Vilken tur att jag inte växte upp i ett konkurrenssamhälle, var det en gammal man som sa häromdagen. Tja, så kan man också se det, för tänker man efter, visst hade vi ett helt annat, både mänskligare och varmare samhälle från krigsslutet och fram till sjuttiotalet. Det var en tid då politiker ofta talade om solidaritet, jämlikhet och broderskap. Trots långa arbetsveckor hade folk tid att umgås och tog vara på ledigheten.

Att solidaritet, broderskap och jämlikhet var ett sätt att kunna höja skatterna, har väl alla gamlingar kommit underfund med, de har inte sett röken av någon solidaritet eller jämlikhet, inte heller någon trygghet på gamla dagar, som de betalat dyrt för under sina arbetsår. Skulle vara intressant att få veta vart alla pengar tog vägen.

Numera tycks det mesta handla om pengar, invånarnas skattepengar. Men pengar är svåra att hantera på bästa sätt för invånarnas bästa. Det blir inte mycket över efter att de som ska fördela pengarna fått sin del av kakan. Den moderna tidens politiker har dessutom fördjupat sig i grafiskt ritade stolpar och tårtbitar, det vill säga statistik över intäkter och utgifter. Det rör sig om många siffror, så många att ingen utan kunskaper om matematikens mysterier, blir klok på hur mycket pengar det egentligen rör sig om.

Men en sak förstår våra politiska makthavare, när staplarna för utgifter blivit högre än intäkterna, måste det till nya friska pengar som måste tas in på något sätt. Så har för all del politiker alltid resonerat, det är därför vi betalat så höga skatter i vårt land. För att bevara vår välfärd, har vi ofta fått höra, men pengarna har gått till annat.

Nåja, betydligt svårare för de makthavande, har varit att krympa staplarna och tårtbitarna över arbetslösheten, det har överlåtits på andra att ta hand om. Att politiskt skapa arbetstillfällen är en alldeles för dyrbar åtgärd som bara kan ses som tillfällig. Med allt färre anställda inom våra stora industrier måste det till att börja tänka om. Eftersom alla i arbete måste ses som en utopi, gäller det att gnugga geniknölarna.

När Alliansregeringen tillträdde fick vi en finansminister som började titta på hur staten skulle få in mera pengar och invånarna mera i plånboken. Många fick det genom att gå ur a-kassan, jobbskatteavdraget gick åt till alla kostnadsökningar, inte minst drivmedel och el. Men att dela ut pengar ger inget klirr i statskassan, så någon måste betala kalaset. Det löstes genom att införa nya omänskliga regler vid sjukdom och arbetslöshet. Någon fick nämligen för sig att långtidssjuka människor, inte var sjukare än att de skulle kunna jobba och försörja sig. De arbetslösa var helt enkelt arbetsskygga och måste därför tvingas ut i arbete.

Långsamt började det gå upp för många att det här var ju rent ut sagt idiotiskt. Hur skulle sjuka människor få ett jobb, när inte unga friska kunde få det?  Men det var bara en konsekvens av det hela. Jag tror inte ens regeringen insåg, att plötsligt var det inte läkarnas diagnos, som var avgörande för om sjuka människor kunde arbeta eller inte, den detaljen är det numera Försäkringskassans handläggare som avgör. I många fall har dessa handläggare resonerat som så att om någon drabbats av cancer, fanns ju ändå chansen att personen ifråga, skulle kunna jobba åtminstone ett par år innan det var dags att dö.

Med bara en gnutta sunt förnuft hade beslutsfattarna insett, att de omänskliga reglerna, där sjuka tvingas jobba bara kan leda till en sak, att de sjuka blir ännu sjukare. Lägger man dessutom till förtvivlan, stress och oron inför framtiden hos tämligen friska arbetsföra människor, får vi nya sjuka som fyller på sjukstatistiken. Det här har gjort att vårt land blivit sjukt, hoppas att någon kan komma på ett botemedel.

Det här har påverkat hela vårt samhälle. Man kan fråga sig vad som egentligen hänt med vårt en gång betydligt fridfullare och mänskligare samhälle? Braskande rubriker om kvinnovåld, mord, rån, våldtäkter och oprovocerat våld hör till dagligheterna. Men med makthavande politiker som ser allt i pengar istället för människor av kött och blod, kan det väl inte bli annat.

Om det beror på den lågkonjunktur som kom överraskande för många är svårt att säga, men visst har det bidragit till att allt fler ifrågasätter vårt politiskt styrda samhälle. Precis som sjuka och arbetslösa av de styrande setts som tärande, finns nu ett snabbt växande antal, som ser politiker som gökungar. Ingen tänkte väl på att de som valts att företräda väljarna, samtidigt placerade dem i det gemensamma boet. Precis som i verkliga livet, räcker inte maten och utrymmet med gökungar i boet. Därför knuffas många ut ur boet och hamnar i otrygghet, Hur illa det kan bli, vittnar inte minst köerna vid gatuköken om.

Är det verkligen så här vi vill att vårt så kallade välfärdssamhälle ska se ut?

Ja, så är jag då tillbaka i vårt kalla och snörika land. Under de veckor som gått har jag inte bara fått sol och värme, utan också lite perspektiv på det som händer i vårt land. På sätt och vis liknar det som nu händer i vårt land, det som var början till krisen i Spanien. De spanjorer jag talat med, upplever att det som händer många av dem, var någonting som inte skulle kunna hända.

Det kan bli så om man förlitar sig till vad makthavande politiker säger. Inte många tar de brasklappar som ministrar lite försynt petar in på allvar, de bara fladdrar förbi i invånarnas medvetanden. Och naturligtvis är det så, att de styrande måste försöka hålla skenet uppe så långt det går, annars uppstår panik. Men det är ett svek mot invånarna. Ovetande om närliggande problem, fortsätter många att leva som vanligt och oroar sig inte för morgondagen.

Om inte alla, så i alla fall de flesta har säkert upplevt det som att livet kan flyta lugnt i månader, men sedan händer någonting utan förvarning och allt kommer ur balans. Det otäcka är att det händer när vi minst anar det. Men det kan ju också vara så, att vi struntat i att lyssna på varningssignalerna.

Vad många regeringar förhoppningsvis lärt sig av det som nu händer, är att vår värld inte fungerar speciellt bra utan en hög konsumtion. När plötsligt konsumtionen gör en djupdykning, mest på grund av den stadigt ökande arbetslösheten, tycks det inte finnas någon patentmedicin att ta till.

Den tillväxt i ekonomin vi sett de senaste tio åren, är det ju faktiskt människors ohämmade konsumtion som skapat. Pengarna har rullat i en takt vi aldrig varit med om tidigare. Massvis med människor har köpt dyra hus och bostadsrätter i tron att det varit en säker investering. Det därför naturligt att inte bara vår finansminister, utan också banker och andra långivare, ivrigt framhåller att det inte finns någon bostadsbubbla i vårt land. Med tanke på de prognoser om den ekonomiska utvecklingen som visat sig vara önsketänkande, är inte de uttalandena mycket värda.

Läste att runt tjugo tusen tjänstemän inom det privata näringslivet kan mista jobbet under det här året. Inte alls omöjligt att det blir så, det verkar som om de tämligen välbetalda administratörerna som drabbas hårdast vid en kris. De som blir kvar tvingas till utökad arbetstid, kanske även med lägre lön. Som det ser ut, kan en återhämtning i ekonomin ta många år.

För miljörörelsernas måste krisen ha kommit som ett dråpslag. Vem orkar ens tänka på en framtida naturkatastrof, när de akuta ekonomiska problemen är det som oroar så otroligt många människor ute i Europa just nu. Vad händer med allt miljöarbete när det inte längre finns pengar? Där har vi ytterligare en sektor som kan drabbas av arbetslöshet på grund av prioritering av andra betydligt viktigare saker. Det gäller ju att hålla invånarna vid liv till dess det vänder.

Det är inte ovanligt att vi äldre upplever vissa saker, som om vi varit med om dem tidigare. Nu tänker jag inte bara på politiska löften som följt med sedan sextiotalet, utan också när det gäller klädmodet som hämtar inspiration från flydda tider. De gamla partierna följer fortfarande sin ideologi, även om det ibland görs försök att anpassa den urgamla manualen till vårt moderna samhälle.

Visst är det så att vissa saker som hände för länge sedan, händer igen, men i en lite annorlunda tappning. Men problemen för människorna är lika stora i dag som för runt hundra år sedan. Det mest sorgliga är att tjugo- och trettiotalets fattigdom är på väg tillbaka, att klyftan mellan rika och fattiga växt de senaste tjugo åren. Kanske dags att de människor som verkligen brinner för att förbättra vårt samhälle, klättrar upp på barrikaderna igen och håller brandtal.

Lågkonjunkturer har kommit och gått, vad det beror på tvistar de lärda. Men man kan inte säga att människorna lärt av misstagen precis, utan samma misstag görs om och om igen. Om det beror på att den moderna människan blivit dummare, eller helt enkelt förlitar sig till den högteknologi som står till buds, får vi förhoppningsvis svar på en dag.

Det blir allt svårare för politiker att brinna för att förändra vårt samhälle. Det visar sig gång på gång att vad de tror att invånarna vill ha, inte alls stämmer med verkligheten. De förändringar som gjorts har visat sig vara fel väg att gå, vårt moderna samhälle har inte skapats med invånarnas bästa för ögonen, utan skapats för att kunna ha kontroll över invånarna. Tanken bakom är svår att förstå, eftersom de politiska valda är till för folket. Det misstaget har gjorts många gånger under tidens gång och det har alltid slutat med rikens sönderfall.

Det absolut farligaste för ett land är fattigdom, det visar inte minst det som hänt de senaste åren ute i världen. Den ökande fattigdomen i vårt land ska inte kunna ske i ett rikt land, men gör det i alla fall. Är en regering skyldig till en ökad fattigdom, faller den på ena eller andra sättet. Vi svenskar är snälla och väntar tåligt fram till nästa val för att visa missnöjet, men eftersom människorna blir allt mer otåliga, kan det hända saker tidigare. Det jäser redan bland de som drabbats av den omänskliga politik som förs av regeringen.

Politiker är faktiskt odugliga på att hantera kriser, de har visserligen makten i sin hand, men tummen sitter mitt i handen. Eftersom de räknar allt i pengar, har de svårt att skilja på vad invånarnas pengar är till för. En stor del av de gemensamma medlen går åt till den enorma kontrollapparaten, som inte bara kostar ofantligt mycket pengar, den går inte heller att styra vid en nödvändig kursändring. En alldeles för stor byråkrati, stryper långsamt ett land, det kan man utläsa av historien.

När det vansinniga slösandet med invånarnas skattepengar på avdankade politiker dragits fram i rampljuset, kräver svenska folket ett omedelbart agerande för att få slut på det. Det behövs inga utredningar, det är bara att visa kurage och besluta om helt nya regler så snabbt som möjligt. Pengarna kommer att behövas de närmaste åren till vad de är avsedda för, nämligen skola, vård och omsorg.

Och det finns mer pengar att spara in på. Att kasta bort pengarna på fullständigt idiotiska saker för att hålla arbetslösa sysselsatta exempelvis. Kan avdankade politiker kvittera ut fantastiska månadslöner utan att göra någonting, ska samma sak gälla arbetslösa. Eftersom de får betydligt mindre i ersättning, är varje krona viktig och ska inte behöva slösas bort för att ta sig till meningslösa Fas 3, praktikjobb, eller värdelös utbildning.

Det är först när politiker lärt sig innebörden av att vara arbetslös och jobbsökande, med dessutom mindre att leva av, som besluten kan närma sig de verkliga förhållanden som råder i vårt samhälle.

Nu blir det två veckors semester på Gran Canaria, det är alltid trevligt att få lite perspektiv på det som händer här hemma. Hur krisen påverkat våra vänner där nere vet jag, men kommer säkert att veta betydligt mer om ett par veckor.

Nytt år och nya möjligheter. Ja, antagligen nya bekymmer också, det hör till i det moderna samhälle vi nu lever i. Alla de som varit tveksamma till den politik som förts de senaste fem åren, fick vatten på kvarnen i slutet av det gamla året. Allt fler har med egna ögon sett och fått känna av, att det sätt vårt samhälle skulle förändras till det bättre, varit minst sagt för optimistiskt. Än en gång har det bevisats att teori och verklighet, är två vitt skilda saker.

Naturligtvis borde alliansregeringen förstått att det alltid finns en medaljens baksida, det går inte att premiera vissa grupper och straffa andra. Fattigdomen har ökat snabbt i vårt land och i många fall behandlas utsatta människor sämre än djur. Det finns djurskyddslagar som måste följas, men när det gäller människor … Ja, man kan fundera över hur de politiska makthavarna tänker, när politiska beslut kan få förödande konsekvenser för många av landets invånare.

Alla politiska beslut som är förankrade i teorier om vad som ska kunna fungera, ska helt enkelt ses som vad de är, att de kan fungera men lika väl bli ett praktfiasko. Det är som det mesta som påverkar våra liv, förutsättningarna ändras i en takt, det blir allt svårare att hänga med i.

Någon gång borde ändå politiker lära sig att ju mer de försöker förändra ett tidigare något så när fungerande samhälle, desto fortare går det utför. Det är en av anledningarna till att jag vill förändra vårt långt ifrån demokratiska politiska system, politiker är inte utbildade för att kunna hantera invånarnas skattepengar. Dessutom går politik enligt gammalt mönster bara ut på, att störst bestämmer och då tyvärr efter eget huvud.

Att det politiska etablissemanget de senaste åren låst fast sig i, att alla måste jobba för att kunna bevara vår välfärd, är och förblir önsketänkande. Dessutom är det en lögn, i själva verket är det ett försök, att bevara det system vi har. Men med ett system som vilar på att så kallade folkvalda ska styra allting, blir till slut det hela så byråkratiskt, att inte ens makthavande politiker kan ändra på någonting.

När vi nu ser en tid framför oss då de forna industriländerna får allt större problem genom ökad konkurrens, står politikerna maktlösa. Ingen tycks ha förutsett att de länder som kan tillverka det folk och företag vill ha behöver betydligt billigare, skulle bli de nya industriländerna. Inte heller att industrijobben i de forna industriländerna skulle försvinna. Inte så konstigt i och för sig, eftersom de stirrat sig blinda på snyggt uppställda staplar och tårtbitar som visade den ekonomiska tillväxten. När staplarna plötsligt går nedåt och tårtbitarna över tillväxten pyttesmå, växer paniken.

Det här tvingar naturligtvis fram okonventionella lösningar för att länderna över huvud taget ska kunna överleva. Eller, vilket inte känns så otroligt att det kommer att hända, tvingas konkurrera på samma villkor, vilket i sin tur betyder sänkta löner.  Det kan bli så eftersom vi fortsatt köra på, trots stora varningsskyltar som visat att vägen skulle ta slut.

Den senaste tiden har jag inte hört ordet välfärd nämnas många gånger, kanske för att till och med politiker insett att vårt land under flera år skrotat vårt lands trygghetssystem. Anledningen till det kan till stor del tillskrivas jobblinjen, som i folkmun döpts om till arbetslöshetslinjen. Förhoppningsvis var inte en del av alliansregeringens medlemmar medveten om, vad jobblinjen kunde föra med sig.

Det gjorde ju för all del inte en stor del av svenska folket heller, därför var det många som hoppade av a-kassan för att få mera pengar att konsumera för. Det fanns till och med de som trodde att att det skulle börja drälla av jobb i vårt land. Statens kassa var välfylld och den ekonomiska tillväxten skulle hålla i sig under många år framåt enligt regeringen.

När vår finansminister nu påpekar att det inte gått att räkna in alla eventualiteter, som att andra länder skulle ställa till det för oss, får vi istället se fram emot en ljusning om några år. För då jäklar ska det bli fart på hjulen igen. Tja, vad vet man hur det ser ut om några år. Efter att vår finansminister fått två plus två att bli fem, har vi i alla fall lärt oss att vi bör kunna grunderna i matematik. Men jag tror att det skulle vara betydligt mer givande för barnen i skolan, att lära sig lita till sunda förnuftet.

Sunt förnuft är någonting många äldre har, de rusar inte iväg innan de tänkt efter. Och tänkt efter har många av de nya pensionärerna gjort, de har sålt sina hus, sommarstugor och bostadsrätter till priser som gjort dem välbärgade på gamla dagar. Trötta på inte bara vårt eländiga klimat, utan också vår alltmer försämrade samhällsservice, flyttar de till varmare länder. Visst kan man tycka att de tänker egoistiskt, men det är ju så vårt samhälle blivit, var och en sig själv närmast.

Att det påverkar skatteintäkter för staten, kommunerna och landstingen är ju en naturlig följd, och när dessutom de äldre med låga pensioner och vacklande hälsa blir kvar, växer kostnaderna för vård och omsorg. Med allt fler arbetslösa och en framtid där jobb inte kommer att växa på träd, måste man räkna med att de yngre generationerna, kommer att få dra ett tungt lass så länge det går.

Det är svårt att förstå hur våra politiker tänkt under åren, pensionspengar har används till löpande kostnader, inte lagts på hög och förräntats. Pensioner har till och med konfiskerats av staten vid några tillfällen, för att hålla vårt land flytande. Med andra ord har vårt land haft en alldeles för stor kostym, som skulle sytts in för många år sedan. Men visst hade det varit trevligare för regeringen att sy in kostymen av egen fri vilja, istället för att tvingas till det.

Med det har jag i alla fall börjat lite trevande med mitt nyårslöfte, att lägga mig i vad politikerna gör, men som jag politikerna anser att jag inte ska göra. Men eftersom vi fortfarande har yttrandefrihet (som politikerna vill begränsa), kommer jag att skriva ner mina funderingar lite då och då.

Världen gick inte under, men vår finansministers drömvärld gjorde det med dunder och brak. Kanske dags att använda sunt förnuft istället för ekonomiska teorier. Det är bara att komma ihåg, lita aldrig på auktoriteter som uttalar sig om saker och ting, de flesta har blivit det på gamla meriter. TYvärr är det så att allt det nya okända som måste utforskas, har de inte en susning om hur det fungerar.  

Det var förvånansvärt lite finansministern hade att säga om alla varsel och avskedanden. Ja, om man bortser från att han inte tyckte det var någon panik, så vi får väl vänta och se vad regeringen kan hitta på om det blir värre. Helst av allt skulle finaqnsministern säkert föredragit att locket lagts på, talar man inte om det, finns det inte, det är ju så det alltid varit med invandringsproblemet. Men runt om i landet börjar människor inte bara tala om, utan också börjat känna av, att företagen går sämre och oron sprider sig. De ser ju med egna ögon att allt inte står rätt till.

Nu har för all del mycket krut fått läggas på sorgebarnet EU, som förtvivlat kämpar för sin existens. Snus och vargjakt tycks ha samma prioritet som skuldkrisen, det är dags att vårt land förklarar för EU att passar inte galoscherna, är det bara att hoppa ur dem. Väl medveten om att nästan hela svenska folket inte vill ha någonting med varken EU eller euron att göra, gäller det att bita ifrån sig. Men det hela verkar minst sagt halvhjärtat, vårt radarpar vill ju så gärna frottera sig med de andra höjdarna.

Men tydligen litar många på att Moderaterna ska bli en frälsare i nöden, även om vi än så länge inte fått känna av vad det innebär. Nåja, man kan väl säga att det går lite upp och ner för Moderaterna, det beror ju på vilka som blir utfrågade. Och hur det blir framöver, förstås, eftersom Borg tvingades kapa sin tidigare optimistprognos med mer än hälften.

Men att försöka sälja skinnet innan björnen är skjuten är han inte ensam om. Det inte många som tror att Socialdemokraterna kan hantera både pengar och en lågkonjunktur bättre. Historien visar hur dåliga sossarna varit på att förvalta svenska folkets skattepengar på rätt sätt. Men skattehöjningar har de varit duktiga på och det är folk livrädda för att råka ut för igen.

Jag blir aldrig klok på hur det en gång så stora partiet har svårigheter att hantera verkligheten, den ser inte alls ut som partiledningen tror. Och just det är partiets stora svaghet, de ledande tycks fortfarande bara lyssna på rövslickarna istället för att lyssna vad gräsrötterna har att säga. Det är ju de trogna väljarna som lever ute i verkligheten, som kan tala om vad som är fel.

Trodde inte att jag under min levnad skulle få bara med om att politiker skulle komma att behandlas som alla andra. Därför är det glädjande att det börjar röra på sig, när det gäller politikers egenhändigt skapade trygghetssystem. Naturligtvis skulle det ha åtgärdats för länge sedan, det är en skamfläck som inte borde få förekomma i ett demokratiskt land. För skattebetalarna är det inte bara den stora skara med heltidspolitiker som är betungande, även före detta politikers löner, förmåner och pensioner är omfattande kostnader som drabbar det som våra skatter är till för.

Men visst kommer det att ta tid och frågan är om vi verkligen har mycket tid på oss för att hålla vårt land flytande. Vår finansminister var för optimistisk och gav helt fel signaler till svenska folket, som fortsatte att konsumera. Men de stora företagen hade helt annan information och låg tidigt i startgroparna för att göra sig av med kostnader för att överleva,

Den stora frågan är hur snabbt det kommer att rulla utför och hur långt ner vi kommer att hamna. Som det ser ut har vi inte bara ett djupdykande Europa, utan också hur Amerika ska kunna få fason på sitt enorma skuldberg.

Tyvärr skapar uppsägningar ringar på vattnet, alla branscher drabbas. Inte minst tjänsteföretag som är beroende av att utföra tjänster åt företag och privatpersoner. Men även handeln kommer att påverkas, för att överleva gäller det att handla billigt och ingenting onödigt.

I och för sig kan det bli en nyttig läxa för de som dragits med i konsumtionshysterin, det finns många som köpt saker som hänger eller står i garderober eller samlar damm på något annat ställe. Det var ju glädjen att köpa klädtrasan eller prylen som gav en kick, sedan var det nya saker som hägrade. För alla dessa gäller endera en smärtsam omställning, eller att de fortsätter som tidigare och blir utfattiga. Alla tolkar ju inte Riksbankens sänkning som ett bevis på att kärva tider står för dörren, utan tror att det nu är dags att låna pengar.

Och utfattiga tycks de flesta kommuner och landsting vara, där behövs sannerligen en rejäl minskning av administrationen. Det finns alldeles för många politiskt skapade jobb som inte har någon egentlig funktion att fylla. Att säga att de ska finnas där för att värna om vår demokrati är ren nonsens, jobben har skapats för att premiera lojala partikamrater.

Vart det hela kommer att leda går inte att förutsäga, det gamla kommer att försvaras med näbbar och klor så länge det går att omfördela pengar. Men den dag det inte finns några pengar, kanske Arbetsförmedlingen vet någon som behöver personer som är duktiga på att vända på alla stenar.

Förr sa man att statens kaka var liten men säker, med åren har kakan blivit betydligt större för de med politiska uppdrag. Men nu kanske det visar sig, att den är ganska osäker också för de som inte kommit så långt upp på stegen. Det kan bli så om man gapar över för mycket.

Med det önskar jag alla som orkat läsa mina tokerier en God Jul och ett Gott Nytt År!

Jaha, då sitter jag här igen, men det kommer inte att bli en vana. Men när man hör hur det är ute i skolorna, börjar man fundera över hur det ska bli i framtiden. Dagens ungdom är ju vårt lands framtid, men de har sannerligen inte getts de bästa förutsättningarna.

Egentligen är det inte mitt bord som man brukar säga, men skolan är inte bara ett problem för elever och lärare, utan också för landets skattebetalare. Det betalas enormt med pengar för en sekunda vara, som skolan i dess nuvarande form måste ses som. Eftersom skolan varit ett sorgebarn i många år, kan det inte ses som annat än ett politiskt fiasko.

För att krångla sig ur det dilemmat, kritiseras inte bara lärarna när resultaten blir allt sämre, utan också lärarutbildningen. Eftersom inte många vill bli lärare med usel lön och låg status, kan det vara så, att ribban tvingats sänkas så lågt vid intagningar till lärarutbildningen, att det inte kan bli bättre än så här.

Men det här spiller ju även över på de gamla lärarna, som kämpat med läroplaner som kunnat kastas i papperskorgen direkt efter att de skrivits. Läroplanen förutsätter att alla elever har samma förutsättningar, men så är det ju inte alls. Men det kanske värsta av allt, det går inte att sätta upp studiemål för barn under tolv år, de måste få utvecklas i sin egen takt.

Betyg är en form av erkännande av de kunskaper eleverna tagit till sig. Men samtidigt är det en tankeställare för lärarna, om det kan bero på undervisningen, att den är för torr och tråkig för många elever. Det gäller att förklara att det finns trösklar man måste kravla sig över, att uppmuntra de som inte har så lätt för sig.

När skolan blev en förvaringsplats i väntan på bättre tider för ungdomar att få jobb, cementerades en hög ungdomsarbetslöshet. Varför ska en ung människa tvingas genomlida en gymnasieutbildning de inte kan ta till sig? Drastiskt kan man säga att vi under många år, utbildat socialfall.

 Om betyg sätts efter eleverna förutsättningar, slipper vi utslagningar redan i skolåldern. Var och en inser säkert att varje motgång för ett barn, berövar dem självförtroendet. Vad det leder till senare i livet vet ingen, därför måste de som har svårare att ta till sig kunskaper, stöttas och hjälpas för att komma på vad de verkligen kan göra.

Vem har användning av högre matematik i dagens läge? Det finns ju för sjutton datorer och räknedosor som sköter det i dagliga livet. Men det skulle inte skada om eleverna fick lära sig huvudräkning, det har de användning av hela livet. Nu råkar det vara så att alla inte har förutsättningar att bli civilingenjörer, läkare eller advokater, men mekaniskt lagda personer som ”rörkrökare” och” bilmekar” kommer alltid att behövas. Även de som inte har ”läshuvud” är viktiga för vårt lands framtid. DE behöver bara skaffa sig social kompetens och bli politiker, om den medfödda begåvningen inte räcker till en högre utbildning.

Sunda förnuftet säger att det är bara lärarna i klassrummen, som kan avgöra vilka förutsättningar och behov eleverna har. Det är deras jobb att försöka hjälpa, de som annars ohjälpligt kommer att hamna på efterkälken resten av skoltiden. Om lärarna i lugn och ro får nöta in grunderna, har i alla fall eleverna en chans att kunna hänga med. Många som gått ut skolan har inte ens lärt sig grunderna i svenska språket.

Konstigt nog klarar de sig i alla fall med hjälp av sina medfödda anlag, en del kan göra de mest fantastiska saker med sina händer, andra utvecklar sina talanger efter hand. Det finns faktiskt de som köper bilar för två tusen, fixar till dem och säljer för fyra tusen. Vad påslaget blir i procent bryr sig inte personen om, det är bara pengarna han får i handen som räknas.

Nåja, det blev en liten utvikning om att många klarar sig bra utan att kunna räkna annat än plus och minus. Kan bara lärarna hjälpa de med läs- och skrivsvårigheter är det ett framsteg. Efter alla år av de politiska misstag som berövat många unga att kunna utnyttja språket, skulle bara det vara fantastiskt. Ja, för ungdomarna vill säga.

Hur har det kunnat bli så här? Om man förenklar problematiken, så får man faktiskt vad man betalar för. Kommunernas usla ekonomi med besparingar år efter år, måste ju visa sig på något sätt. Man måste därför förstå att de gamla lärarna, inte längre orkar lägga ner sin själ i undervisningen. De uppskattas inte av arbetsgivaren och har dessutom låg lön i förhållande till utbildning.

Resultatet kan inte bli annat med kommunerna som arbetsgivare för skolorna. Så kallade folkvalda fattar i demokratisk ordning beslut om hur mycket skolan får kosta, den ingår i den totala budgeten för kommunernas verksamheter.  Räcker inte pengarna till, måste det tas bort anställda och lägga ner skolor. Det är upp till var och en att bedöma om politikerna förvaltar skattepengarna på bästa sätt, jag anser att pengar försnillas på annat än skolan.

Om man ser till lärarnas situation, har de sedan kommunerna tog över ansvaret för skolan knappast haft någon löneökning att tala om. Arbetssituationen har däremot ändrats, många lärare känner sig i dag mer som administratörer än undervisare. Den längre närvaron vid skolan gynnar inte eleverna, snarare tvärtom. Mycket av det som åligger lärarna sker numera på obetald fritid, vilket knappast ger reklam för yrket.

Istället för att den snabbt ökade antalet friskolor fungerat som en väckarklocka för politikerna, har det istället gnällts om hur de kunnat gå med vinst. Eftersom de kommunala skolorna inte ens lyckas hålla näsan över vattenytan, vad är det som dränerar skolans resurser? För en som kan se det hela från ovan, går det bara att dra en slutsats, skolan har blivit alldeles för byråkratisk. Skolan drivs inte längre med elevernas bästa för ögonen, det är kommunernas totala kostnader som går i första hand.

Alla försök att få rätsida på vårt skolsystem är som att koka soppa på en spik. Det är först när lärarna själva får ansvaret för undervisningen, som den nedåtgående spiralen kan stoppas. Att det kommer att ta många år att se något resultat får man räkna med. De nya lärarna har ju knappast någon erfarenhet av att fatta egna beslut, om hur de ska kunna hjälpa eleverna.

Men våra politiker vill inte släppa greppet om skolan, nu har även vår ”landsfader” lagt sig i hur skolan ska skötas. Vår finansminister får gnugga geniknölarna, för mera pengar ska skjutas till. Ännu en spik i den borgerliga alliansens kista? Vad det handlar om är ta över skolpolitiken, men det ska bara ses som ett försök att skyla över de misstag som gjorts tidigare. Moderaterna har knappast brytt sig om skolan tidigare, det har känts alldeles för genant att vårt land halkar efter.

Nåja, försöka duger. Men det finns bara en väg att gå och det är att inte bara höja lärarnas status, utan också lönerna. Genom det kommer också motiverade elever att söka sig till lärarutbildningen. Utan duktiga lärare, kan vi knappast räkna med bättre studieresultat. Det är ju de som har svårt för sig som drar ner det totala resultatet.

Att dagarna går fort, märker säkert de flesta. November brukar vara en tung månad, men den gick förvånansvärt fort. Men nu börjar den stora prövningen, när mörkret kommer tidigt och dagarna blir kortare. Man blir på dåligt humör helt enkelt. Inte känns det bättre när snön vräkt ner och efterträtts av arktisk kyla.

Märkte redan för ett par veckor sedan, att det började gå tungt att sätta mig ner att skriva. Det enda som dyker upp i huvudet efter att ha läst tidningen, är hur otroligt korkade politiska makthavare är. Just nu kämpar de för sin existens, inte bara inom de olika krisländerna, utan också i det vacklande EU. Ekonomiska kriser kan verkligen ställa till det för makthavande politiker.

Efter att ha skrivit ner mina morgontankar, har jag för det mesta inte en aning om vad jag skrivit. När det inte finns någon egentlig tanke bakom, blir det vad jag kallar friåkning. Jag skriver helt enkelt bara ner det som flyger för mig och sedan får det bli som det blir.

Nu har jag kommit in i period, då allting känns slentrianmässigt och behöver därför tömma huvudet på alla gamla tankar och fylla på med nytt. Jag behöver en läsperiod helt enkelt. Det har ingen som helst betydelse vad jag läser, skönlitteratur eller ”kiosklitteratur” går på ett ut. Många gånger har jag haft större behållning av det som kallas ”skräplitteratur”, än av någon känd författare.

Det är inte språket som har störst betydelse för mig, det är hur någonting berättas. Ju närmare den muntliga berättartekniken, desto bättre. Kanske just därför gillar jag att läsa Slas, men det han skrivit påverkar det jag själv försöker skriva och det är inte bra.

Dagarna fram till Jul och Nyår kommer antagligen att försvinna lika snabbt som pensionen, det blir svårt att hinn med allt. Det blir till att ta en dag i taget, det brukar fungera bäst så. Vi har i alla fall någonting att se fram emot, att fira Spansk Jul på Gran Canaria efter nyår som vanligt och det är ju inte fy skam.

Nåja, nog om det, nu tänker jag hålla mig från datorn ett tag. Kanske skriver jag ner mina tankar på ett block och håller koll på om jag är rätt ute eller inte. Skulle inte skada om jag kan skriva någonting genomtänkt och inte som det faller sig. Det kan ju bli så att jag får några minuter över någon dag. Söndagar är det lugnt och stilla på morgonkvisten, men det kommer väl att visa sig. Nu ska jag i alla fall lägga ner det dagligt skrivande på morgonen ett tag, hur det blir framöver kommer att visa sig.

I kärva tider behövs skådebröd åt folket, det vill säga någonting som lättar upp ängslan och i många fall hopplöshet. Men det går inte för sig i vårt land, eftersom våra allvarliga politiska företrädare och medhängande byråkrater, strikt följer den äldsta av svenska lagar. I den Äldre Västgötalagen från ca 1225, stadgas att en ”lekare” som försöker underhålla är helt rättslös.

Man kan förstå att många av våra avlidna glädjespridare vänder och vrider sig i sina gravar. Mitt i all bedrövelse som inte minst kriget förde med sig, lockade de människor att skratta och i en del fall, att få människor att inte ta så allvarligt på sig själva. Det var tillåtet en gång i tiden att skratta åt sig själv och sin egen dumhet.

Det i sin tur förde med sig, att folk även började skratta åt politiker, som med allvarlig min gjorde bort sig, eller vågade skämta mitt i allvaret. Erlander kunde på sin tid till och med berätta vitsar och kontrasten mellan den buttra uppsynen och historier han berättade, fick verkligen folk att skratta. Dagens makthavande politiker har samma trumpna uttryck i ansiktet, men humorn saknas. Det saknas alltså det viktigaste för att få folk att lyssna, folkligheten. Och där har vi väl knuten i det hela, dagens politiker är livrädda för att göra bort sig och bli utskrattade.

En gång i tiden var det fint att vara politiker, de var ju inte så många som hade politiken som yrke. I dag vimlar det av människor som har politiken som levebröd, därför ses de numera bara som en kostnad, som urholkar de gemensamma medlen. Det finns ingen som helst status i att vara makthavande politiker, eftersom de flesta är medvetna om, att det inte är de teoretiska kunskaperna som varit avgörande.

Den som fortfarande kan skratta åt allt elände som förmörkar vår vardag, kan ha hjärtligt roligt åt våra politiska företrädare, som med allvarlig min säger de mest idiotiska saker. Men det komiska i budskapen går inte fram till alla, de tar det hela på fullt allvar och blir förbannade istället. Mest beror det antagligen på att svenska folket glömt bort hur man skrattar och vad man ska skratta åt.

Under och strax efter andra världskriget vimlade det av humor i form av skämttidningar, kåserier och revyer som turnerade över hela vårt land. Filmerna innehöll enkla budskap, de skulle skapa framtidstro och hade för det mesta lyckliga slut. Fortfarande gör de Amerikanska filmbolagen filmer som inte bara roar, utan också innehåller lyckliga slut. Huvudpersonerna ska få varandra på slutet, annars går folk hem och känner sig lurade på konfekten.

Men så är det inte i vårt fantastiska land. Redan i slutet på nittonhundrasextiotalet, började av någon anledning allting att handla om politik. Resultatet blev att det tog död på den folkbildning som varit så effektiv, folk slutade gå på teatrar och läsa böcker. Det finns faktiskt gamla människor som inte läst en bok sedan dess. Och man kan förstå dem, vem ville lyssna på politiska budskap och läsa om eländes elände.

 Vad ska det bli av vårt land om allting ska tas på fullaste allvar? Ja, många skulle bli förbannade över hur skola, vård och omsorg hanteras av våra politiker. Det vimlar av politiskt skapade dumheter som inverkar på invånarnas sätt att leva. Företrädare för folket behövs inte längre, invånarna är kapabla att själva avgöra hur vårt samhälle ska se ut. Det första som borde göras är att städa upp bland alla gamla lagar och förtydliga de viktiga, så att de blir begripliga för alla. Inte ens vårt rättsväsen kan tolka de lagar som finns.

Nu råkar det vara så att det blir allt fler som kan ta till sig det skrivna ordet. Massvis med ungdomar har i dag svårigheter att läsa skriven text. Med den byråkratsvenska som används av våra myndigheter, har till och med som kan läsa, svårigheter att begripa vad som står. Förstår man inte, bryr man sig inte heller om vad myndigheterna säger. Man kan förstå att den organiserade brottsligheten, älskar det här landet.

Men det gör inte de som drabbas (och har drabbats) av det samhällsexperiment vår regering kallar arbetslinjen, de är de stora förlorarna.