Hösten suger, så har jag alltid upplevt det, men speciellt nu efter den långa varma sommaren. I vårt land behöver vi sol och värme, antagligen är det fler än jag som välkomnar en om inte global så i alla fall en lokal uppvärmning av vårt land. Ja egentligen är det bara fråga om en klimatförändring till det bättre, för regniga och kyliga somrar har nog de flesta fått nog av. Visst har klimatet i sommar fört med sig torka och skogsbränder, men vi lever ju inte i ett utopiskt välfärdsreservat dit tiden inte når, det kanske även våra politiker nu insett. 

Världen förändras ständigt oavsett om vi gillar det eller inte, det gäller för människan att vara anpassningsbar. Som det här med den tekniska utvecklingen som vi inte ens vågar tänka på vad den kommer att innebära för många. Den tekniska utvecklingen och klimatförändringen kan ses som att människan kanske äntligen räddas från löneslaveriet och kan ta tillvara på både ledighet och det förhoppningsvis varmare klimatet.

Men att göra ingenting ligger inte i människans natur så visst kommer de som blir överflödiga på arbetsmarknaden att göra någonting. Tänk att äntligen få tid att vara med barnen, träffa föräldrar och vänner, det finns det inte tid till i den stressiga värld som växt fram för att kunna bevara både ekonomisk tillväxt och det så ofta av politiker hyllade välfärdssamhället. Men det är inte ett välfärdssamhälle vi har, det är ett kravsamhälle där alla måste dra sitt strå till stacken, annars ... Ja, det värsta som kan hända är att vi inte har råd med politiska företrädare.

Visst börjar det märkas att allt fler fått helt nya värderingar, en stor del i det har att göra med politiska beslut som påverkat många invånares levnadsvillkor. Förändringar är en sak, men förändras människornas levnadsvillkor av de politiska företrädarna, uppstår en situation som blir svår att bemästra. Det som av våra politiker uppfattas som politikerförakt är i själva verket en misstro mot vad de kan uträtta. Ser man till det som hänt enbart de senaste fyra åren är det sannerligen ingenting att skryta över.

Många tomma löften har invånarna fått höra i slutspurten inför valet, men väldigt få av dessa löften kommer att infrias. Viljan finns kanske, men vi står inför en tid då inte de politiska företrädarna kan påverka det som händer utanför landets gränser. Det är bara Miljöpartiet som tror det, vilket får ses som ungdomlig dårskap.

Det handelskrig Trump startat är än så länge bara i sin linda, det tar några månader till innan vi kan se konsekvenserna. Eftersom vi dessutom väntar på den Brexit ingen vet hur det kommer att påverka vårt land, är det ingen säker sits vi sitter i. Det bevisar också den svaga kronkursen, men våra politiska makthavare måste förlita sig till Riksbanken, som envist håller fast vid sitt inflationsmål. En usel kronkurs kommer med all säkerhet att få inflationen att stiga, nästa steg blir att försöka få stopp på den.

Genom att de gamla ekonomiska teorierna visat sig inte hålla i vår nya moderna värld, har gjort att riksbankschefer tvingats använda sunt förnuft istället. Av den anledningen har räntan höjts i några länder som ansett sig ha säkerhetsmarginal, det har inte vårt land gjort där en mycket stor del av invånarna har skulder som inte kan betalas under en livstid. Ingen har räknat med att det kan slå stopp en dag, nu oroas till och med ekonomer att den dagen inte är så långt borta.

Rapporter om att V lockar väljare från Socialdemokraterna fick mig att höja på ögonbrynen, men jag har full förståelse för det eftersom de svagaste grupperna sannerligen inte fått upprättelse för de orättvisor de utsatts för. Nu tror jag inte V kommer att sitta med i en regering, det kommer att bli kohandel på högsta nivå efter valet för att hålla både V och SD utanför.

Först nu har många insett att valet är en maktkamp och inte har någonting med att skapa ett bättre samhälle för alla. Det politiska etablissemanget är som stöpt i samma form trots skillnader i de politiska ideologierna, det största partiet skall besätta de viktigaste posterna och vara med och bestämma. Men så har vi det där med majoritetsbeslut som ställer till det, inte ens det största partiet har någonting att säga till om, det måste kompromissa till nackdel för en stor del av landets invånare. Kan förstå att SD får bära hundhuvudet för att ha förstört någonting som varit en skyddad verkstad för personer som inte skulle klara sig ute i verkliga livet.

Om nu ve och fasa SD blir största parti, kommer det verkliga kaoset att bryta ut och vad som tidigare gällt kommer knappast att gälla längre. Om vi tidigare sett koalitioner som ansetts vara oheliga allianser, hur kommer vi då att se på den konstellation som skall försöka regera vårt land för en tid efter valet? Ja, längre än en kort tid kommer vi knappast att ha den nya regeringen, någon ny DÖ kommer vi knappast att få uppleva, det luktar ett ganska snabbt nyval lång väg.

De som drabbas hårdast är invånarna som vanligt, några vallöften blir svåra att förverkliga när alla kommer att skälla och skylla på varandra. Kanske är det dags att svenska folket får rösta om att vi skall bli en republik istället, det politiska styrelsesätt vi har inser nog det flesta har överlevt sig självt. Kollapsen på riksnivå kommer även att sprida sig till kommunerna ute i landet, det ser verkligen ut att bli en oätlig soppa av alltihop.

Om den blir bättre om MP skulle åka ur riksdagen vet jag inte, men många äldre skulle klappa händerna om det skulle hända. Löfven skulle ha lyssnat på alla som varit kritiska till samarbetet och som gjort att många äldre nu vänder Socialdemokraterna ryggen. Det är inte klimatet som är det viktigaste för de äldre, det är om de skall ha mat på bordet fram till nästa pensionsutbetalning. Att inte den Socialdemokratiskt styrda regeringen tänkt på det under de fyra år som gått är obegripligt. 

Valet kryper närmare och många politiker har nu nervtrådarna utanpå kroppen. De makthavande ångrar säkert att de sparat på krutet i form av fagra löften, istället för att sett till att de blivit verklighet i god tid före valet. Men tyvärr är det gamla politiska rävar som styr bakom kulisserna, de har i hela sitt verksamma politikerliv hållit sig kvar medfagra löften som aldrig förverkligats.

Det är kvinnan bakom allt är titeln på en gammal slagdänga som var populär när jag var ung, och jag har en känsla av att det blir de unga kvinnorna som kommer att driva fram en förändring i vårt land. Det är mest kvinnor som fått ta smällen av den pressade situationen vi kan se inom sjuk- och åldringsvården och alldeles för många av dem går in i väggen. Från att utbilda sig till att vårda sjuka, men istället bli grovjobbare med tunga lyft och dessutom vara administratörer, var knappast vad de tänkt sig.

Det tack de som inte längre orkar får är diagnosen psykiskt ohälsa. Ja inte av sjukskrivande läkare men arbetsgivaren håller med om omformulering av diagnosen från utbränd till Försäkringskassans benämning. Men får en känsla av att de drabbade får skylla sig själva, eftersom de haft för klent psyke. Psyket får sig en rejäl törn när sjukskrivningen når Försäkringskassan med efterföljande problem, men orsaken till deras sjukdom är i själva verket att de offrat sig för att vara solidarisk med sina arbetskamrater, för att inte även de skall slitas ut i förtid och bli långvarigt sjuka.

Det här är ett allvarligt politiskt problem, eftersom de politiska ledningarnas agerande visar att de helt saknar kompetens för en vettig personalpolitik. Trots allt tal om jämlikhet tycks det här vara kvinnornas problem som de själva måste ta tag i. Och varför inte, som det ser ut är det i den växande demokratirörelsen i Amerika unga kvinnor som ligger bakom att rensa ut politiska föredettingar, som mer sett till sitt eget bästa än sina väljare. Här hemma säger nu  "Lille Fridolf" att MP ska ta tag i det växande problemet med psykisk ohälsa, men det är bara tomt prat. Han skulle ju fixa skolan på hundra dagar och se hur det blev.

Förhoppningsvis ger de amerikanska kvinnorna våra egna blodad tand att förändra vårt gubbvälde föråldrade politiska styrelsesätt. Politiker som hanterar sina uppdrag på rutin och med gammalt tankesätt har ställt till alldeles för mycket elände. Man kan inte ha politiska företrädare som beslutar om hur invånarna skall leva och hur vårt samhälle skall vara, det är som att ha bocken till trädgårdsmästare. De som varit med för länge inom politiken måste bytas ut mot nya hungriga och välutbildade som brinner för att ändra på allt som blivit fel, förändringar som gjort allt sämre har de flesta sett nog av.

Politik skall inte vara ett välbetalt yrke, som efter lång tid i maktens korridorer ger dem en väl tilltagen pension, det skall vara ett tidsbegränsat uppdrag. Chefer inom de stora företagen är utbytbara av den anledningen att de väljs ut för att sätta snurr på företagen, men eftersom förändringar sker i snabb takt måste även företagen byta strategier och chefer för att överleva.

Samma sak är det med ett land, de beslut som fattas i dag kan kollidera med verkligheten redan nästa år. Politiker inom de traditionella partierna har fungerat som vindflöjlar för att kunna klamra sig kvar inom politiken, vi ser det inte minst i efterdyningarna av den obefintliga kunskapen om vad flyktingmottagning i stor skara kan innebära.

Vad värre är, vi vet inte hur stor del av det hitkommande som strategiskt hjälpts att komma till vårt land för att ställa till oreda, det är oroande att radikala rörelser ens får förekomma och till och med får statliga bidrag. Det är inte en fråga om hur dumma våra politiker får vara, utan hur dumma de faktiskt är.

Människors rädsla utnyttjas flitigt inom politiken, de politiska partierna tävlar nu om vem som  är bäst på att skydda invånarna. Varför de inte tänkt så långt tidigare kan man fråga sig, det är så dags när de själva behöver polisskydd på grund av att de trott att det inte skulle kunna hända dem.

I ungdomlig dårskap har Miljöpartiet ställt till det och fördyrat för invånarna. Mest drabbad har de svagare grupperna blivit, mycket av det de behöver har blivit dyrare. Miljöpartiets företrädare har inte förstått vad deras ideologi att rädda vår miljö kan innebära, men förändrar man någonting blir någonting annat påverkat, det gäller att verkligen veta vad konsekvenserna blir.

En sak har miljörörelserna rätt i, den moderna människan lever åt helsike fel, men orsaken är politiska beslut som tvingar människorna att leva som de gör. Tvingas människorna att försörja både samhället och sig själva, lever de sina liv i maxfart utan möjlighet att hämta andan.

Nåja, på något underligt sätt känns det som nu händer med torka och skogsbränder som en rejäl knäpp på näsan från Moder Jord, den enda som vet hur allt skall kunna rättas till och som gjort det i miljontals år utan mänsklig inblandning. Men eftersom det mesta rättar till sig självt om människan låter bli att lägga sig i, kommer antagligen den politiska handlingsförlamningen efter valet att tvinga människorna att tänka själva och försöker leva på ett annat sätt än i dag.

Varje århundrade har saker hänt som förändrat för invånarna i många länder, vi kommer knappast att klara oss undan från att få vara med om samma sak. Det är bara det att invånarna på jorden blivit så många fler, därför kommer krig och elände att bli vardagsmat. Fred på jorden kan vi glömma, snarare kommer nya oroligheter att dyka upp, kanske till och med i vårt land. Om det nu inte råka vara så att det är kvinnan bakom allt och att kvinnorna kan förändra vår värld. Det kan inte bli sämre i alla fall.

I valtider finns det massvis med politiskt aktiva som säger sig veta exakt hur alla problem skall kunna lösas, men det är svårt att hitta någon politiker som på ren svenska kan förklara så "vanligt" folk kan förstå hur det skall göras. Men det är kanske vad som är meningen med de politiska budskapen, det läggs ut dimridåer som skall skyla över deras oförmåga att hantera det komplicerade samhälle som växt fram.

Jag minns Moderaternas skryt om att bli det nya arbetarpartiet och dessutom statsbärande parti, Socialdemokraterna var föredettingar och passade inte in i det nya moderna samhället. Problemet var att det gjorde inte heller Moderaterna och det bäddade för att vårt land fick ett ökat invånarantal med ett par hundratusen människor som kommit genom de öppna gränserna. Många på flykt undan krig, andra för att ta del av vårt lands enorma rikedom, det vill säga de välorganiserade professionella stöldligorna. Avsaknaden av poliser har gjort att de sett det som att stjäla godis från småbarn, risken att åka fast har varit minimal.

Personalbrist inom för invånarna viktiga områden vet alla politiska partier hur det skall lösas, det har de inte gjort tidigare. Men det stora problemet att det blivit skillnad på folk och folk i vårt land är ett knepigare problem att lösa. Hur gör man när befolkningen blir äldre och de som fortfarande är arbetsföra måste se till att de gamla får sina pensioner. Våra politiker kan inte öppet erkänna att de pengar de äldre betalat in förskingrats, för det är ju vad som hänt.

Visst har vi än så länge den svenska modellen, men den tvingas anpassas efter det högteknologiska kunskapssamhället, som blir nästa komplicerade steg i vårt lands utveckling. Det bäddar för nästa politiska huvudvärk eftersom kunskapsmässigt, har vårt land halkat efter i så många år att när det gäller utveckling, får vi förlita oss till smarta datorer och robotar. Tänk hur det kan bli när politiska företrädare skall lotsa våra unga in i framtiden med en gedigen kunskapsgrund att stå på. Det känns lite som att många politiker med enbart social kompetens pekar finger och säger: Tji fick ni. I slutändan kanske det är alla drabbade ungdomar, som säger samma sak till de som satsat på politiken utan att ha någonting att falla tillbaka på.

Och det är klart, att vara politisk företrädare för unga människor som är betydligt bättre utbildade och dessutom sedan barnsben lärt sig använda nya tekniker, måste kännas minst sagt kymigt. Kan vara anledningen till att våra politiker ständigt befinner sig på defensiven ängsliga att blotta sin okunnighet. Men det är ju risken med det demokratiska styrelsesätt vi sägs ha, men de som egentligen styr är välutbildade anställda tjänstemän.

Precis som efter valet i Amerika börjas det nu talas om det bortglömda folket. De gamla, sjuka och de som bor på landet fjärran från bussar, pendeltåg och tunnelbana. I många fall fjärran från Postkontor, Banker, Försäkringskassekontor och Arbetsförmedlingen, ja till och med affärer och all den service storstadsbor anser nödvändig för att tillvaron skall kunna fungera. För många gamla och sjuka gäller samma sak som för glesbygdsbor trots att de bor i städer. Det har gjort att SD sägs växa på orter där det alltid röstats rött, det vill säga på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet.

Men ingenting förvånar mig längre om man bortser från att inget parti ens talat om vad som väntar runt hörnet, nämligen hur Artificiell Intelligens kommer att förändra hela arbetsmarknaden. Redan nu vet vi att de administrativa jobben lätt kan tas över av de smarta maskinerna, frågan är bara hur snart våra politiker kommer att ha det problemet i sina knän. Det hotet är både större och mer omfattande än klimatkatastrofer och om SD blir största parti efter valet.

Vad en stor del av befolkningen skall syssla med i framtiden är tveksamt, men med ett varmare klimat som det talas om kanske turism är någonting att satsa på. Vad man kan förstå av det som redan skrivits om den kommande utvecklingen är det att människorna måste ges frihet att utnyttja sin kreativitet. Naturligtvis måste de också ha en ekonomisk grund att stå på, annars tar den organiserade brottsligheten över  och skapar sitt eget lilla paradis. Vi har ju redan fått en försmak om hur lätt det är att bygga upp kriminella organisationer i ett land där blåögda politiker styr.

Kan förstå de politiker som ängsligt sneglar på opinionssiffror inför valet, så här kaotiskt var det ingen som ens kunnat ana det skulle kunna bli för bara för tio år sedan. Politiska jobb med en rejäl pension har varit kassaskåpssäkra, men plötsligt har någonting förändrats i vår värld som gör att ingen kan känna sig säker på någonting. Inte ens de idag rika som likt Joakim Von Anka kan bada i pluringar. Om folk blir fattiga kan de inte köpa de varor och tjänster som de erbjuder.

En gammal tanke om att staten måste ge alla medborgare en lön de med nöd och näppe kan leva på är på väg att växa världen över. En statlig garantilön sägs av många trovärdiga personer vara den enda framtida lösningen. Ett flertal regeringar har redan börjat titta närmare på om det kan vara lösningen på den höga arbetslöshet man befarar komma i den tekniska utvecklingens kölvatten. Till och med de ofantligt rika har lejt erkänt skickliga ekonomer att titta närmare på hur en rättvis fördelning av pengar skall gynna även dem. Och visst är det så att ju fler som har pengar att handla för, gynnar de som producerar varor och erbjuder tjänster.

Steget från att inse att vår värld inte blivit bättre av att de rika blivit rikare är inte lätt för makthavande politiker och finansministrar, det är ju vad de trott och som sitter i ryggmärgen. Alla lättnader för de rika var det ju meningen skulle komma alla till del och så kanske det skulle ha varit om inte människor innerst inne är giriga och ständigt vill ha mer. Men i den ekonomiska ivern glömdes bort att det är den stora massan man måste vara rädd om, annars kantrar hela det konsumtionssamhälle ekonomisk tillväxt vilar på.

Någonting inte minst våra politiker borde ta till sig är att det aldrig går att tvinga en människa till att göra någonting de inte har kapacitet till att göra. Det är därför företagen ropar efter kvalificerad arbetskraft, de till och med varnade för det för länge sedan när den tekniska utvecklingen tog fart. Men det gäller även de som blir sjuka på grund av arbetsgivarens  inkompetens, vilket är framträdande inom de offentliga verksamheterna och då inte minst inom vården. Om inte staten stöttar och tar hand om de människor som av skilda anledningar inte kan jobba, drar dessa med sig alla övriga i fallet. Även de politiska makthavarna.

Rädslan man kan märka hos våra politiker smittar av sig. Deras agerande har knappast lugnat invånarna, till och med våra politiker svävar i ovisshet om vad vi kan vänta oss framöver. Den långa högkonjunkturen har invaggat många i falsk säkerhet och gjort att de tagit risker som det först nu börjat talas öppet om. Ingenting varar för evigt, det kommer bakslag förr eller senare. Det får mig att tro att mycket av det som nu sker, beror på rädsla för det okända som väntar.

Har ett fragment av kloka ord som skrevs av Karin Boye som lyder: Rädslans tragik är att den kommer oss att slåss mot skräckbilder sedan den förlamat det positiva i oss. Just nu vimlar det av pessimister som är livrädda att förlora det de lånat ihop för att kunna köpa. Mycket på grund av det grupptryck som finns hur den moderna människan skall leva. Många har börjat med om inte två tomma händer, i alla fall lyckats skrapa ihop miljoner i skulder tack vare låga räntor och räntebidrag. Men så är det ju här i livet, lätt vunnet, lätt förgånget.

Alla vi som fortfarande finns kvar födda före andra världskriget har mycket att jämföra med, inte minst vad som är viktigt här i livet. Vi föddes i en tid med fattigdom och hög arbetslöshet, fick uppleva ransoneringstider tack vare bristen på vissa nödvändiga varor, Behoven var olika och många husmödrar bytte kuponger med varandra eftersom grannsämjan var god. Man fick helt enkelt lära sig att ta hand om och hjälpa varandra.

På femtiotalet började det hända saker, det var inga problem att få ett arbete eftersom industrierna gick på högvarv när de krigshärjade länderna skulle byggas upp. Men redan i slutet på femtiotalet började det kärva till sig eftersom många länder kommit ikapp vårt försprång och till och med gått förbi.

Som ung blickade man framåt och förlorade chanser förpassades i glömska eftersom man upplevde det som att hela livet låg framför. Ingen hade förvarnat om att tiden rinner iväg snabbare än vi kan tänka oss, vem har tid att tänka när det dagliga livets mödor gör att vi måste jobba och dessutom sova bort nästan en tredjedel av varje dygn. Det finns inte mycket tid över till att leva livet precis.

Många av "överlevarna", det vill säga de som efter ett långt och strapatsrikt liv inser att livet är på väg att ta slut och att livet i det stora hela inte är så långt som vi vill att det skall vara. För livet finns ingen manual att rätta sig efter, det borde alla få i dopgåva. Inte den manual våra politiker tycks ha och följer, som beskriver hur de skall tala om för invånarna hur de skall leva och har att rätta sig efter. Kanske skulle den rätta manualen vara, att vi inte skall offra en så stor del av våra liv på att arbeta, utan istället njuta av livet.

Ord som solidaritet och empati har ofta använts av politiska makthavare, men istället för att föra folk närmare varandra har det skapats motsättningar genom orättvisor på grund av helt andra värderingar. Det måste finnas rika människor som skapar arbete, det är så det har predikats under alla år, vilket gjort att människan tvingas uppfylla krav på att både föda sig själv och andra.

De andra utövar ägarna till företagen är de som tagit på sig rollen att förvalta de skattepengar människor måste betala för att de har ett avlönat arbete, eller inkomst på annat sätt. Även de sämst ställda måste vara med och betala, annars är det inte rättvist mot alla övriga. Med övriga menas alltså även miljonärer och miljardärer som politiker är måna om att hålla bakom ryggen. Så försvarades slopandet av fastighetsskatten, vilket gjort att ägaren av en sommarstuga vid vatten byggd med rivningsvirke på sextiotalet tvingas betala samma fastighetsavgift som villor med taxeringsvärden på runt tio miljoner. Rättvist eller inte får andra bedöma.

Kan inte låta bli att ruska på huvudet när jag hört partiledarnas önskningar inför valet. Egentligen vet inte landets invånare om vi är ett rikt land eller inte, om så är kommer vi inte att vara det länge till. Men vad partiledarna vill göra med skattepengarna gör att det går kalla rysningar efter ryggraden.

Om vi börjar från vänster vill V att vi blir lika framgångsrikt som andra länder som socialiserats, som exempelvis Kuba och Venezuela som hyllats av partiledaren. Nåja, vi är på god väg med hjälp från V, i alla fall skryter de över de fördyringar de orsakat och som ytterligare tär på skattepengarna. Längst till höger tror man att allt går lika bra eller till och med bättre utan EU. Var och en blir salig på sin tro.

Miljöpartiet tror att det vi gör i vårt land påverkar alla andra länder. Stora miljöproblem finns lite överallt, men det dom har det har, har de långt ifrån oss och det kan inte vi göra någonting åt. Det enda som händer här är att mycket av det vi behöver blir dyrare, så MP:s politik är lika förödande för vårt land som de båda ytterkantspartierna.

Socialdemokraternas har från att ha varit de lågavlönade och de sämst ställdas försvarare blivit någonting som varken är fågel eller fisk. Efter fyra år vid makten har det visat sig att regeringen inte haft någon politik för att mildra orättvisorna som tvärtom ökat om man ser till hur sjuka och handikappade människor behandlas. Ingen tackar en regering som spenderat mer pengar på att hjälpa vår miljö än de människor som byggt upp landet.

Moderaternas skattesänkningar är en helt galen teori, de borde sätta sig ner och fundera över hur de skall beskatta robotar och smarta maskiner istället. Vad vårt lands makthavande politiker måste lära sig är att ställa om från att utlova reformer, till att lära sig hålla i skattepengarna. Efter femtiotalets reformer behövde staten och kommunerna ständigt nya pengar och skatterna blev till slut världens högsta, Regeringen Bildts ekonomiska experiment i början på nittiotalet höll på att sluta i en katastrof.

När skatterna var högst i världen tröstade sig många med att vi fick bättre sjukvård och förbättrade levnadsvillkor, dessutom skulle vi bli omhändertagna på gamla dagar. Alla vet hur det har blivit. Efter alla svikna löften och en nedmontering av det som en gång byggdes upp, finns i dag många äldre som är besvikna, ja rent av förbannade.

De i dag gamla har val efter val hört sina partiföreträdare säga att du vet vad du har men inte vad du får, men inte ens vad de i dag äldre hade på bankkontot finns kvar. Usla pensioner och ständigt ökande kostnader för boende och mat samt den höga beskattning av pensioner har sett till att besparingarna gått åt. De som råkat ha någon krona kvar på kontot men inte kunnat klara sig själva, har kommunernas hemtjänst skinnat dem på.

På sätt och vis är det inte mer än rätt åt de gamla traditionella partierna att de nu sätts under press. De har misskött de uppdrag som förtroendeuppdragen innebär och slösat pengar på saker som inte kommit invånarna till del.

Ser man tillbaka på de senaste trettio åren har vårt land utsatts för alldeles för många samhällsexperiment, många av de förändringar som gjort kommer aldrig att kunna repareras. Det är ingen tillfällighet att vårt land hamnat där vi nu är, nämligen vid slutet av vårt politiskt maktsystem som skapats i skydd av att framhålla vår fantastiska demokrati.

Ingenting av det våra politiker framhåller som viktigt för landet har med demokrati att göra. Tvärtom har genom det politiska maktsystemet skapats ett tvångssamhälle där fler måste i arbete och för att inte svälta ihjäl som pensionär jobba längre. Att systematiskt tvinga sjuka människor att gå tillbaka i arbete genom ekonomisk bestraffning, var vad jag hörde var droppen som fick humöret att flöda över på en tidigare lojal Socialdemokrat.

Massvis med människor har blivit förbannade på allt vad politiker står för. De vill inte att småpartier skall ha inflytande på poltiken, det är inte demokratiskt som det sägs för då skall en majoritet stå bakom. Man kan inte hävda att få vara med och besluta och lägga fram förslag om mer än nittio procent av invånarna är emot det lilla partiets ideologi. Det är som att spotta en övervägande majoritet i ansiktet. Vad vi har är ett hemkokat maktsystem som förtrycker invånarna med många gånger idiotiska beslut. Det är ju de idiotiska besluten som ligger bakom, att invånarna nu revolterar mot det politiska etablissemanget. Och vad vi nu kan se är bara början.

Hörde en ung kvinna säga att hon inte ville rösta på något av de partier som ställer upp i riksdagsvalet, de pratar om ett samhälle hon inte vill ha. Men många kommer att göra det, inte minst alla de som på ena eller andra sättet har sitt levebröd genom politiskt skapade jobb, det man äntligen börjat kalla för dess rätta namn nämligen vänskapskorruption, Skapade jobb som tack och för att uppmuntra till fortsatt lojalitet, men det talas det tyst om för så har gjorts sedan långt tillbaka. Korruption finns bara i Bananrepubliker, jo jag tackar jag.

Jag tror misstron och känslan att våra politiker inte kan reda ut den härva av felaktiga beslut som tagits är en utbredd uppfattning. Sent omsider har en ökande skara insett att det är styrelsesättet det är fel på och ingenting annat, men det kommer att ta tid att stjälpa det politiska maktsystem som skapats. Trots alla misstag går det inte att släpa de på papperet ansvariga politikerna inför domstol, det borde vara en självklarhet i en demokrati.

Vårt land har varit en politisk experimentverkstad i många år, men det blev sju resor värre efter att Erlander och Co drog sig tillbaka. De framtidsdrömmar som fanns på femtiotalet rörde sig om att invånarna skulle tas om hand från vaggan till graven, nu får man en känsla av att de makthavande vill ha de äldre och sjuka i graven så fort som möjligt.

Man kan höra politiker säga att vårt land skall ligga i framkant, ett uttryck de knappast förstår innebörden av. Det handlar inte om att de själva skall gå i första ledet och bli kanonmat, de gömmer sig istället i maktens korridorer och väntar på vad som skall hända. Det är svenska folket som får vara försökskaniner och visst skördar felaktiga beslut massvis med oskyldiga offer, men det hör till ny liberalismens spelregler. Aldrig har någonting bevisats på ett bättre sätt, än att teori och praktik är två vitt skilda saker.

Har aldrig våra politiker frågat sig själva varför de behöver säkerhetsvakter? Bara en sådan sak borde få dem att inse att de under många år varit på kollisionskurs med invånarna. Värre har det blivit senaste åren genom Försäkringskassans människofientliga inställning, eller är det ansvarigt statsråd som inte kunnat sköta sitt jobb?

Vid min ålder oroas jag inte av det som händer för egen del, men barn, barnbarn och barnbarnsbarn blir de som kommer att tvingas få vårt land på fötter igen. Om det nu är möjligt efter alla år av ständiga experiment som vi kan se konsekvenserna av. Endast genom att till att börja med halvera riksdagen och avsätta politiska ledningar som ersätts med kunnigt kvalificerat folk i ledningen för de offentliga verksamheterna kan en återuppbyggnad påbörjas. .

Naturligtvis finns det vettiga personer som brinner för att göra en insats för samhället, men de får aldrig gehör för hur de vill att politiken skall föras. Det stora tappet av politiska påläggskalvar har skadat landet, det har inte partiledningarna insett. Den politiska maktkampen sker nämligen på högsta partinivå och det förväntas att medlemmarna skall vara lojala och inte säga emot, oavsett hur dumma förslag som läggs fram.

Från det ena till det andra så har i takt med att allt fler inte har råd med en lokal dagstidning längre blivit viktigt att invånarna får de lokala nyheter de tidigare kunnat läsa varje dag. SR har spelat ut sin roll som både nyhetsförmedlare och underhållare, tiden är istället inne för små lokala radiostationer som skulle behöva statligt stöd och pengar. Ett komplement till de digitala tidningar som papperstidningarna övergått till att bli. En mycket stor del av de äldre har varken en smart mobil eller en dator, dessutom kostar ett bredbandsabonnemang till och med mer än en papperstidning varje månad.

Men när allt färre läser en lokal dagstidning har djungeltelegrafen kommit till heders igen. I köerna vid affärerna kan man därför få information om det som händer som exempelvis: Har du hört att den och den har blivit död och så är den nån jävel som försökt tutta eld på ett soprum igår. Naturligtvis förs det som sägs vidare och ibland blir det en höna av en fjäder, men folk har i alla fall börjat prata med varandra igen.

Hur det kunde komma sig eller varför svenska folket slutade vara sociala och spontant träffades för att umgås är höljt i dunkel. Det är ju inte heller någonting som uppmuntrats av våra politiker, det är farligt när folk träffas och ventilerar sina åsikter och sprider dem vidare. De senaste tjugo åren har det ju mest varit negativa saker som invånarna fått uppleva.

Att livet blivit stressigare för de flesta och tröttar ut folk kan naturligtvis också vara en orsak, det är lättare att slå bort alla bekymmer och slötitta på en teve där det visas mer reklam än vettiga program, än att ta itu med de orättvisor som duggar tätt. På något underligt sätt har det som av våra politiker under åren kallat ett välfärdssamhälle orsakat att folk slutat tänka själva. När de en dag gör det blir de förbannade på hur vårt samhälle blivit, vilket vi kan se inför valet.

De gamla etablerade partierna gjorde verkligen många förbannade när de gick ut och sade att de som inte var för invandring och flyktingmottagning var rasister. Nu är det okej att till och med vår statsminister gör uttalanden som brännmärkt honom som rasist för bara några år sedan. Den skadan kommer aldrig de politiska partierna att kunna reparera, när det gäller en stramare invandrings- och flyktingmottagningspolitik finns bara ett original, nämligen SD som har sagt det som nu sägs om invandring och flyktingmottagning hela tiden.

Men det kommer att bli värre runt hörnet, åtminstone i många kommuner ute i landet. De protester politikerna fått höra är bara som ett surrande ljud, de högljudda protesterna kommer att höras redan under nästa år. Vågar inte ens tänka tanken på vad som händer om och när lågkonjunkturen punkterar den svenska bubblan.

Att vårt land genom politiska beslut gjort vårt land till ett med makt styrt politiskt kontrollsamhälle där invånarna får allt mindre att säga till om hur de vill leva, var ett enormt politiskt misstag som invaggade de makthavande i falsk säkerhet. Vad som underskattats är att vad som händer när invånarna upplever att de sätts under press, det är en krutdurk som skapats som kan explodera närsomhelst.

Har nedtecknat något som Charles Baudouin skrev för länge sedan och som lyder så här: En påtvingad auktoritet kan väl bli avgörande för våra handlingar, men över våra hjärtan har den ingen makt ... den som sålunda tror sig behärska människor på det sättet bedrar sig.

I valtider finns det massvis med människor som säger sig veta exakt hur alla problem skall kunna lösas, men det är svårt att hitta någon som på ren svenska kan förklara på ett sätt som "vanligt" folk kan förstå hur det skall göras. Men det är kanske vad som är meningen med de politiska budskapen, det lägger ut dimridåer som skall skyla över deras oförmåga att hantera det komplicerade samhälle som växt fram.

Jag minns Moderaternas skryt om att bli det nya arbetarpartiet och dessutom statsbärande parti, Socialdemokraterna var föredettingar och passade inte in i det nya moderna samhället. Problemet var att det gjorde inte heller Moderaterna och bäddade för att vårt lands vidöppna gränser fick ett par hundratusen människor på flykt, eller ute efter att ta del av vårt lands enorma rikedom. Nåja, många som kom är säkert minst sagt besvikna över hur illa allting fungerar i vårt land, men det är en annan historia.

Att vara ett arbetarparti i vårt land är inte lätt. Inte sedan industrisamhället ersatts av vad som kallas tjänstesamhället, som gjort det svårt att definiera vad en arbetare egentligen är. Alla som arbetar är arbetare, men i vårt land har det blivit skillnad på folk och folk och vårt land passar inte längre in i den av alla politiker hyllade svenska modellen.

En ny modell kommer att växa fram, nämligen en som tvingas anpassas efter det högteknologiska kunskapssamhället som blir nästa steg i vårt lands utveckling. Ja, eller borde vara det, men kunskapsmässigt har vårt land halkat efter i så många år att när det gäller utveckling, får vi förlita oss till smarta datorer och robotar. Tänk hur det kan bli när politiska företrädare skall lotsa våra unga in i framtiden med en gedigen kunskapsgrund att stå på. Det känns lite som att många politiker med enbart social kompetens pekar finger och säger: Tji fick ni.

Och det är klart, att vara politisk företrädare för unga människor som är betydligt bättre utbildade och dessutom sedan barnsben lärt sig använda nya tekniker, måste kännas minst sagt kymigt. Kan vara anledningen till att våra politiker ständigt befinner sig på defensiven ängsliga att blotta sin okunnighet. Men det är ju risken med det demokratiska styrelsesätt vi sägs ha, som egentligen styrs av anställda tjänstemän och byråkrater.

Precis som efter valet i Amerika börjas det nu talas om det bortglömda folket, de som bor på landet fjärran från bussar, pendeltåg och tunnelbana. I många fall fjärran från Postkontor, Banker, Försäkringskassekontor och Arbetsförmedlingen, ja till och med affärer och all den service storstadsbor anser nödvändig för att tillvaron skall kunna fungera. Det har gjort att SD sägs växa på orter där det alltid röstats rött, det vill säga på Socialdemokraterna eller Vänstern.

Men ingenting förvånar mig längre om man bortser från att inget parti ens talat om vad som väntar runt hörnet, nämligen hur Artificiell Intelligens kommer att förändra hela arbetsmarknaden. Redan nu vet vi att de administrativa jobben lätt kan tas över av de smarta maskinerna, frågan är bara hur snart våra politiker kommer att ha det problemet i sina knän. Det hotet är både större och mer omfattande än klimatkatastrofer och om SD blir största parti efter valet.

Vad en stor del av befolkningen skall syssla med i framtiden är tveksamt, men med ett varmare klimat kanske turism är någonting att satsa på. Vad man kan förstå av det som redan skrivits om den kommande utvecklingen är, att människorna måste ges frihet att utnyttja sin kreativitet. Naturligtvis måste de också ha en ekonomisk grund att stå på, annars tar den organiserade brottsligheten över  och skapar sitt eget lilla paradis. Vi har ju redan fått en försmak om hur lätt det är att bygga upp kriminella organisationer i ett land där blåögda politiker styr.

Kan förstå de politiker som ängsligt sneglar på opinionssiffror inför valet, så här kaotiskt var det ingen som ens kunnat ana det skulle kunna bli för bara för tio år sedan. Politiska jobb med en väl tilltagen pension har varit kassaskåpssäkra, men plötsligt har någonting förändrats i vår värld som gör att ingen kan känna sig säker på någonting. Inte ens de idag rika som likt Joakim Von Anka kan bada i pluringar. Om folk blir fattiga kan de inte köpa de varor och tjänster som de erbjuder.

En gammal tanke om att staten måste ge alla medborgare en lön de med nöd och näppe kan leva på är på väg att växa världen över. Man har börjat tala om Basinkomst\Medborgarlön som den enda framtida lösningen. Ett flertal regeringar har redan börjat titta närmare på om det kan vara lösningen på den arbetslöshet man befarar i den tekniska utvecklingens spår. Till och med de ofantligt rika har lejt erkänt skickliga ekonomer att titta närmare på hur en rättvis fördelning av pengar skall gynna även dem. Och visst är det så att ju fler som har pengar att handla för gynnar de som producerar varor och erbjuder tjänster.

Steget från att inse att vår värld inte blivit bättre av att de rika blivit rikare är inte lätt för makthavande politiker och finansministrar, det är ju vad de trott och som sitter i ryggmärgen. Alla lättnader för de rika var det ju meningen skulle komma alla till del och så kanske det skulle ha varit om inte människor innerst inne är giriga och ständigt vill ha mer. Men i den ekonomiska ivern glömdes bort att det är den stora massan man måste vara rädd om, annars kantrar hela det konsumtionssamhälle ekonomisk tillväxt vilar på.

Någonting inte minst våra politiker borde ta till sig är att det aldrig går att tvinga en människa till att göra någonting de inte har kapacitet till att göra. Men om inte staten stöttar och tar hand om de människor som av skilda anledningar inte kan jobba, drar dessa med sig alla övriga i fallet. Även de politiska makthavarna.

Det samhälle vi har är effekten av vad man brukas säga droppen som urholkar stenen, det nöter långsamt ut människorna. Att det kunnat bli så här beror på att makthavande politikerna inte varit medvetna om eller helt enkelt struntat i de demokratiska spelreglerna. Förändringar är nödvändiga, vi måste anpassa oss till en värld i ständig förändring, men förändringarna får inte innebära negativa konsekvenser där invånarna kommer i kläm. Det misstaget får alla politiska partier ta på sig och borde skämmas över hur människofientligt vårt land blivit.

Orsaken till att alldeles för många människor kommer i kläm beror på dåligt genomtänkta beslut, beslutsfattarna har helt enkelt inte insett konsekvenserna.  Ett lands framgång och välfärd kan bara uppnås genom att ena folket, inte splittra som politiska beslut tyvärr gjort. Det är svårt att överblicka hur stor skada det har orsakat vårt land och om det överhuvudtaget går att reparera.

Nuvarande regering har gett med ena handen och tagit tillbaka med ränta med den andra. De små justeringar som gjorts för de sämst ställda pensionärerna upplevs av många som ett hån, eftersom fördyringar knaprat på den redan tidigare urusla pensionen. Man får förståelse för de som en gång utvandrade från vårt land i stort antal för att fly fattigdom, många skulle säkert gör det om de hade råd. De som nu flyr landet är personer med väl tilltagna pensioner eller mycket pengar på kontot efter försälning av bostäder.

Det går naturligtvis inte för sig i ett land där varje skattekorona är intecknad i förväg. Inte förvånande gav vår nuvarande finansminister klara besked att det skall försvåras för pensionärer som flyttat, eller tänker flytta till andra länder med bättre levnadsvillkor. Behovet av skattepengar är enormt, men istället för att jaga skattepengar skulle det ses över vad som kan sparas in på. Enbart genom att lägga ner ett antal statliga verk som bara fungerar som hantlangare av EU-beslut skulle innebära att miljarder sparas in.

När det misshushållas med invånarnas skattepengar och de offentliga verksamheterna ser invånarna som kunder, har förtroendet för det politiska maktsystem vi har körts i botten. När invånarna tappar förtroendet för sina politiska företrädare, hamnar vi i en situation där våra politiker måste ta skeden i vacker hand, eller att det hela urartar i att saker händer som påverkar alla. Vad händer om SD blir största parti efter valet?

Arbetslinjen har nått vägs ände, ungdomskriminaliteten visar vad som händer när unga som inte kan få ett jobb straffas istället för att tas om hand. Men det som är det allvarligaste problemet är hur samhällen förändrats genom invandring och flyktingmottagning. De som försvarar att flyktingar och tiggare som kommer hit skall tas om hand, bortser helt från de som skapat landets välstånd genom hårt arbete. Många av dessa försvarare gör det i ungdomlig dårskap och kommer säkert att bittert ångra sig en dag, men det är så dags då.

Ett land som inte kan ta hand om att de gamla med urusla pensioner eller de stackare som bränt ut sig för att vara solidariska med sina arbetskamrater, vad skapar det för signaler? Att människor känner sig icke önskvärda och att deras problem inte ens kommer i andra hand av beslutsfattarna. Det är bäddat för enorma konflikter framöver. 

Med politiker som fortfarande tankemässigt lever kvar i det gamla industrisamhällets dagar och förlitar sig till den Svenska modellen, har delat upp invånarna i socialgrupper. På toppen finns de rika och de med ett arbete, de ser ingen gemenskap med de sämst ställda utan ser allt som vi och dem. Men utan de sämst ställda skulle vårt samhälle falla sönder och samman, det är nämligen de som tvingas spenderar varje krona på att överleva.  

Den som ser tillbaka inser att det är de äldre som med världens högsta skattetryck byggt upp det samhälle som nu tyvärr är på väg att falla sönder och samman. Våra politiska företrädare och en minoritet av invånarna säger att vi måste känna empati för de hitkommande flyktingarna, men är de villiga att betala för det? Hos dessa människor finns tydligen ingen empati för de gamla och alla som av skilda anledningar har det svårt.

Partierna bjuder nu över varandra för att få ut de hitkommande i jobb, men invånarna är inte dummare, än att de begriper att det är deras skattepengar som används. Pengar som behövs för att höja pensioner och sjukbidrag i första hand. Jag har tidigare föreslagit att de som kommit hit kan utföra jobb som inte kräver kunskaper i svenska, att hålla rent på gator och torg. Fortsätter nedskräpningen har vi fått tillbaka det lortsverige vi en gång hade.

Men det är ändå inte det stora problemet, det är den handlingsförlamning som drabbar statliga verk så snart någonting händer. Skogsbränderna som tog ansvarig myndighet på sängen och som yrvaket funderade vad ända in i helsike som stod på. Jordbruksverket hade definitivt inte räknat med den torka som nu är på väg att slå ut många bönder.

Löfven var snabb ut och lovade att bönderna skulle kompenseras, men hur det skall gå till när Jordbruksverket ligger tre år efter med utbetalning till bönderna på grund av IT-problem är svårt att förstå. Hur deras system kunnat räkna ut att innehålla en viss procent vid tidigare utbetalningar är också svårt att fatta, det luktar bortförklaring lång väg.

Men att byråkratiseringen av vårt land en dag skulle ställa till det rejält är ingenting nytt. Våra makthavare har under flera år blivit informerade om att läkare, sjuksköterskor, lärare och de sista åren även polisen, inte hinner med vad de utbildats att göra på grund av administrativa uppgifter. Statistik är bara svart på vitt vad som hänt och i många fall tydliga bevis på att allt inte stått rätt till, därför sopas många utredningar under mattan.

Man kan undra över vitsen med att ha ett politiskt skapat kontrollsamhälle för att hålla reda på invånarna, när själva kontrollapparaten inte kan hålla reda på vad den gör. Många har varnat men våra politiker har inte lyssnat, därför kommer de att gå till botten tillsammans med vår byråkrati. Är vi på väg att gå samma öde till mötes som det forna DDR?

Att vara yrkespolitiker innebär att ständigt vara i kontakt med likatänkande – i alldeles för många fall även likasinnade, trots skillnaden i ideologier. Man har det gemensamt att bevara det politiska det politiska maktsystemet, som så här långt gett dem en frikostig försörjning, men slutet för en del av dem kan anas. Bittra fiender i debatter, men arbetskamrater som i vänskaplig anda minglar och dunkar varandra i ryggen på fritiden, politik har blivit ett spel för galleriet. Politiker är arbetskamrater i ett arbete som knappast är tänkt att vara ett yrke, utan ett hedersuppdrag för en kort tid. Men som allting annat varar inte vårt politiska maktsystem för alltid, en förändring ligger nära tiden.

Och det tack vare SD:s framgång som helt beror på de övriga partiernas misstag och misslyckanden.

Om man ser på det hela i procenttal, är det en övervägande majoritet som inte vill att SD skall få något inflytande på regeringsnivå. Men SD:s framgång har gjort att de övriga partierna måste mobilisera alla krafter för att kunna fortsätta det majoritetsstyre vi har. En inte så liten nackdel för SD är att fler mandat, betytt att de inte kunnat fylla sina platser eller de som valts in har hoppat av sina uppdrag inte bara riksdagen, utan även i kommuner och landsting. Det i sin tur har gjort att vi fått ett antal politiska vildar som kan lyfta sina "löner" utan motprestation.

De gamla partierna har i många år haft problem med återväxten, därför finns samma personer med på valsedlarna val efter val. Det har är en bidragande orsak till att dessa personer blivit en belastning för partierna, dessutom är politik det enda de sysslat med sedan ungdomsförbundens tid. Ingenting att skryta med i ett CV för att söka ett jobb på dagens arbetsmarknad precis.

För att vårt politiska maktsystem skall kunna fungera, nomineras i brist på andra bättre kvalificerade, de som visat sig vara obrottsligt lojala. Men just lojaliteten mot partiledningarna men inte mot partiets väljare har fått  många tidigare lojala väljarna tröttnat. Vad vi kan se måste det på största allvar ses som en förtroendekris, som om den inte hanteras på rätt sätt, gör att vi går en orolig tid till mötes.

Naturligtvis är det de orättvisor som finns och som trots att de belysts i våra media inte åtgärdats, som skapat den förtroendekris som påverkar våra politiska partier. Tror inte Alliansen ens kunde tänka sig att så många, av skilda anledningar skulle drabbas av ändrade levnadsvillkor, när jobbskatteavdraget infördes. Ett beslut som var gemensamt, även om det var Moderaterna som i kraft av största parti, drev igenom för dem så viktiga skattelättnaden för alla med ett arbete. Moderaterna är nu enda parti som håller fast vid att trygghetsförsäkringarna är ett bidrag, det säger allt om detta parti.  

Med löner och förmåner "vanligt" folk bara kan drömma om, har de politiska företrädarna kommit alldeles för långt från sina väljare. Det skrivs ofta om en växande barnfattigdom, fattigpensionärer och att svårt sjuka behandlas som simulanter. Gud måste älska politiker och byråkrater, hur skall man annars tolka att Försäkringskassan får göra som Jesus och befalla de sängbundna sjuka att ta sin säng och gå. Jösses Amanda, vilka tokstollar till politiker vi har.

Jag tror inte det är empatin som saknas, det är oförmågan att sätta sig in i hur de svagaste grupperna  och de som offrat sin hälsa på grund av urusla arbetsförhållanden har det. Att tvingas välja bort medicin eller tandlagning för att ha mat på bordet, skall inte kunna hända i ett land som ständigt skryter över sin goda ekonomi. Nya idiotiska skatter eller avgifter som fördyrar med några hundralappar i månaden – som många politiker anser att alla har råd med – gör att ytterligare någonting måste försakas, men pengarna kanske ändå inte räcker.   

Många som blivit arbetsoförmögna genom sjukdom och drabbats av de försämrade trygghetsförsäkringarna, är välutbildade som arbetat fram till dess det inte gick längre. Utöver de problem som deras sjukdomar orsakar, straffas de genom politiska beslut med en sjukersättning som fungerar som att sparka på en liggande. Att de dessutom betalar mera i skatt än den som arbetar är någonting som inte ens gamla garvade ekonomer blir kloka på. Hur kan det överhuvudtaget vara möjligt?!

Många politiker har och tänker säkert fortfarande att en i det närmaste halvering av nettoinkomsten inte kan drabba dem. Deras skyddsnät är fortfarande intakt och så länge som det nuvarande politiska styrelsesättet lever kvar, är det idiotsäkert. Många ser det till och med som att så skall det fungera, eftersom de har offrat tid och kraft för att företräda sina väljare. Men de som offrat sin hälsa för att hjälpa invånarna, är inte de värda att belönas istället för att straffas? Den egentliga anledningen är ganska glasklar, genom att klamra sig kvar inom politiken, har de politiskt aktiva bränt alla broar för att kunna stå till arbetsmarknadens förfogande. De beslut som skapat detta, kan inte kallas annat än för orättvis makt.

Reträttplats för många politiker är och har varit vår ständigt svällande byråkrati. Det är alltså inte förvånande att de statliga verken och många av de offentliga verksamheterna, inte vet vad de håller på med. Så blev det för Dan Eliasson när han förflyttades till en reträttplats som skall vara på tårna om en katastrof eller kris uppstår. Inte förvånande visade sig verksamheten vara en katastrof och helt sakna organisation. Orsaken angavs bero på underbemanning.  

När vårt land brinner och ingen på myndigheten kan ge klara besked, kan man misstänka att de anställda tillbringat dagarna i falsk säkerhet och rullat tummarna sedan senaste storbranden. Att det händer en gång må så vara, men det skall till mycket otur för att drabbas två gånger. Av någon anledning verkar ledningen inte ens gjort sig tid att läsa den utredning, som gjordes efter förra storbranden och tagit lärdom av den.

Det är mycket som måste åtgärdas i vårt land och ingen ska lämnas i sticket enligt Löfven. Vem eller vilka det uttalandet gäller är svårt att veta, men förhoppningsvis är det alla som lyckats bli gamla, drabbats av sjukdom, eller som nu är aktuellt för många bönder, drabbats av torka och skogsbränder. Nåja, endera kommer snabba beslut före valet, eller så får det vänta och låta det bli andras bekymmer. Det är sannerligen inte lätt att vara politiker i dagsläget och knappast heller att börja nästa mandatperiod med problem som skulle varit lösta för länge sedan.

Hursomhelst har torkan och bränderna gjort hela vårt land fattigare inte bara på kort tid utan många år framöver. Många människors liv kan komma att slås i spillror, det går aldrig att ersätta det som gått förlorat. Hur ersätter man en människas framtidstro när en katastrof inträffar och det visar sig att vårt land inte har den beredskap som behövs? Vill det sig riktigt illa kommer det som hänt denna heta sommar, att ifrågasätta allt våra politiker säger och beslutar om.