Vaknade tidigt och söndagstidningen var snabbt genomläst, utan att lämna några bestående intryck. Det är några timmar kvar innan frugan vaknar, därför slog jag på datorn och skriver nu ner det som rör sig i huvudet.

   Vi lever i en tid då problem ploppar upp som ogräs ur jorden och precis som med att bekämpa ogräs, för vi en hopplös kamp. Om man inte tar till drastiska metoder, vill säga. Frågan är om vi använder oss av alldeles för drastiska metoder, för att få folk i arbete och rädda vår miljö.

   Varför det ska vara så svårt att inse att det som händer, bara är följden av någonting som vi bara delvis kan rå på. De metoder som prövas anses vara teoretiskt genomförbara, men fungerar inte alls i praktisk utövning. Ett område som misslyckats totalt är avregleringar, med syftet att skapa konkurrans och därmed lägre priser för konsumenterna. Eftersom resultatet blivit tvärtom, återstår bara lagstiftning, som tvingar parterna att konkurra.

   Jag insåg för länge sen att det finns en gräns för, hur mycket ekonomisk tillväxt jordens befolkning klarar av. Djur, människor, växter, ja, man kan hänvisa till vad som helst, växer bara till den storlek någonting bestämt. När, vad det nu är, nått den höjd som förutbestämts och vi inte råder över, stannar det hela upp. Vad gäller människor, fungerar det så att vi till och med krymper på ålderns höst. 

   Ingen tycks ha tänkt på, att samma sak kan gälla den ekonomiska tillväxten. Att handla med varor är en urgammal tradition, men företag kan inte sälja sina produkter och växa hur mycket som helst. Egentligen började det hela i och med att snikna människor, mer eller mindre tvingade de stora företagen, att inte se längre fram än kvartalsrapporterna.

   Om det inte går att sälja mera för att öka lönsamheten, finns bara en lösning. För de stora börsnoterade företagen har gällt att noga se över kostnaderna, för att kunna visa upp snygga siffror för aktieägarna. Den slutsats man kan dra är, att kostnaderna för anställda i de högutvecklade länderna, blivit för höga och slagit huvudet i taket.

   Den globala värld vi nu tillhör, har gjort det lättare att tillverka där det är billigast för tillfället. Just nu är det Asien, men den dag kostnaderna för arbetskraft stiger även där, förflyttas tillverkningen någon annanstans. Antagligen finns det någonting som styr även det, historien kan berätta om många länders uppgång och fall.

   Inom djurens värld är det lika tufft. Det är fascinerande att höra och läsa om de enormt stora djur som levde en gång, men de hade inte haft en chans att klara sig i vår moderna värld. Samma sak med att försöka rädda utrotningshotade rovdjur, de kommer ändå att utrotas, därför att det finns någon mening med det. Av den anledningen tror jag inte heller att människan, kan rädda jorden undan en naturkatastrof. Är det meningen att det ska hända, vad har vi att sätta emot?

   På kort sikt (några årtionden framöver) gäller det för människorna att göra det bästa av det hela, att ta vara på det liv som för många är alldeles för kort. Ett nytt tänkande och en utvärdering av vad vi verkligen behöver för att kunna leva. Allt fler människor föds, men jobb kan inte skapas i samma takt. När vi dessutom lever och tvingas jobba längre, skapas problem som vi måste hitta en lösning på.

   Den som sätter sig i skuld är inte fri. Den klichén använde Göran Persson och gjorde själv tvärtemot. Men det finns många som grubblar över hur de kunnat hamna i en sits, då de av sina fasta kostnader och skulder, mer eller mindre bildligt talat blivit galärslavar. Vem eller vilka har genom skicklig manipulering, fått dem att inte använda sitt sunda förnuft?

   Politiska lösningar förvärrar hela tiden, de utgår från att försvara den egna positionen, att hålla i trådarna. Nu börjar trådarna trassla till sig och människorna blir svårare att styra för varje år. Om det rycks i fel snöre, kan det innebära att alla trasslar in sig i varandra, precis som inom politiken. Det blir en härva av alltihop. 

   Med det för ögonen inser man att lösningen på det som väntar, inte är att skapa flera jobb, utan att byta livsstil. Men vägen dit är lång och vi vet inte hur lång tid vi har på oss.