Som vanligt struntade jag fullkomligt i partiledardebatten och efter att ha läst kommentarerna har jag inte missat någonting. Att de rödgröna är absolut sämst på att hantera verkligheten är ingen nyhet, de vet helt enkelt inte vad livet handlar om för invånarna. Men oavsett vem som vann eller förlorade debatten visade den att det är den politiska makten och det politiska maktsystemet som är viktig, landets invånare är bara brickor i ett spel.

På sätt och vis förstår jag Löfvens oförmåga att försvara den politik som förts sedan förra valet.  Varken vårt land eller invånarna är eller har varit som det politiska etablissemanget trott. Vem kunde ens ana att anställda inom de offentliga verksamheterna tröttnat på politiska ledningars oförmåga att hantera deras krav, och att det skulle utmynna i att de skulle säga upp sig från sina arbeten.

Hörde till och med en politiker upprörd säga att de anställda har ett socialt ansvar, tidigare har jag hört att företagen har det. I min enfald har jag trott att de förtroendevalda har det sociala ansvaret att allt fungerar. Nåja, man slutar bara inte ett jobb som sjuksköterska, sitt jobb inom ambulansen eller som polis, det ska vara en form av kall. Att det hänt har spridit chock inom de politiska ledningarna, det tar år att ersätta de som slutar och all kompetens som går förlorad ...

Skulle de politiska ledningarna plockas bort, skulle det inte bara frigöra pengar, knappast någon skulle märka att de plockats bort. Men det skulle vara enklare för de anställda med kompetens att utföra sina jobb. Det finns ekonomiavdelningar som kan fördela de pengar som kommer in efter givna instruktioner, amatörer i form av politiskt tillsatta försvårar bara för de anställda och "kunderna".

Från det ena till det andra kom för första gången brottsligheten som invandrare och ankommande "flyktingar" åstadkommit att debatteras. Det var lite som att dra av ett plåster och tvingas se på varhärden för första gången. Nästa steg blir säkert att det kommer att diskuteras att de som kommit hit, inte alls vill leva som svenska folket, de vill leva som de gjort i sina tidigare hemländer. Det är bara att gratulera SD, de behöver bara säga vad var det vi sa, resten sköter de övriga partierna om.

För Löfven var debatten en katastrof, han var helt oförberedd på att debatten skulle handla om annat än pensioner, mer pengar till fler poliser och sjuksköterskor.  Och kanske lika bra det, han skulle haft svårt att försvara de minst sagt virriga turerna hans ministrar bjudit på.

Även om Ulf Kristersson knappt vann partiledardebatten på poäng, tror jag inte han övertygade de väljare som inte har feta plånböcker. Tvärtom skrämde han säkert bort de som tidigare varit tveksamma, men de kommer knappast att lägga sin röst på något annat parti. Vem vill rösta på partier som bara pratar om sina ideologier, det är bara drömmar om ett samhälle som aldrig kommer att bli verklighet.

Ingen partiledare tog upp frågan hur invånarna skall kunna överleva när robotar och smarta maskiner tar över. Okvalificerade jobb till att börja med, sedan efter hand även de komplicerade. Visst är det människor som skapar dessa maskiner, men eftersom de skapats med inlärningsförmåga att förbättra sig själva, hamnar människan till slut på efterkälken.

För de i det stora hela lilla gruppen som sitter på all världens pengar, är människan bara till för att jobba ihop mera pengar till dem. Regeringar har lytt deras minsta vink och försett dem med den arbetskraft och skattelättnader de behövt. Lönerna har hållits på en nivå så att de med ett jobb kan överleva och konsumera onödiga saker, men inte mycket mer. Nu orkar människorna inte längre med att öka produktionen, men maskiner kan med lätthet göra det.

Hur konstigt det än låter kommer dessa rika att driva igenom, så att de övertaliga människorna kommer att få en lön i alla fall, men det blir regeringar som tvingas ge dem det. Det är säkert anledningen till att ekonomer avlönade av de stora företagen, lägger ner både tid och kraft på att samla ihop bevis för nyttan av statlig grundlön. Det kommer säkert en slogan om hur viktigt det är att pengarna måste fördelas. Ja, inte de rikas förstås, utan alla övrigas.

Eftersom makthavande politiker vill ha kontroll, eller åtminstone tro att de har det, skulle det motvilligt betalas ut pengar utan motprestation. De skulle hellre se till att det utöver fickpengar att konsumera för, dela ut mat- och klädkuponger och att staten betalar bostadskostnaden. Alla lojala partikamrater försvinner inte över en natt, de måste också försörjas med lite mer än de övriga. Det är därför politiskt skapade jobb är så viktiga.

Kom på mig själv att det som nu händer i mångt och mycket påminner om inledningen i Douglas Adams bok Liftarens Guide till Galaxen. Det är i vårt fall inte utomjordningar som hotar att utrota vårt stackars lilla jordklot, det är människorna själva. Enda sättet att undvika detta är att förändra våra levnadsvanor, inte betala för att någon på något sätt skall försöka undvika den katastrof vi hört talas om skall komma. Det är som att kasta pärlor för svin.

Egentligen är det skrattretande hur normalt funtade människor, ja till och med intelligenta sådana kan överlåta stora summor av det de tjänat ihop i sitt arbete, för att så kallade företrädare skall fördela dessa pengar. För länge sedan skulle naturligtvis folk sagt ifrån att nu betalar jag själv vad det kostar, det blir en extra kostnad om andra gör det. Om folk blivit klokare vet jag inte, men det är i alla fall så folk på gatan börjat resonera. Det ska inte behövas politiska företrädare, de allra flesta är kapabla att ta hand om sig själva.

Men det finns en hake i resonemanget, alldeles för många kommer inte att klara av att göra det, vilket då också kommer att förstöra idyllen. Nu vet vi av historien att när världen eller ett land blir alldeles för trassligt för att kunna nystas upp, sker en påtvingad korrigering. Det gamla måste rensas bort för att kunna bygga upp någonting nytt som är i takt med tiden.

Har ett svagt minne av ett citat från någonting Dagmar Edqvist skrivit och som jag minns ungefär så här: En människa skall bemästra sitt öde, forma det själv, inte bara låta omständigheterna forma det. Och visst är det så, vi kan inte ha andra människor som styr våra liv på annat sätt än med lagar och regler som vi har att rätta oss efter. I övrigt skall det vara fritt fram. Vi är nämligen födda att skapa om oss själva och därmed våra liv, det skall ingen annan bestämma över, eftersom det nedgraderar oss till slavar och inte fria människor.

Ett citat av François Marie De Voltaire fanns i mitt huvud när jag slog på datorn. Antagligen för att de som ansetts vara intelligentsian i vårt land visat sig inte vara det. Citatet lyder nämligen: Det finns mycket mer intelligens än förstånd till i världen. Jag tolkar det som att det inte räcker med intelligens, det krävs också vad som ibland kallas magkänsla, vårt sunda förnuft, eller helt enkelt att vara förståndig och kunna väga för och emot. Men till det krävs ju faktiskt intelligens ...

Hur ofta lyssnar människor på sin magkänsla eller vad sunda förnuftet säger? Ser man på det som händer i vår värld, följer allt färre de instinkter de flesta utrustats med vid födseln. Som barn gör vi det, litar på instinkten att tycka om eller undvika det som instinktivt känns farligt. Men alldeles för tidigt tar andra över och styr hur vi skall tänka och fungera för att vara samhällsnyttiga. Det finns ingen plats för människor som tänker själva och inte rättar in sig i ledet.

Det är fullständigt horribelt att invånarna indoktrineras till att vara nyttiga för staten, kommunerna och landstingen, ändå är det vad som hänt och fortfarande händer i vårt land. De offentliga verksamheterna skapades för att underlätta och hjälpa invånarna, nu fungerar de som kontrollapparater för att hålla invånarna i Herrens tukt och förmaning.

Jag har hört många unga säga att de inte har något eget liv, men gör inte någonting åt det. Kan förstå deras frustration över att känna sig utnyttjade och bundna till händer och fötter. För att leva det liv de lärt sig är det normala, tvingas de vara i farten från morgon till kväll. Det är därför lätt att förstå alla de som alldeles för tidigt i livet drabbas av psykisk ohälsa som utbrändhet kallas.

Jag har svårt att se hur vårt land genom politiska beslut skall kunna få till en förbättring för invånarna, däremot är det lättare att se att det kan bli mycket värre än det nu är. Det måste till yttre påverkan i form av försämringar ute i den stora världen för att de politiska makthavarna skall inse att det bara bär utför. De styrande har tvingats krypa till korset när det gäller assistans till de behövande och de kommer att få fortsätta göra det när det gäller trygghetsförsäkringarna.

Jag tror inte svenska folket tidigare insett att det är invånarna som är de verkliga makthavarna, det är först på senare tid fler som ett växande antal insett att så är fallet. Alla populistiska löften är ett bevis på att våra politiker insett att invånarna har en helt annan syn på hur vårt samhälle skall vara, mest på grund av att våra viktiga samhällsfunktioner inte levererar vad invånarna betalar för. Men den stora politiska frågan är hur man enar ett splittrat folk, som misstror de politiska företrädarna?

I sin iver att förändra vårt samhälle efter ideologier har det skapats en djup klyfta mellan väljare och politiska företrädare. Våra politiker säger sig ha lön, förmåner och pensioner i paritet med det ansvar de har, vilket är helt felaktigt. Våra politiker har inget personligt ansvar utan ett kollektivt, eftersom många står bakom besluten.

Att våra politiker klumpat ihop sig med andra är för att kunna komma fram till vad de kallar majoritetsbeslut. Egentligen beslutar de bara om en kompromiss ingen av beslutsfattarna egentligen är nöjda med, det blir urvattnat för alla parter. Ingen av beslutsfattarna ägnar en tanke åt att dessa ge och ta beslut kan drabba invånarna, men det är precis så det fungerar.

När livet känns tungt börjar människorna tänka hur de skulle kunna ha det, det är fröet till att de nya värderingarna växer sig starka efterhand. En mognadsprocess som till slut gör att människor vågar bryta sig ur det mönster som styrt deras liv. Ingen har frågat vad människorna vill ha, de beslut som fattas är någonting som måste accepteras av invånarna, vare sig de vill det eller inte.

Människan behöver i lugn och ro ibland sjunka in i sin egen sinnesstämning och den innefattar knappast tankar om marknadskrafterna eller om det går bra för landet. Den stress alla upplever lockar knappast till att i lugn och ro, tänka över vad som skulle kunna göra livet bättre, det finns bara en malande känsla i huvudet att allt blivit så fel.

Det värsta som kan hända de politiska makthavarna är att invånarna tappar framtidstron och av den anledningen målas i ord bilden av vårt land upp i lysande färger. Men i dagens läge överröstas våra politiker av nyhetssändningar och rubriker som skapar oro. Om inte de makthavande kan skapa trygghet faller vårt samhälle sönder och samman.

Vad invånarna i nuläget kan se med egna ögon, är ett politiskt misslyckande som gjort att ett mycket stort antal av invånarna drabbats både psykiskt och ekonomiskt. Det här är ingenting våra politiker kan rätta till på egen hand, eftersom de fel som begåtts har pågått under så många år. Snart finns det bara ett enda alternativ kvar och det är att riva allt och bygga nytt.

Den enda fasta grund vårt land står på är invånarna och jag har en känsla av att de blir de som kommer att utöva sin makt till att förändra vårt samhälle att anpassas till invånarnas behov. Jag tror inte vårt land har många år på sig innan vi kommer att få betala det vi tagit ut i förskott. Med oro tänker jag tillbaka på hur snabbt allt rasade samman i Grekland, det kan gå lika fort för vårt land.

Det mest sorgliga med mina tankar är att de är realistiska, det finns fakta som styrker min oro. Vi har nämligen politiska företrädare som tagit på sig ansvaret, men inte vet hur de skall göra. Den manual som finns är skrämmande föråldrad, av den anledningen gör de som det alltid har gjorts. Det finns helt enkelt inga uppdaterade instruktioner att följa.

William Ellery Channing skrev: Varje människa borde ha sin egen karaktär, vara vad ingen annan är och göra vad ingen annan kan göra. Det är vårt lands svaghet, eftersom invånarna redan vid unga år indoktrineras att vara nyttiga för samhället och inte för sig själva, trots att alla föds som unika individer. I vårt land har invånarna aldrig getts en möjlighet att vara sig själva eller förverkliga sina drömmar, nu anser allt fler att det är dags för det.  

Det händer alldeles för ofta att de politiska makthavarna vill styra människorna i en viss riktning, som det här med jobblinjen exempelvis. När det gäller att så många som möjligt  måste jobba för att bevara välfärdssamhället, har de naturligtvis alldeles rätt. Det är bara det att de missförstått hela saken –det vill säga de har inte frågat hur invånarna vill ha det. Många skulle alldeles säkert pyssla med sin hobby istället för att slava åtta timmar med ett jobb de vantrivs med.

Det påtryckningsmedel som finns är att alla måste ha pengar för att kunna överleva. Makthavarna använder just det som förtäckt hot, att söker du inte jobb och följer de föreskrifter som finns, får du inga pengar. Nu tvingas till och med svårt sjuka till Arbetsförmedlingen genom att de utförsäkras på grunder ingen blir klok på. För mig är det så ruttet det kan bli, så skall inte politiska företrädare bete sig.

Tyvärr är det så att alldeles för få har protesterat, mycket på grund av människors rädsla att konfrontera det makt- och kontrollsystem vi har. Men så är det inte tänkt att fungera i en demokrati, där är det folkviljan som skall styra och de politiska företrädarna är folkets verktyg att få det samhälle det vill ha.

Det är väl vad missnöjet växt fram ur. Läste att de politiska partierna har svårt att rekrytera nya aktiva politiker och det har jag full förståelse för. Tonen mot politiker har skärpts eftersom det blir allt fler som känner sig förfördelade eller orättvist behandlade. När orättvisorna berör så många som i dag, är verkligen våra politiker ute på djupt vatten med hal tunn is under sig.

Våra politiker är ett tvärsnitt av folket, det vill säga varken klokare eller dummare än folk på gatan. Men många av dem har inte förstått innebörden av den lag som finns och vägleder de politiska företrädarna i sina uppdrag i folkets tjänst. I deras uppdrag anges nämligen att de på bästa sätt skall förvalta invånarnas skattepengar, inte använda pengarna till att köpa sympatisörer eller besluta om saker av ideologiska skäl. Miljön får inte heller vara viktigare än människornas överlevnad, för miljön har ingen rösträtt.

Om inte spelreglerna har ändrats är de politiska beslutsfattarna avlönade för att besluten i möjligaste mån tas med hänsyn till invånarnas bästa för ögonen, men så fungerar det inte i vårt land. Med de höga skatter invånarna betalar och har betalt under alla år, skulle vårt land verkligen varit ett välfärdsland, om inte ... Ja, mycket talar för sig självt, vad som skett under åren är misshushållning med invånarnas pengar, man kan inte se det på annat sätt.

När våra politiker började flytta pengar från vad de varit avsedda för, kallades det och görs så fortfarande för omfördelning. Vad som hänt tidigare var att pengar användes som hade behövts till underhåll av vägar och järnvägar med mera, det är anledningen till dåliga järnvägsspår och vägar. När gränsen nåtts då det fattades pengar över hela linjen och det bristande underhållet började sticka i ögonen på invånarna, måste nya pengar fram på något sätt. Tyvärr är den enklaste politiska lösningen avgifter av alla de slag, som dessutom beläggs med moms.

Men just de omfördelningar som gjordes har stor del i att vårt land lever ur hand i mun, det vill säga pengarna som kommer in används till löpande kostnader. Ett hack i penningflödet ställer till stora problem, en lågkonjunktur där många blir arbetslösa innebär katatstrof.

Trots att EU till betydande del bestämmer genom direktiv att si och så skall det vara, har vi fortfarande kvar statliga verk som inte har någon funktion att fylla. Inom de offentliga verksamheterna som nu drivs efter företagsmässiga lönsamhetskrav, belastas resultaten av okunniga politiska ledningar som växt i takt med att flera behövts för att fatta majoritetsbeslut, istället för att krympa.

Utåt sett är de politiska ledningarna ansvariga, men det är anställda chefer som basar över verksamheterna. En massa människor avlönas för en arbetsuppgift de i själva verket inte har, nämligen ansvar för att invånarna får valuta för sina pengar. De som utför arbete i invånarnas tjänst har inte betalt i förhållande till det ansvar de har, utan behandlas som någonting nödvändigt ont. Vi ser det tydligast inom skolan, vården och polisen, men nu saknar till och med politikerna de som slutat.

Det är inte en tillfällighet att många erfarna och välutbildade slutat inom de offentliga verksamheterna och övergått till en anställning i något privatägt företag. Företag som trots samma pengar som de offentliga verksamheterna kan betala högre löner, ge bättre arbetsvillkor och dessutom gå med vinst. Det är med andra ord inte de privata ägarnas vinster i välfärden som skall diskuteras, det är de enorma kostnaderna i de offentliga.

Någon rätsida på det här kommer vi aldrig att få så länge som vi har en politisk styrning i dess nuvarande form. Invånarna tvingas betala inte bara för vänskapskorruption utan också för det slöseri som är följden av att ingen är ytterst ansvarig. Att tjänstemannaansvaret togs bort kan ha berott på att våra politiker redan då beslutet togs, kunde se att det så småningom skulle bli ohållbart. Tyvärr har det tagit lång tid att komma dit, men nu är det politikernas tur att känna hur tumskruvarna dras åt.

När jag läste vår riksbankschefs lättvindiga uttalande om den svenska kronans fallande värde och att inflationen måste hållas kring två procent, insåg jag att vi nu är närmare vägs ände än vi ens kunnat ana. Om vårt lands finanser verkligen är så goda som det sägs, varför framförs hela tiden förslag till nya skatter på saker invånarna behöver för att överleva?

Men det är bara ett problem, nya växer upp som svampar ur jorden. Ett mycket stort antal "flyktingar" med utvisningshot hängande över huvudet har gått under jorden och lever kan man förmoda på att ta där det finns för att lägga där det fattas. Lägger man till de stöldligor från andra länder som finner det lika lätt som att stjäla godis från småbarn, drabbar det oskyldiga invånare. Det är nämligen mer tunnsått med poliser än heltidspolitiker, så risken är inte överhängande att åka fast.

Men det är så många i vårt land som har det svårt att få ekonomin att gå ihop, det vittnar de reportage som dagligen kan läsas i tidningar eller rapporteras om i övriga medier. Har med intresse följt de artiklar i utländsk press om statlig grundinkomst. I utländska tidningar kan man läsa artiklar om Basinkomst (eller Medborgarlön) där erkänt skickliga ekonomer framhåller det som enda vägen för att inte konsumtionen ska kollapsa om några år då de smarta maskinerna tar över. I vårt land skulle det behöva införas med omedelbar verkan, för att lösa många av de akuta problemen.

Motargumenten handlar hela tiden om att det kommer att kosta för mycket, men det ekonomerna pekar på är att inbesparingen kan bli till och med större än kostnaden på grund av att slöseriet då mer eller mindre upphör. Enbart den enorma kontrollapparaten i vårt land kostar enorma summor varje år, den skulle kunna reduceras till ett minimum. Med andra ord är det inte kostnadsfråga, det är en fråga om att omfördela pengar på samma sätt våra politiker gjort under åren och fortfarande gör.

Våra politiker är inte dummare än att de inser att den politiska makten kommer att förloras och att de en dag nedgraderas till vad de är ämnade till att göra, nämligen att utföra sina uppdrag för invånarnas bästa. Trots den maktapparat de förfogar över, kommer den högteknologiska utvecklingens följder att bli tungan på vågen. Att miljontals traditionella jobb kommer att försvinna är ingenting Donald Trump hittat på, det är vad betydligt större hjärnor och intelligenta datorprogram räknat ut.

Få människor går till sina arbeten med glädje, men så länge det inte finns annat sätt att överleva i det politiskt skapade samhälle vi har, finns inget annat alternativ för invånarna. Människan är inte skapad att vara sysslolös, den är skapad att utnyttja sina inneboende innovativa krafter. Den friheten finns inte i dag, men möjligheten är kanske vad det högteknologiska samhället kommer att kunna erbjuda, för utan jobb har de arbetsbefriade då tid att vidareutveckla vad de tycker om att hålla på med. Det är där en ekonomisk trygghet i form av Basinkomst kommer in i bilden.

Vet inte om någon ägnar Dorothy Thomson en tanke, ändå var det hon som en gång skrev någonting som föder tankar och det lyder så här: Det viktigaste med arbete är att alltid befinna sig ovanpå det, inte att jämt hasta efter det.

De flesta har säkert hört uttrycket att döda budbäraren , som faktiskt förekom en gång för länge sedan när de fört med sig ett dåligt budskap. I vår tid tystas "budbärare" genom motangrepp som är menade att lägga en dimridå över de dåliga budskapen. Det här har gjort "budbärarna" försiktigare, men de behöver inte  längre springa benen av sig, nu räcker det att trycka på några tangenter.

Man använder sig nu av den metod som varit känd i alla tider, nämligen hur en sten som kastas i vattnet sprider ringar. Många reagerar inte till att börja med men så börjar saker och ting falla på plats genom det de själva kan se med egna ögon. Det måste alltså påvisas någonting som är fel  men som alla måste öppna ögonen för att kunna se.

Beskedet att Tim "Avicii" Bergling tagit sitt eget liv därför att han inte längre orkade leva med den press han hade på sig är fruktansvärt, men ändå synonymt med den värld vi lever i. Under flera år har jag påtalat att det politiska samhälle vi tvingas leva i, är omänskligt. Den som genom sina direktiv till Försäkringskassan skyndat på att det blivit så, är Socialminister Annika Strandhäll. Det går inte att skylla ifrån sig på tidigare beslutsfattare, det är hennes sociala ansvar att rätta till de fel som begåtts, eftersom det visat sig vara katastrofalt för många människor.

Att generaldirektörer blir syndabockar är inte så vanligt, men nuvarande regering har varits snabba att sparka tre stycken på kort tid för att blickarna ska riktas åt annat håll än de ansvariga. Det som framkommit om Transportstyrelsen handläggning,  visar att alla i regeringen visste om vad som hänt. Eftersom det var en för statsministern och övriga i regeringen mindre smickrande fadäs, offrade sig lojalt Löfvens högra hand.

Jag har svårt att fatta hur företrädare för Socialdemokraterna kan uppvisa både inkompetens och helt sakna att samvete för vad de gjort. Hur man än vänder och vrider på det, har nuvarande regering ställt till med stor skada för många invånare, både ekonomiskt och humanitärt. Som vårt samhälle blivit finns ingen nisch för ett parti som snurrar som en vindflöjel allteftersom de populistiska politiska vindarna ändrar riktning. Står Socialdemokraterna på de svaga gruppernas sida, skall de också föra en politik som försvarar dem.

Från att ha varit ett arbetarparti började Socialdemokraterna vända sig till medelklassen, och ser man det lönemässigt tillhör de som säger sig företräda ett arbetarparti  övre medelklassen. De höga lönerna är en av anledningarna till att partiet helt tappat kontakten med gräsrötterna och har hankat sig fram tack vare att många äldre fortsatt rösta som de alltid gjort. Nu finns det inte många kvar och de nyblivna pensionärerna har bara hört talas om vad Socialdemokraterna gjorde för länge sedan och gamla meriter är ingenting värda.

De nyblivna pensionärerna tittar i sin egen plånbok och känner sig grundlurade, men de tänker inte stilltigande se på att ingenting händer. Många ser det som att vad som än händer kan det inte bli mycket sämre än nu, det visar hur oerhört svårt en ny regering kommer att få efter höstens val. De små partierna (om man bortser från MP) har börjat lyssna på de klagomål som börjat närma sig orkanstyrka.

Centern verkar ha fått kalla fötter av Kristerssons uttalanden, Liberalerna vet inte vilken fot de ska stå på och KD ser ut att försvinna ur riksdagen. Det är med andra ord bäddat för en rysare vid höstens val, men de kan också bli så att alla partier står som förlorare. Risken finns att många inte tycker det är mödan värd att lägga sin röst på något parti.

Än så länge har vi inte kommit in i valrörelsen men en antydan att den kommer att bli smutsig har vi redan fått. Hoppas verkligen att arbetarrörelsens representanter inte än en gång kommer att hänvisa till vad partiet en gång gjort för vårt land. Varje gång det förs fram tänker jag på Gunnar Hedlund som ledde Bondeförbundet som det hette vid den tiden. Om Gunnar Sträng hade problem med både hängslen och livrem kallades Hedlund in eftersom han hade en räv bakom vardera örat. Det är sådana politiker vi skulle behöva i dagens läge.

Men med de politiker vi har bör det ändå kännas upplyftande för den övriga befolkningen, många har säkert upptäckt att de är betydligt klokare och vet mer än livet än de politiska företrädarna. Mig påminner dagens politiker om den kille som sålde kondomer på toaletten i Folkets Park. En som köpte frågade om det fanns någon garanti och fick svaret: Du kan vara alldeles lugn, du får pengarna tillbaka om nån av dom går sönder. Precis på samma sätt säljer våra politiker in sina vallöften.

Efter att den historien dök upp i huvudet kom jag att tänka på de höghastighetståg som våra politiker tror är framtiden. Där finns sannerligen ingen garanti för att regeringen kan skaka fram pengar till detta dyrbara experiment. Förhoppningsvis blir aldrig denna MP:s vansinniga framtidsdröm en realitet.

Redan rullar förarlösa bilar och lastbilar, så höghastighetståg upplever jag som gammal teknik redan nu. Vad som med stort allvar setts som en framtidsvision är i själva verket en återgång till stenåldern. Men det får mig att tänka på någonting Alf Henriksson med glimten i ögat skrev redan på i början på femtiotalet, det vill säga för drygt sextio år sedan.

Man kan fråga sig om den tanken är klok att med fjärrmanövrering styra ett lok.

Då kan föraren sitta hemma och köra, men det kan väl ej passagerarna göra?

Ibland får jag en känsla av att våra politiker ligger flera årtionden efter den snabba utvecklingen som sker i vår värld. Eller det kanske är det rent av så.

Det blir ingen utlandssemester i år för en som maxat krediten hos alla charterbolag. Jag kunde inte undgå att höra det eftersom jag stod två meter ifrån de personer som samtalade. Men det slog mig att det var genom kredit tidigare semesterresor gjorts och antagligen många, många fler befinner sig i samma situation. En semesterresa lockar efter en grisig vinter men en betydligt dyrare dollar och euro kommer säkert att avskräcka många i sommar.

Det slog mig att regeringar verkar älska att besluta om förbud, men trots det finns fortfarande bolag som villigt ger lån till hutlösa räntor. Förr kallades de som lånade ut pengar till höga räntor för ockrare, nu anses de seriösa vara smarta, men det betyder ju de oseriösa också är smarta. Dags att klämma åt både de smarta och oseriösa.  

Varför det blivit så att folk lånar pengar till saker de behöver eller bara vill ha pekar på en enda sak, det räcker inte med det som jobbas in på en månad och i en del fall inte på ett eller flera år. De skulder svenska folket samlat på sig, beror på att levnadsomkostnaderna är för höga i förhållande till inkomsten. Massvis med folk lever över sina tillgångar helt enkelt.

Ett gammalt uttryck är att man ska rätta munnen efter matsäcken, och samma sak är det ju med inkomsten. Men visst är det så att även de med ett arbete börjar känna av att det mesta blivit dyrare, det gäller inte minst barnfamiljer. För personer med normallön gäller det verkligen att kunna hantera privatekonomin, det finns inget utrymme för utsvävningar.

Vi har hamnat i ett läge jag aldrig skulle kunna tro skulle kunna hända, att prisökningar så lite påverkat inflationen, men i plånboken har det märkts. Riksbankens ledning står lika handfallen, ingenting stämmer längre med den facit som funnits. Genom införandet av minusränta som de gamla ekonomiska teorierna ansågs vara en omöjlighet, har det mesta ställts på huvudet.

När flera riksbanker nu försiktigt höjer räntorna får det mest ses som en testballong om hur det kommer att påverka ekonomin. Troligtvis är det mindre riskfyllt att höja räntan än att ligga kvar på minusnivå, räntan är ju ett finansiellt instrument för att stämma av svängningar. Att som i vårt fall ha minusränta under en högkonjunktur liknar mest det gamla lustspelet Ebberöds Bank, för vad skall man ta till när lågkonjunkturen kommer och ekonomin behöver stimuleras?

Men en lågkonjunktur är inte tillnärmelsevis lika oroande som att vi nu har självlärande datorer som jobbar med Artificiell Intelligens. Av experters uttalande kommer det att ta ett visst antal år innan AI baserade datorsystem överglänser den mänskliga intelligensen. Efter att ha läst den senaste artikeln fick jag uppfattningen att det mörkas hur långt utvecklingen har kommit, läget i vår värld är alldeles för känsligt för att tala i klartext.

Nåja, det här är ju vad vi kan vänta, att smarta maskiner och robotar kommer att ta över många av de traditionella jobben. Jag tror inte våra politiker insett vidden av den förändring vårt samhälle kommer att genomgå, att inte längre kunna hålla fast vid arbetslinjen. Med maskiner som gör jobben, vad ska de övertaliga göra? Eftersom vi har pengar som betalningsmedel måste de övertaliga ha pengar för att kunna överleva och a-kassorna kan snabbt bli tömda.

I en framtidsvision jag läst om kommer Medborgarlön att vara införd i de flesta länder inom tjugo år, vilket kommer att leda till nästa steg som formas av den innovativa kraft de flesta är födda med. Av födsel och ohejdad vana vill vi utforska och göra saker, men istället tvingas vi att göra helt andra saker för att överleva. När individens frihet inskränks genom politiska beslut går det utför med ett samhälle, det skapar sjukdom, misströstan och i slutändan ett sjukt samhälle.

Som vårt samhälle fungerar – eller som i vårt fall inte fungerar - är det staten, kommunerna och landstingen som skall hållas under armarna. Det är de samhällsviktiga funktionerna som behöver pengar för att kunna utföra sina uppdrag att på bästa sätt förvalta de skattepengar invånarna betalar in. När förtroendevalda politiker inom dessa viktiga funktioner misstolkat sin roll och istället för att fungera som förvaltare, istället tagit på sig rollen som beslutsfattare genom majoritetsstyre, har de svikit invånarna.

Det som hänt är att ett slöseri utan like kunnat fortgå under lång tid och istället för personal inom de viktiga verksamheterna har antalet chefer och förtroendevalda ökat enormt. Man brukar säga att snålheten bedrar visheten och det är vad som drabbat vården, skolan och polisen. Missnöjet med löner och arbetsförhållanden negligerades vilket orsakat en avtappning som inte kan repareras i en handvändning. Om det överhuvudtaget ens är möjligt med nuvarande politiska styrelsesätt.

Jag har försökt sätta mig in i vad som händer när de offentliga verksamheterna tvingas använda Artificiell Intelligens och vilka följderna blir. Vad de här maskinerna kan uträtta är att utföra konsekvensanalyser på beslutsunderlag, men som då utgår från vad som på bästa sätt förvaltar skattepengarna. Redan från början kan man utgå från att maskinen väger både för och nackdelar och kommer fram till den bästa lösningen.

Om man jämför det med dagens politiska ledningar, där beslutsunderlag tas fram av anställda tjänstemän som knappast är konsekvensanalytiker, förstår man vilken enorm skillnad de smarta maskinernas inträde kommer att betyda för invånarna. Vi kan inte ens skapa oss en bild av hur mycket pengar de kommer att spara in på all onödig byråkrati som i dag tär hårt på den gemensamma kassan.

Man kan tro att det här är en gammal mans fantasier, men med stöd av de experter som varje dag följer utvecklingen, kommer det i framtiden att se ut som det jag skrivit. Vårt allt mer sönderfallande samhälle och press på invånarna har skapat en frihetslängtan och drömmar om helt andra livsvillkor. Vi föds inte för att offra oss för staten, kommunerna och landstingen, de är till för att göra livet lättare och drägligare för invånarna.

Våra politiker har helt missuppfattat sina uppdrag, de är inte till för att leda och fördela och tala om vad invånarna skall göra. Tack vare det har de totalt missat att människorna ständigt förändras.  Henri Bergson skrev: Liv är en obruten utveckling. Att vara till är att förändras, att förändras är att mogna – att nyskapa sig själv.

Den Svenska modellen och alla de lagar och regler som begränsat människornas möjlighet att prova på vad de verkligen vill göra har varit katastrofal för både landet och invånarna. Vad människan bör sträva efter är förnyelse och utveckling, istället har stillastående uppmuntrats av de politiska makthavarna. Det är inte invånarna som är rädda för förnyelse, det är de politiska företrädarna.

Om det är någonting som påverkar våra liv är det erfarenhet. Förhoppningsvis lär man av alla fel som gjorts, eftersom man bör ha blivit medveten om konsekvenserna av dem. Så fungerar det tyvärr inte för vissa personer, varav många av dem beklagligt nog hamnat i viktiga maktpositioner i vårt samhälle. Från den sammanhållning som byggde upp vårt land efter andra världskriget, tog de förtroendevalda steget till att bli visionärer och folkets vägvisare. Dessa politiska "vägvisare" har under åren många gånger tvingats säga: Tyvärr nådde vi inte ända fram.

Regeringar har sedan slutet på sextiotalet tagit ställning till hur andra länder borde skötas, men glömt bort det egna landet. Vårt land har till och med stöttat länder ledda av diktatorer, men det talas det tyst om. Men det som nu händer i vårt land, får mig att tänka på DDR:s paradgator och förfallet bakom de bländande fasaderna. Även våra makthavande har byggt upp monument över sig själva, istället för att ge folket vad det betalar för genom sina skatter.

I samband med kaoset vid Svenska Akademien har det visat sig vad gamla traditioner kan ställa till med. Precis som en del av medlemmarna i akademien vill behålla de gamla traditionerna, fungerar våra politiker på samma sätt. De förvarar den Svenska modellen och vår svenska krona i en värld då ingenting är sig likt och det kontantlösa samhället gått längre än i andra länder. Det hade varit betydligt bättre om det papperslösa samhället blivit verklighet.

Jag kan förstå de som med näbbar och klor försvarat den svenska kronan, det är få saker som vi kan kalla genuint svenskt numera. Men ska vi verkligen försvara någonting som vi sett är en valuta som bara används inom landet, när de stora företagen fakturerar i euro eller dollar? När kronan nu i skrivande stund nått sitt lägsta värde på många år, gnuggar en del företag händerna genom sina valutavinster, men samtidigt stirrar importföretagen ängsligt på de stigande priserna. Det som händer med kronan är en av de saker som kan få alla prognoser att bli värdelösa.    

Jag har under lång tid oroat mig för att vårt land varit på fallrepet, trots nuvarande regerings optimistiska tongångar. Men vad är orsaken till att fattigpensionärerna blir fler för varje år, att sjuka människor kastas in i fattigdom? På något underligt sätt känns det som att vårt land hamnat i fritt fall som inte går att stoppa. Minns tänkvärda ord av Spinoza, att fritt fall är som en sten som inte vet varför den faller, men fortsätter ändå att göra det.

Det enda vi kan hoppas på är att fallet inte ska bli alltför hårt, att det går att samla ihop resterna och skapa någonting nytt. Efter ett fall kommer det gamla inte längre att bli som det en gång var, men frågan är om det finns någonting användbart att bygga nytt av. Vad jag kan se finns inte det, vi kommer att tvingas börja om från noll och det blir invånarna som får dra det tunga lasset.

Vi har sett att det demokratiska samhällssystem vi dragits med inte gagnat folket i sin helhet, det har mer blivit som det en gång var, en uppdelning i adel, borgare och bönder. I dag kan grupperna delas in i rika, medelklass, lågavlönade, fattigpensionärer och den stadigt växande gruppen som av skilda anledningar blivit fattiga genom politiska beslut. Våra politiker tycks ha glömt bort den fattigdom som fanns före andra världskriget och att det inte var av egen kraft vårt land reste sig ur fattigdomen.

 Vi har blivit ett land som hamnat på "dekis", med usel skola, vård och omsorg trots ett högt skattetryck som drabbar de sämst ställda mest. Egentligen är det som nu händer konsekvenserna av de samhällsexperiment politiska beslut orsakat. Allt handlar om politik sa man på sjuttiotalet och visst är det politikerna som måste ställas vid skampålen när det går utför för ett land. Eller när det som nu uppstått kaos inom alla de viktiga samhällsfunktionerna.

Det var inte svenska folket som stod bakom de öppna gränserna, men är ändå de som får känna av konsekvenserna. Jag har hört gamla människors kommentarer när de sett till staden ankomna flyktingar med vagnar fulla med varor i affärer och de själva inte ens haft råd att köpa en liten ostbit därför att den kostat för mycket.

Det är skrattretande att höra politiker lova att både pensioner och trygghetsförsäkringarna  skall rättas till, med brasklappen att det kan ta några år. För de gamla gäller att få upprättelse omedelbart, det är nu de än så länge lever och behöver pengar för att överleva. Samma sak med de som slagits ut av sjukdom, det är nu deras ekonomiska situation börjar bli ohållbar.

Skulle ett förslag läggas fram av regeringen att de här orättvisorna måste rättas till omedelbart, skulle inget annat parti våga rösta emot, det skulle vara politiskt självmord. Så glöm bort miljömål, snabbspår och andra kostnadskrävande saker som diskuterats, befintliga pengar måste användas för att skapa ett rättvisare samhälle.

Kunde det tas pengar från trygghetsförsäkringarna för att finansiera jobbskatteavdraget, går det alldeles utmärkt att se till att de rika betalar för sig. Inte minst att de betalar full fastighetsskatt för sina miljonvillor, det är en skandal utan like.

Redan på sjuttiotalet tappade jag förtroendet för politiker och har sedan dess bara röstat några gånger. Min röst gjorde varken från eller till därför avstår jag från att rösta. Det finns inget parti jag kan känna sympatier för, jag var ju med vid den tiden då politiska företrädare verkligen kunde förbättra för invånarna. Vad det handlar om numera är mandat att försvara den trygga tillvaro våra politiska företrädare har.

Rädslan för sjukdom och en kommande pension som kan betyda en ålderdom med usel ekonomi har skapat  den otrygghet en mycket stor del av invånarna känner i dag. När politiker skäller på varandra är det för att försvara sina egna åsikter, även om de är felaktiga. Sällan eller aldrig hörs politiker säga att de måste fråga sina väljare hur de vill ha det. De kanske tycker helt annorlunda än partiledningarna, men kan inte påverka på annat sätt än att inte rösta. 

Horace Engdahl ansåg att de som kritiserar de ledamöter (han själv inräknad) som försvarat "kulturprofilen" vid Akademiskandalen, drabbats av hjärnsläpp. Han talade i egen sak, men tyvärr är hjärnsläpp vanligt förekommande hos människor i maktställning, vilket kan vara en följd av maktberusning. Osökt kom jag att tänka på det Gunnel Wallquist en gång skrev: Det verkligt förnedrande – en människas eget krampaktiga behov att alltid försvara sig, att väsnas vid varje angrepp, att slå igen vid minsta förolämpning.

Hur ett angrepp hanteras är en värdemätare på en människas resning och värdighet. Det fordras mod att erkänna fel som begåtts, det finns få modiga män och kvinnor i maktställning i vårt land, om ens någon. Det är därför vårt land ser ut som det gör.

I dag ska jag undvika skriva om politik. Ja, egentligen en omöjlighet eftersom allt handlar om politik och hur politiska beslut påverkar vår vardag. Så har det varit sedan jag var ung, men de politiska misstagen märkts tydligare i en värld där våra media slåss för sin överlevnad och börjat gräva i att allt sannerligen inte är som det borde vara i vårt land. Den enes död, den andres bröd som man brukar säga.

Men vi lever i en tid då det är pengar som gäller. En mycket stor del oroar sig för att pengarna ska räcka till nästa utbetalning, andra oroar sig över pengarna skall förränta sig. För alla de som inte sitter på en förmögenhet finns i alla fall drömmen om pengar, men pengar har förstört och är nu på väg att förstöra allt.

Den tragiskt bortgångne Avicii ansåg att pengarna förstörde för musiken. Han ville helst skapa musik men alla de som ville tjäna pengar på hans genialitet såg honom som en penningmaskin. Tyvärr är det så att regeringar och de rika som blivit rikare för varje år,  tror att enda överlevnadskonceptet är att det omsätts mer och mer pengar. Pengar är alltså på väg att förstöra både människor och vår värld.

Försöker se tillbaka när det här började, men det har kommit smygande efterhand och jag tror inte ens de politiska makthavarna har klart för sig när det gick över styr. När det nu har gått helt överstyr och människoliv offras för pengar, hur kommer då världen att se ut om några år?

Minns tillbaka på ett femtiotal där de allsvenska stjärnorna i Sandvikens IF utöver sin elitidrott hade jobb att sköta för att överleva. Visst hade de en viss ersättning i form av träningsbidrag, men de hade inte fotbollen som yrke. Jag pratade ofta med de nu tyvärr bortgångna Arne Hodin och bröderna Nisse och Åke Åhman och de gillade inte alls den "utveckling" som skett inom elitidrotten.

Sport i alla dess former skall vara rolig att utöva, men för många föräldrar har det blivit blodigt allvar om deras ättelägg visar sig ha talang för någonting. Siktet ställs in på en proffskarriär där stora pengarna väntar och de unga talangerna märker inte till att börja med att de styrs i en viss riktning. Man kan säga att endast de starkaste "överlever", de som har en inbyggd vinnarinstinkt, eller är för dumma att inse att de utnyttjas.

Hur många krossade drömmar det här orsakat får vi aldrig reda på, men en ung kille jag talade med undviker helt att se på ishockey som han älskade fram till femtonårsåldern. Han hade inte varit tillräckligt framfusig och haft svårt att ta för sig och vara tuff. Kritik från tränaren sporrade inte utan tog istället död på glädjen att utöva sporten.  

Det finns säkert massvis av unga människor av båda könen som upplevt samma sak och det är vad som kommer att visa sig – om det inte redan börjat göra det – i form av mindre publik. En sak som fastnade av det killen sa var: Det var ju att själv utöva sporten som var roligt, att titta på när andra gör det är inte samma sak.

När jag talat med gamla spelare säger de samma sak, inte många av dem går och ser på matcher efter att de slutat. Visst finns det de som inte kunnat släppa taget, men de flesta har gått vidare med livet och fått nya värderingar om hur livet skall vara. De som gjort det är den majoritet som var kuggarna i det maskineri som gjorde vissa till idoler för många unga, utan dessa hade idoler kanske aldrig nått framgång. Men det tänker inte många på, förstås.

Med svindlande löner och prissummor krävs att stjärnorna visas upp så ofta som möjligt för att sponsorer och reklamköpare ska få valuta för pengarna. Det är inte en fråga om vem som tröttnar först eftersom det bara kan bli publiken. Det blir för mycket av allting och mättnaden gör att intresset svalnar. Kan förstå att Internationella skidförbundet fått stora darren, Norges framgångar har på något sätt dödat intresset i vårt land för den tidigare älskade sporten.

Många länder vill sola sig i glansen av idrottsstjärnor och till och med gått så långt att de med hjälp av forskare tagit fram prestationshöjande dopingpreparat som skall vara svåra att avslöja. De som skall avslöja doping har under flera år legat steget efter och det är först nu de börjar hinna ikapp. Vi äldre minns de fantastiska idrottarna från DDR, som sedan avslöjades ha varit dopade. Nu är det Ryssland som hamnat i rampljuset, men antagligen finns det fler länder som fuskar.

Men även utan doping minskar intresset, det börjar bli för mycket av allting och det blir billigare att ha ett abonnemang och se favoritlagens matcher på teve än att besöka hemmaarenan. På samma sätt som Norge när det gäller skidor är Växjö på väg att ta död på publikintresset för ishockey. Vägen fram till slutspelet har på något sätt blivit en lång transportsträcka som tröttar ut publiken.

De flesta lag inom fotboll och ishockey är "främlingslegioner" med endast ett fåtal spelare med lokal anknytning. Visst kom nyförvärv från andra delar av vårt land till klubbarna förr i tiden, men de smälte in i miljön. Det är bara att titta på laguppställningar för att inse att utländska spelare tar platser som det kanske hade varit bättre för sporternas överlevnad, att de egna lokala förmågorna fått chansen.

Genom det kortsiktiga tänkandet och pengarnas inverkan på allting, har vi kommit en bra bit på väg i utförsbacken. För att någonting skall vara stabilt behövs en fast grund att stå på, det gäller inom allting. Grunden för publiksporterna fotboll, ishockey och bandy är en trogen och helst växande betalande publik. För att locka publik krävs att lagen kan prestera på topp hela tiden, vilket är svårt under de nu alldeles för långa säsongerna som sliter på både på spelare och publik. Det är bäddat för ett rejält magplask.

Det som kan stjälpa alltihop och lagen kan tvingas spela inför nästan folktomma läktare är vad som kommer att hända med världsekonomin och den högteknologiska utvecklingen. Men eftersom allt styrs av pengar har ett minskat flöde av pengar börjat skapa oro. Det som tydligen ingen räknat med är att till och med inbitna fans börjat välja vilka matcher de absolut vill se på plats, istället för framför teven.

Det som skapade epitet folksporter berodde på publiktillströmningen till arenorna, matcher på femtio- och sextiotalet var folkfester. Med biljettpriser som betyder försakelser av annat, kan inte ens matcher i storstäder spela inför fullsatt arena. Det om något visar vart vi är på väg. Tyvärr har inte de makthavare som ställt till med det vi nu kan se läst citatet av Zarathustra som lyder: Är du tveksam om en handling är god eller dålig så avstå från den.

Någon tevetittare är jag inte, men ibland råkar jag se någonting från Löjliga familjens boning, det vill säga riksdagshuset. Nu senast såg jag en före detta militär som är på väg att förlora ett slag, kanske hela kriget. Jag har alltid förundrats över Jan Björklund som med en fältherres pondus pekar med hela armen, för att i nästa stund tvingas säga mittåt, eftersom han pekat åt alldeles fel håll.

Den nya partibeteckningen och loggan som skapar bilden av ett ståndaktigt parti, ger en skev bild av vad partiet egentligen kan uträtta. Som partiledare är Björklind definitivt förbrukad, trots att han nu mera har lite skäggstubb för att visa att han förnyats, blivit äldre och därmed klokare. Det sistnämnda är det hipp som happ med men en sak har i alla fall Björklund bevisat, han begriper sig inte på hur skolan ska kunna fungera.

Är verkligen våra politiker så korkade att de inte tar hjälp av expertisen, det vill säga lärarna? Istället för experimentskolor är det inte dags att ta till den gamla hederliga katederundervisningen? Med en duktig lärare och elever som lyssnar, reduceras också läxläsningen. Men först måste det naturligtvis finnas duktiga lärare och det sker genom att lärarnas status höjs. Ja, och bättre betalt förstås, för genom bättre löner höjs statusen och då finns möjligheter att slippa följa idiotiska kunskapskontors politiskt tillsattas krav på att allt ska dokumenteras. Hur fungerade skolan tidigare utan all den administration som nu tar musten ur lärarna?

Nåja, skolan är inte enda problemet, och de problem vi kan se inom alla viktiga områden beror på politisk klåfingrighet, de vill peta i saker de inte begriper. Någon har sagt att om inte kunskaperna räcker till ett välbetalt arbete inom det privata näringslivet, finns stora möjligheter inom den offentliga sektorn som byråkrat. Samma sak med de som satsat på den politiska banan.

Man kan säga att det inte är de mest välutbildade och smarta som hamnar i toppen på de offentliga verksamheterna, eller blir politiker. Folk tänker inte så mycket på hur vår byråkrati fungerar, men jag kan dra ett litet exempel som alldeles säkert kan användas som mall.

En företagare fick brev från skattemyndigheten att han skulle beläggas med bilförmån på grund av att han tillika med sin bilreparationsverkstad köpte bilar han rustade upp och sedan sålde. Han fick hjälp och svarsbrevet var skrivet på perfekt byråkratsvenska, det vill säga näst intill obegripligt. Handläggaren på skattekontoret läste det långa brevet och begrep inte ett dugg.

En som vill klättra på karriärstegen vågade naturligtvis inte erkänna att han inte begrep ett brev skrivet på svenska. Efter många om och men, vände han sig till sin chef. Chefen läste brevet och precis som handläggaren fattade han inte ett dugg. Chefen hamnade med andra ord i ett verkligt dilemma, han vågade inte som chef säga att han ingenting begrep. Han lämnade därför tillbaka det skrivna svaret och sa: Det var en intressant förklaring. Nå vad anser du? För att inte göra bort sig svarade handläggaren: Det låter vettigt.

Eftersom chefen trodde att handläggaren förstått texten sa han: Nå, då så, det är väl bara att godta förklaringen. Följden blev alltså att det inskickade förklaringen accepterades för ovanlighetens skull, vilket helt kan tillskrivas en svårbegriplig text. Men vad man kan lära sig av det här är att ingen öppet vågar erkänna att de inte begriper vad de ställs inför. Samma sak är det med våra politiker, de fattar beslut som de alldeles för ofta inte begriper vad de kan ställa till med.

Vi har anställda tjänstemän som förser våra beslutsfattare med beslutsunderlagen, vilka på grund av bristande kunskaper, inte genomgått konsekvensanalyser. Beslutsfattarna är inte bara hänvisade till vad andra kommit fram till (om man bortser från de politiska direktiven). utan också tvingas besluta utan att ha en aning om vad de beslutar. Egentligen.

Ett utmärkt exempel är jobbskatteavdraget som ansågs vara ett genidrag, men eftersom ekonomin inte medgav detta stora bidrag, blev Borg tvungen att skaka fram pengar på något vis. Genom att kalla jobbskatteavdraget för en skattesänkning och trygghetsförsäkringarna för bidrag fördes de allra flesta bakom ljuset. Ett mer oärligt (många anser det brottsligt) beslut har inte och kommer förhoppningsvis aldrig att fattas igen.

Allt det här göms bakom en byråkratsvenska som förfinats under åren och är i dag nästan obegriplig för "vanligt" folk, är naturligtvis meningen. De byråkrater som står bakom skrivelserna kan nämligen inte förklara i klartext vad det handlar om, då skulle svenska folket bara uppfatta det som rena dumheterna och gapskratta. De som fått ett utskick från en myndighet upptäcker att det är en allom omfattande mall som använts som skall vara vattentät, om det går så långt som till rättslig prövning.

Våra politiker har under åren lärt sig att använda ett språk som för tankarna till försvarsadvokater. Vad det handlar om är retorik, det vill säga göra svart till vitt och tvärtom och fungerar på samma sätt som ensidig bevisföring. Det som invånarna skall uppfatta som politiska debatter är i själva verket ett spel för galleriet. Det handlar om en uppvisning i hur de högavlönade politiska företrädarna trots meningsskiljaktigheter behandlar sina motståndare politiskt korrekt. De är ju arbetskompisar för tusan!

Läste om målvakten som fastnade i ett dopingprov och avstängdes med omedelbar verkan. Plötsligt stod denna målvakt utan inkomst, vilket visar hur det ser ut för de allra flesta i vårt land. Så icke för politiker, trots att de kanske bara varit i hetluften några år skall samhället ta hand om dem så de inte svälter. Jag har svårt att se skillnaden på en person som genom sitt arbete gått in i väggen och kanske aldrig kommer tillbaka i arbete och en avdankad politiker. Båda är förbrukade, men den avdankade politikern tas omhand och fortsätter leva gott på skattebetalarnas pengar utan motprestation.

Det här skapar avundsjuka hos de som nätt och jämt klarar av att hålla näsan över ytan. Det skall inte vara skillnad på folk och folk, men tyvärr har det blivit så i vårt land. Jag kan inte se det på annat sätt än att de ungdomsligor som växt upp som svampar ur jorden, är resultatet av de orättvisor som skapats av våra politiker. Vad det handlar om är unga människor som vill synas och vara en i gänget. I vårt land har det glömts bort vad den sociala gemenskapen betyder för människan.

Har hört flera politiker säga att arbetslinjen viktig för den sociala biten, det är därför arbetsplatser och vara i jobb är så viktigt. Många dumheter har jag hört i mitt långa liv, men det tar verkligen priset som det dummaste. Vem har tid att vara social på sin arbetsplats i dagens läge? Hur skall vårdpersonalen kunna få den sociala biten tillfredställd när de nätt och jämnt hinner dricka en kopp kaffe eller pinka? Och samma sak gäller för de allra flesta arbetsplatser numera, det är av den anledningen människor bränner sina ljus i båda ändar.

Vi har blivit ett land där människorna är jäktade och irriterade, det våld i hemmen som förekommer är det någon chef som skulle fått på käften istället. Och det är dit den Svenska modellen och arbetslinjen fört oss, vilket får mig att tänka på ett citat av Max Scheler: Blott lyckliga människor är goda. För att invånarna i ett land skall kunna känna lycka och leva i välmåga, gäller alltså att göra invånarna lyckliga, inte förbannade.