Hade inte tänkt skriva idag, men vaknade tidigt och måste slå ihjäl tiden fram till dess frugan vaknar. Tidningen är dessutom sen som vanligt, vilket gör mig lite småförbaskad. Ska det vara en morgontidning, ska den komma på morgonen, inte fram på förmiddagen. Jag vet fler än jag som börjat tröttna på tidningsbud, som antagligen tilldelats alldeles för stora distrikt. Men så är det idag, alla utnyttjas till max så länge det går.

Jag har inte retat upp mig på någonting speciellt, så det får väl bli lite ”friåkning”. Som det här med att man lätt kan tro att jag inte gillar det socialdemokratiska partiet, men så är inte fallet. Det enda jag hänger upp mig på är, att de som uttalar sig för partiets räkning inte kan räknas till ljushuvudena i landet precis. Dessutom talar de mer i egen sak än för sina väljare.

Man kan förstå att den socialdemokratiska ledningen fått myror i byxorna på grund av att väljarna sviker vid varje val. Det kan ju vara så att hjärntrusten (de som finns i kulisserna bakom Mona) stärkt av opinionssiffror som det inte går att lita på, lätt blir lite för optimistiska. Det får dem till och med att tro att svenska folket är villigt att betala tillbaka de skattelättnader de fått senaste åren och mer därtill. Därför finns ingenting som säger att partiet är inne på rätt spår inför valet nästa år, vilket beror på att folk inte säger vad de tycker när de intervjuas.

Vår regering verkar också ha lätt för att bli lite för optimistisk. Just nu är det mungiporna uppåt eftersom nyhetsrapporteringarna innehåller bara positiva besked och börsen slår nya rekord. Visserligen måste allt ses från botten av krisen, men ändå. Mitt i all yran över att krisen verkar vara över, finns olyckskorpar som kraxar att det kan bli ett rejält bakslag. Med tanke på det, är det ansvarslöst att inte regeringen höjer ett varnande finger, istället för att uppmuntra folk att konsumera för mycket mer pengar än de har.

När finansministern och regeringsmedlemmarna dragit en lättnadens suck över att krisen verkar vara över för deras del, undviker de att påpeka att krisen inte är över för invånarna. Någon måste ju betala de underskott kommuner och landsting kommer att få dras med de kommande åren.

Visst är det så att konsumtion skapar tillväxt i landets ekonomi, men konsumeras det för mycket, kommer inflationsspöket flaxande och Riksbanken måste gå ut och chockhöja räntan för att få stopp på det hela. Och detta kan uppstå enbart på grund av att det finns folk som tror på det politiker och ekonomiska experter säger om en ljusnande framtid.

Att konsumtionen nu satt fart kan därför liknas vid att svenska folket påhejade av regeringen och banker, håller på att släcka en eldsvåda med fotogen. Inte tänker en vanlig Svensson som fortfarande har ett jobb på att arbetslösheten fortsätter att stiga och att många jobb försvunnit för all evighet. Lever man efter principen att det ordnar sig alltid, är det bara att köra på så länge det går. Men vad händer den dag då det inte går längre?

Den som tror att regeringen kan skaka fram nya jobb till runt en halv miljon arbetslösa måste anses vara minst sagt blåögd. Minst lika blåögda måste de anses vara som tror att tjänstesektorn ska kunna skapa jobb åt alla som inte våra storindustrier eller offentliga sektorns verksamheter vill ha. Det gäller att hitta kunder som köper tjänsterna, det är betydligt svårare än att skapa jobben.

Ett allvarligare problem än arbetslösheten är alla de som kommer att kastas ut i ovissheten av Försäkringskassan när de utförsäkras. Vad som kommer att hända är att kommunernas redan ansträngda ekonomi kommer att belastas ytterligare, genom alla de nya som tvingas uppsöka socialkontoren. 

Det kan väl inte vara meningen att det inte får finnas sjuka eller handikappade människor i vårt land, eftersom alla ska vara arbetsföra, annars… Hursomhelst har det med all tydlighet visat sig att det människofientliga samhället blivit en verklighet för allt fler. I ett val mellan att känna empati för en sjuk miljö eller sjuka och av andra anledningar inte arbetsföra människorna i landet, har de folkvalda valt att rädda vår miljö i första hand.

Det finns redan tillräckligt många som hamnat utanför samhällsgemenskapen och resultatet visar sig i braskande rubriker på tidningarnas löpsedlar. Man kan befara att vi bara sett början på våldsamheter som i alldeles för många fall, tyvärr drabbar helt oskyldiga människor. Den dag de av samhället illa behandlade fattar att deras skadegörelse kan drabba anhöriga, ändras hotbilden och de styrande blir måltavlan. De som sitter i skiten tänker inte logiskt, men deras handlande är en logisk följd av en politik som skapat detta utanförskap.

Det är av den anledningen jag tror att medborgarlön kan vara räddningen för inte bara de individer som lämnats utanför gemenskapen, utan också för hela vårt samhälle. Vi måste alla dra åt samma håll för att komma framåt. Det har alltså ingenting med pengar att göra för de allra flesta, det är känslan att alla ska kunna känna sig lika mycket värda.

Tyvärr tycks de politiska lösningarna göra allting värre för landets invånare. Det börjar likna den gamla ramsan katten på råttan, råttan på repet… Ja, den ramsan minns säkert alla äldre och nu vet de att allting som skrivits, har kommit från erfarenheter.

Ja, så har jag då flyttat hem från sommarstugan och slipper svära över ett segt mobilt bredband. Telias reklam håller inte vad den lovar, den urusla täckningen av ett tätbefolkat sommarområde bara åtta kilometer fågelvägen från Sandvikens centrum, visar att så inte är fallet.

Det är med blandade känslor man flyttar hem till ordinarie bostaden. Jag kommer att sakna lugnet och stillheten, allt slit med tomten lägger man bakom sig. Nästa år om man lever är det bara att börja om igen, det är en evighetsmaskin man dragit på sig. Tänk om jag vetat det för fyrtiofem år sen när jag byggde stugan.

Att vara hemma i staden igen kändes faktiskt lite ovant när jag satte mig vid köksbordet. Att titta ut genom fönstret och se bilar och cyklar susa förbi, det är lite annat än de envisa skatorna som haft för vana att sitta på bordet ute på verandan och glo på mig genom fönstret. Nåja, kanske var det just saknaden av skatorna som fick mig att slå upp lockdet på datorn för att prova på att skriva lite idag. Dessutom tar det bortåt en timme för tvättmaskinerna som vi nyss matat att bli klar, den tiden måste fyllas ut på något sätt.

Det som legat och gnagt i bakhuvudet några dagar kan vara bra att ventilera, annars kommer det att fortsätta gnaga. Vad som irriterat mig under helgen är det jag kunde läsa på ledarsidan i Arbetarbladet den 11 september. En fet rubrik utropade, Rätt tänkt! För att det verkligen skulle gå hem hos läsarna, fanns en röd hand som visade tummen upp. Tänk att kunna bli så upphetsad av socialdemokraternas förslag kring en ny jobbpolitik. Vad det handlade om var en kompetensförsäkring som skulle kunna bli en trygghetsmekanism. Jojomän, trygghet är någonting folk verkligen vill ha.

Men frågan är om svenska folket verkligen sväljer vad socialdemokratin vill erbjuda. I ett nafs anses det nämligen vara helt riktigt att kunna byta arbetsuppgift, arbetsplats och i vissa fall även bransch, någonting som bör vara en naturlig del av ett långt arbetsliv, men som inte varit möjligt i vårt land tack vare socialdemokratiska beslut. Är det verkligen ett politiskt förslag, eller är det bara någon tjänsteman i bakgrunden som trott sig fått en snilleblixt hur Mona ska kunna locka till sig väljare vid nästa val?

Hursomhelst skulle det vara till fördel för svenska folket om det hela först testades på de politiker som med näbbar och klor klamrat sig fast vid sina uppdrag så länge det går. Om svenska folket i gemen skulle må bra av att testa något nytt istället för att harva i gamla hjulspår, måste det i ännu högre grad gälla för politiker. Det finns alldeles för många mätta och trötta politiskt aktiva som haft sina uppdrag i alldeles för många år och inte längre kan tillför landet, kommunerna eller landstingen någonting alls, men de kostar skattebetalarna enormt med pengar varje år.

Nåja, nog om det. När moderaterna förklarat att LAS inte alls är så dumt och kan vara kvar, säger socialdemokratins företrädare nu att lite försämringar när det gäller a-kassan och LAS är bra för att kunna stärka flexibiliteten på arbetsmarknaden. Dessutom ska det vara bra för individen att utvecklas i sitt yrkesliv och stärka kompetensen. Inom politiken behövs inte det, där får de automatiskt social kompetens genom sina förtroendeuppdrag. Kanske är jag ute i ogjort väder, men nog fasiken kommer LO:s medlemmar att se det hela som ett svek mot arbetarrörelsen och vad de fackliga företrädarna lyckats förhandla fram. Hur vänsteralliansen än vänder sig, de ändå ändan bak.

Naturligtvis kommer självfallet den nu föreslagna kompetensförsäkringen inte att vara gratis, fattas bara annat. Hur många miljarder det kommer att kosta kan inte socialdemokraterna svara på ännu, det får väl vänta tills efter valet. Lägger man fram förslaget så att folket uppfattar det som en investering i både individ och samhälle, kan man förmoda att det föreslås en rejäl skattehöjning för att finansiera det hela. En massa nya politiska uppdrag måste ju kopplas till förslaget för att se till att det blir genomfört till punkt och pricka, bara det kostar skjortan.

På sätt och vis framstår det socialdemokratiska förslaget som en form av medborgarlön, men som folk måste betala för att få. Med andra ord är det samma grundtanke som med alla de bidragsreformer som sett dagens ljus under socialdemokratiskt styre, betala in en hundring och få trettio tillbaka i bidrag. Den tiden är förbi när det gick att sälja en sekunda vara till fullt pris, det är bara att lyssna vad folk har att säga om de politiskt styrda penningtörstande kommunerna och landstingen.

Till skillnad mot det nu framlagda förslaget om en kompetensförsäkring som ingen vet vad slutnotan kommer att hamna på, kan en rätt genomförd övergång till medborgarlön ganska exakt kunna säga kostnaden och dessutom klara av det ekonomiskt utan skattehöjningar. Enbart inbesparingar när det gäller politiska uppdrag, byråkrater och administratörer ger mera pengar att fördela än de förmodade skattehöjningarna. De som skall beskattas hårdare är inte många, det är däremot de politiker, byråkrater och administratörer som avlönas med de skattemedel som inte vill räcka till.

Man blir aldrig klok på vad socialdemokratins företrädare kan hitta på. Inte hur s-märkta ledarskribenter tänker heller, för den delen.

Allting förändras och nu har även bloggen bytt skepnad. Trodde någon skojade med mig på födelsedagen, men så var det inte. Nåja, nu är ett nytt år lagt till alla de tidigare, det är ett helsike att komma ihåg hur gammal jag är eftersom jag fyller trettiosex varje gång. Det har varit lite stökigt på morgonen, men nu fick jag lite tid över att skriva ner det som gnagt.

Trots alla signaler om en vändning till det bättre, fattade Riksbanken beslutet att låta styrräntan ligga kvar på den historiskt låga nivån ett år framåt. Man kan lockas tro att räntan blivit en prestigefråga och att Riksbanken vill visa vem som bestämmer. Men tänker man efter lite är det faktiskt bankerna som är mest optimistiska om en återhämtning i ekonomin och av den anledningen ska därför deras prognos att styrräntan måste höjas långt tidigare, tas med en nypa salt. Risken Riksbanken tar är att inflationen skenar iväg och ställer till det för oss. De försiktiga generalerna talar lågmält om de problem som kommer att finnas med under lång tid efter att en vändning skett. Troligtvis har de alldeles rätt och de närmaste åren kommer det att visa sig vilka företag som klarade av den värsta krisen, men också vilka som klarade av efterdyningarna.

Sandvik är väl ett av de storföretag vi har i landet som kommer att överleva tack vare nedskärning av personal och en slimning av hela organisationen. Sänkning av arbetstid och därmed även lönesänkningar sanktionerade av de fackliga organisationerna har gynnat företaget. Om det har gynnat de anställdas framtid är en fråga vi får svar på någon gång i framtiden. Det oroande är det uttalande Sandviks VD gjorde, att av de som tvingats sluta, blir det endast ett fåtal som får komma tillbaka när det vänder uppåt. Signalen är tydlig, allt färre tvingas inte bara jobba hårdare, utan måste också försörja allt fler. Nyinvesteringar i maskiner som kan öka produktionen, är mera lönsamt än att anställa flera för att åstadkomma samma sak. Vad jag kan utläsa av det är att framtiden kommer att se annorlunda ut, än vad våra makthavande politiker tänkt sig. Det är inte inom de stora industriföretagen jobben kommer att skapas, därför faller hela jobblinjen platt till marken. Om man istället utgår från att alla inte kan få ett jobb, är varje nytt som skapas ett plus i kanten. Problemet är bara att politiker och byråkrater sitter fast i gammalt tänkande, vilket sätter krokben för de som vill ta egna initiativ.

Det skrämmande är att samtidigt som det talas om olika sorters åtgärder som betalas med skattemedel för att sysselsätta de arbetslösa, är det hundratals mjölkbönder som lägger ner verksamheten. Om någon reporter frågar om folk verkligen är villiga att betala en krona mer för mjölken blir svaret ja, men när det kommer till kritan är de inte villiga att göra det. Det är ju så verkligheten ser ut, därför är enda lösningen att staten underlättar för våra bönder att kunna konkurrera på samma villkor. Ta bort skatter och avgifter samt minska all pappersexercis som bara har ett värde för nitiska byråkrater. Vår jordbruksminister borde återgå till att försöka leva på sitt jordbruk, för att lära sig lite om verkligheten.

Vad det handlar om är någonting alla småföretagare svär ve och förbannelse över, ett alldeles för högt skattetryck samt en administrativ arbetsbörda många inte klarar av. För att möta framtiden måste vårt land reformeras till att passa in i framtiden. Apropå mjölkbönder brukar man säga att ingen saknar kon förrän båset är tomt, men det gäller ju faktiskt allting som försvinner. Det upplevs som patetiskt när oppositionen klagar över utebliven hjälp till ett osäljbart bilmärke (läs Saab), men var finns idéerna om vad folk ska göra i framtiden om det inte skapas några nya jobb?

Vad jag kan förstå innebär en hög arbetslöshet att hela den offentliga sektorn måste sättas under lupp. Det hela blir en fråga om vad svenska folket har råd med eller inte. Går det så långt, ligger yrkespolitiker, byråkrater och administratörer inom de offentliga verksamheterna risigt till. Eftersom socialkontoren nu är hårt pressade av allt fler hjälpsökande, kommer jämlikhetsfrågan att hamna i fokus. De personer som inte har eller kan få ett jobb, måste staten ta hand om på något sätt.

Det absolut billigaste alternativet är att staten inför en invånarersättning (låter mindre skrämmande än medborgarlön)som utbetalas ett visst datum varje månad precis som pensionsutbetalningarna.Om vårt samhälle ska kunna överleva i framtiden, måste människorna inte bara kunna ha tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen, de måste själva också få möjlighet att bestämma över sina liv.

Lagar och förordningar kommer alltid att ses som ett rött skynke för alla de som själva vill forma sina liv och inte bli styrda i en rikning de inte kan acceptera, när de blir tillräckligt många kommer antagligen otäcka saker att hända. Redan kan vi se tendenser till att vårt land börjar likna det gamla vilda västern med rövare och banditer som tar där det finns och lägger det det fattas. Kanske en ny Robin Hood dyker upp för att plundra de rika och ge till det fattiga. Som det ser ut kan allting hända i framtiden, till och med saker man inte ens kunnat tro skulle kunna hända. Enda chansen att undvika att det ska hända är antagligen att alla känner sig delaktiga i det som händer i vårt samhälle, men så långt är det väl inte många som tänker.

Sverige tillgångar åt folket istället för staten, det är väl ändå inte för mycket begärt.