Helger är för många en plåga, inte minst för de gamla och ensamma. Påsken är inget undantag. Men även för andra än de ensamma äldre kan Påsken vara en plåga. Många har säkert drabbats av gallstensanfall på grund av att ätit för många ägg, andra har plågats av bakfylla, efter att ha tagit för många snapsar till sillen. Nåja, nu är Påskhelgen över och lyckligtvis är det ett helt år till nästa gång, om man lever.

Att det en gång tar slut är ju oundvikligt, men alla vill ju leva så länge som möjligt. Och numera gör vi det också, till myndigheternas förtret. Just det här med alldeles för många lever alldeles längre, är det stora problemet i många länder.

De politiska makthavarna har gnuggat geniknölarna de senaste tjugo åren, men varje snilleblixt har körts över av verkligheten. Allt som gjorts för att försämra sjuk- och åldringsvården har varit förgäves. Man kan tro att det varit meningen att bara makthavarna själva, skulle få njuta av livets höst. Om någon vet att pengarna inte kommer att räcka till alla i framtiden, är det de politiska makthavarna.

Men införandet av jobblinjen ser på sikt ut att ge resultat, många har redan gått en för tidig död till mötes. Många för egen hand i ren förtvivlan över hur de behandlats av vårt inte längre fungerande trygghetssystem. För att få ytterligare skjuts på det hela, måste nu alla jobba längre, det kommer säkert att ta knäcken på de som i nuläget tvingas plåga sig fram till pensionen. Ser verkligen fram emot att bland annat se, hur sjuttioåriga lärare ska kunna klara av allt stimmigare elever.

Men det kan ju också vara så att makthavande politiker utgår från sin egen situation. Visst kan det vara besvärande med överansträngt munläder och valkar i baken, men lönen är alldeles för bra för att släppa fram nya friska krafter. Många politiker har visat att det i det ”yrket”, kan man jobba långt upp i åren. Men de tillför inte landet någonting, de kostar bara pengar.

Det här med att folk ska jobba längre, för tankarna till vad de unga som gått ut skolan ska göra. Att skjuta upp problemet med ungdomsarbetslösheten, började man med redan på sjuttiotalet. Man minns det glada sjuttiotalet som en tid då fångarna skulle släppas loss och det var skit samma om ungdomarna fick lära sig någonting i skolan eller inte. Kanske var det rätt tänkt då, men det kom surt efter.

Fackföreningarna måste visa att de gjorde någonting, så de satsade på att få upp ingångslönerna. Det skulle inte vara mera värt att ha jobbat en massa år, de unga skulle ju utföra samma jobb. Ja, utan den erfarenhet de äldre hade förstås. Men företagen tog det med ro och anställde inga ungdomar, de var alldeles för dyra att lära upp. Och på den vägen är vi.

Eftersom de unga fortfarande har svårt att komma in på arbetsmarknaden, har någon (antagligen en tjänsteman) kommit på den fantastiska lösningen, att alla ska gå längre i skolan. Det betyder i så fall att de unga förvaras i skolan i väntan på bättre tider. Problemet är inte bara om det kommer att finnas några arbeten framöver, utan också att alldeles för många inte vill gå i skolan.

Anledningen till att många inte alls vill gå i skolan, är svårt att förstå för våra politiker. De har inte insett att ungdomar i tusental, inte ens kunnat lära sig läsa under de första sju åren. Och de är många, långt fler än vad de politiska makthavarna ens kunnat tänka sig. När det stora problemet nu blivit belyst, frågar sig inte makthavarna vad de gjort för fel. Tvärtom lägger de skulden på föräldrarna, som fött barn med en ärftlig belastning. Vi äldre vet att så långt tillbaka vi kan minnas, har det funnits människor med läs- och skrivsvårigheter, men förr i tiden kallades de ordblinda. Med den arbetsmarknad som fanns en gång för länge sedan, var det inga problem för dessa människor att skaffa sig ett yrke, där de inte behövde kunna läsa, deras kunnande och skicklighet var tillräckligt.

Problemet är alltså inte nytt, det har funnits i vårt land i många år, men ingenting har gjorts åt det. Men utvecklingen går framåt, numera får många av de icke skriv- och läskunniga diagnosen dyslektiker. För det mesta stannar det vid det, skolan har inte resurser att anställa speciallärare. Men speciallärare skulle behövas, för lägger man dessutom till alla som fått (och får) diagnosen bokstavsbarn, det vill säga ADHD mm, förstår man att det är problem ute i skolorna, ja, till och med i förskolorna.

Men eftersom lärarna inte har fria händer att lägga upp undervisningen, går hela inlärningsprocessen efter löpande band principen. När väl ungdomarna gått igenom den processen, har de blivit sorterade i prima vara eller sekunda. Problemet är att det under de senaste tio åren blivit allt sämre kvalitet, till och med på de som sorterats som prima vara.

Det här är verkligen ett problem som kommer att visa sig under många år framöver. Många har under sin skolgång skickligt dolt sina svårigheter att läsa och förstå svenska språket. Hur ska dessa personer, om de hamnar på ett jobb som verkligen kräver läsförståelse, kunna utföra sitt jobb? Man kan tänka sig att någon lyckas bli exempelvis kommunalråd, men inte fattar ett dugg av alla de papper som läggs framför dem. Skulle inte förvåna om det finns sådana personer i vårt land.

Faktum är att många tror att det är ett nationellt problem, att vi har beslutsfattare som inte förstår innebörden i de beslutsunderlag som läggs fram. Det här har kunnat döljas genom att underlagen i många fall visas statistik i form av staplar eller tårtbitar. Eftersom man i vår moderna tid alldeles för mycket förlitar sig till vad datorerna spottar ut, kan det uppstå allvarliga problem.

I Gävle kunde en tjänsteman förskingra tjugo miljoner, därför att vissa rutiner inte fördes in i datorsystemet. Det var ju lätt som en plätt, kommunens ledande hade ju inga staplar och tårtbitar att titta på och alla siffror sa dem ingenting. Vad det visar på är, att utan människor som verkligen lärt sig hur saker och ting ska skötas, fungerar det inte.

Men det är klart, det händer ofta att sunt förnuft, vinner över ekonomiskt tänkande. Men sunt förnuft är någonting som tycks saknas, hos våra politiska makthavare.

Långfredag, jodå, den ser ut att bli lång. Fortsatte läsa boken jag inte hann läsa ut innan tröttheten tog ut sin rätt, när jag vaknade strax efter fem. Hade väl inte en tanke på att skriva någonting i dag, men det blev lite tid över. Inte för att jag har någonting att komma med, utan bara låta tankarna styra dit det bär.

Har noterat att det svänger inom politiken just nu. Efter att tidigare klättrat uppåt, har SD hasat ner en bit. Men de tycks inte tappat till något annat parti, för arton procent av väljarna är osäkra på vem de ska tro på. Eller snarare om något parti kan göra någonting överhuvudtaget.

Moderaterna fortsätter att krypa neråt, vilket inte är ett dugg förvånande. Det måste kännas pyton för vår regering, att inte bara förtroendet minskat betänkligt, någon ljusning vad gäller nya jobb finns inte heller i sikte. Vår finansminister är säkert medveten om, att det bara är konsumtionen som håller hjulen igång. Men det räcker inte, därför kan det bli så att svenska folket får betala räkningen igen genom höjda skatter.

Visst knorrar vår regering om hur andra länder misskött sin ekonomi, men det hjälper inte att skylla på andra, vår regering måste ta ansvar för sina egna handlingar. Och det är mycket som gått snett. Man gick ut hårt för att kapa toppen av isberget (bidragen), men det som lurar under ytan finns kvar. Om ingenting görs åt vår enorma byråkrat, lär vi också bli ett krisland inom en snar framtid.

Någonting vår regering tycks ha svårt att förstå är att precis som maskiner, behöver människor regelbunden service. Man kör inte med en överhettad motor, eftersom den då kommer att skära ihop och samma sak är det med människorna. Många är i dag så sönderstressade att det begås massvis med misstag, som inte bara drabbar dem själva utan också andra.

Vårt lands sjukvård har hankat sig fram trots långa köer, man har i alla fall kunnat reparera fysiska skador behjälpligt. Men priset för att hålla vårdapparaten igång går inte att överblicka, av den anledningen saknas det hela tiden pengar inom landstingen.

De för ögat inte synliga däremot, har fått kämpa både mot en oförstående Försäkringskassa och så kallade folkvalda politiker. Det finns ingen förståelse för att människors psyke, har svårt att klara av dagens konkurrens och prestationssamhälle. Varför psykiatrin legat för fäfot sedan början av nittiotalet går det inte att få något svar på. Har det varit en fråga om pengar, eller har regeringar skämts över, att det finns psykiska problem i vårt fantastiska land?

Om makthavarna inte förstår vikten av att människorna måste må bra för att fungera, är våt land verkligen illa ute. När dessutom en stor del av dagens ungdom inte kan skriva och läsa, hur ska det gå för vårt land? Att en del av dessa tänker studera till lärare, visar med all tydlighet att vi knappast kommer att ligga i framkant, som politiker tycks älska att säga. Nåja, många av våra politiker behöver i alla fall inte känna sig underlägsna, de kan fortsätta hävda, att även om de inte har högre utbildning, har de i alla fall social kompetens.

När det gäller skolan, har jag svårt att se hur vårt land ska kunna rätta till det här. Enda lösningen tycks vara att politiker, inte ens får komma i närheten av utbildningssystemet. Skolan är i dagens högteknologiska värld, det viktigaste instrumentet för vårt lands överlevnad. Visst kommer det alltid att finnas behov av människor som är duktiga med sina händer, men de jobben blir allt färre.

Hörde en tidigare försvarare av den tekniska utvecklingen säga, att ingen tycks vara medveten om att om det fortsätter så här, kommer de flesta att bli överflödiga på arbetsmarknaden. Nya tekniker gör det möjligt att spara in på den dyra mänskliga arbetskraften. Det är lättare att reparera eller byta ut maskiner som monotont gör sitt jobb, dessutom kräver de inte löneförhöjning stup i ett.

Det här är inte längre en utopi som säker många trodde för tjugo år sedan, det är en verklighet som tränger sig på i allt snabbare takt. Det sorgliga är att det är människorna själva, som driver fram den här utvecklingen. Den stora boven i det hela är konsumtionen, habegäret som driver människor att köpa. Men de köper egentligen inte vad de behöver för att överleva, utan bara för att visa upp. Men i takt med att allt fler blir arbetslösa, minskar inte bara konsumtionen, det gör så att ännu fler blir arbetslösa.

Ekonomer som trott på en uppgång i ekonomin, börjar plötsligt bli fundersamma, det som nu händer följer inget tidigare mönster. De hade inte räknat med att många länder skulle kasta sig på nödbromsen och göra drastiska nedskärningar, inte minst inom de offentliga verksamheterna. I den nya tid vi lever i berörs både arbetarklass och medelklass av nedskärningarna, vilket rubbar basen för hela det politiska systemet och styrelsesättet.

Naturligtvis har många penningplacerare och ekonomiska experter börjat inse, att en förändring av vår värld är på gång. När ett land måste räddas till varje pris, drabbar det inte bara hela befolkningen, utan det sprider sig även till andra länder. Av den anledningen har man letat syndabockar och kommit fram till att många regeringar, varit minst sagt överoptimistiska om framtiden.

Det här väcker naturligtvis frågan om ett land verkligen ska drivas som ett företag, eller om regeringar ska se till invånarnas bästa, utan att snegla på ekonomisk tillväxt. Den nya ekonomin är ett hasardspel som inte många klarar av. Att försöka driva ett land efter företagsmässiga principer är inte bara dumt, det är också dömt att sluta med en konkurs. Ett land är alldeles för stort för att kunna drivas som ett företag, splittrat i många verksamheter, finns ingen möjlighet att överblicka de enorma kostnaderna.

Krisländerna ska inte bara ses som ett varnande exempel, de ska också ses som förlorade kunder av det vi har att exportera. Än så länge ska bara den nuvarande krisen ses som en sten som kastats i vattnet, det är ringarna på vattnet vi ska vara oroliga för. Ingen vet i dag hur stort område de kommer att sprida ut sig till.

Men det är väl som det sägs, om någon slänger skit i fläkten, blir alla nerstänkta. Det är så vår värld ser ut i dag.

Med det önskar jag de som orkat läsa det här en Glad Påsk.

Nu är det på tapeten igen, vi måste jobba längre, man kan fråga sig hur det ska gå till. Politiker vars enda åkomma kan bli överansträngd tunga eller valkar i baken kan säkert göra det. Men de flesta andra, som genom hårt slit ska försöka bevara vår välfärd i vår moderna hektiska värld, är både kroppsligen utslitna och psykiskt utmattade vid sextiofem års ålder. I många fall långt tidigare.

 Att vi måste jobba allt längre för att inte hela upplägget med pensioner, skola, vård och omsorg ska braka ihop, är inte invånarnas problem, utan de politiska makthavarnas. Vårt land har alldeles på tok för höga fasta kostnader, vilket betyder att det som inte behövs måste tas bort. Och det är bråttom, om inte framtiden ska äventyras, för de som har ett långt liv framför sig, det vill säga våra ungdomar. Det fungerar nämligen så att det är invånarna som får städa upp efter makthavarnas utsvävningar.

Det tråkiga är att de lösningar som presenteras av de politiska makthavarna, för det mesta inte är genomtänkta. Löser de ett problem, visar det sig få följdverkningar de inte ens kunde ana. I fallet att alla måste jobba längre, blir det ungdomarna som får vänta längre på en plats i arbetslivet. Den dag det finns plats, kanske de inte ens orkar bry sig, de har vant sig vid ett liv i frihet att göra vad de vill.

Nu är det här med att pensionspengarna inte räcker till om inte alla jobbar, inget nytt problem. Det har funnits i många år och det system vi nu har, var redan från början dömt att bli ännu en flopp. Med penningplacerare som flyttar sina pengar dit de har störst chans att växa, hinner inte de som förvaltar pensionspengarna med i svängarna.

Sorgligt nog har det funnits gott om tid till att försöka förändra vårt samhälle, till ett som invånarna vill ha det. Det borde ha gjorts för länge sedan, nu är det antagligen för sent. Men det är inte politikernas fel att det går utför med ett land, det är invånarnas. Det är invånarna som kräver för mycket och för att få sitta kvar vid makten, måste de makthavande sätta sprätt på pengar som inte finns.

Läste att KI anser att regeringen måste vara försiktig, annars väntar skattehöjningar. Måste kännas kymigt för sossarna, att ta över det dukade bordet och bli skattehöjarpartiet igen. Men tittar man närmare på varför det betalas skatt, inser man att de är till för att de offentliga verksamheterna ska utföra ett jobb i invånarnas tjänst. Med alla de skatter som betalas in, skulle vi kunnat vara ett föregångsland, om inte … Ja just det, om inte så kallade folkvalda politiker tagit på sig ansvaret att fördela de gemensamma medlen.

Vårt lands invånare försörjer i dag inte bara den egna enorma byråkratiska apparaten, utan betalar dessutom miljarder till EU. Fler än en gång har det visat sig att makten finns hos EU, varför har vi då fortfarande kvar en massa statliga verk med välavlönade generaldirektörer, i många fall avdankade politiker. Samma sak med landshövdingar med mera? Det stora flertalet av våra statliga verk skulle kunna tas bort, utan att invånarna skulle märka någon skillnad. Om det skulle märkas någon skillnad, skulle det vara till det bättre.

Det är lätt att förstå varför människor har tröttnat på både regeringen och de gamla etablerade partierna. De märker att deras liv begränsas av de politiska besluten och reagerar därefter. När regeringen talar om vad vi måste göra för att välfärden ska kunna behållas, ser de som befinner sig i verkligheten omkring och frågar sig själva vad som ska bevaras. Riv hela skiten och börja om och bygg nytt!

Vår statsminister har flera gånger öppet visat att det inte spelar någon roll vad folk tycker och tänker, staten måste gå i första hand. Antydningar om att vi har haft det alldeles för bra och därför måste betala priset för detta. Minns att jag läste en gång någonting i stil med: Vad tjänar det till att komma med förmaningar efteråt. Det är så dags då. Förmaningarna ska komma först.

Från regeringshåll hör man inte några förmaningar om vad den höga konsumtionen kan föra med sig. Inga förmaningar om att människorna måste se till att ha fasta kostnader de klarar av, även under dåliga tider. Nej, naturligtvis inte, det skulle vara förödande för den ekonomiska tillväxten. Men precis som med allting annat, måste man vara beredd på bakslag. Vårt land har råkat ut för några saftiga sådana tidigare och de har gett svidande erfarenheter för många.

Det sorgliga är att när någonting inträffar, om exempelvis fastighetsbubblan spricker, drabbas hela landets befolkning på ett eller annat sätt. Med den nya tid vi har, kan vi kallt räkna med att även de ansvariga politiska makthavarna kommer att drabbas. Ett uppretat folk är sannerligen inte lätt att lugna ner.

Säga vad man vill, men visst är det roligt att allt fler av invånarna använder sig av det demokratiska vapen som står till buds, det vill säga rösta emot de etablerade partierna. Inte minst kommer det att visa alla ledamöter för de gamla etablerade partierna, vem som bestämmer i slutändan. Ju fler det blir som öppet visar sitt missnöje med det politiska system vi har i dag, desto snabbare kommer det att tvinga fram en förändring. Varför avlöna politiker, när det går att anställa välutbildade skickliga personer för samma lön, som på ett bättre sätt kan förvalta våra skattepengar?

Såg en liten notis i tidningen för någon dag sedan, att Annie Lööf var lättad, efter att det städats upp efter Centerpartiets minst sagt vansinniga utspel om både det ena och andra. Det var säkert många gamla partianhängare som tog sig för pannan och började fundera över vilket parti de ska lägga sin röst på nästa år. Men den lilla notisen visar också hur lite nyhetsintresse det finns för vad Centern säger sig kunna göra, det är bara dumma uttalanden som slås upp stort. Det visar i alla fall att partiet är en skugga av sitt forna jag, och det beror inte bara på att våra bönder är på väg att försvinna.

När partiet genom en modernisering av sin image, började vända sig till väljare i storstadsområdena, förlorade partiet sina verkliga gräsrötter. De som nu vänder Centern ryggen, såg partiet som en företrädare för vår landsbygd, något sådant parti finns inte längre. Ingen ser MP som en bevarare av landsbygden (som får klara sig själv så gott det går), för fienden finns i storstäderna, nämligen rykande fordon av alla de slag.

Ingen ser landsbygden som en tillgång för landet, glesbygderna ses mest som en kostnad för staten. Att avfolka glesbygderna har varit en enkel match för de makthavande politikerna. Genom att ta bort Postkontor lite här och var och låta ”marknaden” sköta resten genom nedläggning av bensinmackar, affärer och skolor, har det fungerat perfekt. Folk har tvingats flytta till storstäderna där jobben och samhällsservicen som de betalar för finns.

Nu vet ingen hur det kommer att gå för storstäderna i framtiden, där finns inte plats för fler människor helt enkelt. Folk måste ju ha någonstans att bo och bostäder har inte byggts i samma takt som folkmängden ökat. Vart ungdomarna som inte kan få en egen lägenhet kommer att ta vägen, är det nog ingen som kan svara på.

Det enda land där det finns jobb och bostäder är Norge och dit flyttar många av våra ungdomar. I vårt land lär knappast ungdomsarbetslösheten minska de närmaste åren och ska de äldre jobba längre, ser det riktigt mörkt ut. Att hela vårt välfärdssystem ska vila på gamla och trötta istället för unga och friska, är minst sagt idiotiskt. Men de politiska makthavarna ser det hela på kort sikt, det måste in pengar, annars brakar allting ihop.

När de gamla partierna på alla sätt försöker hitta sin nisch inför valet nästa år, glömmer de bort att det till syvende och sist är väljarna som bestämmer. Mycket kraft läggs ner på att försöka förlöjliga SD, men resultatet blir att det partiet får allt fler anhängare. Problemet är att de etablerade partierna genom sitt ställningstagande, även kritiserar de hundratusentals invånare som numera säger att de ska rösta på SD.

Alla de som tagit avstånd från de etablerade partierna har naturligtvis någon orsak till det. För deras del hade ett parti som vill införa Medborgarlön kanske varit ett bättre alternativ, men eftersom inte något sådant finns så …

De gamla etablerade partierna känner sig hotade och gör gemensam sak och försöker svärta ner SD. Men det de gamla etablerade partierna säger, stämmer inte. Hörde någon säga, att det inte finns någon främlingsfientlighet i vårt land. Att för det stora flertalet som sympatiserar med SD, har det ingenting med främlingsfientlighet att göra. Kan nog hålla med om det, för de allra flesta handlar det bara om pengar. Eller snarare bristen av pengar, hos en allt större del av landets invånare. Alla de som betalat skatter i åratal och sedan drabbas av arbetslöshet eller sjukdom, har fått känna av de allt hårdare reglerna.

Nu har det undersökts vad SD:s framgång beror på och det visar sig att över sextio procent gör det i protest mot de gamla etablerade partierna. Vad hade varit naturligare för våra politiker än att acceptera att det är så, men det gör de naturligtvis inte. Det finns inget missnöje, folk säger det bara för att inte anses vara rasist. Jösses, om det är så, har vi alltså flera hundra tusen människor som är rasister i vårt land. Och fler verkar det bli.

Men fortsätter de gamla etablerade partierna att vägra se sanningen i vitögat, får de skylla sig själva vid valet nästa höst. Allt eftersom det blir fler som drabbas, kommer vi antagligen att få uppleva ett missnöjesval ute like nästa höst. Det är inte bara de drabbade, utan också släktingar och vänner som sällar sig till de som vill ge de etablerade partierna på tafsen.

Man kan med fog säga att den borgerliga alliansen grävde sin egen grav, när de gav sig på invånarnas trygghetssystem. Det finns många röster att hämta för det parti som sätter invånarnas väl och ve i första rummet, men ingen premieras för att ha skapat ett omänskligt samhälle att leva i. Det verkar bara bli fler och fler som resonerar som så, att hämnden är ljuv.

Har man för mycket om och kring sig, blir det inte mycket tid över till att sätta sig vid datorn. Egentligen borde jag som pensionär ha all tid i världen, men det är bara i teorin, verkligheten är att tiden inte alls räcker till. Men så är det ju numera i vår moderna galna värld.

Mycket av människornas ändrade syn på vårt samhälle, beror på att verkligheten inte stämmer överens med, vad de politiska företrädarna säger. De tjatar ständigt att vi måste jobba mera för att bevara vår välfärd, sämre morot kan de inte komma med. Med skola, vård och omsorg i kris, samt en sjukförsäkring och a-kassa inte värd namnet, har den långsiktiga tryggheten ryckts undan. Dessutom är det en skam, att människor som jobbat hela livet, ska behöva oroa sig för om de efter pensioneringen, kommer att ha tillräckligt att leva av.

Att det inte finns pengar till det folk betalar skatter för att få, har blivit allt vanligare i Europa, men även på andra ställen. Kanske är Europa en världsdel på dekis, det verkar så i alla fall. Just nu är Cypern på tapeten, den senaste i raden av krisländer. Precis som i de andra krisländerna, ställer sig Cyprioterna frågan vart alla pengar tagit vägen. Någonstans finns de, men inte i statens och bankernas kassor. De offentliga verksamheterna utpekas som bovarna i dramat, pensioner, sjukvården och skolan kostar mer pengar, än vad som finns. Ganska märkligt, eftersom det är vad skatterna är till för.

Det som händer i krisländerna, liknar det som händer i vårt land. Även här måste vi ställas oss frågan vad det beror på, att inte skattepengarna räcker till. Till stor del beror det på vårt trygghetssystem, som under många år levt hand i mun. Det finns ingen buffert om vårt land skulle råka hamna i en djup ekonomisk kris. Av den anledningen måste alla som kan jobba ut i arbete och helst jobba så länge det bara går. Är det ingen som tänker på att vi tagit ut framtiden i förskott?

Det i snabb takt växande problemet med att nya friska pengar måste in i systemet varje år, skakas om rejält i takt med att jobb försvinner. Det finns inte jobb till alla och kommer heller aldrig att finnas. Med den vetskapen måste man förbereda sig för ett helt annat samhälle.

Jag fattar inte vitsen med socialbidrag, det blir betydligt dyrare, än om den behövande får en garantilön av staten. Utsatta människor skulle slippa förnedringen att uppsöka socialen och all den administration som ligger bakom socialbidragen skulle sparas in. Det är enorma summor som går åt enbart till administration.

Jag blir minst sagt full i skratt när jag hör politiker säga att de vänder på alla stenar. Vad de letar efter är lösningar på problem som ploppar upp titt som tätt. Det enda som händer är att allt fler får lön för att jaga kostnader, en någorlunda räknekunnig inser att det är alldeles åt helsike. Att politiker inte är räknekunniga, är väl ganska uppenbart.

Har inte hört talas om att någon oberoende rationaliseringsexpert fått titta närmare på, vad som kan tas bort inom vår byråkrati. En sådan är säkert invånarna villiga att betala för, till och med genom en insamling. Det skulle verkligen vara ett bevis på att vi har en demokrati och att folkviljan är starkare än de politiska makthavarna.

Har vi fått ett samhälle allt färre vill ha? Det verkar i alla fall vara så, när man lyssnar vad folk pratar om. Många anse ratt vi inte längre lever i en demokrati, att de politiska makthavarna går sin egen väg genom sina beslut. Att det är ohållbart i längden, tycks inte bekymra dem.

Men det bord det göra, den moderna människan klarar inte av mycket till, varken fysiskt eller psykiskt. Alla människor har en gräns där både kropp och hjärna säger ifrån, det som händer kan liknas vid att slå av en strömbrytare. De som drabbas (eller har drabbas) bär inte bara med sig den fruktansvärda erfarenheten, utan också hur man bör leva.

Det finns ingenting effektivare än när någonting sprids från mun till mun, det slår alla medias nyhetsrapporteringar med hästlängder. Men det märkliga är att det aldrig tycks nå de politiska makthavarna. Kan det vara så att underhuggarna inte vågar rapportera vad de fått höra? Nåja, det är väl bara gräsrötterna som hör alla skräckhistorier om hur folk behandlas i dagens läge och på dem är det ingen som lyssnar.

Att avhoppen från politiken blir allt vanligare, säga vara på grund av tidsbrist. Naturligtvis är det vad lojala partimedlemmar säger, men sanningen är antagligen en helt annan. Alla de som haft sitt levebröd genom politiska uppdrag under många år, försvarar dem med näbbar och klor. De vill inte ha in nya unga välutbildade, den sociala kompetensen de har räcker inte till att förstå allt det nya.

Bakom varje parti finns starka krafter i form av gamla gubbar som avskyr förändringar. Det skapar inte bara handlingsförlamning hos efterträdarna, det kommer inte heller fram några nya friska krafter. Genom det styrs partiernas politik av gamla ideologier som inte passar in i ett modernt samhälle.

Om nutidens enorma utveckling inom inte minst det högteknologiska området, går det inte att leva på gamla meriter. Det är bara att titta på hur industrijobben förändrats och företagen blivit allt mer beroende av välutbildade människor. Varför inga krav på utbildning ställs på de så kallade folkvalda är därför obegripligt. De som varit med länge inom politiken, är inte längre kapabla att kunna sätta sig in i de komplexa problem vår nutid för med sig.

Naturligtvis borde ansvariga för de statliga verken, den statliga byråkratin, kommuner och landsting, ledas av dokumenterat skickliga personer. Med de förvärvade kunskaperna vet de hur man organiserar och effektiviserar, vilket bevisligen inte de så kallade folkvalda är kapabla till. Ändå har de ansvaret för alla miljarder av invånarnas pengar som ska förvaltas på bästa sätt! Att invånarnas skatter ska förvaltas på bästa sätt, står faktiskt i lagen.

De enda som kan få någon ändrig på det här, är invånarna. Hur det än är, så är invånarna faktiskt arbetsgivare åt alla som avlönas med skattepengar. Ett råd till alla politiker, reta inte upp arbetsgivaren, för då kan det gå riktigt illa.

Det är faktiskt minst sagt märkligt, att ett litet land som Cypern, kan sätta en blåslampa under baken på inte bara EU:s höjdare utan också många regeringar. Att Cyprioterna sa nej till att en del av invånarnas sparade pengar skulle konfiskeras var väntat, det räddade säkert fler länder från att råka ut för samma sak.

Men förslaget att pengar skulle konfiskeras är ingenting nytt, det har hänt i vårt land också, men det har inte fått lika stora rubriker. På åttiotalet ”lånade” sossarna pengar av pensionärerna som skulle återbetalas så snart landet kommit på fötter. Det gjorde det inte och någon återbetalning blev det aldrig under sossestyret. Kommer de till makten nästa val, varför inte göra det då. Visserligen är många av de som då drabbades döda och det var väl även tanken med att förhala återbetalningen.

Att låna av pensionärerna är alltså ett idiotsäkert sätt att bättra på statens finanser, ju längre man väntar med återbetalningen, desto färre blir kvar att betala ut till. Att statens finanser är viktigare än invånarna, är ju den slutsats man kan dra av den förda politiken, gamla, sjuka och arbetslösa platsar inte i vårt moderna samhälle. Ja, det är naturligtvis en teori om att det leder till ett bättre samhälle. För vem eller vilka är det svårt att bli klok på.

Nåja, i takt med att allt mindre pengar flyter in i statskassorna, sprider sig också paniken. Miljarder ska betalas till EU, vår egna gigantiska byråkratiapparat kostar svindlande summor som växer för varje år. Av den anledningen, blir det mindre över till det invånarna betalar skatt för att få. Larmrapporter om att våra tidigare blomstrande storföretag fått känna av krisen, visar hur allvarligt det verkligen är. Problemet är att de företag som gör sig av med anställda, drabbas på ena eller andra sättet av att deras produkter blir allt svårare att sälja. Men eftersom de inte ser någon annan kortsiktig lösning för att överleva, är det någonting som får tacklas den dag då det blir aktuellt.

En gammal skicklig ekonom spådde redan på sjuttiotalet, att det politiska styrelsesättet i vårt land, skulle gå mot sin undergång inom fyrtio år. Om det berodde på att politiker inte kan hantera pengar, ska jag låta vara osagt. Men det var i alla fall en profetia på liknande sätt det vi fått höra om en förestående naturkatastrof.

Som det börjar se ut nu, är det mera troligt att vi kommer att drabbas av en ekonomisk katastrof än att naturen ställer till det för oss. Kanske det händer tvåtusenfemton, men det kan också hända tidigare. Temperaturen har ju stigit betänkligt, när det gäller avsaknaden av pengar lite här och var. Förlorarna är inte bara staten utan också bankerna, det är dags att lägga pengarna i madrassen. För hur det än är, oroar sig fler människor över sin ekonomi, än en kommande naturkatastrof.

På tal om pengar, kan man förstå de sämst ställda som kan läsa att en varg kostat runt fyra och en halv miljon att flytta, blivit förbannade. En varg som kostat renägare betydande belopp och de stackars renarna en plågsam död, är den värd att fraktas runt för så mycket pengar? DE som försvarar penningslöseriet försvarar sig med att varghonan anses vara genetiskt viktig, men det anses tydligen inte många människor vara. Fortsätter det så här, blir det inte många som bryr sig om att rösta vid nästa val. Ja, det ska vara att de missnöjesröstar på SD förstås, det är många som kommer att göra det har jag hört.

Man kan bara hoppas att våra aktiva politiker, oavsett vad de representerar, tar lärdom av alla misstag som gjorts de senaste tjugo åren. Det är nämligen så att gott omdöme kommer av erfarenhet. De dåliga erfarenheterna, kommer av dåligt omdöme.

Någonting har hänt med en stor del av svenska folket, de har börjat sätta sig på bakhasorna och stretar emot. De ställer sig själva frågan hur det mesta kunnat bli så fel. Det har fört med sig att det blivit allt svårare för de politiskt valda, att få gehör för hur de vill att vårt samhälle ska se ut. Att tala om att bevara välfärden är som att tala till döva öron, den finns bara i maktens korridorer.

Det är aldrig bra med kriser för en regering, det rubbar förtroendet för vad den egentligen kan göra. För en regering som dessutom lagt alla ägg i samma korg, det vill säga jobblinjen, är det förödande. Än så länge har vi ingen verklig kris på halsen på samma sätt som i flera av Medelhavsländerna, men förtroendet för vad regeringen kan göra har redan minskat betänkligt.

Vad många lärt sig är, att en regering är lika hjälplös som alla de som mister sina jobb. Att skylla ifrån sig på marknaden är bara patetiskt, bättre då att erkänna att det är jordens befolkning som styr. Så länge folk har råd att konsumera, ger det jobb och pengar till statskassorna. Med miljontals arbetslösa i Europa minskar efterfrågan på det som kan betecknas som onödiga varor, men även tjänster.

Arbetslösheten har en frätande effekt på både de arbetslösa och företag som erbjuder det där lilla extra som sätter piff på tillvaron. Den gamla bilen får hänga med så länge den orkar, det gamla köket duger gott bra många år till osv. Även de rika blir försiktigare, det strömmar inte in pengar i samma takt som när människor konsumerar allt de tjänar och mer därtill.

Av någon underlig anledning har Amerika varit en förebild, numera måste man se det stora landet i väster som ett varnande exempel på hur illa det kan gå. Den Amerikanska statsskulden är enorm, precis som de fasta kostnaderna för inte minst för landets armé. Tiden som världens polis tycks vara över, det finns inte pengar till det.

Även Moderaternas glansdagar verkar vara över, en allt buttrare statsminister tvingades läxa upp Billström, men det är ju bara att skrapa på ytan. Problemen börjar växa regeringen över huvudet och lösningar finns det ont om. Vännerna inom alliansen börjar få panik i takt med att opinionssiffrorna visar att gärdsgårdsserien väntar. Var och en sig själv närmast är vad som kommer att gälla vid nästa val. Det börjar bli ganska tufft att ha politiken som levebröd.

Under tiden kampen om att ha kvar makten glöms det bort vad som är viktigast, hur ska alla misstag som gjorts kunna repareras. Sossarna vill inte ändra på jobbskatteavdraget om de får ta över makten. Vad de inte tänker på att snedeffekterna, är någonting de också kommer att få brottas med. Men det är klart, bättre sitta vid makten i fyra år än inte alls.

Många politiker säger sig brinna för att förändra vårt samhälle. Det är faktiskt ingenting att skryta över, tvärtom är det någonting negativt. Det är inte väljarnas intresse som står i första rummet, det är det egna. Alltför många politiker har brunnit för att förändra vårt samhälle, efterlämnade rykande ruiner av det som en gång byggdes upp.

Det finns ett gammalt österländskt ordspråk som lyder: Om jag vill vara prins och du vill vara prins, vem ska då leda åsnan? Bättre kan inte politik beskrivas.