Kan inte släppa tanken, hur dumt regeringen tänkt, när det gäller att få bukt med svenskarnas bidragsberoende. Det är inte de som blivit beroende av bidrag som ska bära skulden, det är de politiska makthavare som skapat beroendet genom "reformer". Samma sak är det ju med jobbskatteavdraget, massvis med svenskar har blivit beroende av detta "bidrag", men hur länge kommer de att få ha det kvar? Det är inte bara regeringen som måste hålla tummarna att något land sätter fart på konjunkturen. 

Det samhällsexperiment som regeringen satt igång, var kanske rätt en gång i tiden, men skulle ha provats under en kortare period. De teorier som bland andra Borg anammat, har sitt ursprung ur en helt annan tidsperiod. Nu är det mesta av det gamla ställt på huvudet, ingen trodde väl för bara några år sedan, att vår värld skulle förändras som den gjort.

Naturligtvis fanns det även en övertro på sin egen förmåga som fick inte minst Moderaterna, att tro sig kunna förändra vårt lands befolkning. Att alla måste dra sitt strå till stacken. Tyvärr missade de att vår omvärld skulle förändras som den gjort. Inte minst då Europa, där många länder brottas med hög arbetslöshet. För sju år sedan (en mycket lång tid i dag) trodde regeringen att deras åtgärder skulle skapa jobb till alla. Ingen skulle gå arbetslös (sysslolös), till och med de sjuka måste jobba.

Det är inget fel i att ha drömmar och visioner, men för en regering gäller det att vara realistisk. Vad har vi som inte andra länder har? Vi är ett land som är beroende av att exportera, vilket betyder att vi är helt i händerna på hur det går för andra länder. Istället för att experimentera, skulle regeringen sett till att skapa en plattform för landets överlevnad.

Det finns ett gammalt talesätt som säger, att det inte är de stora inkomsterna som gör någon rik, det är de små utgifterna. Massvis med pengar behövs till de löpande utgifterna för att vårt land, och tyvärr växer de också för varje år. Vi har nu nått den punkt då det skulle behöva komma in dubbelt så mycket pengar, men det är ju en ren utopi. Man kan med fog säga, att vi är på väg mot ruinens brant.

I och för sig är det märkligt att vi klarat oss så länge. De offentliga verksamheterna är i dag större än de privata, ingen tycks ha något grepp om hur många som lever sina liv, avlönade med invånarnas skattepengar. Det är inte arbetslösheten och de som drabbas av sjukdom som tär på skattepengarna, det är alla som avlönas med skattepengar.

I en förtroendevald politikers uppdrag, ingår att förvalta invånarnas skattepengar på bästa sätt enligt en gällande lag. Att de följer denna lag är svårt att tro. Skattepengar har använts till att bygga upp en byråkrati (en kontrollapparat), som växt sig så stark, att till och med fattade beslut av regeringen kan fördröjas. I många fall kan man se tydliga tecken på maktmissbruk.

Efter den senaste tidens turbulens kring generaldirektören vid AF, börjar man undra över hur många av generaldirektörerna som lever loppan på våra skattepengar. Vad det handlar om är ju faktiskt förskingring av skattebetalarnas pengar. Har verkligen ett litet land som vårt råd med slöseri med skattepengar? Och ett slöseri är det verkligen, att många av de statliga verken finns överhuvudtaget, i slutändan är det ju EU som bestämmer.

Visst lever vi i en värld som genomgår en enorm förändring, ingen lever på gamla meriter längre. Det gäller inte minst våra en gång så framgångsrika exportindustrier. Svårigheten att konkurrera prismässigt blir allt svårare, en dag kanske det inte lönar sig att ha kvar tillverkningen i Sverige. Om den förutsägelsen låter pessimistisk, är det bara att tänka tillbaka hur det såg ut för tjugo år sedan.

Att vårt land fortfarande rullar på, beror på den höga inhemska konsumtionen, utan den skulle vi knappast ha någon tillväxt i ekonomin. Anledningen till att regeringen är så ivrig att införa ytterligare ett jobbskatteavdrag, är att förse de som arbetar med pengar att sätta sprätt på. Under tiden försvinner nyblivna pensionärer som sålt sina fritidshus, bostadsrätter och villor till varmare länder. De kommer inte bara att konsumera i ett annat land, de får dessutom mera för sina pengar. Som en ren bonus får de också ett bättre klimat.

Man kan inte se det på annat sätt än att de lämnar ett sjunkande skepp. Men tyvärr innebär det också många skattekronor som går förlorade, även om det bara rör sig om några tusental personer. Naturligtvis påverkar det kommuner och landsting som ständigt saknar pengar. De som flyttar däremot kan se fram emot några extra tusen att leva för, den enes bröd den andres död kan man säga. Med den höga ungdomsarbetslösheten blir det allt svårare att täppa till de luckor som uppstår, det blir till slut ohållbart.

Hur man än vänder och vrider på det hela, blir det i slutändan de som har sin utkomst från skattepengar, som kommer att bli de stora förlorarna. De borde verkligen börja oroa sig för inte bara sina jobb, utan också pensioner. 

En snabbis hem och det blev några minuter över att skriva lite. Det har samlats en hel del i huvudet under sommaren och jag har grubblat fram och tillbaka hur vårt land kunnat hamna på dekis. Det är inte bara vårt trygghetssystem som raserats, det verkar som om även vårt rättssystem inte alls är att lita på. Och alltihop kan skyllas på vårt uråldriga politiska system, som är svårt att påverka till och med för våra så kallade förtroendevalda.

Man får en känsla av att människan inte är värd någonting i dagens samhälle. Vi har blivit ett land, där myndigheter i folkets tjänst, låter piskan vina över ryggen på de som blivit sjuka och arbetslösa. Det tycks bara vara de politiska makthavarna som inte kan förstå, varför misstron mot politiker växt den senaste tiden.

Man kan med fog säga, att vi fått ett samhälle bara en liten grupp vill ha. Alla övriga börjar ifrågasätta vad det är vi betalar skatter för att få. Det som kallas trygghetsförsäkringar är inte försäkringar, de är en avgift alla som måste betala. Min fråga blir därför, en avgift för vad?

För ett bra tag sedan hörde jag Borg uttrycka sin oro för, att det han varit med om att bygga upp håller på att gå överstyr. Nåja, bygger man på lösan sand så.... Att stirra sig blind på ekonomisk tillväxt är inte speciellt klokt i kärva tider.

Och visst börjar till och med bankerna att bli oroliga. Fastighetsbubblan som Borg sagt inte finns i vårt land, börjar nu utgöra ett stort hot. Underblåser man konsumtionen för att hålla den ekonomiska tillväxten vid liv, får det naturligtvis konsekvenser. Att de negativa sidorna börjar visa sig redan nu, har kommit som ytterligare en överraskning för regeringen.

Ingenting är gratis, det borde vi ha lärt oss. Men att kostnaden för jobbskatteavdraget skulle bli så stor, hade nog ingen ens anat. Det är inte bara de som drabbats av försämringen av a-kassa och sjukförsäkring som insett att det bär utför med vårt land, nu börjar även de som fått detta bidrag att dra åt sig öronen.

Många människor har helt enkelt lockats till att vänja sig vid en högre levnadsstandard, än vad  de egentligen har råd med. Inte minst i storstäderna är det många som enbart för boendet har en kostnad på runt tjugo tusen i månaden. Eftersom det inte är vårt land som styr utvecklingen i världen, är vi helt i händerna på vad som händer i andra länder. I dag ett välbetalt jobb, i morgom utan.

Den ekonomiska tillväxt vårt land har i dag är inte tillräcklig. Vår regering hade räknat med minst det dubbla för att få det att gå ihop. Statsapparaten kostar enorma summor varje år, utöver alla de miljarder som vi tvingas betala till EU. Det sparpaket vår regering kommer att tvingas till att lägga fram, kommer att bli omvälvande för många.

Statens kaka är liten men säker sa man förr. Det var då det, nu är den inte alls säker, åtminstone inte för de som jobbar inom skolan och vården. Om läget förvärras för vårt land, kan det bli väldigt osäkert. Efter att ha följt det som hänt i krisländerna ser man, att det är de offentliga verksamheterna som bantas först. I exempelvis Grekland, bantades lärare och sjukhuspersonal bort. Men det visade sig att de besparingarna, var att börja i alldeles fel ända. Nu städas det uppifrån, många politiker på maktpositioner har insett, att även de sitter löst.

Vad som sker är en anpassning till vårt moderna högteknologiska samhälle. Det behövs inga som leder och fördelar som under det gamla industrisamhällets glada dagar. Vårt politiska styrelsesätt är inte bara gammalmodigt, det är en fara för landets fortlevnad. Vår nuvarande regering har visat att vårt land måste drivas efter företagsmässiga principer, vilket betyder att både staten, kommuner och landsting, i framtiden måste ledas av skickliga företagsledare.

De förtroendevaldas uppgift i framtiden blir, att föra fram invånarnas krav och önskemål. Till det behövs inte så många, dessutom måste de utses på samma grunder som i arbetslivet, nämligen att de har den utbildning och kunskaper som ligger i takt med tiden. En absolut nödvändighet, eftersom deras förtroendeuppdrag kan innebära, att kunna hålla tummen i ögat på den av folket avlönade högsta beslutande ledningen.

Tvättstugan i dag och det blev några minuter över under tiden tvätten torkar. Jag satte mig ner och tänkte över det som hänt under sommaren. Utöver att regeringen trasslar in sig allt mer i den dödsdömda arbetslinjen, har det så här långt varit en normal sommar.

Kanske just därför, har jag inte brytt mig om vad våra så kallade folkvalda håller på med. Men en god vän påpekade att under politikerveckan i Almedalen, nämndes inte ordet pensionär av någon politisk företrädare. Ganska märkligt att inget parti bryr sig om landets pensionärer, men än är det ju långt till valet nästa år. Men SD är på alerten, de har insett hur viktiga pensionärerna är.

Nästan alla politiker tycks i alla fall vara överens om, att det gått helt snett med skolan, vården och omsorgen. Jösses vad jobb det läggs ner på att vända stenar för att hitta orsaken. Vore betydligt enklare att gå tillbaka i tiden, för att se när och hur det kunde bli så fel.

Alla som inte bryr sig om politik ser, att det stora felet är politiska misstag. Men tyvärr också att svenska folket varit alldeles för godtrogna, de har litat på sina politiska företrädare. Så här i efterhand skulle naturligtvis svenska folket sagt ifrån, att nu får det vara nog med klantigheter. Att det aldrig blivit gjort får skyllas på Folkhemmet, det som skulle ta hand om alla från vaggan till graven.

Svenska folket slog sig till ro, det fanns ju i alla fall ett trygghetssystem om någonting skulle hända. Ja, det är vad många trott fram till de senaste åren. Ingen regerade därför, när den nuvarande borgerliga regeringen skulle ändra på det hela. Utgångspunkten för regeringen var att svenska folket blivit feta och lata. Dessutom fanns det massvis med hypokondriker som inte alls vara sjuka, vad som behövdes var att de räddades från ett utanförskap genom att komma ut i arbete.

Naturligtvis fanns det skäl för att många svenskar hamnat i bidragsberoende, ansvaret ska helt lastas på makthavande politiker. Många politiskt aktiva, de som måste premieras för att fortsätta vara lojala, har av någon anledning blivit rehabiliteringsansvariga ute i kommunerna. Resultatet har varit förödande, därför tog regeringen till utförsäkring istället. Att denna hårda linje gjort sjuka människor till socialfall tycks inte oroa regeringen, de ser bara till statens bästa.

I förlängningen kommer det här att bli statens problem, men med allt mindra stöd för den sittande regeringen, blir det andra som får ta hand om det problemet. Med sänkta pensioner nästa år kommer en mycket stor grupp att visa sitt missnöje. De pengar Vattenfall slösat bort hade räckt till både höjda pensioner och bättre skola, vår och omsorg. Regeringen är ansvarig och fåfr därför även bära hundhuvudet.

Vad vore livet utan politiker? Den frågan är det många som funderar över i nuläget.

Fick för mig att pröva klösplattan för att se hur det fungerar. Tanken är att jag ska blogga från Gran Canaria i september. Har aldrig gjort det förut, men någon gång måste ju bli den första. Men fram till dess kommer det ingen blogg, jag har fullt upp med annat. Hoppas mitt bloggande från GC ska falla i alla fall någon på läppen.Efter Vattenfalls magplask, kommer nu regeringens. Högsta ansvarig hade inte en aning om den urusla affären. De miljarder som säkert redan räknats in av Borg, gör att svångremmen måste dras åt. Nu räcker det inte att vända kappan efter vinden, det har börjat blåsa alldeles för mycket.

Vårt välfärdssamhälle knakar i fogarna, till stor del beroende på ogenomtänkta ingrepp, som försvagat hela konstruktionen. Vårt samhällssystem har nämligen stora likheter med en skickligt uppförd byggnad, där varje sten representerar en detalj av hela det stora projektet.

Att skapa ett hållbart samhälle är komplicerat. Det tog många år att bygga grunden, men resten blev inte som tänkt var. Kanske för att alldeles för många fick vara med och bestämma hur det skulle byggas. Pengarna gick åt till "arbetsledning", istället för det material som behövdes. Efter den senaste tidens händelser, kan man till och med fråga sig om det överhuvudtaget är möjligt, att skapa ett hållbart samhälle.

Att vårt välfärdssamhälle nu börjat uppvisa brister som allvarligt hotar hela samhällsbygget, beror inte enbart på ogenomtänkta ingrepp, utan också på bristfälligt underhåll. Visst har det lappats och lagats, men konstruktionen är gammal och det behövs numera stöttor lite varstans. Men att stötta upp någonting är ju bara en tillfällig lösning, för att inte allt ska falla ihop.

 Även om grunden byggdes med omsorg, är det skadorna på själva "byggnaden" som oroar mest i nuläget. Man måste därför vara ytterst försiktig, för att inte orsaka ytterligare allvarliga skador. Om man så bara petar bort en enda sten, eller petar bort murbruket som håller samman byggstenarna, påverkas hållbarheten. Varje skada hotar att förr eller senare orsaka, att hela samhällsbygget rasar ihop.

Tyvärr är skadan på vårt en gång uppförda samhällsbygge så stor, att det blir svårt att reparera. Alla  samhällsexperiment som gjorts, har inte bara plockat bort murbruk och viktiga stenar, utan också rubbat stöttepelarna. Nu knakar det betänkligt i hela "bygget" och vi kan bara hoppas, att inte det hela slutar med en katastrof.

Det största hotet mot ett samhälles hållbarhet och existens är orättvisor. De oroligheter som pågått i huvudstadens närhet, liknar det som hänt (och händer) i andra länder. Många oroshärdar ute i världen bottnar i just orättvisor, eller att myndigheterna ställer orimliga krav på invånarna. Det troliga är att det som nu händer, beror på att de politiska makthavarna blundat för vad som skulle kunna hända.

Massvis med unga människor befinner sig i en gråzon, de finns inte med i gemenskapen helt enkelt. Eftersom invånarna utgör de viktigaste stenarna i ett samhällsbygge, kan man inte peta bort någon, det påverkar hållbarheten. Samma sak med murbruket som håller ihop det hela och ger stabilitet. De senaste åren har både stenar och murbruk plockats bort, de har ansetts inte fylla sin funktion längre. Det misstaget, kan stå vårt land dyrt, det både kostar och tar lång tid att bygga nytt.

Veckan ser ut att bli blöt, men man vet aldrig. Allting svänger så fort, både vad gäller väder och allting annat. Därför är det dumt att se in i framtiden, det blir för det mesta ändå inte som man tänkt sig. Men om det råkar bli som vi tänkt oss, blir vi ändå smått besvikna. Det är en sak att ha någonting att se fram emot, men världen hinner förändras på ganska kort tid, precis som de egna värderingarna. Det som gällde en gång, gäller inte längre.

Ju äldre man blir, ser man alla onödiga prylar som borde slängas, eftersom de inte längre används. Men de gamla sakerna fungerar, det är därför de sparats. Annat är det med de slit och slängvaror vi nu kan köpa. De saker som är absolut nödvändiga, går sönder så snart garantitiden gått ut.

Naturligtvis har det här växt fram för att hålla hjulen igång, men att det är ett slöseri med jordens tillgångar, har setts som ett framtida problem. På samma sätt har politiska makthavare tänkt och skjutit akuta åtgärder framför sig. Någonting som många trodde skulle lösa sig av sig självt, finns fortfarande kvar och till och med blivit sju resor värre.

Med naturliga avgångar skulle ungdomsarbetslösheten inte bli några framtida problem, men så började både företag och de offentliga verksamheterna skära ner på verksamheterna. Drömmen om att det gamla industrisamhället skulle ersättas av ett tjänstesamhälle, visade sig vara just en dröm. De nya jobb som skapats har inte alls kunnat hålla jämna steg, med de industrijobb som fortsätter att försvinna.

Som det verkar har den politiska väg som togs när den borgerliga alliansen tog över, inte nått ända fram. Alla borde vid det här laget ha varit i arbete, till och med de sjuka. Många frågar sig hur det kan vara möjligt, att de politiska företrädarna kan ställa omänskliga krav, utan att själva drabbas av dem. Lugn bara, det kommer.

Naturligtvis kommer även de att drabbas, vårt land är inte längre stabilt. För visst beror de nu pågående oroligheterna på politiska misstag. Det som händer i Stockholms förorter kablas ut över världen, den skapade bilden av vårt land som en idyll och ett välfärdssamhälle, gick upp i rök samtidigt som de brinnande bilarna. Vad vi ser hända är resultatet av en politik som skapat klyftor istället för att ena ett folk.

Chockade politiker kan inte fatta, att sådana här saker kan hända i ett välfärdssamhälle som vårt. Nåja, de har inte varit ute i verkligheten under alldeles för lång tid, därför har de inte kunnat se annat än paradgatan. Bakom de vackra fasaderna sprider sig slummen, det är därifrån "huliganerna" kommer . De som aldrig fick en chans i skolan och som efter skolan, hamnat i en gråzon där de inte finns. Alla vill synas, veta att de finns till och nu gör de det.

Många gånger har man hört politiker säga att vi måste vara i framkant, istället är vi nu bland de sämre inom många områden. Vi har många förlorade år att ta igen inte minst inom skolan, men ser man dessutom hur regeringen använder invånarnas försäkringspengar till annat än vad de är ämnade för, har det gått för långt. Vem har exempelvis betalat en stor del av jobbskatteavdraget? Svaret är de arbetslösa, sjukpensionärer och vanliga folkpensionärer. Tacka fan för att det jäser i vårt land och värre kan det bli om inte de största orättvisorna rättas till.

Med Moderaterna vid rodret skulle det bli ordning och reda på allting. Man började med statens finanser och har fortsatt med det. Allt det andra är ju så krångligt, för om man ändrar på en sak, blir det fel lite här och var. Det skulle satsas på polisen och rättsväsendet, men så visar det sig att den organiserade brottsligheten blomstrar. Korruption som vi ansetts vara befriade ifrån finns till och med inom polisväsendet, migrationsverket, ja, den finns nog överallt inom vår byråkrati. Jodå, nog ligger vi framkant alltid, åtminstone när det gäller att förstöra ett land.

Att våra politiker lägger sig tidigt i startgroparna är ovanligt, men nu har de tjuvstartat nästan ett och ett halvt år i förväg. De flesta partistrategerna trodde säkert att valet skulle handla om jobben, men det är långt ifrån säkert att det blir så. Plötsligt börjar stora grupper människor göra sig hörda, inte minst de som drabbats av den försämrade a-kassan samt Försäkringskassans tolkning, om vilka som kan arbeta eller inte.

Ytterligare försämringar är på väg, om det är regeringens direktiv eller Eliasson på Försäkringskassan som vill smöra för regeringen får vi nog inget svar på. Den alltid strikt klädde Kristersson tiger som muren, antagligen vet han inte ens vad han ansvarar för. Eller vilka som är hans arbetsgivare, som kommer att ge honom "kicken" efter valet nästa år.

Det är minst sagt märkligt att en så kallad folkvald regering, kan göra så här mot en stor del av befolkningen. Utförsäkringar har och har haft förödande inverkan på många människors liv, inte minst på grund av bristande förståelse för deras sjukdomar. I ett uppmärksammat fall, ville en handläggare vid Försäkringskassan till och med ha besked om, när en person trodde sig lämna jordelivet. Är detta verkligen en verksamhet i invånarnas tjänst?

Utförsäkringen av långtidssjuka är så absurd, att inte ens djävulen själv kunnat hitta på någonting liknande. Stackars de anställda vid Arbetsförmedlingen, som ska försöka göra en utvärdering om de sjuka personerna överhuvudtaget kan jobba eller inte. Att skaffa fram jobb till allvarligt långtidssjuka människor, är för den som har sjuk humor, rent ut sagt skrattretande. Arbetsförmedlingen klarar inte ens av att hitta jobb till fullt friska människor och har inte gjort det på många år.

Det är naturligtvis inte Arbetsförmedlingen fel, de kan bara fördela de jobb som anmäls lediga. Att det gnälls på Arbetsförmedlingen är därför inte rättvist, de gör så gott de kan. Med de nya politiska målen som våra politiker satt upp, att alla ska kunna få ett arbete, blir intressant att följa. De senaste fyrtio åren har regeringar försökt hitta lösningar på att folk inte ska kunna gå arbetslösa. Antagligen skulle det blivit betydligt billigare, att låta människorna få betalt för att söka jobb på egen hand.

Storstäderna börjar bli överfulla, det är ont om bostäder som trissar upp hyror, priset på hyresrätter och fastigheter. Vad händer om det hela stannar upp, att det inte längre blir fler jobb utan färre? Det vimlar av företag i storstadsregionerna, de flesta är beroende av att kunna sälja tjänster. Vad händer om kunderna inte har råd, eller börjar hålla hårt i plånboken?

Men utflyttningen från landsbygden sätter djupa spår i de små kommunernas ekonomier. Politiska beslut skulle se till att hela Sverige skulle kunna leva genom skatteutjämningen, som antagligen var tänkt att gynna mindre de ofrivilligt avfolkade orterna. Nu visar det sig att det istället gynnat de folkrika storstäderna, man vet inte om ska skratta eller gråta.

Den senaste tiden har inte minst vår statsminister visat, att det är bättre att tiga än att säga någonting. Man kan förstå honom, vad säger man när det visar sig att allt blivit alldeles år helsike. Naturligtvis hade han inte ens kunnat ana att det skulle kunna bli upplopp med bilar satta i brand och stenkastning, det händer ju inte i vårt välfärdsland.

Men hade han tänkt efter före, skulle arbetslinjen aldrig införts. Regeringen skulle naturligtvis ha börjat med att med att se till att det fanns jobb i överflöd, till och med till de med allvarliga sjukdomar., annars fungerar det ju inte. I teorin kanske, men det har ju visat sig tidigare att teori och praktik är två vitt skilda saker.

Statsministern kan bara beklaga att det blev en regeringsperiod för mycket, men det kommer säkert inte att upprepas. Den som inte inser att människorna måste sättas i första rummet, ska inte heller ha ansvaret för ett folk. När dessutom ungdomarna känner att de inte existerar, måste de hitta på något sätt att visa att de finna till. Visst hade de kunnat hittat på någonting fredligare, men desperata människor går det inte att tala förstånd med.

Nåja, vår regering kan i alla fall ta åt sig äran av att visa den rätta bilden av vårt land. Det är ingen idyll eller ett välfärdssamhälle vi lever i, det vet övriga världen nu. Tyvärr är det alldeles för lång tid fram till valet, den nuvarande regeringe hinner ställa till med mera elände än vad som kan repareras. När alliansen tillträdde skulle alla gamla fel rättas till, vem ska rätta till de fel som gjorts senaste åren? Det är dags att skrota den politiska styrningen av vårt land, innan det går under. 

Det händer saker som definitivt inte tagits med i beräkningarna och man börjar fundera över vad fasiken som hänt. Men så börjar man tänka efter och kommer underfund med, att det inte borde ha kommit som en överraskning. Allting har nämligen med orsak och verkan att göra.

Att det nu börjat kärva till sig för våra stora exportindustrier är inte förvånande, det pågår en kris ute i Europa som påverkar oss. Borg försöker göra det enkelt för sig och vill lägga skulden på den starka svenska kronan, men har själv en del i att det blivit så. Stärker man statens finanser får det den effekten. Naturligtvis kommer en korrigering att ske framöver, vilket kommer att orsaka problem för landets invånare istället.

Alla de problem vi nu har och kommer att få i framtiden, beror på ändrade förutsättningar. Det som ansågs vara det som gällde en gång, gäller inte längre. En regel som gäller för alla länder är, att börjar man skära ner på kostnader, anger man också vad det framtida kostnadsläget måste vara.

Det som styr det hela är alltså pengar. Just nu finns det många nervösa penningplacerare, som i ett försök att skrapa ihop så mycket som möjligt, trissar upp aktiemarknaderna världen över. Vad de egentligen gör, är att blåsa upp en bubbla, som förr eller senare kommer att spricka.

Men det här är någonting vårt lilla land inte kan göra någonting åt, vår regering kommer att bli tvingad till att koncentrera sig på, de akuta inhemska problem som måste lösas. Det inte trevligt att tvingas ta tag i problem som hotar växa och bli större, av den anledningen mycket tid ägnats åt det som kunnat vänta.

Men vad är det som ligger bakom alla de akuta problem, som regeringen kommer tvingas ta itu med? Vad är orsaken till att Försäkringskassan behöver mera pengar? Beror det på att svenska folket blivit sjukare, eller är det bara en tillfällighet? Naturligtvis inte, det beror på att de människor som tvingats gå till jobbet trots att de varit sjuka, till slut inte längre klarat av att göra det.

Anledningen till det är försämringen av sjukersättningen, mindre pengar att leva av, men de fasta löpande kostnaderna försvinner inte. Att en försämrad ekonomi blir följden av en sjukdom, är knappast vad den sjuke tänker på i första hand, ändå kanske just en sjukdom, kan slå deras ekonomi i spillror.

Nu har Försäkringskassan insett att alldeles för många blivit sjuka och pengarna räcker inte till. Enligt de beräkningar som gjorts, skulle Försäkringskassan behövt mindre, när alla "simulanter" insett, att det inte går att leva på sjukpenningen. Eftersom Försäkringskassan behöver tre miljarder, får man en vink om, hur mycket regeringen räknat med att spara in på sjukförsäkringen. Nåja, det här kommer naturligtvis olägligt för Borg, men vad hade han väntat sig?

Räkningar för det skattesänkningar och försämringar av a-kassan och sjukförsäkringen fört med sig strömmar in. De som Försäkringskassans handläggare knäckt har Socialkontoren fått ta hand om. Kostnaderna för kommunerna kommer att bli svindlande. Ingen kan i dagsläget säga vad slutnotan kommer att bli räknat i pengar, det mänskliga lidandet hos alla som drabbats, kan inte mätas i pengar.

Jobblinjen är en skrivbordsprodukt baserad på teorier, som tydligt visar att någon konsekvensanalys inte gjorts. Naturligtvis kan man inte begära att så kallade folkvalda, ska kunna ha de kunskaper som krävs, för att själva kunna göra en konsekvensanalys. I det läget måste sunda förnuftet användas, om det finns ett sådant, förstås. Den första sunda förnuftet skulle säga är, att om någonting verkar för bra för att vara sant, är det som regel inte det. Ja, det vill säga effekterna av jobblinjen som målades upp, var alldeles för bra för att vara sant.

En regering har ett uppdrag att sköta, att förvalta skattepengarna på bästa sätt. Den politiska ideologin får inte framträda, det är ju inte en liten grupp de företräder, utan ett helt folk. Det gäller alltså att ha förståelse för, att alla kan drabbas av sjukdom och arbetslöshet.

De hårdare reglerna vid sjukdom kommer att få följder beslutsfattarna inte ens kunnat ana. En sjukdom som inte blir botad, försvinner inte av sig självt, tvärtom finns risken att den förvärras. Det är ju vad de hårda reglerna ställt till med. Enkelt förklarat blir resultatet detsamma, som att fortsätta köra med en bil med oroväckande skrammel i motorn, men det saknas pengar att få den reparerad. Det går så länge det går, men det blir dyrt den dag motorn rasar ihop. Kanske för dyrt och då står man där utan motor.

Hela vårt så kallade välfärdssamhälle fungerar på samma sätt, det har skramlat länge i den motor som driver våra viktiga samhällsfunktioner. Visserligen har motorn bristfälligt reparerats under åren, men den kommer inte att fungera i evighet. Vi får se hur länge den håller.