I väntan på tidningen, ja, det är enda anledningen till att jag satte mig ner för att skriva det här. Nu har jag vant mig vid att tidningen ramlar in genom brevinkastet senast fem och blir därför irriterad över, att den inte kommit. Naturligtvis borde jag istället fundera över vad som hänt tidningsbudet, eller om det inträffat något tekniska problem som händer titt som tätt. Egentligen är det ju ingen kris, den kommer väl så småningom.

   Greklands kris har väl också lite av tekniska problem över sig, men hur hanteras den? Jag slutar aldrig förvånas över det desperata hopp som finns hos många, att allt som hänt de senaste åren bara varit ett tillfälligt bakslag. När börsen och penningmarknaden i förrgår fick fnatt, bara för att ett antal länder ställer upp med ett lån av megaformat, visar bara hur desperata många är. Eller så är det en fråga om att försöka sko sig, eller rädda det som räddas kan, medan det ännu är möjligt.

   Lånet till Grekland löser inte landets verkliga problem annat än på kort sikt. Jag hörde en gång någon säga att den som sluter ett avtal med en Grek genom ett handslag, bör räkna fingrarna efteråt. Inget ont om Greker, men just nu uppträder de som småungar som blivit fråntagna sitt lördagsgodis.

   På sätt och vis är det förståeligt, eftersom de beslut som fattats har skett på politisk nivå, långt över huvudet på det Grekiska folket. Men genom den lösning som EU tycker ska vara den bästa för Europa, sprids ansvaret ut på andra länder, vilket Grekerna tycks ha svårt att förstå. Det kan visa sig att Grekland blir en tändande gnista, som sätter Europa (bildligt talat) i brand.

   Det som verkligen oroar är att nya räddningsaktioner måste till, för att rädda de medlemsländer som sitter nästan lika illa till som Grekland.   Vad kommer nu att hända med den ekonomiska tillväxt, som anses vara det enda som kan rädda välfärden? Nedskärningar i de länder som dras med enorma underskott kommer att påverka invånarnas ekonomi, vilket för med sig att konsumtionen minskar.

   De dumma kommentarer jag hört senaste dagarna, att det här är euroländernas problem, visar hur otroligt naiva många är i vårt land. Precis som med finanskrisen påverkas alla, inte minst vårt land som är exportberoende.

   Ändå ser jag någonting positivt i det hela, EU:s byråkratiskt uppbyggda verksamhet har visat att det finns svagheter som måste rättas till. Många av de länder som sitter illa till, har med hjälp av EU-bidrag lockats tro, att det alltid ska regna pengar över dem. En kristallkula att läsa framtiden i skulle vara trevligt att ha, men en gissning är att bidragen kommer att minska betydligt de närmaste åren. Det kommer att få det sydländska blodet att rinna hett, var så säker.

    Det var inte särskilt klokt att bygga ut EU i den takt som gjorts. Storhetsvansinnet visste tydligen inga gränser, för de som hade en vision om ett starkt Europa. Det är inte gjort i en handvändning, vilket bäst beskrivs med en nött kliché, Rom byggdes inte på en dag. Med det minskade förtroende som nu finns för EU, känns det minst sagt oroligt för hur det kommer att gå.

   Frågan är om det kommer att bli var och en sig själv närmast? Måste vi titta närmare på, hur vi ska kunna bli självförsörjande?  Vad jag uppfattat av det som hittills lovats ska ske efter valet, finns inget parti som kan uppvisa en plan B, om det visar sig att världen runt omkring oss får problem. Som det nu är, står vi inte på egna ben.

   Många känner sig tveksamma inför det stundande valet, de politiska partierna har så här långt, sått mera tvivel än tilltro för vad vi har att vänta oss. Redan kan man höra människor säga att de inte kommer att rösta vid höstens val, det märkliga är att många av dessa alltid röstat på socialdemokraterna. Socialdemokraternas velighet och beslutsvånda, Vänsterpartiets stolligheter och Mp:s skattehöjningar för att rädda vår miljö, kommer antagligen att bli tungan på vågen.

   När man ser på hur vårt samhälle ser ut idag, var kommer människorna in i bilden? Pengarna har blivit det som skymmer sikten för de flesta, inte minst våra så kallade folkvalda politiker. Kom osökt att tänka på en monolog som Lars Ekborg framförde för många, många år sen, Bunta ihop dom. Den sanslöst ironiska monologen mottogs vid den tiden med skratt, när vi ser hur många av dagens människor behandlas av myndigheter i folkets tjänst, vill man helst gråta. Det finns alldeles för mycket av att bunta ihop alla som av skilda orsaker inte kan arbeta och slå ihjäl dom.

   Allting i vår moderna värld, tycks bli alltmer sanslöst. Men det blir lätt så, när människan glöms bort och inte räknas in, i det som måste räddas.