Vaknade klockan tre på grund av värk i benet. Det brukar betyda omslag i vädret, förhoppningsvis ett varmare och mindre blåsigt.

   Det är först när man blivit äldre, som man inser att tiden är värdefull. Man kan fråga sig varför, vi inte får lära oss hur man bäst kan ta tillvara tiden redan vid unga år. Tidsbrist skapar stress, vilket i sin tur ofta medför onödiga misstag. Det livsmönster som tvingas på oss, kan liknas vid att ständigt köra med gasen i botten, utan att göra service på bilen. Håller det, så håller det..

    Vårt lands stora problem är att det högteknologiska kunskapssamhället, inte har ersatt det gamla industrisamhället, utan istället har inkorporerats i det gamla. Det betyder att vi tvingas leva i två världar samtidigt. Vilket inte inneburit någonting positivt, utan tvärtom hämmat människans utveckling.

   Skolan är ett utmärkt exempel på vår tillbakagång, men det finns fler, lika skrämmande. Vad det betytt är att landets invånare (om man bortser från de som står för den tekniska utvecklingen) blivit kvar på en alldeles för låg nivå, mot vad vi kunnat befinna oss.

   Man hör många förfasa sig över dagens ungdom, ingen tycks inse att de unga bara kvittrar som de gamla sjunger. De har fått höra det föräldrar aldrig sagt högt utanför hemmets väggar, vilket gett de unga en helt annan syn på verkligheten än de äldre och därför är mer öppet kritiska, till hur vårt samhälle fungerar.

   Många av de unga är arbetslösa och kämpar frenetiskt för att få tiden att gå. Samma sak med de som saknar läshuvud, men ändå tvingas kvar inom skolans väggar. Om det är ärftligt, eller om skolan skapat ungdomar med läs och skrivsvårigheter, tvistar de lärda. Men någonting måste det ändå bero på.

   Bestraffning istället för uppmuntran, det är väl så många ser på vårt samhällssystem idag. Vad skulle hända om dessa ungdomar släpps fria att utforska sin kreativitet. Den finns där, var så säker, men i olika former. Genom att inte tvingas in i ett mönster, undviks den tröstlöshet som börjat sprida sig bland de arbetslösa ungdomarna. Uppmuntran fungerar faktiskt som en brännare under en luftballong och får människor att lyfta.

   Se till att du själv tycker om det du gör, var min mamma och pappas råd. Mamma sa också att livet är ett lotteri och att ödet på något underligt vis, har ett finger med i det som händer oss. Hon drabbades när jag bara var några år av TBC och hamnade på sanatorium, eller I dödens väntrum, som Sven Stolpe hade som titel på sin bok. Ödet ville annat än att jag skulle dö, sa mamma till mig en gång och om det var ödet eller den livslott hon fått ska jag låta vara osagt, men min mamma blev nästan nittiofyra år.

   Den som inte tror att vi lever i livets lotteri, eller på att ödet styr våra liv, vad är det då som styr det som händer? Kan det vara så, att det är meningen att vi ska ta en särskild väg i livet? Att vi på den vägen träffar andra och påverkas, eller omedvetet kanske också påverkar andra ...

   Människan är en bräcklig figur, ja, egentligen ska många ses som en sällsynt fågel. En del lever tillsammans med sin partner livet ut, en del flyttar under vintern från vårt kyliga klimat till ett varmare. Vi har till och med de som lägger ägg i andras bon, för att låta andra föda upp sina ungar. Ja, ni förstår säkert vilka jag avser. Börjar man titta efter, finns det många likheter med det samhällssystem vi nu har och hur folk lever.

   Men om vi håller oss till människans bräcklighet, borde vi ha inristat i pannan, Aktas för stötar. Men stötar under livets gång går inte att undvika och precis det som händer fåglar, bryts en ”vinge” här och där. Med skadad ”vinge” kan vi inte lyfta och även om skadan läks, behövs mod att försöka flyga igen. För hur det än är drivs vi människor av någonting att sikta upp mot det blå. Kanske är det den inneboende kreativiteten, men andra har säkert ett svar på det.

   Att så många blir kvar på ”marken” efter att ha gått på en snyting beror på rädsla, att det ska hända igen. Det behövs någonting som kan ge luft under vingarna för att de ska kunna lyfta, men tyvärr tyngs de istället ner av vårt så kallade välfärdssamhälle.

   Förr var det de lågavlönade som skulle få det bättre, det var alltid gångbart. Nu flaggas det för att arbetslösa ska få högre ersättning och att pensionärerna ska få det bättre. Det kommer att kosta skattebetalarna en massa pengar. Men tillsammans utgör enbart de båda grupperna runt en tredjedel av valboskapen. Att verkligheten sen råkar visa att det inte går att göra som tänkt var, hör till spelets regler. Att frikostiga vallöften inte kunnat hållas, går alltid att bortförklara.

   Nåja, verkligheten kallar, nu är det dags att koka kaffe, för frugan har börjar röra på sig. Lite väl tidigt, men antagligen har hon hört min stol gnissla. Att dela på allt, både det bra och dåliga, är väl vad ett äktenskap går ut på.