Söndag morgon och snart är det måndag igen, eftersom tiden obönhörligt tickar på  En arbetsvecka går fort, för många känns veckorna bara som måndagar och fredagar. Lördag och söndag skall man inte tala om, de bara svischar förbi. Det är i alla fall vad de som fortfarande arbetar brukar säga, för många ensamma äldre kan helger vara en plåga de måste ta sig igenom. Men de som lever i tron att de kommer att få lugnare när de blir pensionärer, glöm det. En pensionärs liv är en ständig kamp mot klockan.

Skavanker som finns i form av krämpor skjuts i bakgrunden i tron att det skall bli bättre när de blir pensionerade, men de drabbar istället med full kraft den som blivit pensionär. Det kan bli många timmar på hälsocentraler, apotek och sjukhus, för att inte tala om all tid det tar att ta sig dit. Det är som pensionär det upptäckts att det är ett förfärligt väntande och köande till allt i vårt land, det går åt mycket tid till att vänta och köa.

Hörde för några år sedan en person säga att när han blev pensionär, skulle han bo på golfbanan hela somrar. Han pensionerades i februari i år och dog i april. Det bästa rådet till inte bara blivande pensionärer utan även de i medelåldern är, att inte planera någonting alls. Allting handlar nämligen om den lott man tilldelats i livets lotteri är en vinst- eller nitlott. Några garantier att vi skall bli riktigt gamla finns inte och kanske är det inte heller meningen, då skulle det bli trångt inte bara i vårt land.

Meningen med livet är svårt att bli klok på, det är inte många förunnat att få leva ett liv som de själva vill eller önskar. Eller har det kanske att göra med mod, att de som gjort eller gör vad de helst velat göra varit modiga att motstå det grupptryck som alla utsätts för, att vara nyttiga medborgare. Om man bortser från de som fötts med talanger och klarat sig bra på sin egen förmåga i livet, har det visat sig att de onyttiga klarat och klarar sig väldigt bra, på övrigas bekostnad. Och med det menar jag inte bidragstagare eller de som slagits ut av sjukdomar.

En gång i tiden fanns det politiska företrädare som ideellt kämpade för att alla skulle få det bättre. Ur detta växte fram en ny typ av politiska företrädare, de som såg sig som mer värda än de människor de företrädde. Politik blev ett välbetalt yrke som skapar helt nya fantastiska levnadsvillkor och många har tagit klivet från att vara arbetarklassens företrädare till att bli kapitalister, en har till och med blivit godsägare.

Vad de inte tänkt på är att om rötterna kapas faller trädet, det kan till stor del förklara Socialdemokratins nedgång. På många mindre orter där Socialdemokratin varit stark har det inte märkts så mycket vid tidigare val. Många lojala blir genom partiets välvillighet försörjda med lönande uppdrag, man biter inte den hand som föder sa man förr.

Vanans makt är stor så många av de gamla röstat har fortsatt rösta som de alltid gjort. Ungdomarna bryr sig inte om vad partiet en gång gjort, de är bara intresserade av vad de själva kan få ut av saker och ting i nutid. Socialdemokratins oförmåga att vara i takt med tiden, gör att partiet tynar bort i takt med att de gamla trogna väljarna försvinner och med dem även de tidigare lojala om de inte kan belönas.

Om benknotorna på partiets gamla företrädare vrider sig i sina gravar vet jag inte, men många gamla ansåg före valet att partiets företrädare skämt ut det en gång så stora partiet. Många av dem gjorde till och med som de sade att de skulle göra, röstade på SD. Kanske såg de det som sista chansen att ge tillbaka för gammal ost. Många av dagens pensionärer har inte ens råd att köpa ost om det inte är extrapris under fyrtio kronor kilot. Råd att handla till ordinarie pris har däremot deras politiska företrädare, så man kan förstå den vrede många äldre känner.

Men det är inte bara många av pensionärerna och de som tvingas leva på usla sjukbidrag som har det svårt, läste att många barnfamiljer vräks från sina bostäder. Det är inte undra på att politikerföraktet frodas och att många försökte få till en förändring vid valet. men det politiska maktsystemet rubbar man inte så lätt, det måste till en yttre kraft för att det skall hända. Men som det verkar är det inte så långt borta, det är aldrig roligt att regera om det gäller att spara in pengar på lojala partikamrater. Det kommer att bli oundvikligt i framtiden.

En vändning under galgen kanske blir att till och med de största partierna sätter sig ner och diskuterar om införandet av en medborgarlön. Livet är ju så jäkligt det kan liknas vid att färdas över berg och djupa dalar, just nu är vi uppe på toppen, men det är en hisnande resa när det bär iväg utför. Om vi hamnar på botten är det bättre att ha någonting än ingenting alls och marknaden är så konstruerad att den formar sig efter efterfrågan. Har folk mindre pengar att röra sig med måste varorna bli billigare, annars säljs de inte. Det kanske till och med lönar sig på annat sätt än vi kan tänka oss, om alla får mindre att röra sig med och vår miljö kommer antagligen att må bättre. Människor kanske till och med börjar bry sig om varandra.

Om det inte stått klart för alla tidigare, bör alla kunna se och höra hur partiledarna försöker framhäva sig själva. De vill ju så gärna ha makten och resa monument över sig själva och sina bedrifter för att inte helt glömmas bort. Nu råkar det vara så att det inte är så klokt, om man ser till vad som hänt med vårt land och vad som måste rättas till. Cato skrev en gång för länge sedan: Jag vill hellre att folk frågar mig varför ingen staty rests till mitt minne, än att de frågar varför den rests.

Vad har våra politiker att skryta över och som är värt att bevara för framtiden? I en framtid vill svenska folket troligtvis inte bli påminda om hur landets politiska makthavare förstörde vårt land. Tyvärr ser det ut att bli den erfarenhet de unga kommer att bära med sig. 

Inte var det meningen, men satte mig framför datorn med kaffemuggen därför att jag omöjligt kunde få en artikel jag läst ur huvudet. Artikel jag läste var skriven av Stig-Björn Ljunggren med rubriken: Arroganta Socialdemokrater glömde det arbetande folket. Vad han glömde i hastigheten var sveket mot de gamla som var med om att bygga landets välfärd. Det var inte bara folk från arbetarklassen som svek partiet vid valet, det var också många gamla som tvingas leva sina sista år under bedrövliga förhållanden och med usla pensioner.

Övermodet, Glupulven, Blundaren, Chansaren och Uppgivenheten. Det var så stegen mot undergång kunde spaltas upp enligt Ljunggren. Tron att vara enda partiet som kunde regera skapade en övertro på sina egna förmågor hos partiets företrädare. Fortfarande vill Socialdemokraterna framhålla sig själva som framgångsrika, istället har de chansat och nu står de uppgivna och fattar inte vad som hänt.

Ljunggren beskrev med hänvisning till en bok de steg som lett till, att Socialdemokraterna står inför att fortsätta som de gjort och gå under, eller börja om från början. Det vill säga före innan vänskapskorruptionen förhindrade förnyelse av partiet och skapade en jamsande fårskock som applåderat ledarna. Tacka fan för att partiledningen trott sig göra rätt. Men det förklarar också varför återväxten uteblivit och att det inte finns någon ny karismatisk ledare att hitta inom partiet.

Löfven får ursäkta, men hans framtoning är inte karismatisk, snarare framstår han mer som en bulldog som markerar anfall. Med sin bakgrund borde han vara folklig, men åren inom IF Metall har format honom till en person som ser mer till siffror istället för människor. Kan man inte se att många människors livskvalitet försämrats genom politiska beslut, är man inte heller värdig att vara folkets röst. Det gäller tyvärr inte bara Löfven utan även övriga partiledare.

När Ljunggrens artikel visar stegen mot undergång stämmer det även in på vårt land. Det fantastiska välfärdslandet som SD håller på att förstöra, om jag fattat de övriga partiledarna rätt. Eftersom SD inte haft någonting att göra med de beslut som fattats kan man inte annat än skratta åt eländet. Ju fortare vårt politiska maktsystem går i graven, desto bättre.

Jag vet att det är som att svära i kyrkan, men den hyllade Olof Palme var den som började gräva socialdemokratins grav. Missförstå mig inte, Palme var en lysande debattör och retoriker, hans fotarbete i talarstolen legendariskt, men hans intellekt höjde honom långt över dem han skulle representera, arbetarklassen. Han hade visioner som arbetarklassen han företrädde inte förstod. Eller snarare vanligt folk förstod inte hans intresse för suspekta ledare i främmande länder och att han kritiserade andra. Vårt land hade nog med egna problem och endast de dyrkande och lojala chockades av valförlusten som sedan kom.

Ekonomi var varken Palmes eller partiets starka sida, hundratals miljoner slösades bort på att hålla dödsdömda skeppsvarv under armarna, landet hade redan då problem med arbetslöshet inte minst bland ungdomar. Ingen har blivit frisk genom konstgjord andning, men det var svårt att acceptera att andra länder kunde göra fartyg betydligt billigare och effektivare.

Sverige präglades på sjuttiotalet av att allting handlade om politik. Musik, böcker och teater hade politiska motiv och folk i allmänhet blev hjärtligt trötta på det, vilket visade sig genom färre teaterbesökare och minskad försäljning av böcker. Tyvärr även minskat intresse för politik, annars kanske vi inte fått uppleva det bedrövliga åttiotalet.

På sjuttiotalet var det en sakfråga som splittrade vårt land, kärnkraftens vara eller inte, och på den vägen är vi. Eller rättare sagt är det så långt vi kommit runt fyrtio år senare, för nu ifrågasätts om vi verkligen kan vara utan kärnkraft i det samhälle som är på väg att växa fram. Eller kommer det kanske att handla om svenska folket några år framåt i tiden, har råd att använda andra alternativ?

Från sjuttiotalet fram till nu får man se det som en lång transportsträcka, Socialdemokraterna har suttit fast i det gamla och blev tagna på sängen när Alliansen skapades, själv hade de inga bundsförvanter. Att det efter många om och men ledde fram till ett samarbete med Miljöpartiet var ett misstag, det fick nämligen många tidigare trogna väljare till att bli före detta. Men partiledningen trodde sig göra rätt, de lyssnade inte på signalerna från gräsrötterna.

Många av dagens partimedlemmar har helgonförklarat Palme, vår utrikesminister fick regeringen med sig och erkände Palestina som stat och trodde andra länder skulle följa efter. Det gjorde de naturligtvis inte, de hade nog med sina egna bekymmer. Att beslutet kom så snabbt efter tillträdandet uppfattades som att den nya utrikesministern drabbats av maktberusning. För Palestiniernas del blev det ingen förbättring, så vanlig diplomati hade antagligen varit ett bättre sätt, eller kanske inte. Någon diplomat är Margot Wallström minst av allt, fråga Saudiarabien.     

Om jag försöker summera alla intryck som strömmat över mig blir resultatet att det som gäller för Socialdemokratin, gäller för hur hela vårt politiska maktsystem med konkurrerande partier fungerar, det vill säga inte alls. Övermodet, Glupulven, Blundaren, Chansaren och Uppgivenheten stämmer in på alla partier, det är därför vårt land blivit som det nu är.

Jag har full förståelse för att invånarna börjat opponera sig mot hur våra politiker vill forma vårt samhälle. Robert Louis Stevenson skrev en gång: Att veta vad du själv föredrar istället för att ödmjukt säga amen till vad världen intalar dig att du bör fördraga är att hålla din själ levande.

Det misslyckade politiskt skapade samhälle vi nu har, är inte vad invånarna vill ha. Svårare än så behöver det inte vara för partistrategerna att analysera varför utfallet av valet blev som det blev. Det gäller att göra om och göra rätt.

Det slog mig i affären att människorna börjar se slitna ut och ändå är det bara höst. Glada ansikten syns inte längre som det gjorde i somras, kanske finns det inte mycket att glädjas åt. Den långa varma sommaren var inte bara av godo, den fick många att inse hur lång vår mörka dystra period verkligen är. Hur vintern blir bestämmer vädrets makter som är på krigsstigen mot människan, som lägger sig i vad det tagit hand om själv tidigare.

Att människor ser problem framför sig istället för möjligheter är inte så konstigt. De har sett den gradvisa försämringen av skolan, vården och hur polisen tvingas föra en ojämn kamp mot både organiserad och oorganiserad brottslighet. Politiker lovar och lovar men resultaten lyser med sin frånvaro. Kan våra politiker överhuvudtaget uträtta någonting, var det en som sa häromdagen. Inte en fråga utan ett konstaterande. Tyvärr är våra politiker i samma situation som polisen, problemen har blivit alldeles för många och komplicerade.

Men det som är mest uppenbart är att vårt samhälle inte alls är rättvist som våra politiker så gärna vill framhålla. Utgår man från den allra enklaste lösningen att det skall vara lika för alla, har man redan där skapat orättvisa. Bilen är någonting som anses vara en miljöbov och beskattas därefter, men en som kör sjuhundra mil per år, betalar lika mycket i bilskatter för samma bilmärke som den som kör tretusen mil eller mera. Det ger signaler att i vårt land betalar vi inte efter nyttjande, vilket leder till att de som kör långt gör det på andras bekostnad. Det snedtänk när det gäller rättvisa våra politiker har, bäddar för att vissa utnyttjar det som bjuds inom många områden.

Lika för alla betyder därför inte att det fungerar rättvist. I ett land där inkomster varierar är det inte samma sak att betala efter ett rättvisesystem. Hur skall nya skatter och avgifter kunna slå rättvist om inkomsten netto är åttatusen eller tjugo tusen i månaden? Det är så det ser ut i vårt land, de styrande använder en rättvisemall som inte stämmer med verkligheten och skapar därför orättvisor. Att de som av skilda anledningar inte kan arbeta betalar högre skatt än de som arbetar är knappast rättvist, ändå försvaras det av våra politiker.

Det motstånd våra politiker nu möter beror på att allt fler upplever att de blir orättvist behandlade. Ett hårdare samhälls- och arbetsklimat har fått upp ögonen på många vad det innebär om de blir sjuka, att bli sjuk kan drabba alla så i det fallet är alla lika. Om det skapas ett samhälle som inte ser till invånarnas bästa förändras både landet och invånarna.

Man kan tycka vad man vill om SD, men det är de övriga partierna som fått det partiet att växa. Ledningen för LO har inte gått till grunden med anledningen till varför så stor del av deras medlemmar sympatiserar med SD. Vad gör Socialdemokraterna för fel eftersom de fackanslutna inte sympatiserar med sin egen organisation som helhjärtat stöttar partiet? För LO:s del måste det vara viktigt att få ett svar, annars är deras egen roll i fara.

Ute bland folk hör man ofta att de politiska partierna och LO gjort misstaget att fördöma SD istället för att låta dem vara med och vara en del av de beslut som fattas. Mycket av det SD propagerat för har anammats av några av partierna eftersom medlemmarna tryckt på, vi ser det inom M och KD. De som blankt vägrat att ha någonting med SD att göra har inte kunnat kvittera ut några politiska poäng. Varför borde de därför ta reda på. Troligtvis har de helt enkelt misstagit sig på att en mycket stor del av befolkningen, inte är nöjda med hur invandring och flyktingfrågor har hanterats.

Man kan inte se det som att det handlar om rasism, snarare är det en vrede över att de politiska företrädarna varit så fruktansvärt godtrogna och okänsliga för invånarnas åsikter. Många samhällen har förändrats på ett sätt som är på väg att skapa rasism, de ankommande har påverkat både gatubilden och samhällsfunktioner alldeles för mycket. Vi är på väg mot ett samhälle där det blir en fråga vi och dem och då är SD en vinnare.

Trots att vårt land genom politiska beslut hamnat i ett minst sagt prekärt läge, krigar förlorare om makten. Förlorare är S och M, de av tradition två största partierna, man kan inte se det på annat sätt. Men det här med traditioner gäller inte längre, vårt land precis som vår omvärld har förändrats och det gamla passar inte längre in. Det gäller bara för de politiska partierna att inse hur människorna i allt högre grad kommer att påverka på ena eller andra sättet, i slutändan är det invånarna som bestämmer.

Det har folkomröstats om många viktiga saker som kärnkraft och en övergång till euro, viktiga saker de flesta inte fattat innebörden och konsekvenserna av. Det hade inte heller de politiska makthavarna, därför har de låtit folket avgöra för att kunna två sina händer. Men som med allting annat ändras förutsättningarna och i många fall tvingas människor ändra åsikt och blir tveksamma om de gjort rätt. Beslut som är viktiga för invånarna levnadsvillkor fattas ständigt av politiker, utan att inse konsekvenserna eller ägna en tanke åt att förutsättningarna ständigt ändras.

En mycket kall vinter kommer att påverka många människors ekonomi på grund av avgifter och att elpriserna skjutit i höjden. Att i det läget satsa på eldrivna fordon och stänga ner kärnkraftverk ses inte som speciellt klokt. Nu vet vi också att kärnkraften producerar billigare el än alternativen och är dessutom betydligt miljövänligare. Det är bäddat

för ännu en folkstorm.

Misstanken finns att finansiella intressen ligger bakom, se bara hur elbolagen skinnar invånarna på pengar de säger skall användas framöver. Det är lite som att alla kräver ett förskott på kommande löner för att pengarna behövs i reserv för kommande kostnader. För kundernas del betyder elbolagens uttag att de tvingas betala med pengar de själva behöver till de dagliga utgifterna. Varför regeringen och övriga partier inte reagerat och försökt få stopp på det hela, kan inte bero på annat än att våra politiker inte vet hur de skall göra. Statligt ägda Vattenfall är ju inblandad i att skinna sina ägare som är invånarna och det är dem makthavarna skall skydda och försvara. 

Politikers rädsla att ta tag i problem som inte är lättlösta kan man förstå, men det farliga är att det kan bli en vana. Minns vad Yngve Larsson en gång skrev: Man tvekar inför de trösklar man måste kliva över. Och tvekan kan förlängas till en psykisk förlamning. Att vända undan är den farligaste av vanebildningar; den kan leda till karaktärsuppmjukande halvliv av ruelse, disharmoni och inaktivitet. Varje genast och resolut klarad uppgift blir upptakten till en rad segrar.

Det ovanstående beskriver exakt hur vi upplever våra så kallade förtroendevalda. De har tvekat så länge att ta tag i uppkomna problem, att de drabbats av psykisk förlamning. Och problemen bara växer och växer.

Vad vi inte vet mår vi inte illa av lär någon ha sagt. och visst är det så, för när jag läste Löfvens uttalande att halva makten var bättre än ingen alls mådde jag illa. Varför är det så viktigt att ha makten om man ändå inte kan göra någonting med den? Eller som hänt under de fyra år som gått, kompromissa och därmed klubba igenom halvdåliga beslut. Det skall inte finnas någon makt hos politiska företrädare, de ska utföra sina uppdrag enligt de lagar och regler som finns.

En mycket viktig lag som inte följs är att de förtroendevalda ska förvalta invånarnas skattepengar på bästa sätt. Inte komma med egna reformer som de kallar de samhällsexperiment invånarna utsätts för och som görs med invånarnas pengar. Politiker som inte fattat vad det handlar om bör därför söka sig en ny födkrok, helst inte på invånarnas bekostnad.

Att vara politiker innebär att snabbköpskassörskan är hens arbetsgivare och ingenting annat. Det är med andra ord ingen status att vara politiker, det är politikerna själva som skapat bilden av att de är betydande. Men så är det inte, det visar Socialdemokraternas nederlag lite här och var och en förklaring jag läste fick mig att gapskratta: Folk är bara intresserade av sakfrågor, inte idéfrågor.

Tacka fan för det höll jag på att skriva, naturligtvis är det sakfrågorna som är viktiga för invånarna och idéfrågorna är det invånarna som ska stå för. Det är ju sakfrågor som styr invånarnas liv. En annan förklaring var att föräldraledigveckan presenterades för sent. Har pensionärer, de som tvingas leva med usla sjukbidrag, de handikappade utan assistans eller de som av skilda anledningar inte får ett jobb bett om det? Knappast troligt eftersom deras problem handlar om att få leva ett drägligt liv.

Det är inte meningen att våra politiker ska hitta på en massa tok som kostar pengar, de ska se till att invånarna har det bra. De som kan medverka till att det finns pengar som kan minska de ekonomiska orättvisorna är de rika, de kan börja med att betala skatt för hela fastighetsvärdet till att börja med, det ska inte finnas någon gräns för fastighetsavgiften. Den som har en villa med ett taxeringsvärde på tio miljoner utgår man från att har råd att betala vad det kostar och ska inte åka snålskjuts på alla övriga.

Jag kan bara tala för min egen lilla stad, men där rustades centrum upp med nya fina gågator med mera till en kostnad runt åttio miljoner. Samtidigt dras det in på service till de gamla och personalen vid hemtjänsten tvingas jaga livet ur sig för att hinna med. Stadshuset genomgår en rejäl renovering, kostnaden är för mig okänd men torde röra sig om rätt så många miljoner. Förvånar inte alls att Socialdemokraterna som styrt vår stad så långt tillbaka jag kan minnas fick bakläxa av invånarna och gav partiledningen skrämselhicka.

Det har funnits en hel del maktfullkomlighet hos det styrande partiet, men droppen tycks ha varit nerlagda skolor i ytterområden. Anledningen angavs först till att det var svårt att få lärare, sedan klantade någon till det och i förtäckta ordalag förklarades att folk begriper inte vad som måste göras. Vad pengarna ska användas till i stället finns ingen någon förklaring om, men sakfrågan var tydligen viktigare för många invånare än vad kommunledningen trodde.

Våra politiker gör ofta misstaget att underskatta invånarnas värderingar, vad våra politiker vill att invånarna ska ha,  går alldels för ofta tvärtemot vad invånarna verkligen vill ha. Folk är trötta på att ständigt ställas inför fullbordat faktum, det var ju vad som hände med alla de flyktingar som kommunen var tvungen att ta emot och leta fram bostäder till. Finns det inget boende för flyktingarna får väl kommunerna bygga, var den ansvarige Ylva Johanssons kommentar och SD fick fler sympatisörer. För de bostadslösa ungdomarna har inte kommunledningen lagt två strån i kors under många år, man kan förstå deras frustration.

Ett belysande exempel för hur sjukvården förändrats är hur jag upplevt den. Med åldern får de flesta sämre hörsel och när jag märkte att ljusare ljud var svårare att höra talade jag med min läkare på Hälsocentralen. Det var i januari, i maj ringde jag hörcentralen och fick beskedet att nittio dagar inte gällde längre, att få komma till mottagningen kunde ta åtta månader, minst. Jag har ännu inte hört någonting från hörcentralen, men kanske gör jag det nästa år.

Mitt problem är litet i förhållande till de som drabbas av cancer men ändå har svårt att få hjälp i tid. Kan inte se annat än att landstingsskatten är betalning för en sekunda vara, trots att om man ser till hur mycket skatten är, betalar för en förstklassig. Kanske är det som en skämtsam sjuksköterska sa, du måste ju föda alla politiker och chefer också och dom finns det gott om.

Jag tänker ibland när jag hör någon politiker säga dumma saker: Vad skulle den stackaren hålla på med för att överleva om hen inte råkat bli politiker? Kanske insåg de flesta som idag är yrkespolitiker just det, de har aldrig behövt visa upp något CV eller genomgå en kunskapstest. Det har räckt med partibok och en förmåga att aldrig ifrågasätta partiledningarna. Lojalitet har varit tillräckligt för att premieras med välavlönade förtroendeuppdrag, det är därför vi är ett av de mest vänskapskorrumperade länderna i världen.

Men vänskapskorruption kan också medföra att den gamla anrika Svenska Akademien går i graven. I och för sig ingen förlust, bevisligen har där suttit en hel del personer med ett tankesätt liknande det som fanns när Akademien tillkom. Nobelstiftelsen gör alldeles rätt om någon ny stiftelse tar över ansvaret för Nobels Litteraturpris, det är priset och äran som är viktigt för författarna,  inte vem som delar ut det.

Med det vill jag skicka ett citat av Tomas Av Aquino till Horace Engdahl som lyder: Ingen, hur vis han än är, bör förkasta en lärdom av någon annan, hur ringa denne än är.

Jag antar att Horace inte har någonting till övers för journalister eller "vanligt" folk, men det var faktiskt journalister och kvinnorna som antastats av kulturprofilen, som lyckade dra fram hur snedvridet det kan bli när människor blir berusade av makten. Den läxan kanske Horace lärt sig nu. 

Vaknade och kände att jag måste försöka förklara varför jag skriver mina inlägg. Jag kallar mig själv gatuintellektuell som kan ses som en variant av street smart. Efter att ha läst tusentals böcker är jag fullproppad med som jag trott i många fall vara oväsentligt vetande, men som visat sig klart överglänser våra politikers kunskaper om hur saker och ting skall kunna fungera.

Det jag skriver kommer alltså från vad jag läst, hört och varit med om och har många års erfarenhet att se tillbaka på. Det är en gåva att kunna jämföra hur vårt land en gång var och hur det blivit och det utfaller inte till vårt så kallade välfärdssamhälles fördel. Materiellt har vi fått det bättre, men människorna behandlas sämre idag än för runt sjuttio år sedan. Det är vad som fått många äldre att äntligen använda sin rättighet att säga ifrån att nu får det vara nog.

Om det är någonting jag är usel på, är det att hålla reda på om någon kommenterat mina inlägg. Det flyger för mig att jag skall skriva ner det som finns i huvudet för tillfället och några minuter senare finns tankarna på skärmen framför mig och inlägget sparas. Övergår sedan att hålla på med det jag brinner för, nämligen att försöka tota ihop förhoppningsvis humoristiska berättelser och inläggen glöms bort.

Att försöka skriva någonting humoristiskt är en både roande och givande sysselsättning, en form av terapi för att kunna förtränga det vedervärdiga samhälle vi har. Just nu finns en spirande förhoppning om att väcka små häftade berättelser till liv som alla med en skrivare kan tillverka. Att sprida glädje är betydligt bättre än eländes elände, det vill säga den verklighet vi tvingas leva i.

Vårt så kallade välfärdssamhälle har jag döpt om till det omänskliga och människofientliga samhället. Vårt samhälle är inte skapat för invånarna, utan skapat för att skydda vårt politiska maktsystem där så kallade politiska företrädare beslutar hur vi skall leva.

För en ung är det svårt att förstå hur vårt samhälle såg ut när jag växte upp. Vårt lands fattigdom och höga arbetslöshet på trettiotalet är det inte många som kan föreställa sig hur det var. Inte heller krigsårens brist på det mesta. Har svårt att tänka mig dagens ungdom med flotta kaffemaskiner dricka surrogatkaffe eller som  min morfar blanda tuggtobak och torkade körsbärsblad som han blandade och rökte i sin pipa. Det osade någonting fruktansvärt.

Men efter kriget levde vårt land upp och det fanns plötsligt arbete åt alla de som kunde arbeta. Det var då kvinnorna började gå ut i arbetslivet och många unga blev nyckelbarn som man sa. Politikerna tog åt sig äran för att vårt land började blomstra, i själva verket berodde det på att de krigshärjade länderna behövde allt vi kunde tillverka, den enes bröd den andres död kanske ni hört talas om. Det blev en kort glansperiod, de krigsdrabbade länderna kom ikapp och till och med förbi. Om det talade våra politiker tyst om, det fanns ju ingenting att skryta över.

Hursomhelst cementerades att för en familj ska kunna leva drägligt, krävs det att båda har ett arbete. Av den anledningen har ensamstående med barn svårt att klara sig. Det som framstår tydligast är att familjerna där båda arbetade borde fått det nästan dubbelt så bra, men det satte nya skatter stopp för. Skattepengarna behövdes för att staten skulle kunna ta hand om alla från vaggan till graven.

Hur det blev vet vi, våra politiska företrädare har haft en betydligt bättre löneutveckling och har haft och har fortfarande ett betydligt bättre skydd om de råkar bli "arbetslösa" innan folkpensionen än folk i gemen. Att även deras pensioner inte följer gängse regler är en annan historia.

Men visst är det märkligt eftersom vi inte längre har råd med att folk blir gamla och vill ha det de i pengar avstått från hela sitt arbetsliv för att få en vettig pension. De pengarna som lånades av staten på åttiotalat betalades aldrig tillbaka, de som drabbades är döda nu och det var väl så det var tänkt. Men det var inte nog för på nittiotalet konfiskerades pensionspengar för att sanera statens och bankernas urusla ekonomier, så att pensionerna urholkats under hela tvåtusentalet är inte förvånande. Och värre tycks det bli framöver, ett pensionssytem som tvingades fram som en akut lösning finns fortfarande kvar.

Trygghetsförsäkringarna är trots att det betalas in premier till dem skall ses som bidrag (Kristersson har upprepat det flera gånger) och bidrag skall inte folk leva på. Detta till trots infördes av en moderatledd regering det största bidraget i svensk historia, jobbskatteavdraget. Förklara det den som kan. Eller varför inte tänka på det vid ett eventuellt nyval.

Bara tanken att folk med ett arbete skall premieras med pengar ur den gemensamma kassan, plus pengar från trygghetsförsäkringarna, visar att våra politiker inte är invånarnas tjänare, utan deras förmyndare. Anser våra politiker att svenska folket inte fattar vad som är bäst för dem? Ser inte bättre ut, men hur dum får politiska företrädare vara, de har gjoirt svenska folket förbannade, men vart leder det?

Lyssnade extra noga när en ung man sa att trots allt slit, var det banken som ägde det han hade. Han använde alldeles riktigt inte ordet ägde, för det gör han ju inte. Så är det för många i vårt land och de har aldrig tänkt på att om någonting händer och fastigheten eller bostadsrätten faller i värde, vill banken fortfarande ha tillbaka de pengar de en gång kostade. Ser man på vårt lands "välstånd" på det sättet, inser man att det finns många som hotas av fattigdom i vårt land.

Gertrud Lilja skrev en gång någonting som är tänkvärt, men speglar vad konsumtionshysterin gjort med människorna. Det lyder så här: Vi stannar som storögda barn inför marknadsutroparna, men vänder ryggen åt de lågmäldas budskap.  Det stojande och färgstarka bjuds oss överallt längs färden, det oförfalskade och lödiga väntar på att vi skall göra oss mödan att öppna dess oansenliga hölje. När vi tröttnat på marknadsnöjena är tiden inne att stillna till skattsökare.

Vad hon menade med skattsökare grubblar jag fortfarande på, men troligtvis menade hon att vi måste tänka efter hur vi lever våra liv. Livet är en skatt vi skall vara rädda om. Kanske menade hon att vi  skall leta efter någonting som ger våra liv mer innebörd, att leva som vi själva vill. Vi är knappast födda till att jobba som slavar åt andra för att omgärda oss med glitter för att visa hur duktiga vi är. Men så har det blivit och det är svårt att förstå varför.

Att skriva korta inlägg är inte min styrka precis, snarare har jag svårt att få stopp på det som rinner till. Ofta vinglar tankarna iväg när jag skriver, det kan bli så när det finns ett överflöd av idiotier som trycker på. Men det är svårt som åskådare till det spektakel som utspelas att få folk att förstå att jag i mina nedskrivna tankar inte har några sympatier för något av de politiska partierna.

Det var en som frågade mig vilken sida jag egentligen tillhör politiskt, rödgrön eller blå. Kanske gjorde jag honom besviken över att jag har min alldeles egna hemkokade ideologi, men är för den skull inte färglös. Efter ett långt liv vet man vad som fungerar och inte gör det. Allt det som vi äldre var med och byggde upp är numera rykande ruiner, på grund av politiker som brunnit för att förändra vårt samhälle.

Hur det kunnat barka åt helsike med vården, skolan och att polisen verkat tappat greppet blir jag inte klok på. Skomakare bliv din läst är ett gammalt uttryck som om man tänker närmare efter är mycket klokt sagt. naturligtvis skall folk syssla med det de kan, inte försöka göra det de inte kan. För de flesta politiker som eventuellt har ett yrke att falla tillbaka på, skulle de hållit sig till det. Om de var duktiga på det vill säga.

Med de lönsamhetskrav som ställs på de offentliga verksamheterna, krävs en högre utbildning inom inte minst ekonomi. Men att det bevisligen inte finns politiska makthavare som begriper sig på ekonomi, visar just lönsamhetskravet på de skattefinansierade verksamheterna. Istället skulle det ställas krav på att förtroendevalda politiker, måste kunna hantera de skattepengar som kommer in.

Det våra politiker kallar ett välfärdssamhälle, skapar istället fattigdom och elände. Min förhoppning är att vi nu står inför en vändpunkt då människorna börjar bli rädda om varandra. Ser man tillbaka på de våldsamma perioderna med krig och elände, har ett varmare samhälle växt fram tack vare att invånarna fått helt nya värderingar. Om vårt land drabbas av kärvare tider, kommer nya värderingar att växa fram.

Behöver vi ett mjukare, tryggare och människovänligare samhälle? Eftersom alla skulle tjäna på det, unga, gamla, män och kvinnor, vad finns för alternativ? Dagens samhälle är ingenting för gammaldags romantiker precis, de har inte en chans mot den moderna kvinnan med krav som måste tillfredställas. Har full förståelse för att till och med unga killar måste knapra Viagra för att fungera i sänghalmen, men vad kommer efter det här omänskliga samhället?

I de yrken som domineras av kvinnor har det blivit kölista till att drabbas av utmattningssyndrom och naturligtvis påverkar det även de närstående. Har därför full förståelse för att sjuksköterskor hoppar av vansinneskarusellen, det är inte bara dem själva det gäller.

Man kan se att ju mer pressade de politiska ledningarna blir när personalen slutar, desto vansinnigare blir de beslut som fattas. De skenande kostnaderna för inhyrd personal kan bara stoppas genom att personalen får sätta sig ner och lägga upp hur de skall kunna få det att fungera. Politikernas och anställda chefers roll skall minimeras till att verksamheterna får de pengar och resurser som behövs för, men det är inte pengar som är det egentliga problemet, det har de flesta insett.

Problemet är den byråkrati som tillåtits växa tack vare inkompetenta politiska företrädare. Anställda högre chefer har kunnat omgärda sig med ja-sägare i form av chefer på alla möjliga nivåer. När de politiska ledningarna inte haft förmågan att styra de tillsatta cheferna har de tvingats hålla dessa bakom ryggen för att inte helt förlora ansiktet.

Att de har gjort det ändå beror på att invånarna kan se de ständiga försämringar som drabbar dem. Det är ingen vild gissning att vi nu kan se slutet på politiskt styre av de för invånarna viktiga samhällsfunktionerna. De pengar politikerna kostar måste läggas på kvalificerade anställda istället, annars finns risk att hela vårt samhälle faller sönder och samman.

Om staten tar tillbaka ansvaret för vården och skolan måste åtgärden bli att kvalificerade personer får ta över ansvaret att rekonstruera verksamheterna efter de anställdas råd om vad som fungerar eller inte. Det visar inte minst regeringars försök att lägga sig i och bevisligen inte fungerat, det måste till opolitiska kvalificerade personer som vet hur man organiserar och kortar av beslutsvägar. Om det betyder rationaliseringar, kanske till och med nedläggningar av vissa verk och verksamheter, är det vad som krävs för att få vårt land på fötter.

I en framtid kan vi räkna med att folk finns det gott om, men jobb kommer det att bli ont om. Egentligen ingenting för "vanligt" folk att oroa sig för, det är då de nya värderingarna växer fram och vi förändrar vårt levnadssätt. Som det nu är utnyttjar vi inte vår tid på jorden, vi slösar bort den på arbete och att skaffa saker som vi inte får med oss i graven. Så grymt är livet.

Leonardo Da Vinci hade tankar om det en gång för länge sedan och det här citatet kommer från honom: Låt oss använda tiden som om den vore kort och dyrbar och därför måste fyllas till brädden av positiv, skapande och tjänande gärning – utan hets men också utan uppskov. Då blir tiden vår tjänare och livet vår vän.  

Vem vill vara ovän med tiden genom att missbruka den?

Som väntat står nu svenska folket som förlorare på grund av det politiska käbblet, det som av många anses vara grunden för det misstroende som finns för vårt politiska styrelsesätt. Nu har det tydligt visats att den politiska makten är viktigare, än hur svenska folket vill ha det. Med andra ord, majoritetsstyre är blaha blaha, eftersom största parti inte kan kräva att inneha statsministerposten. Däremot skall den politiska makten skyddas med alla medel. Med fog kan man misstänka att vi är på väg mot ett konfrontationssamhälle och en splittring av det politiska maktsystemet.

Att riksdagen vid förtroendeomröstningen av statsministern drog ner gardinen för många spädde säkert på politikerföraktet. Alla partier har lik i garderoben så SD platsar att få vara med och bestämma lika väl som alla andra. Men visst bevisade det hela att vi inte längre är en demokrati, utan svenska folket kan köras över utan betänkligheter.

När det går att välja en talman som skall vara neutral, varför inte en demokratiskt vald neutral statsminister med utstrålning och pondus som helt kan inrikta sig på att vara landets ambassadör och en form av lagledare. Genom sin neutralitet skulle denne statsminister kunna tvinga partierna att se till landets bästa. Att ens föra fram en skandalomsusad och känslokall person som aspirant på  statsministerposten är ett hån mot en majoritet av svenska folket. Svaret kommer inte att vänta på sig, lägg ner hela skiten!

Det ser mörkt ut för vårt land och vi är nu inne i den tid på året då dagsljuset krymper och mörkret växer utan politisk inblandning på annat sätt än att nu även sinnet fördunklas. Det märks på människorna att den varma sommaren gjort dem bortskämda, man hör runt omkring sig kommentarer som: Usch, nu är det dags igen att pylta på sig igen. De långa kalsongernas och mameluckernas kalla och mörka tid är på gång.

De flesta tänker redan att det är långt till våren, men då vi får se om vårt land verkligen gått in i en varmare och soligare period. Experterna säger det, men när inte ens vädret en månad framåt kan spås, hur skall vi då kunna lita på dessa experter? Har sett massvis med förutsägelse hur vintern skall bli, en del tror på en mild barvinter andra på en vargavinter. Det är först om ett halvår vi har svaret och då kommer experterna antagligen att skylla på just det nyckfulla klimatet.

Varför det blåser mer än tidigare har jag inte sett någon förklaring till, men om det beror på vad miljöexperterna säger, varför har inte vädret varit så här nyckfullt tidigare? Det som sägs vara boven i dramat har reducerats under de senaste åren, det är med andra ord någonting som inte stämmer. Man kan fundera över vad människan ställt till med, eller kan det vara så att vi inte kan göra någonting alls när det gäller vad naturkrafterna får för sig att göra.  

Det finns gott om människor som vill påverka, men kommer underfund med att kunskaperna inte räcker till. Att ekonomi är någonting våra politiker inte begriper är inget nytt, men att de omhuldar NPM visar att de inte kan tänka så långt att det medför konsekvenser. Läste en bra fråga från en ung kille: Vad fan är NPM? Ja, vad är egentligen New Public Management? I ett nötskal handlar det om att de offentliga verksamheterna skall likna den privata marknaden, men våra politiker har ingen kunskap om hur den fungerar.

Att offentliga verksamheter skall drivas enligt företagsmässiga principer skulle det få de offentliga förvaltningarna att bli effektivare, vilket för företag betyder rationaliseringar. Men vi är ett land där invånarna betalar skatt för att staten, kommunerna och landstingen skall tillhandahålla den "vara" invånarna betalar för, av den anledningen benämns de offentliga verksamheterna som skattefinansierade. Våra politiker har därför varit vana vid att räcker inte pengarna måste det till höjda skatter. Ingen tycks ha förstått att det nya tänkandet bäddade för vad vi nu kan se, total kaos inom de offentliga verksamheterna och uppretade invånare som ser rött när de anses vara kunder. Man kan inte vara kund i sin egen affär!

Eftersom inte våra politiker förstått vad det handlar om, är det inte förvånande att de negativa sidorna nu börjar slå mot dem själva. Deras roll i styrandet av vårt samhälle ifrågasätts allt mer eftersom de saknar kompetens för att fungera som företagsledare. För företagsledare är vad våra så kallade förtroendevalda makthavare blivit genom NPM. Är någon förvånad att det mesta blir kaos?

De som dragit igång att vår demokrati måste återinföras har förstått vad det handlar om, folket har bara en enda möjlighet att påverka och det är vid val. Om det inte var så skrämmande skulle jag ha hjärtligt roligt åt at se hur det politiska etablissemanget gör bort sig på löpande band. Det verkar som om även de politiskt aktiva insett vartåt det barkar, men står handfallna inför vad som måste göras.

Naturligtvis måste det göras som de politiska makthavarna trodde NPM skulle åstadkomma, men insåg inte att effektivitet bara kunde uppnås genom rationalisering av en alldeles för stor offentlig byråkrati och administration. Av den anledningen  har både vår byråkrati och administration tillåtits växa, ingen visste vad rationalisering innebar. Har en känsla av  att Inte ens makthavarna själva har en aning om hur många statliga verk och andra offentliga verksamheter som kan läggas ner, utan att det påverkar invånarna. Det är betydligt fler än de ens kan tänka sig.

Det är nämligen som en sjuksköterska sa till mig: Övriga personalen och patienterna märker om jag och någon mer råkar bli sjuk och blir borta några dagar, men ingen skulle märka om ett stort antal i den poltitiska ledningen eller mellanchefer skulle vara det. Och det är faktiskt så vi måste börja se på de politiska företrädarna och onödiga tjänster, de är de enda som kan undvaras i det samhälle som växt fram.

Jag kan inte se det annat än att våra politiker levt och lever i en drömvärld. Minns ord som skrevs av Torvald Karlbom: I vårt ytterliv är vi invånare i realitetens värld, vi kan sträcka oss efter dess möjligheter, spänna oss för att nå tinnarna, men om tinnarna tillhör luftslott blir denna strävan ofruktbar livsflykt. Att tappa kontakten mellan det önskade och det uppnåeliga utmynnar till sist i maktlöshet.

Så få ord beskriver vad politik handlar om i en komplicerad värld de politiska företrädarna inte förmår förstå, eftersom de håller fast vid luftslott. För vad kan bland annat arbetslinjen annars ses som?

När vi efter valet bjuds på en buskisteater som drar ner skratt inför öppen ridå, är det dags att fundera lite över vad som skall komma härnäst. Att vi hade och fortfarande har ett uselt gränsskydd som inte kan försvaras visste vi, det är lite genant att de med perspektiv på vårt land också konstaterat det. Genant är det också att våra makthavande politiker verkar ha varit helt ovetande om det.

Det är egentligen löjligt att partiledarna slåss om vem som skall bestämma, det är svenska folket som bestämmer och visade det tydligt vid valurnorna. Vad man kan utläsa av valet är att hela det politiska etablissemanget straffades för att inte kunna enas om att besluta om vad som är bäst för landet och invånarna.

Går man tillbaka i tiden fanns en yrkesstolthet som fick människorna att göra sitt bästa. Vårt land var känt för mycket hög kvalitet på de produkter som exporterades över hela vår värld. Nu har den positiva bilden solkats av allt annat som händer. Skola, vård och omsorg sågs som ett föredöme för andra länder, nu ses våra en gång så rosade verksamheter som varnande exempel.

Det började redan för flera år sedan att personal i förtvivlan över hur arbetsplatserna blivit, sade upp sig från de offentliga verksamheterna för att övergå till privata företag. Det enda motdrag våra makthavande politiker haft är att försöka försvåra för de privata företagen som växt på de misskötta offentliga verksamheternas bekostnad.

Att tala om övervinster hos de privata företagen istället för oskäligt höga kostnader inom de offentliga ger naturligtvis inga politiska pluspoäng. Att de privata ägarna lyckas göra vinst på samma pengar som de offentliga borde vara en väckarklocka, men så fungerar det inte inom politiken. Där vill de makthavande visa att de skjuter till pengar för att allt skall lösa sig.

Vad hjälper det att skjuta till pengar när personalen överger verksamheterna på grund av usla löner, politiska ledningar och arbetsmiljö? Skillnaden mellan offentliga och privata verksamheter är därför uppenbar, det handlar om vilka som leder företagen. Skillnaden blir tydlig eftersom det handlar om proffs och amatörer. Visst finns det professionella även inom de offentliga verksamheterna, men de finns på "golvet", inte i ledningen.

Allt tal om vinster i välfärden är en politisk förhoppning om att personal skall komma tillbaka till de offentliga verksamheterna om de privata tvingas lägga ner. Men det skulle bara bli ett kaos utan like om sjukvården skulle tvingas ta emot alla de som idag anlitar en privatägd vårdgivare. Det är för sent att göra någonting åt den politiska styrda offentliga skolan och sjukvården, kanske är det lika bra att privatisera alltihop.

Om man tänker sig att de offentliga verksamheterna skolan och vården i första hand övergår i privat ägo, skulle det sätta press på de privata att visa resultat. Dessutom skulle det innebära en inbesparing för invånarna, eftersom kostnader för politiska ledningar och politiskt tillsatta jobb skulle försvinna. Från att ha avlönats med skattepengar övergår personal inom sjukvården och skolan till att verkligen tillföra skattepengar istället för att kosta.

Men den verkligt stora vinsten för invånarna finns att hämta i besparingarna när den kostsamma överadministrationen försvinner. Nåja, om den inte försvinner helt, kommer den ändå att kunna reduceras till att kosta en förhållandevis blygsam summa. Det gäller ju att utse personer som håller tummen i ögat på de privata ägarna.

Men att viktiga funktioner i vårt samhälle övertas av privata ägare är ingen lösning på sikt för invånarna. Vi står inför en revolution när det gäller den högteknologiska utvecklingen och en massa människor befaras bli av med sina jobb. En fara är också att riskkapitalbolagen som satsar pengar får fullt upp med att rädda vad som räddas kan om en finanskris visar sitt fula tryne igen.

Att ta hand om och utbilda människor kommer därför att bli en bärande del i det nya samhälle som kommer att växa fram. Det stora och övergripande problemet är att den politiska styrningen av de viktiga samhällsfunktionerna avskräcker i nuläget många från att utbilda sig till de yrken inom de offentliga verksamheter som kommer att behöva personal. Om inte de ytterst ansvariga inser det finns inget hopp för vårt land.

Vad det kommer att handla om är att de politiska makthavarna kommer att tvingas till att genomföra förbättringar för invånarna, vad de själva eller partierna vill göra måste komma i andra hand. Glädjande nog kan vi räkna med att det inte blir dyrare om och när hundratusentals människor mister sina jobb, de pengarna gör Arbetsförmedlingen av med redan i dag. Visserligen måste många räkna med lönesänkningar, men i gengäld kommer de som blir arbetsbefriade att kunna inrikta sig på det nödvändigaste i livet.

Naturligtvis är det kommande högteknologiska samhället skrämmande eftersom många människor kommer att ersättas av smarta tekniska hjälpmedel, men förändringar är någonting som är oundvikliga. Även i framtiden kommer utbildning, erfarenhet och kunnande att vara en tillgång, befrielse från ett arbete kan utnyttjas till utbildning som är anpassad till det nya högteknologiska samhället.

Fastnade för många år sedan för någonting Alfred G. Walton skrivit: En klok människa är gästfri mot nya idéer och försöker hålla god jämvikt mellan det bästa gamla och det bästa nya. Vi skyr alldeles för ofta besväret med omställning efter det nya och klänger oss fast vid det gamla beprövade. Betyder inte det att lägga vår farkost i torrdocka vid sidan av strömfåran?

Efter vad som hänt kan man se det som att vårt politiskt styrda land, legat i torrdocka under många år. Efter att svenska folket sagt sitt har vi hamnat på djupt vatten igen och det blir nu upp till bevis om vår en gång så stolta skuta flyter eller sjunker.