krama ur det mesta av invånarnas pengar.

Visst har det skapats lagar som ska skydda enskildas egendom, vi har även lagstadgad yttrandefrihet, som politiker under flera år precis som i en del andra länder inte alls gillar. Det är därför tveksamt vem eller vilka våra lagar skyddar numera, det Försäkringskassan på order av regeringen nu gör, måste ha passerat lagens råmärken. Invånarna har rättigheten att välja företrädare, men det har inte fungerat på många Herrans år. Det parti som fått din röst utser partiets företrädare, utan möjlighet för väljaren att kunna göra någonting åt det.

Detta försvaras med att den som inte är politiskt aktiv, inte heller kan påverka. Det är den dummaste förklaring som kan ges, skulle alla satsa på politiken skulle det finnas alldeles för få för att kunna försörja resten av invånarna. Ingen tror väl att folk jobbar politiskt utan att få betalt, eller lovas något politiskt skapat jobb. Den politiker som tänker efter lite, inser säkert att vi har för många heltidspolitiker redan.

Våra politiker trycker hela tiden på att fler måste i arbete och betala skatter för att rädda vårt "välfärdssamhälle" från undergång. Ja, egentligen handlar det om det politiska etablissemangets undergång, det hela är uppbyggt efter samma princip som ett myrsamhälles överlevnad. Om arbetsmyrorna inte drar sitt strå till stacken dör den ut, samma sak med vårt så kallade välfärdsamhälle.

De flesta är nog på det klara med att det politiska maktsystem vi har, inte håller måttet när vårt samhälle kommer att förändras genom de högteknologiska hjälpmedlen. Det är knappast ett tomt hot att miljoner jobb kommer att försvinna, men för många med intresselösa monotona jobb kan det ses som en räddning. På sikt kan det också mildra butiksdöden i form av närbutiker, trots att de stora köpcentrum som finns utanför statskärnorna troligtvis kommer att gå i graven.

Arbetslösa har inte mycket pengar att spendera och i takt med ökade kostnader för familjebilen kommer folk att åka allt mindre. Har haft svårt att hålla mig för skratt när det talas om att elbilar är framtiden. Inte ens i framtiden kommer att finnas batterier som klarar av sträng kyla vilket betyder att folk knappast kommer att kunna färdas långa sträckor. Hur folk i Norrland ska kunna klara sig med en elbil övergår mitt förstånd, många pendlare där uppe åker tjugo mil eller mer fram och tillbaka.

Elbilen måste därför ses som ett storstadsfordon och längre än så verkar inte våra riksdagspolitikers lokalkännedom räcka. Ändå är inte alla födda i Fjollträsk! Jag ser det istället som att när arbeten försvinner, kommer inte bilen att behövas i samma utsträckning som i dag. Det känns på något sätt som vi är tillbaka till andra världskrigets dagar då de flesta bilarna blev stående. Visserligen var det bensinransonering men inte många hade råd eller ville göra sig omaket att sätta på ett osande gengasaggregat som fick taxi och bussar att rulla.

Hörde en Miljöpartist säga att alla gamla bilar måste bort och ersättas med miljövänliga elbilar. Det uttalandet visar hur lite en riksdagsledamot vet om hur det fungerar i verkliga livet. Skulle alla bilar äldre än tio år förbjudas att användas, skulle vårt land kollapsa inom ett par månader. Så viktig är bilen för hundratusentals småbarnsfamiljer i dagsläget och så många gamla bilar finns det i vårt land. Och vad skulle hända med de stora bensinbolagen som förser staten med miljarder i skatter och moms?

Nåja, alla idiotiska och fördyrande förslag från Miljöpartiet kommer förhoppningsvis att leda till att partiet åker ur riksdagen. Det partiet är verkligen en fara för landets överlevnad. Märkligt att inget förslag kommit från partiet att förbjuda snöfall, för det är verkligen en miljöbov. Det kräver dieselslukande plogbilar, lastmaskiner och lastbilar som forslar bort all snö. Inte minst i storstäder där det inte finns plats för meterhöga breda snövallar.

Men det var ju inte meningen att det skulle bli så här, den globala uppvärmningen skulle bespara oss det vi nu drabbats av. Inte bara vi i vårt land utan även nere vid Medelhavet och på andra ställen i vår värld. Jag tror inte att koldioxid och växthusgaser är boven till ett allt mer oförutsägbart klimat, det är människan som trott sig kunna hjälpa vår miljö, som skapat de oförklarliga naturkatastrofer som hänt och händer.

När man tänker efter finns det betydligt farligare saker än en kommande naturkatastrofer att oroa sig över. Utöver vad som kan hända med ekonomin, har vi en ökande brottslighet och ett hot om att vårt land kan utsättas för terrorattacker. Blåögda regeringar har aldrig räknat med att med inkommande människor de inte vet någonting om, kan ställa till med vadsomhelst.

Och visst kan vad som helst hända, det är det enda vi kan vara säkra på. Ja, bortsett från att vi alla kommer att dö en dag, förstås. För så är det ju, men ingen vill tänka på att efter ett långt (i bästa fall) arbetsliv, är belöningen att vi måste dö. Om alla skulle börja tänka på att ta vara på sina liv, skulle knappast någon jobba livet av sig för att vårt välfärdssamhälle skall överleva.

Skulle inte förvåna om människorna börjar tänka i de banorna. Att leva loppan några år som ung är knappast en tröst i bedrövelsen, när det som återstår är att utnyttjas för att staten och de offentliga verksamheterna skall överleva. Men priset är högt för många som jobbar till dess det inte går längre och de dekoreras knappast med tapperhetsmedalj. Tvärtom behandlas alla dessa människor som sopor och kastas på den sociala soptippen. Välfärdsland, i helvete heller.

Ett sjukt land skapar sjuka människor, det är väl så man måste se den situation vårt land befinner sig i. Många trötta ben och huvuden släpar sig till jobbet varje dag, det enda som driver dem är pengar till de löpande fasta kostnaderna. Det är inte gamlingar jag talar om som måste dryga ut sin usla pension, utan människor med många år kvar i arbetslivet. Arbetslinjen skördar offer varje dag.

Det är en skrämmande bild av ett kommande fattigt land som omedvetet målas upp för mig. Så länge vi har en högkonjunktur rullar det på trots alla politiska misstag, de märks först när konjunkturen vänder ner och de jobb som våra politiker säger sig ha skapat försvinner. Den första spiken i kistan kan vara hotet om handelshinder i form av tullar på stål och aluminium som Trump annonserat kommer.

Allt hänger nämligen ihop och om ett område drabbas sprider sig detta till ett stort antal andra områden. Man brukar kalla det här för Dominoeffekten, det vill säga faller en uppstaplad bricka faller den på nästa och så vidare. Komplicerat är bara förnamnet och det är vad våra politiker måste hantera vare sig de kan eller inte.

Runt om i världen finns liknande problem som i vårt land och enligt kloka personer beror det på att människan glömts bort i jakten på ekonomisk tillväxt. Det våra politiker kallar välfärdssamhället är skapat för staten och de offentliga verksamheternas överlevnad. De som skall göra det möjligt har setts som en resurs att nå målet, inte att människan är en tillgång vårt samhälle inte kan fungera utan.

Att människan är viktigast har en del framsynta politiker upptäckt och att den bästa lösningen är att dela på de pengar som kommer in till staten. Oavsett hur vi försöker ändra på allting i syfte att förbättra, kvarstår faktum att människorna måste ha pengar för att överleva. Bidrag är ett uselt sätt att ta hand om de behövande, det kostar alldeles för mycket pengar att administrera. I många fall lika mycket eller till och med mer än bidraget som betalas ut.

Våra politikers uppgift enligt gällande lag är att på bästa sätt förvalta invånarnas skattepengar. Så görs inte och har inte gjorts på många år, istället har pengar slösats på saker som inte gynnat landets invånare. Vi har ett samhälle skapat för politisk styrning, inte ett samhälle anpassat efter invånarnas behov. Misslyckandet av den politiska styrningen ser vi i form av den kris de anställda inom sjukvården, skolan och polisen tvingas leva med.

Man kan förstå att många sjuksköterskor, lärare och poliser kastat in handduken och slutat, de har insett det lönlösa i att kunna påverka så att det blir en förbättring. För mig övergår det mitt förstånd att vi har valda företrädare, som tyvärr tycks företräda sig själva i första hand. Det mesta i vårt moderna samhälle tvingar invånarna att göra saker och ting själva, service vet inte ens de av invånarna anställda politikerna, byråkraterna och administratörerna vad det betyder.

För våra politiker ses invånarna som endera kunder eller brukare, benämningar våra politiker börjat använda senaste åren. Jösses Amanda, kunderna och brukarna är dessa verksamheters arbetsgivare! Varför inte invånarna jagat de så kallade politiska företrädarna med blåslampa, kan inte bero på annat än att de haft fullt upp med att överleva.

Personligen är jag av den åsikten att invånarna är alldeles för fega. De har med svett och möda och lånade pengar byggt upp någonting de inte vill mista, de som inte har någonting att mista vill se en förändring till det bättre. Det här att staten rättvist ska fördela pengar så att även de fattiga ska kunna handla vad de behöver, ses som ett orosmoment för de med höga inkomster. Ganska märkligt tänkt, eftersom även de skulle få en ekonomisk grund att stå på om någonting händer.

Läste vad ekonomer kommit fram till om det skulle beslutas om en medborgerlig lön, vad det skulle innebära i inbesparingar för staten. Vår byråkratiska apparat skulle kunna reduceras till ett minimum genom att pengarna betalas ut direkt till invånarna utan mellanhänder. Förlorare är naturligtvis de politiska makthavare som använt bidrag som mutor till de sämst ställda. Ja, det är vad bidragen måste ses som från början och det har fungera från och till. Jobbskatteavdraget är ett utmärkt bevis på ett bidrag som applåderades av de med ett jobb, men Alliansen förlorade valet i alla fall.

Nu fungerar det inte längre med bidrag av den anledningen att de allmosor som delas ut är otillräckligt för att överleva. Det beror på en eftersläpning av kostnadsökningarna i vårt land. Allting när det gäller pensioner, bostadsbidrag, sjukpensioner, arbetslöshetskassa mm, är baserade på ett löneläge för flera år sedan. Vad som än kommer att göras, blir det bara som att sätta plåster på ett sår som måste sys med många stygn.

Procenträkning är utöver plus och minus tydligen ett av de få räknesätt våra politiker förstår sig på, eftersom allting räknas upp i procent. Nu råkar det vara så att 2% på 7000 kronor som många fattigpensionärer faktiskt tvingas leva av, nätt och jämnt kan matcha inflationen som Riksbanken försöker få upp den till. Men lägger man på 2% på femtiotusen blir läget ett helt annat. Ändå finns det politiker som tror att det är en rättvis ökning för alla.

Till alla som nästan jobbar livet av sig för att vara solidarisk med sina arbetskamrater, gör det inte. Ingen tackar dig för din insats. Gör istället som E. Phillips Oppenheim en gång skrev: Om morgondagen vore den sista, borde du inte njuta av i dag? Det verkligt förståndiga i livet är att leva som vore varje dag vår sista. Ta till er dessa kloka ord.